Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

Bästa julklappsboken

Operation Axum utspelar sig i en värld där personliga intriger sätter mäktiga krafter i rörelse.

Tre sammansvurna män vill styra historiens gång.

Shlomo Rubenstein är en israelisk officer med politiska ambitioner. Hans plan går ut på att provocera igång ett nytt storkrig i Mellanöstern. Ett krig som en gång för alla skall avgöra vem som bestämmer över Jerusalem, världens i särklass viktigaste religiösa centrum för judar, kristna och muslimer.

Den kristne predikanten Paul Troy vill se Bibelns undergångsprofetia besannas. Harmagedon närmar sig. Jordens alla kungar, som det står i Bibeln, samlas till den stora slutstriden. USA är på plats i regionen. Likaså Islamiska staten, al Qaida, Iran, Irak och Israel.

Den tredje mannen är Uri Abramovich. Judisk rabbin som inte erkänner staten Israel. Israel är en hädelse så länge inte Messias har kommit till jorden. Och Messias kommer inte förrän judarna har byggt sitt nya tempel på Tempelplatsen mitt i Jerusalem. Problemet är bara att den platsen är upptagen av Klippdomen. En av islams allra heligaste byggnader.

Den måste bort och de tre sammansvurna vet hur det skall gå till.

Men även om de krossar Klippdomen, vinner det krig som då garanterat bryter ut och sedan bygger det nya judiska templet så är detta inte komplett utan en avgörande detalj.

Den gyllene förbundsarken. Kistan av guld som Mose lät tillverka. Judarnas viktigaste kultföremål till vars ära kung Salomo byggde det första templet år 950 före Kristus.

Men arken är försvunnen sedan nära 3 000 år. Var finns den? Och hur kan den föras till Israel?

Där kommer Martin Gabler in i bilden. Svensk antikvitetskännare och mästerlig konstförfalskare. När ödet sammanför honom med den vackra etiopiskan Rebecca, då drar en jakt igång. Jakten på en magisk ring och världens äldsta massförstörelsevapen.

De sammansvurna männen anar inte vem de fått som motståndare. Och Martin anar inte att Rebecca har en helt egen plan.     

Nilsson är skicklig på att skapa en gastkramande spänning med igenkännbara miljöer, tvära kast och en yttre handling som gör att historien verkar fullt rimlig och möjlig. Romanen vänder sig till en publik som uppskattar äventyrsromaner med en politisk dimension och tyngd. (Jörgen Hammenskog i BTJ)

En mycket bra politisk thriller. (Elisabeth Brännström i Tidningen Kulturen)

Operation Axum är en spänningsroman som genom sin förankring i bibliska och etiopiska legender och myter, historiska skeenden och samtida politiska förhållanden på samma gång är bildande och underhållande. (Lars Anders Johansson, Svensk Tidskrift)

 TV-intervju med författaren, klicka HÄR.

Läs mer om boken, klicka HÄR.

Köp den på Adlibris, klicka HÄR.

Eller på Bokus, klicka HÄR.

Operation Axum finns även som ebok.

Den förlorade oskulden

Efter terrordådet i köpcentret Westgate i Nairobi, Kenya, i september 2013 skrev jag en krönika här på min blogg. Drygt två år sedan, alltså. Läs den HÄR.

Då frågade folk hur det kunde hända. Jag frågade istället varför det inte hänt tidigare, och varför det inte hände oftare. Jag skrev också att frågan inte var om något liknande skulle kunna hända i Sverige, utan snarare när det skulle inträffa.

Kanske är vi några steg närmare det ögonblicket nu.

Det fanns ett preludium till Westgatemassakern som hade pågått i många år. När jag kom till Nairobi första gången 1976 var det en öppen stad där man kunde röra sig fritt. Folk varnade mig för rånare men någon sådan råkade jag aldrig ut för. Vi utländska back-packers med våra afrikanska vänner och väninnor rörde oss fritt i stan dag som natt.

I dag är läget annorlunda. Metalldetektorer vid inpassage på hotell. Fler vakter på gatorna. Många utländska företag har flyttat ut till förorterna. Centrala Nairobi anses inte vara säkert längre.

De muslimska kvinnor man ser är ofta beslöjade. Särskilt somaliskorna. Det var de inte för 40 år sedan. Konflikten i Somalia har spillt över till Kenya i form av terror och en strängare syn på religionen. Dessa två fenomen går hand i hand.

Jag lyssnade häromkvällen på en föreläsning av terrorforskaren Magnus Norell då han släppte sin nya bok Kalifatets återkomst. Nödvändig läsning för den som vill hänga med. Det han särskilt tryckte på i sin föreläsning var de missuppfattningar som råder gällande terrorns koppling till islam. När exempelvis IS utför blodiga handlingar och påstår att det sker i Allahs namn så reagerar mängder av opinionsbildare med ryggmärgen och hävdar att detta inte är sant. Som president Bush sade efter 11 september; Islam is a religion of peace. Som den fördomsfrie forskare Norell är, punkterade han den myten. Allt som IS gör har täckning i Koranen, fastslog han. Men denna insikt är så skrämmande att västerlänningar, i synnerhet, instinktivt fördömer den som lögn. Det kan bara inte vara sant. Jo, säger Norell. Det är sant.

Den 7 juli 2005 drabbades London av ett terrorattentat utfört av självmordsbombare i kollektivtrafiken vilket skördade 52 människoliv och skadade drygt 700. Efteråt gjordes omfattande opinionsundersökningar bland brittiska muslimer gällande deras attityd till attackerna. Det framkom då att cirka 20 procent av de tillfrågade ”kände sympati” med förövarna. Dock tyckte så många som 99 procent att det var fel att utföra dåden. I en annan undersökning ansåg cirka 25 procent av tillfrågade brittiska muslimer att terrorattackerna var ”berättigade”.

Det här är svårtolkade siffror men allt annat än unisona fördömanden från muslimerna måste betraktas som allvarliga varningssignaler.

Stefan Löfvens uttalande om att Sverige har varit naivt är också svårtolkat. Är det en uppriktig självkritik? Magnus Norell understryker hur viktigt det är att svenska regeringen slutar skattefinansiera islamistiska organisationer, vilket har pågått en lång tid och har stark acceptans bland svenska politiker. Vi kan bara stilla bedja om att Löfven inser att detta är en del av naiviteten och måste avbrytas. All uppmuntran av islamism ökar terrorhotet. Det är en tydlig lärdom från händelser runt om i världen.

Moder Svea håller på att mista sin oskuld. Men det är inte fråga om någon romantisk deflorering på en sommaräng med en avgudad drömprins. Snarare en brutal och utdragen våldtäkt.

Publish and be damned

Flyktingströmmen från Afrika och Mellanöstern har förändrat världen, men också mediernas bild av densamma. Det fanns en tid när de grundläggande journalistiska principerna var heliga vid nyhetsvärderingen på redaktionerna. Den viktigaste, och egentligen enda regeln var: har händelsen allmänintresse? I så fall skall den publiceras.

Allmänintresse definieras i detta sammanhang som den typ av information som medborgaren behöver för att kunna hantera sina demokratiska rättigheter och skyldigheter.

Ur detta föddes devisen Publish and be damned. Det är inte mediernas skyldighet att hantera konsekvenserna av publicerandet. Nyhetsrapporteringen skall vara konsekvensneutral. Mediernas enda uppdragsgivare är allmänheten som har rätt att få ta del av det som har ett allmänintresse. Att publicera är inte en rättighet. Det är en plikt. I samma ögonblick som redaktören börjar fundera över om publiceringen kan få jobbiga konsekvenser för någon, då infinner sig självcensuren. Då sviks allmänheten. Då börjar nyhetsmedierna hasa ned för ett sluttande plan.

I dag styrs nyhetsvärderingen av andra principer. Kan en publicering av händelsen kränka eller skada någon? Då ska vi inte publicera! Det resonemanget tar sig ofta uttryck i en apologetisk hållning till islamistiska illdåd eftersom muslimer i allmänhet av medierna betraktas som ”en utsatt grupp”. Trots att muslimer finns representerade i 237 länder och utgör cirka 25 procent av jordens befolkning.

I dag, 18 november, inträffade dock ett mycket intressant men sannolikt isolerat trendbrott i mitt husorgan DN. En ganska lång, fördjupande och problematiserande text som handlar om svensken Mehdi-Mohammed Ghezali. Läs texten HÄR.

Hans resor och förehavanden under senare år kopplas samman med militanta islamister i Europa. Han är inte anklagad för något brott men den som läser texten förstår genast att han troligen inte har rent mjöl i påsen. Artikeln utgör en ovärderlig pusselbit för den som vill förstå vad som händer på islamistfronten i Europa, och hur olika grupper och individer agerar gentemot varandra. Tack DN för denna intressanta läsning vid frukostbordet!

Dessvärre tror jag inte det här handlar om att DN har övergett sin sagoberättande agendajournalistik. När känslorna från Parismassakern har lagt sig får vi nog hacka i oss den igen.

Och just nu, i detta skrivande ögonblick, sitter naturligtvis mängder av islamistapologeter i Sverige och slipar sina knivar, redo att kasta sig över DN.

Skall vi ta vara på Västsahara?

Marocko har i 40 år ockuperat regionen Västsahara. I november 1975 vandrade omkring 350 000 marockaner in i området i den famösa Gröna marschen. Avsikten var att etablera fakta på marken, som det brukar heta. Det är ett trick som har praktiserats med framgång på andra håll i världen. Allra tydligast i Israel. Det landets gradvisa övertagande av palestinska landområden har ända sedan 1948 till stor del gått ut på att låta bosättare ockupera mark för att därefter med diverse juridiska finter se till att marken permanent byter ägare.

Marocko har lyckats väl. Västsahara är i dag de facto en del av ockupationsmakten. Den västsahariska befrielserörelsen Polisario utgör inget direkt hot. Det är endast internationell opinion som kan störa Marockos framtidsplaner för Västsahara.

Där kommer Sverige in i bilden. Under hösten har regeringen aktualiserat frågan om ett eventuellt erkännande av Polisario. Det skulle ge rörelsen råg i ryggen. Tunga opinionsbildare som nu senast folkrättsjuristerna Ove Bring, Said Mahmoudi och Pål Wrange förespråkar ett sådant erkännande. Läs deras DN Debattartikel HÄR.

De tre gör hisnande jämförelser mellan Västsahara och andra historiska konflikter. De skriver: Ungefär 15 procent av territoriet Västsahara kontrolleras i dag av Sahariska republiken. På detta område finns en fungerande sahrawisk förvaltning (Polisario, min anm.) i ett glest befolkat område. Regeringen befinner sig i exil i Tindouf i Algeriet (på samma sätt som den lagliga norska regeringen under andra världskriget befann sig i London). Sahrawierna har en otvetydig rätt till självbestämmande, inklusive rätten att bilda en egen stat, om man så vill.

Debattartikeln är ett skolexempel på en skrivbordsprodukt som är helt frikopplad från verkligheten. Jag tvivlar på att de tre skribenterna har kunskap om hur väl fungerande Polisarios förvaltning är. Jämförelsen mellan en självutnämnd gerillaledning och den norska regeringen under andra världskriget bör norrmännen uppfatta som en förolämpning. Att avsiktligt underlåta att problematisera det faktum att de civila sahrawierna i Tindouf har hållits som gisslan av Polisario och Algeriet under vedervärdiga förhållanden i 40 år är i mitt tycke oanständigt. Läs min tidigare bloggtext om detta HÄR.

Det enda jag kan hålla med om i debattexten är att sahrawierna har rätt till självbestämmande. Men hur skall det åstadkommas? Frågan är oerhört komplicerad och det är anmärkningsvärt att tre så högt uppsatta folkrättsjurister hanterar den så lättsinnigt.

Jag noterar att folkrättsjurister i vissa lägen skarpt kritiserar hur Afrikas gränser på 1800-talet drogs med penna och linjal av kolonialmakter, men i andra lägen uppenbarligen tycker att dessa gränser är heliga. I diskussionen om Västsaharas framtid måste sahrawiernas väl och ve komma i främsta rummet. Var gränsen mellan Marocko och Västsahara en gång drogs kan inte vara hugget i sten.

Bring, Mahmoudi och Wrange skriver: Allt detta ger följande resultat: Västsaharierna har en statsbildning som hade varit effektiv om det inte varit för Marockos olagliga ockupation.

Det är ett halsbrytande påstående. Om man beaktar Polisarios historia så framstår det som en grov propagandafras helt utan sakligt underlag.

Jag har under årtionden som journalist i Mellanöstern och Afrika haft närkontakt med en mängd befrielserörelser, från PLO i Palestina till SPLA i Sudan. Helhetsintrycket är att militanta rörelser av det slaget blir riktigt usla regeringar när de kommer till makten.

Sahrawierna förtjänar bättre än så. Omvärlden ska inte erkänna Polisario utan istället arbeta för att åstadkomma den länge aviserade men ständigt uppskjutna folkomröstningen om Västsaharas status. Det måste ske i nära och förtroligt samarbete med Marocko. Det kräver diplomatisk fingerfärdighet, inte populistiska utspel för att vinna billiga politiska poäng.

Om murar och öppenhet

Det finns en passage i Ayaan Hirsi Alis fantastiska bok Infidel där hon skildrar sitt möte med Europa. Hon hade hamnat i en liten stad i Nederländerna efter en hård och prövande flykt från Somalia. Hon berättar i boken hur hon vandrar nedför gatan i ett villakvarter och tittar på de prydliga husen som ligger på rad. Välskötta med snygga trädgårdar. Låga staket som man bara kan kliva över med ett steg.

Hon stannar till och reflekterar. Hon minns sin egen hemmiljö i Somalia. Hon jämför, och det uppenbaras för henne att holländarna kan något som hon inte kan. De har ordnat sin tillvaro på ett bättre sätt än somalierna. Hon inser att den nederländska kulturen är överlägsen den somaliska. Här, känner Ayaan, har hon något att lära. Och, som man säger, the rest is history.

Jag vet inte hur många av de asylsökande som nu kommer till Sverige som gör samma iakttagelse som Ayaan Hirsi Ali. Det de har att jämföra med är hemmiljöer i Irak, Syrien och Afghanistan. Jag vet hur det ser ut i dessa länder. Jag har varit där, rest omkring, tittat och funderat.

Den mest uppenbara skillnaden mellan villakvarter i dessa länder och Sverige, är att vi generellt saknar murar kring våra hus. I de länder jag nämner är det standard med en hög mur som oftast kröns av krossade flaskor fastmurade i det översta murlagret. De som har råd har också en beväpnad vakt.

Att vi svenskar inte tycker att murar behövs trots att inbrott förekommer beror väl på att vi gillar det öppna samhället. Jag, åtminstone, tycker att det vore skämmigt att bygga en mur kring mitt hus. Jag skulle inte vilja bo så. Folk har ibland frågat mig varför jag aldrig har bott i något afrikanskt land, utan endast vistats på kontinenten som besökare. Ett tungt skäl är att jag inte skulle trivas bakom murar. Och i Afrika är det bara fattiglappar och galningar som inte har mur kring huset.

Jag var i Sydafrika nyligen. Där har folk murar kring sina villor. Men jag fick veta att det är ett ganska nytt fenomen. Förr i tiden, innan apartheid föll, var murar ganska ovanliga. Nu vågar ingen bo i villa utan mur och vakter.

Sverige går en spännande framtid till mötes. Jag gissar att vi snart har murar kring våra villor även här. Och när den dagen randas, kommer de flesta att tycka att det är helt normalt.

Flyktingar som gisslan

Kraftiga skyfall har nyligen drabbat sydvästra Algeriet. Där, i regionen Tindouf finns flyktingläger huvudsakligen bestående av mycket enkla hus av lera och pinnar. Hus som inte tål vatten. I lägren bor människor som har flytt från Västsahara.

Förödelsen uppges vara omfattande. Nöden har alltid varit kronisk där. Ena dagen brännande ökenhetta. Nästa dag skyfall. UNHCR kämpar med att föra in förnödenheter, tält och dricksvatten.

Men, undrar kanske någon, varför satsar man inte istället på att förflytta människor därifrån? Naturförhållandena är ju vidriga. Varför ska de behöva bo där? Algeriet är ett jättestort land där de cirka 100 000 västsaharier som det är fråga om enkelt skulle kunna spridas ut, assimileras och erbjudas betydligt bättre levnadsförhållanden.

Jo, det finns en förklaring till det. På NGO-lingo kallas det Warehousing refugees. Alltså, att förvara flyktingar i ett slags bildlik lagerlokal. I en artikel i skriften World Refugee Survey 2004 (klicka HÄR) hittar jag uppgiften att nästan hälften av världens flyktingar har bott i läger mer än ett år. Flyktingarna från Västsahara som kämpar mot hetta och skyfall i Tindouf har bott där i 40 år.

Warehousing is the practice of keeping refugees in protracted situations of restricted mobility, enforced idleness, and dependency — their lives on indefinite hold — in violation of their basic rights under the 1951 UN Refugee Convention, står det i artikeln.

Lägren i Tindouf är en präktig skandal. Det enda skälet till att människor tvingas vara kvar där och förvägras ett värdigt liv är att de är Polisarios gisslan. Gerillan Polisario har kämpat mot Marockos ockupation av Västsahara sedan mitten av 1970-talet. Det som håller den kampen vid liv är att Polisario kan hävda att det finns nödlidande flyktingar som kräver att få återvända.

Men deras nöd utnyttjas av Polisario på det mest cyniska sätt. Om de erbjöds full rörelsefrihet i Algeriet så skulle de bosätta sig någon annanstans. Bli algeriska medborgare. Lämna sitt jobbiga förflutna och få ett värdigt liv. Men: därmed skulle den politiska kampen tappa all energi.

Det får inte ske, enligt Polisario. Därför ska flyktingarna offras för den politiska saken.

Jag anar att de svenska politiker – huvudsakligen vänsterpartister och socialdemokrater – som hyllar Polisario, aldrig har funderat närmare på det här. De är kanske så vana vid att individer offras för en politisk kamp att de inte tycker det betyder något.

Fenomenet Warehousing refugees  finns inte bara i Algeriet. Runt om i världen, inte minst i Mellanöstern, sitter människor och ser livet förtvina i hopplösa läger, utan medborgerliga rättigheter och rörelsefrihet, därför att deras ledare behöver dem som pjäser i det politiska spelet. Palestinierna har i flera decennier utgjort mänskliga bondeoffer.

Jamen, invänder nu någon, om det inte fanns flyktingar som ville återvända till sitt ockuperade hemland, då skulle ju ockupationsmakten vinna. Marocko och Israel skulle kunna säga: ”Flyktingar, vilka flyktingar? Vi kan inte se några.”

Möjligen kan den här svåra frågan översättas till den svenska diskussionen om tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd.

Fundera på det.

Biståndsevangeliet genomskådat

Äntligen! utropade jag när det tillkännagavs att Angus Deaton är årets mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Äntligen får jag stöd i min biståndskritiska hållning från allra högsta instans. En Nobelpristagare.

Bistånd, säger Deaton, motverkar sitt syfte och förhindrar det som det är tänkt att stimulera, nämligen utveckling.

Jag blir nästan lite yr när jag läser det som skrivs om honom i dessa dagar. Han har ju gjort precis samma iakttagelser som jag! Som jag har påtalat i över 30 år. Det finns vissa positiva aspekter av bistånd, säger han. Det finns enskilda projekt som har varit lyckosamma. Javisst, det håller jag med om. Jag har själv studerat några sådana.

Men totalt sett är biståndet kontraproduktivt. Det dödar fattiga länders regeringars incitament att bygga fungerande samhällskontrakt med medborgarna. Värst är det för de länder där  the government receives aid directly and aid flows are large relative to fiscal expenditure (often more than half the total). Such governments need no contract with their citizens, no parliament, and no tax-collection system. If they are accountable to anyone, it is to the donors.”

Det han beskriver är den situation som är allra tydligast i länder som tar emot generellt budgetstöd. Den biståndsform som jag har kritiserat i mer än ett decennium. I ett sådant land blir regeringen irrelevant för medborgarna, och medborgarna blir irrelevanta för regeringen. Ordet demokrati blir ett tomt ord utan innehåll.

Budgetstödet, detta förfärliga missfoster till biståndsform som svenska Sida har lyft till skyarna och hyllat för sin felaktigt påstådda effektivitets skull. Tack Angus för att du har gett den rika världen den analys den behöver för att se över sin biståndspolitik.

Men – tror någon att Sida, Världsbanken och EU-s biståndsorgan ska ta intryck av det? Inte jag i alla fall. På samma sätt som jag i årtionden varit medveten om biståndets brister har jag också varit medveten om biståndets psykologi. Biståndet finns till för sin egen skull och för att givarna ska framstå som goda människor. Det finns till för att skapa lukrativa karriärmöjligheter för ett oräkneligt antal så kallade experter vars främsta ambition är att fylla på det egna bankkontot. Biståndet har också en strategisk funktion i relationen mellan rika och fattiga länder. Det har en strukturkonserverande effekt.

Jag noterar att DN, Svenska Dagbladet och TT i sin iver att undanhålla läsarna obehagliga sanningar noga undviker att betona Deatons biståndskritik. De tycker kanske det är lite genant att priset ska gå till just honom, när Sverige precis har låtit sig frälsas av sin egen biståndsgud, Fader Rosling.

Vad skulle Hans Rosling säga till Angus Deaton om de möttes i en tevestudio?

”Jag har rätt och du har fel”, troligen.

*                    *                    *

Den som vill bekanta sig med Angus Deatons biståndskritik i komprimerad form kan lämpligen läsa hans korta text Weak States, Poor Countries genom att klicka HÄR.

Den som vill bekanta sig med min biståndskritik som i stort sammanfaller med Angus Deatons kan läsa min bok Sveriges afrikanska krig utgiven av Timbro 2008. Finns på webbokhandlarna. Eller läs mera på min blogg HÄR.

IKEA stoppat i Marocko

Marocko stoppar nu IKEA-s planerade varuhus i landet. Enligt uppgifter i internationell press togs beslutet måndag 28 september i ett hastigt sammankallat regeringsmöte.

IKEA stod just i begrepp att öppna det första av planerade fem varuhus i Marocko. Det officiella skälet till regeringens beslut är att det saknas ett nödvändigt tillstånd. Men sanningen är enklare och betydligt mindre byråkratisk.

Marocko stoppar IKEA i protest mot Sveriges planer på att erkänna den så kallade republiken Västsahara styrd av rörelsen Polisario.

Det jag har varslat om här på min sida tycks nu alltså besannas. Läs mina tidigare texter om Västsahara HÄR. Läs gärna också min text i septembernumret av tidskriften Axess som handlar om samma ämne.

Den svenska regeringens hållning i frågan om Västsahara skördar nu sina första riktigt allvarliga offer. Det sker mot en bakgrund av försämrade relationer mellan Marocko och Sverige i en tid då banden istället borde stärkas.

Vi har ett växande problem med kriminella marockanska ungdomar i svenska storstäder. Det rör sig om flera hundra bara i Stockholm. Hittills har det tydligen varit omöjligt att skicka dem till Marocko eftersom de vägrar uppge sin nationella identitet och Marocko är ovilligt att ta emot dem. Det är ett problem som måste lösas med förhandlingar baserade på tillit och vänskap.

Sedan flera år sitter svensken Johan Gustafsson fånge någonstans i Nordvästafrika hos en islamistisk terrorgrupp. Marocko är det land i regionen som har möjlighet att arbeta för en frigivning genom sina säkerhetskontakter. I våras framförde svenska regeringen äntligen en förfrågan om detta till marockanska myndigheter. Detta är något som kräver fingertoppskänsla i det diplomatiska arbetet.

Marocko är också det land i Nordafrika som EU borde satsa allra mest på att samarbeta med. Marockansk polis har sprängt mängder av terroristceller och sannolikt förhindrat flera attentat i Europa liknande de i Madrid och London.

Marocko borde vara samarbetspartner nummer ett i Nordafrika. Istället går den svenska regeringen och klantar till relationerna som nu alltså får både ekonomiska och diplomatiska konsekvenser.

________________________________

Update tisdag kväll:

Har nu talat med utrikesdepartementet. De säger att Stefan Löfvens uttalande från i våras, om att ett erkännande av Västsahara under Polisario inte är aktuellt, fortfarande gäller. Men, och detta är viktigt; UD ska nu göra en “genomlysning” av frågan om Västsahara med anledning av den pågående debatten i frågan. I november skall FN-s säkerhetsråd diskutera Västsahara och min sagesperson på UD underströk att Sverige följer FN. Detta kan mycket väl ge Löfven en ursäkt för att erkänna Västsahara/Polisario. Det vore en seger för vänsterpartiet och därmed ett nytt exempel på parlamentarisk kohandel. UD säger att de följer frågan om IKEA-s vedermödor, men inte mer än så.

Spännande. Fortsättning följer.

Avveckla biståndet nu!

”Vi gör en avräkning från biståndsbudgeten”, sade finansminister Magdalena Andersson i SVT:s Aktuellt måndag 21 september.

Intervjun med henne handlade om hur det ökade flyktingmottagandet i Sverige skall finansieras. Jag tror inte så många tittare reagerade på hennes kommentar, men den gjorde säkert många biståndskramare sömnlösa.

Att det svenska biståndet, primärt avsett för någon typ av fattigdomsbekämpning utomlands, skall användas för flyktingmottagning här hemma är en mycket het potatis. Det gamla vanliga argumentet anförs: Man skall inte ställa utsatta grupper mot varandra. Det vill säga, fattigt folk i Afrika ska inte få det ännu sämre därför att flyktingströmmen till Sverige ökar.

Det påståendet bygger dock på premissen att fattigt folk i Afrika får det bättre av biståndet. Jag vet att det inte stämmer. Kanske vet Magdalena Andersson också det.

Hennes kommentar var nämligen något av en nyckelreplik. Redan tidigare, före den stora ökningen av asylsökande, avsattes omkring fyra miljarder av det svenska biståndet som i år är totalt 38,7 miljarder, till flyktingmottagning.

Hennes förstulna påpekande tolkar jag som att det nu kommer att norpas ännu mer ur biståndsbudgeten. Frågan är hur mycket.

Jag skulle här vilja bidra med ett radikalt förslag. Magdalena, go all the way! Det svenska biståndet har i drygt femtio års tid gått ut på att identifiera länder och folkgrupper utomlands som kan komma i fråga för svenskt ekonomiskt stöd. Nu ser vi en ny trend. De fattiga kommer till Sverige. Från Eritrea, Somalia, Afghanistan och stora delar av Mellanöstern. Då är det bara logiskt att styra om fördelningen av pengar.

Mitt förslag är: Lägg ned Sida. Verksamheten där är otidsenlig och över huvud taget inte anpassad till den värld vi lever i i dag.  Biståndet har aldrig haft någon betydelse för länders ekonomiska utveckling. Det har oftast varit kontraproduktivt i den meningen att det har konserverat politiska strukturer i länder som mest av allt har behövt politisk reform. Utan biståndet skulle Afrika i betydligt mindre utsträckning styras av korrumperade diktatorer. Det är biståndet som i alla tider har hållit dem kvar vid makten. Biståndet har ofta underblåst och finansierat krig. Den som tror att jag överdriver kan läsa min bok Sveriges afrikanska krig. Finns på Adlibris och Bokus.

Biståndet har under loppet av ett halvt sekel utvecklats till en egen industri som sysselsätter gigantiska horder av handläggare och fältarbetare, men med mycket magert resultat. Jag har ägnat decennier åt att som journalist försöka sprida kunskap om detta. Jag har rest kors och tvärs i framför allt Afrika och undersökt biståndets effekter. Jag har hittat ett och annat guldkorn. I några fall har biståndet varit harmlöst. Men det allra mesta har gjort mer skada än nytta.

Så därför, Magdalena, avveckla det svenska biståndet. Fasa ut det, sikta på att det om exempelvis fem år ska vara helt avskaffat. Ring upp diktatorerna i Afrika och säg åt dem att de får städa upp i sin egen budget nu. Sötebrödsdagarna är över, sorry.

Då får du 38,7 miljarder som kan användas till annat. Det finns i dag tillräckligt många finansiella hål i Sverige som behöver fyllas. Flyktingmottagandet är bara ett sådant.

Finns det bara två vittnen i Rwanda?

Artisten Gina Dirawi har varit i Rwanda och gjort ett teveprogram. Ginas värld heter serien och kan ses på SVT Play HÄR.

Temat för Rwandaprogrammet är förlåtelse och försoning. Gina träffar folk som berättar om folkmordet 1994. Hon besöker kyrkor där människor mördades. Hon får höra de mest groteska berättelser om hur folk slogs ihjäl. Hon blir berörd.

Jag förstår henne så väl. Jag har själv varit där. Gått runt på samma platser och till och med träffat samma människor.

Det var 2009. Jag reste till Rwanda för att göra film om läget i landet. Genom en god vän fick jag tips om en ung kvinna som kunde fungera som tolk. Hon pluggade egentligen och var alltså ingen officiell tolk. När jag sade att jag ville träffa någon som kunde berätta om upplevelser under folkmordet funderade hon en stund.

”Jag tror jag vet en kvinna som nog är ganska intressant”, svarade hon.

Kvinnan hette Alice. Jag träffade henne dagen därpå i en kyrka där människor hade mördats. Hon berättade sin historia för mig. Efter en stund dök en man upp som hette Emmanuel. Det visade sig att han hade mördat Alice barn 1994 och försökt mörda henne också. Nu hade hon förlåtit honom och han berättade sin historia.

Det var naturligtvis precis den story man vill ha som journalist. Nöjd reste jag hem och klippte ihop mina filmer. Foto på dem båda ser ni här bredvid.

Sedan upptäckte jag att fler än jag hade träffat Alice och Emmanuel. Jag läste ett reportage i en svensk tidning om dem. Märkligt sammanträffande, tänkte jag.

Och nu, sex år senare, visar det sig att det är precis samma Alice och Emmanuel som Gina Dirawi har träffat!

En snabb sökning på Google ger 936 träffar på deras namn. De är omskrivna i Daily Mail, The Australian, Aftonbladet och en mängd andra tidningar.

Den fråga som inställer sig är: Finns det inga andra i detta land som kan berätta om sitt öde?

Rwanda är föremål för intensiva lobbyattacker från mängder av instanser världen över. Det finns bland annat de som hävdar att vårdandet av minnena från folkmordet endast syftar till att slå vakt om tutsiernas maktinnehav. Att regeringen har byggt upp en propagandaapparat som väloljat serverar samma historier till alla gästande journalister från utlandet. Nu ifrågasätter till och med BBC sanningarna om folkmordet. Det skrev jag om HÄR nyligen.

Det tycks ligga en hund begraven någonstans. Kan det vara så att Rwandas myndigheter är rädda att någon skall låta sig intervjuas av utländska medier och leverera en version av händelserna 1994 som inte stämmer med den officiella? Att regeringen håller sig med ett stall av pålitliga förövare och överlevande offer som alltid skickas fram när utländska journalister kommer till landet. Ett stall där Alice och Emmanuel är huvudattraktionerna.

The plot thickens, som man säger.