Det är väl alldeles utmärkt, även om tidigare kampanjer kanske inte alltid har varit så lyckade.

Men Dawit är inte den ende svensk som sitter fängslad utomlands på osakliga grunder. Vi har exempelvis Johan Gustafsson som körde motorcykel genom Saharaöknen och kidnappades av al Qaida i Timbuktu för mer än ett år sedan.

Jag har inte sett ett enda upprop eller en enda kampanj för hans skull i någon enda svensk publikation. Han tycks vara fullständigt ointressant för den svenska kultureliten.

Det är naturligtvis så att de som håller honom fängslad aldrig skulle bry sig om en svensk kampanj. Men jag kan försäkra att president Isaias Afeworki i Eritrea inte heller bryr sig om vad svenska serietecknare anser om Dawit Isaaks fångenskap. Därvid lag är de båda fallen jämförbara.

Vad beror då denna tystnad kring Johan Gustafsson på?

Jag tror att tystnaden ryms inom ramen för ett allmänt fenomen. Nämligen det att brott begångna av islamister har en tendens att hamna i medieskugga i Sverige. De ängsliga debattörerna håller upp sitt våta finger i luften och försöker känna av åt vilket håll vinden blåser. Ska jag kritisera det här islamistiska mordhotet – bombdådet – terrorangreppet – kidnappningen – eller är det tryggast att hålla tyst? Tänk om folk får för sig att jag är islamofob? Hjälp, ett öde värre än döden!

Tyvärr, Johan Gustafsson. Du får nog uthärda under tystnad. Den svenska kultureliten riskerar inte sitt anseende för din skull.