Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

Search Results for: bistånd afrika

Ny bok: Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika

Det här är den häpnadsväckande berättelsen om Sveriges icke officiella men likväl existerande taktiska samarbete med Sovjetunionen under kalla kriget. Moskva ville förvandla europeiska kolonier i Afrika till sovjetiska lydstater, samt underminera apartheidregimen i Sydafrika och föra ANC till makten. I det projektet dök en lika oväntad som villig partner upp, nämligen Sverige. En outtalad ansvarsfördelning utvecklades.

Det var revolutionära, marxistiska befrielserörelser som skulle åstadkomma förändringen. Från Sverige fick de så kallat humanitärt stöd. Från Sovjetunionen kom vapen.

– Västvärlden, det vill säga Sverige framför allt, vägrade att leverera vapen till befrielserörelserna i södra Afrika. Vi svenskar var helt medvetna om att den där vapensidan, till gerillan, den skötte Sovjetunionen, berättar författaren Per Wästberg.

Sovjetunionen hade geopolitiska maktambitioner. Sverige drevs av en önskan att kunna exportera socialdemokratiska ideal i byggandet av ett nytt Afrika. Priset blev högt. Svenska skattepengar kom i hemlighet att finansiera ett storskaligt dödande.

Kampen lyckades rent tekniskt över förväntan. Angola, Moçambique, Rhodesia/Zimbabwe, Guinea Bissau och Namibia erhöll självständighet. ANC tog makten i Sydafrika. Efter maktskiftet har dessa länder i varierande grad utvecklats i negativ riktning. Av socialdemokrati syns inte ett spår.

Det svenska stödet till befrielserörelser i Afrika inleddes på 1960-talet och pågick i flera decennier. Totalt överfördes många miljarder kronor, ofta i hemlighet utan att vare sig riksdag eller skattebetalare visste om det. Förre statsministern Ingvar Carlsson berättar i boken att han och regeringen medvetet valde att inte känna till detaljer i den hemliga verksamheten. Stödet hanterades till stor del av tjänstemän på Sida och UD av vilka många hade uttalade vänstersympatier. Pengarna gick till rörelser som hade en privilegierad ställning hos Sovjetunionen.

I boken intervjuas förre statsministern Ingvar Carlsson, författaren Per Wästberg, förre generaldirektören för Sida Anders Forsse, förre sydafrikanske utrikesministern Pik Botha, förra diplomaten Birgitta Karlström Dorph med flera.

“Boken är väldokumenterad, skriven med återhållen vrede och kommer att väcka förargelse inom regering och verk. Bra.” skriver Staffan Heimerson i Aftonbladet.

“Boken är ett viktigt inlägg i biståndsdebatten och riktar sig till alla som är engagerade/intresserade av bistånds- och utvecklingsfrågor,” avslutar BTJ (tidigare Bibliotekstjänst) sin mycket positiva recension.

Jag skickade en bok till Per Wästberg, han mejlade mig ett svar:

“Tack, Bengt, den kom idag och jag försvann i den under ett par timmar då jag borde ha förberett torsdagsmötet i Akademien. Du skriver med kraft och klarhet. (…) Du har ju rätt i att tjänstemännen på Sida var högst engagerade, på vänstersidan, det bevittnade jag var vecka.”

Roger Akelius, skatteexpert som jag inte känner,aldrig har träffat, mejlade mig. “Just nu läser jag ditt senaste alster. Jag är imponerad. Faktaspäckat, inget dravel, du tar fram för mig relevanta aspekter. Du skriver oerhört bra. Skriv mer!”

Läs ett “smakprov” ur boken, klicka HÄR.

Köp den på Adlibris, klicka HÄR.

Eller Bokus, klicka HÄR.

 

Sveriges svek mot Tanzania

Min förra bloggtext uppmärksammade kritiken mot det svenska biståndet till Tanzania. Svenska Dagbladets Per Gudmundson hakade på och skrev en bra text på samma tema. En replik från någon var väntad och igår 27 oktober kom den. Från Gun-Britt Andersson, vice ordförande för Expertgruppen för biståndsanalys EBA, som har författat den kritiska rapport som det handlar om.

Andersson tycker att Gudmundson har fäst sig för mycket vid det negativa i rapporten. Det är en vanlig reaktion från biståndsmänniskor som kritiseras. Hon försöker bagatellisera den flera decennier långa tanzaniska katastrofpolitiken med att den var ”tidvis missriktad”. Men eftersom hon inte vill vara lika negativ som Gudmundson skriver hon också att den var ”tidvis bättre och ambitiösare”.

Jag tror dessvärre att Andersson inte har förstått någonting av kritiken. I sitt försök att försvara det svenska biståndet till Tanzania på sammanlagt 66 miljarder kronor under perioden 1962 till 2013 använder sig Andersson av en retorik som är mycket vanlig i biståndssammanhang. Hon skriver att inkomstfattigdomen under hela den perioden har minskat ”särskilt i urbana områden”.

Det är ett annat sätt att säga att fattigdomen inte har minskat på landsbygden och det är just detta som mycket av EBA-s kritik går ut på.

Det viktigaste i EBA-s rapport handlar dock inte om det pekuniära. Det handlar om det faktum att Sverige under flera decennier stöttade ett socialistiskt experiment i Afrika som enligt rapporten innebar ”två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter”. Plus, vill jag understryka, stort mänskligt lidande.

I mitten av 1980-talet hade Sida börjat nyktra till efter den värsta socialistberusningen som hade hållit i sig sedan början av 60-talet. I Sidas landrapport om Tanzania från 1986 kan man läsa: ”Det är i efterhand skrämmande att se hur fort det gick att med en politik uppriktigt inriktad på landsbygdsutveckling förstöra grunden för ett effektivt småbruk. Producentpriserna sjönk, transportsystemet förföll, betalningarna försenades, konsumtionsvarorna försvann.”

Den tanzaniska politiken kallades ujamaa och gick ut på att kollektivisera jordbruket. Människor förflyttades, ofta under tvång, och sattes i arbete med uppgifter de inte var tränade till. Trots att analytiker var överens om att kollektiviseringsprogrammet innebar en katastrof, fick president Nyerere utländska hjälporganisationer att ansluta sig till det. Han satte det som villkor för att de skulle få vara verksamma i landet. Både Oxfam och Christian Aid stödde i praktiken upprättandet av ujamaabyar trots att de kände till att detta skedde till priset av folkfördrivning och tvång.

Till och med Världsbanken accepterade inledningsvis att underkasta sig den tanzaniska statens agenda. Det ledde till ett utvecklingsprogram där moderna jordbruksmaskiner importerades och överlämnades till lantbrukare som inte visste hur de skulle användas. Reservdelar fanns inte att få tag på, inte heller verkstäder med kunniga tekniker. Det räckte med att ett bränslefilter gick sönder på en traktor så blev den stående obrukbar. Snart var den rostig, övervuxen och plundrad på lösa delar som gick använda till annat. Det var en kapitalförstöring av stora mått.

Allra värst enligt min mening var att Sverige aktivt stöttade allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Amnesty International hade fullt upp med att utdela reprimander mot Nyereres styre. Jag hittar en gammal Amnestyrapport från 1975 tillgänglig på webben. Där berättar Amnesty International att president Nyerere hade benådat 7 308 vanliga kriminella och sänkt straffen för ytterligare 3 685 med anledning av att han hade återvalts som president för fjärde gången. Politiska fångar har emellertid inte frigivits, skriver Amnesty beklagande och uppmanar sina medlemmar att vädja till Nyerere om amnesti för alla dem som sitter inspärrade för sina avvikande åsikters skull.

Detta var alltså bara ett axplock ur Amnesty Internationals rapporter, publicerad fyra år efter Olof Palmes besök i Tanzania då han bland annat höll ett berömt tal och betonade den grundläggande historiska samhörigheten mellan Sverige och fattiga länder som kämpar mot underutveckling, kolonialism och förtryck.

I rapporten från EBA fastslås det att det svenska biståndet till Tanzania baserades på ‘ideological affinity’, alltså ideologiskt släktskap. Begrunda detta, det betyder mer än man kanske tror vid första anblicken. Mottagarlandet var en enpartistat där oliktänkande sattes i fängelse till och med innan de hunnit uttrycka sina avvikande åsikter. Nyerere praktiserade nämligen det som på engelska heter preventive detention mot sina politiska meningsmotståndare. Det betydde att människor kunde låsas in i förebyggande syfte innan de hunnit begå något brott, ett öde som drabbade hundratals individer med avvikande åsikter.

År 1978 gick Tanzania till anfall mot grannen Uganda i akt och mening att störta landets president. Inför attacken mer än fördubblades Tanzanias väpnade styrkor. Militärutgifterna ökade med 37 procent mellan 1976 och 1978 och krigsnotan uppgick till cirka 500 miljoner dollar i den tidens penningvärde.

Det är enkelt att konstatera att kriget finansierades med biståndspengar eftersom det var de enda pengar det för övrigt bankrutta Tanzania förfogade över.

President Nyerere formulerade sina visioner om socialism i ett dokument kallat Arushadeklarationen. Det är en text som leder tankarna till Maos lilla röda. Göran Hydén, kännare av Tanzania skriver i ”Tanzania – vision och verklighet” att: ”Arushadeklarationen antydde ett chockartat stort steg i riktning mot ett rent socialistiskt samhälle enligt de flesta utländska bedömare”.

Gun-Britt Andersson skriver att det var en ”nödvändig och smärtsam omprövning” som fick president Nyerere att avgå 1985. Det låter som om det var hans eget frivilliga beslut, men så var det inte. IMF och Världsbanken hade ställt ultimativa krav till Nyerere. Slopa socialismen, annars blir det inga mer pengar.

Hade inte Sverige och Sida med alla sina ”experter” kunnat komma fram till samma slutsats långt tidigare?

Sextiosex biståndsmiljarder rakt ner i slasken

Nu får vi äntligen höra den osminkade sanningen om det svenska biståndet till Tanzania. Expertgruppen för biståndsanalys EBA, som är en statlig kommitté med Lars Heikensten som ordförande, har låtit göra en fullständig utvärdering. Jag har aldrig tidigare läst en statlig rapport som utgör en sådan förödande kritik mot hela den svenska biståndspolitiken från 1960-talet och framåt.

Mellan åren 1962 och 2013 uppgick det svenska biståndet till Tanzania till ungefär 66 miljarder kronor (siffran är korrigerad från 60 miljarder, som jag felaktigt skrev tidigare), eller 8,4 procent av det svenska bilaterala biståndet under perioden. Detta gjorde Tanzania till den största mottagaren av svenskt  bilateralt bistånd under samma period. Tanzania var flaggskeppet i den svenska biståndsflottan.

Stödet till Tanzania inleddes tidigt på 1960-talet som ett resultat av personliga kontakter mellan Tage Erlander, den svenska missionären Barbro Johansson och landets förste president Julius Nyerere. När Olof Palme blev statsminister och Nyerere hade publicerat sin revolutionära och av Mao Zedong starkt inspirerade programförklaring som gick under namnet Arushadeklarationen, ökade det svenska biståndet.

EBA skriver: Sverige dominerade biståndet till Tanzania under 1970-talet och var den största givaren i volym varje år från 1972 till 1979. Under dessa år var det svenska biståndet i hög grad kopplat till Nyerere-administrationens industriutvecklingspolitik och till Nyereres vision om afrikansk socialism. Sverige och andra nordiska regeringar var mycket positiva då de såg likheter med egna socialdemokratiska principer.

Vad rapporten dock inte nämner i sin sammanfattning är att Sverige hade borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982, som utan kritiskt tänkande fullföljde stödet till det socialistiska Tanzania. Det tycker jag är en av de mest uppseendeväckande detaljerna i det hela.

Sverige sökte ett tvillingland i Afrika och tyckte sig se det i Tanzania. Det mest centrala i Nyereres socialistiska politik hette ujamaa. Det var ett projekt som gick ut på att krossa de gamla bystrukturerna på landsbygden och istället upprätta kollektivjordbruk. Människor förflyttades, ofta under tvång. Produktionen avstannade, jorden missköttes och ekonomin kollapsade. Detta pågick under flera decennier och hade ett entusiastiskt svenskt stöd.

Från EBA-rapporten igen: 1960- och 70-talen kännetecknades av en mycket instabil ekonomisk tillväxt och en ökande inflation. I början av 1980-talet inträffade en ekonomisk kollaps, delvis på grund av brister i politiken och de institutionella resultaten under Nyerere-epoken, och dess vision om afrikansk socialism. Visionen innefattade främjandet av en strukturell ekonomisk omvandling från en jordbruksekonomi till en industriell ekonomi grundad på självförsörjning. Detta inbegrep en politik där landsbygdsbefolkning flyttades till byar för att främja socialistiskt orienterad produktion.  

Slutsatsen i rapporten är att, citat: Sverige ansågs ha bidragit till en lägre tillväxt under 1966 till 1992. (…) Givarsamfundet bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980-talet.

Det här är en formulering av EBA som i sin enkelhet sammanfattar mycket av svensk biståndspolitik: Perioden 1962–1982 präglades av goda intentioner och stark optimism. Trots det framgår det tydligt av tillgänglig dokumentation att det var två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter.

Sextiosex miljarder kronor i bistånd. Sjunkande tillväxt. Ekonomisk kollaps. Bortkastade utvecklingsmöjligheter. Med den här rapporten från EBA får vi för första gången en konkret sammanfattning av misslyckandet, men huvuddragen har varit kända länge. Hur har Sida reagerat på det? Som vanligt, genom att överföra mer pengar.

Bara under 2015 tog Tanzania emot 837 miljoner kronor från svenska skattebetalare.

Läs hela rapporten HÄR.

Utan äganderätt svälter Afrika

Biståndsorganet Sida gisslas hårt i en debattartikel i dagens DN, 10 juni. Två chefer i frivilligorganisationen We effect kritiserar Sida för att sakna konkreta förslag när det gäller livsmedelssituationen i Afrika. Fler än 50 miljoner människor på den afrikanska kontinenten hotas av svält, enligt artikelförfattarna.

Lösningen på det problemet uppges vara att, citat: öka den afrikanska livsmedelsproduktionen genom hållbara, moderna metoder som ger högre produktivitet. Detta kräver investeringar i jordbrukssektorn, så att utbildning, forskning och rådgivning kan byggas ut. Med mer effektiva brukningsmetoder kan skördarna och lönsamheten i det afrikanska jordbruket öka flerfalt. En sådan utveckling kan utrota hungern och samtidigt minska fattigdom, miljöförstöring och förtrycket av kvinnorna, som sliter omänskligt hårt i det eftersatta jordbruket.

Det finns i dagsläget praktiskt taget inga storskaliga, mekaniserade jordbruk i Afrika söder om Sahara, förutom i Sydafrika. Nästan all produktion avsedd för inhemsk konsumtion (undantag är alltså specialiserade exportprodukter) äger rum i små familjejordbruk. Betyder det att We effect har rätt i sina förslag?

Nej. De undviker nogsamt den allra viktigaste frågan, nämligen jordägandet. Innan det blir meningsfullt att investera i jordbrukssektorn måste Afrikas hundratals miljoner småbönder få lagfart på sin mark, vilket väldigt få har i dag. Det är avsaknaden av äganderätt till marken som utgör den allra största bromsklossen när det gäller produktionen. En bonde som inte äger sin mark vill inte investera, eftersom marken kan konfiskeras av en makthavare när som helst.

Land grabbing är ett oerhört vanligt fenomen i Afrika. Så fort en lantbrukare har gjort förbättringar som innebär en vinstgenererande produktionshöjning så blir marken attraktiv för smarta spekulanter som utnyttjar okunniga och ofta illitterata jordbrukare.

Bristen på äganderätt – lagfart – i kombination med rättslöshet och land grabbing är de i särklass största hindren för en produktionsökning inom jordbruket i Afrika. Så länge dessa problem är olösta är det meningslöst att prata om mekanisering och effektivisering.

Tyvärr är det nog så att kärnfrågan här – nödvändigheten av privat jordägande – är en så het potatis att varken Sida eller We effect har lust att ta i den.

Biståndsevangeliet genomskådat

Äntligen! utropade jag när det tillkännagavs att Angus Deaton är årets mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Äntligen får jag stöd i min biståndskritiska hållning från allra högsta instans. En Nobelpristagare.

Bistånd, säger Deaton, motverkar sitt syfte och förhindrar det som det är tänkt att stimulera, nämligen utveckling.

Jag blir nästan lite yr när jag läser det som skrivs om honom i dessa dagar. Han har ju gjort precis samma iakttagelser som jag! Som jag har påtalat i över 30 år. Det finns vissa positiva aspekter av bistånd, säger han. Det finns enskilda projekt som har varit lyckosamma. Javisst, det håller jag med om. Jag har själv studerat några sådana.

Men totalt sett är biståndet kontraproduktivt. Det dödar fattiga länders regeringars incitament att bygga fungerande samhällskontrakt med medborgarna. Värst är det för de länder där  the government receives aid directly and aid flows are large relative to fiscal expenditure (often more than half the total). Such governments need no contract with their citizens, no parliament, and no tax-collection system. If they are accountable to anyone, it is to the donors.”

Det han beskriver är den situation som är allra tydligast i länder som tar emot generellt budgetstöd. Den biståndsform som jag har kritiserat i mer än ett decennium. I ett sådant land blir regeringen irrelevant för medborgarna, och medborgarna blir irrelevanta för regeringen. Ordet demokrati blir ett tomt ord utan innehåll.

Budgetstödet, detta förfärliga missfoster till biståndsform som svenska Sida har lyft till skyarna och hyllat för sin felaktigt påstådda effektivitets skull. Tack Angus för att du har gett den rika världen den analys den behöver för att se över sin biståndspolitik.

Men – tror någon att Sida, Världsbanken och EU-s biståndsorgan ska ta intryck av det? Inte jag i alla fall. På samma sätt som jag i årtionden varit medveten om biståndets brister har jag också varit medveten om biståndets psykologi. Biståndet finns till för sin egen skull och för att givarna ska framstå som goda människor. Det finns till för att skapa lukrativa karriärmöjligheter för ett oräkneligt antal så kallade experter vars främsta ambition är att fylla på det egna bankkontot. Biståndet har också en strategisk funktion i relationen mellan rika och fattiga länder. Det har en strukturkonserverande effekt.

Jag noterar att DN, Svenska Dagbladet och TT i sin iver att undanhålla läsarna obehagliga sanningar noga undviker att betona Deatons biståndskritik. De tycker kanske det är lite genant att priset ska gå till just honom, när Sverige precis har låtit sig frälsas av sin egen biståndsgud, Fader Rosling.

Vad skulle Hans Rosling säga till Angus Deaton om de möttes i en tevestudio?

”Jag har rätt och du har fel”, troligen.

*                    *                    *

Den som vill bekanta sig med Angus Deatons biståndskritik i komprimerad form kan lämpligen läsa hans korta text Weak States, Poor Countries genom att klicka HÄR.

Den som vill bekanta sig med min biståndskritik som i stort sammanfaller med Angus Deatons kan läsa min bok Sveriges afrikanska krig utgiven av Timbro 2008. Finns på webbokhandlarna. Eller läs mera på min blogg HÄR.

Avveckla biståndet nu!

”Vi gör en avräkning från biståndsbudgeten”, sade finansminister Magdalena Andersson i SVT:s Aktuellt måndag 21 september.

Intervjun med henne handlade om hur det ökade flyktingmottagandet i Sverige skall finansieras. Jag tror inte så många tittare reagerade på hennes kommentar, men den gjorde säkert många biståndskramare sömnlösa.

Att det svenska biståndet, primärt avsett för någon typ av fattigdomsbekämpning utomlands, skall användas för flyktingmottagning här hemma är en mycket het potatis. Det gamla vanliga argumentet anförs: Man skall inte ställa utsatta grupper mot varandra. Det vill säga, fattigt folk i Afrika ska inte få det ännu sämre därför att flyktingströmmen till Sverige ökar.

Det påståendet bygger dock på premissen att fattigt folk i Afrika får det bättre av biståndet. Jag vet att det inte stämmer. Kanske vet Magdalena Andersson också det.

Hennes kommentar var nämligen något av en nyckelreplik. Redan tidigare, före den stora ökningen av asylsökande, avsattes omkring fyra miljarder av det svenska biståndet som i år är totalt 38,7 miljarder, till flyktingmottagning.

Hennes förstulna påpekande tolkar jag som att det nu kommer att norpas ännu mer ur biståndsbudgeten. Frågan är hur mycket.

Jag skulle här vilja bidra med ett radikalt förslag. Magdalena, go all the way! Det svenska biståndet har i drygt femtio års tid gått ut på att identifiera länder och folkgrupper utomlands som kan komma i fråga för svenskt ekonomiskt stöd. Nu ser vi en ny trend. De fattiga kommer till Sverige. Från Eritrea, Somalia, Afghanistan och stora delar av Mellanöstern. Då är det bara logiskt att styra om fördelningen av pengar.

Mitt förslag är: Lägg ned Sida. Verksamheten där är otidsenlig och över huvud taget inte anpassad till den värld vi lever i i dag.  Biståndet har aldrig haft någon betydelse för länders ekonomiska utveckling. Det har oftast varit kontraproduktivt i den meningen att det har konserverat politiska strukturer i länder som mest av allt har behövt politisk reform. Utan biståndet skulle Afrika i betydligt mindre utsträckning styras av korrumperade diktatorer. Det är biståndet som i alla tider har hållit dem kvar vid makten. Biståndet har ofta underblåst och finansierat krig. Den som tror att jag överdriver kan läsa min bok Sveriges afrikanska krig. Finns på Adlibris och Bokus.

Biståndet har under loppet av ett halvt sekel utvecklats till en egen industri som sysselsätter gigantiska horder av handläggare och fältarbetare, men med mycket magert resultat. Jag har ägnat decennier åt att som journalist försöka sprida kunskap om detta. Jag har rest kors och tvärs i framför allt Afrika och undersökt biståndets effekter. Jag har hittat ett och annat guldkorn. I några fall har biståndet varit harmlöst. Men det allra mesta har gjort mer skada än nytta.

Så därför, Magdalena, avveckla det svenska biståndet. Fasa ut det, sikta på att det om exempelvis fem år ska vara helt avskaffat. Ring upp diktatorerna i Afrika och säg åt dem att de får städa upp i sin egen budget nu. Sötebrödsdagarna är över, sorry.

Då får du 38,7 miljarder som kan användas till annat. Det finns i dag tillräckligt många finansiella hål i Sverige som behöver fyllas. Flyktingmottagandet är bara ett sådant.

Sydsudan på katastrofens rand

Jag fick ett nödrop från Sydsudan. En god vän som bor där och bedriver affärsverksamhet berättar att situationen i landet blir allt mer desperat för var dag som går.

Det ser inte bra ut. Salva Kiir (presidenten, min anm.) och gänget kör nu bara på allt de kan och tömmer banker och bolag dygnet runt. Listan är lång och kursen på det sydsudanesiska pundet mot dollar är från riksbanken 3.08 men det finns inga att få. På svarta marknaden är det nu 15,4 pund på en dollar och de vägrar att ändra kursen. Torrvaror och mat har gått upp runt 84 % på 7 veckor. Bara början tror jag. Just nu är det många generaler som skapar sin egen milis och plundrar, dödar och våldtar civila. Det finns nu runt sex nya grupper som från början har fått allt materiel från regeringen. Det hölls ett möte för elva dagar sedan där länder från EU tryckte på att de måste utreda dessa brott, speciellt alla våldtäkter inom regeringstrupperna. Svaret var rakt från utrikesministern: det gick inte att utreda detta eftersom det inte har inträffat och att det inte låg i deras natur att göra sådant. På den nivån är vi nu. Sanningen är att om de skulle börja utreda alla brott begångna av regeringssoldater så skulle ännu fler generaler hoppa av och starta eget, tror jag.

Allt han skriver känner jag igen. Den våldsamma inflationen och skillnaden mellan officiell kurs och svartabörskursen är en tydlig signal om att ekonomin har spårat ur helt. Så var det i Uganda när jag var där i början av 1980-talet och det slutade med en väpnad kupp som förde Yoweri Museveni till makten. Som tidigare hoppat av regeringen och startat eget.

Uppgiften om att vapnen som de terroriserande miliserna använder mot civila kommer från regeringsarmén får mig att minnas min intervju med Michael Elmqvist som samordnade biståndet, bland annat det svenska, till Sydsudan. Jag träffade honom för fem år sedan och påpekade att biståndspengar gick till inköp av vapen. Elmqvist avfärdade det problemet.

– Regeringens första prioritering efter ett långt inbördeskrig är förstås säkerhet, sade han. Fyrtio procent av budgeten går till säkerhet (läs: upprustning, min anm.) och vi kan inte klandra regeringen för att den vill upprätthålla ett trovärdigt försvar.

– Men om det innebär att biståndet finansierar det militära, är inte det ett problem?

– Så är det i de flesta länder, svarade Elmqvist leende.

Det är makthavarna i Sydsudan som är skyldiga till den katastrofala situation som råder. Men biståndsgivarna, bland andra Sverige, har en väsentlig skuld i civilbefolkningens lidande.

Om detta fenomen, hur bistånd underblåser och finansierar krig, har jag skrivit en bok. ”Sveriges afrikanska krig” heter den. Finns att köpa på webbokhandlarna. Exempelvis HÄR.

Var folkmordet i Rwanda en bluff?

Rwanda är ett av Afrikas allra mest besynnerliga och kontroversiella länder.

De flesta kan i stora drag historien om folkmordet 1994. Det fanns två folkgrupper i landet av numerär betydelse. Hutu och tutsi. Politiska omständigheter triggade igång massakrer som utmynnade i att närmare en miljon tutsier mördades.

Paul Kagame framträdde som den man som räddade landet från undergång. Hans rebellarmé invaderade från Uganda, stoppade folkmordet och tog makten. Jorden runt hyllades han som en hjälte. Han blev president.

Landet byggdes snabbt upp och blev på kort tid en ekonomisk framgångssaga. Kagame gjorde sig känd som Afrikas Lee Kuan Yew. En social ingenjör, visionär och humanist.

Äntligen, jublade biståndsgivare och demokratiivrare världen över. Äntligen en afrikansk ledare som vill sitt folks bästa och inte är korrumperad.

Nu har en dokumentärfilm från BBC ifrågasatt allt detta. I filmen framträder forskare som hävdar att majoriteten av dem som dog under folkmordet var hutu, inte tutsi. De hänvisar bland annat till befolkningsstatistik som tycks visa att det var en omöjlighet att en miljon tutsier hade mördats i ett land med cirka sju miljoner invånare, och där tutsierna utgjorde cirka 14 procent. I så fall hade varenda tutsier dött. Men så skedde inte. Tutsierna utgör i dag cirka 15 procent av befolkningen.

Enligt filmen stoppades inte mördandet av Kagames armé. Det hade redan upphört när hans soldater tågade in. Kagame styr nu sitt land med järnhand och lönnmördar oppositionella. Hans hjältegloria är enligt BBC helt oförtjänt. Icke oväntat är Kagame rasande och hotar att stoppa all BBC:s verksamhet i landet. Intressant film, se den HÄR.

Parallellt med detta händer det andra spännande saker i Rwanda. Paul Kagame har anslutit sig till den sorgliga trend som dominerar bland afrikanska makthavare och som handlar om att till varje pris klamra sig fast vid makten. Han vill att grundlagen skrivs om så att han ska kunna väljas till president ännu en gång. Och därefter förstås ytterligare en gång. Och så vidare.

I grannlandet Burundi manipulerade presidenten grundlagen och det resulterade i kravaller med dödsfall. Men i Rwanda påstås i princip varenda medborgare stödja Kagames ansträngning att kunna bli president på livstid. Jurister som reste land och rike runt för att intervjua folk om en möjlig grundlagsändring hittade bara tio personer som motsatte sig att Kagame ska kunna regera för evigt.

Allt detta är mycket illavarslande. Jag tror att vi snart får se allvarliga politiska eruptioner i Rwanda. Jag vågar inte sia om när det sker.

Men det kommer, tro mig.

Dawits 5000 dagar

Dawit Isaak har nu suttit fängslad i 5000 dagar i Eritrea. Eftersom han är svensk medborgare ska vi naturligtvis uppmärksamma det. Men vad kan Sverige göra åt saken?

I en helsidestext i dagens DN (läs HÄR) skriver tre skribenter om Dawits öde. De efterlyser andra metoder än förhandlingar för att få loss svenskeritreanen. Jag blir förbryllad när jag läser texten. Vilka förhandlingar? Några sådana pågår såvitt jag vet inte. Den eritreanska regeringen är inte en part som man kan förhandla med i en sådan här fråga. Detta har varit känt länge.

Dessutom har svenska UD från dag ett misskött hela ärendet å det grövsta. UD har trott att Sverige kan hota Eritrea till lydnad. Av alla tänkbara metoder i umgänget med Eritrea är den den sämsta.

Men artikelförfattarna i dagens DN har inte heller fattat vilken motpart de har att göra med. Den metod de förespråkar är den juridiska. De påminner om att Dawits fall har varit föremål för svenske riksåklagaren men att denne avstod från att inleda en förundersökning. Detta väcker skribenternas indignation. De är uppenbarligen så uppfyllda av svensk hybris att de tror att Eritreas regering skulle bry sig om vad en svensk åklagare tycker. Jag förstår inte hur somliga resonerar.

Det jag däremot håller med artikelförfattarna om är att biståndet till Eritrea borde avbrytas. Men inte på grund av fallet Dawit Isaak. Biståndet borde ha avbrutits långt innan Dawit greps eftersom det är så uppenbart att EU-s och andras pengar håller en illegitim regering under armarna. Biståndet till afrikanska despoter är den värsta missgärning omvärlden kan ägna sig åt, trots att den alltid ursäktas med att ”vi inte kan överge landets fattiga medborgare”.

Jag håller också med om att den tvångsbeskattning som eritreaner i diasporan utsätts för borde kriminaliseras i Sverige. Vi borde följa Kanadas exempel.

”Den finns en väg mot frihet”, lyder DN-s önsketänkande rubrik om Dawit-texten. Så länge svenska aktivister tror att hotelser mot Eritrea och ett svenskt åtal mot president Afeworki skall lösa problemet så är vi långt från en frigivning.

Flatheten förenar de folkvalda

Islamister dirigerar i dag den politiska utvecklingen i flera afrikanska länder. Den vilsenhet i beslutsfattandet som präglar europeiska politiker i deras förhållande till islamistisk terror matchas väl av deras afrikanska kolleger. De insatser som görs för att stoppa terrorn sammanfattas oftast som ”för lite och för sent”.

Inget tyder i dagsläget på att detta kommer förändras till det bättre. Varken i Europa eller i Afrika.

Det var hotet från den islamistiska rörelsen Boko Haram i Nigeria som fick en majoritet av väljarna att lägga sin röst på utmanaren Muhammadu Buhari i det nyligen hållna presidentvalet. Buhari är en 72-årig före detta militärdiktator vars främsta merit i sammanhanget är att han har överlevt en attack från Boko Haram, och i samband med den svurit att krossa rörelsen. Trots att han öppet kallar sig konservativ muslim och talar uppskattande om sharialagar.

Är han mannen att leda landet och representera Nigeria inför omvärlden? Jag tycker synd om nigerianerna.

Jag tycker lika synd om kenyanerna som styrs av en regering som förefaller helt handfallen inför hotet från den somaliska terrorgruppen al Shabaab. Massakern på 148 människor i staden Garissa nyligen borde skaka Kenya i grunden. Men det enda kenyanerna kan vara säkra på är att liknande händelser kommer att inträffa igen. Och igen. Tills Somalia uppnår något slags fred vilket inte är möjligt utan deltagande av al Shabaab.

Den förre nigerianske presidenten Goodluck Jonathan ansträngde sig aldrig att ta itu med Boko Haram. Jag tror hans attityd till problematiken till stor del handlade om att han inte ansåg att hans eget liv eller vitala intressen för landet var hotade. Det var ju bara diverse fattiglappar uppe i norr som miste livet i Boko Harams attacker.

Den kenyanske presidenten Uhuru Kenyatta tycks ha en liknande syn på saken. När al Shabaab attackerade köpcentret Westgate i Nairobi i september 2013 varvid 62 människor mördades, kände kanske Kenyatta att våldet kom lite för nära inpå knutarna. Men 148 döda i den gudsförgätna avkroken Garissa, det kan man som kenyansk president stå ut med.

Ett av de största problemen i afrikansk politik är att ledarna – folkvalda eller ej – praktiskt taget aldrig tar ansvar för hela landet. De representerar snäva särintressen, inte sällan av familjekaraktär, som i slutänden handlar om att ackumulera så stor förmögenhet som möjligt under ämbetstiden.

De åtnjuter stöd från omvärlden. När de väljs utan fusk hyllas de som demokratiska föredömen. De inhöstar ekonomiskt bistånd från länder som exempelvis Sverige.

De har inga lösningar på de mest akuta problemen. En kompetensbrist som de delar med sina europeiska kolleger.