Search Results for: bistånd afrika
Västsaharas biståndsbluff
Utan att veta om det bidrar svenska skattebetalare via EU till terrorfinansiering i Nordafrika. Låter det fantasifullt? Nå, läs då den här texten.
I flera decennier har EU satsat motsvarande cirka 100 miljoner kronor om året på stöd till flyktingar från Västsahara bosatta i läger i Algeriet.
Redan 2003 gjordes en undersökning om misstänkta svindlerier. Det fanns anklagelser om att mat och andra förnödenheter hade förts på avvägar. En rapport presenterades 2007 men begravdes illa kvickt. Inte förrän helt nyligen, den 22 januari, kom rapporten fram i samband med en utfrågning i Europaparlamentet. EU:s budgetkommissionär klargjorde då att EU fortfarande skänkte bistånd till ett värde av 10 miljoner euro om året till västsahariska flyktingar. Trots kännedom om svindlerier.
Rapporten skrevs av EU:s specialorgan OLAF som granskar korruption och bedrägerier inom unionen. Innehållet är häpnadsväckande. Det handlar om hur den västsahariska organisationen Polisario, som säger sig kämpa för att Västsahara ska bli självständigt, under mycket lång tid systematiskt och välorganiserat har förskingrat bistånd avsett för fattiga flyktingar.
Enligt rapporten har Polisario överdrivit uppgifterna om antalet flyktingar i de algeriska lägren och därmed erhålligt väsentligt mer bistånd än vad som vore skäligt.
Man har dessutom metodiskt försnillat matleveranser och sålt stora delar av dem. Enligt OLAF har Polisario folk på plats i hamnen i Oran, där fartygen med mat lossas. Varorna lastas på bilar för vidare leverans till okända köpare, i många fall i andra länder. Den franske forskaren och säkerhetsexperten Antonin Tisseron pekar ut Polisario som en starkt terroranstruken organisation och menar att vinsten från bedrägerierna finansierar terrorism.
Bakgrunden till allt detta är den politiska situation som råder i regionen. Marocko ockuperar sedan 1975 Västsahara. Dödläge råder i de politiska samtalen. Ingen lösning är i sikte. Polisario hävdar att 150 000 flyktingar bor i miserabla läger i Algeriet. Siffran ifrågasätts av många men Polisario tillåter inte någon opartisk folkräkning.
Uppgifterna om hur EU fortsätter att sponsra Polisario genom att se mellan fingrarna med omfattande förskingring av biståndsmedel är djupt oroande. Det bör också vara stötande för EU-medborgarnas rättsmedvetande. I praktiken innebär det nämligen att våra skattepengar används för att finansiera kriminalitet och terrorism i Västafrika.
De västsahariska flyktingarna i Algeriet lever under mycket svåra förhållanden. Deras utsatthet gör dem lättrekryterade av terrorgrupper som exempelvis Al-Qaida-grenen AQIM som sedan länge ägnar sig åt kidnappningar, trafficking samt smuggling av vapen och narkotika i regionen.
Svensken Johan Gustafsson är en av dem som sitter fången någonstans i det väldiga ökenområdet i Västafrika. Det är inte alls omöjligt att han befinner sig på Polisariokontrollerat territorium dit ingen polismakt äger tillträde.
Att EU skänker bistånd till Polisario i vetskap om att medlen försnillas och göder terrorism är illa nog. Att biståndspengarna tas ur EU-medborgarnas fickor i form av skatt och att rapporten om bedrägerierna hölls hemlig i åtta år gör saken ännu värre. Det är en präktig skandal och Sverige borde nyttja sin röst i unionen för att ställa frågor kring detta.
Det lär dock inte inträffa i första taget. Socialdemokraterna stöder Polisario och är sannolikt inte intresserade av att uppmärksamma organisationens svindlerier.
Staten och kapitalet
Sveriges bistånd till diktaturer har i alla tider försvarats med att det är viktigt att upprätthålla en dialog. För att kunna prata med diktatorer och göra dem uppmärksamma på den utsökta svenska modellen på det att de genast må reformera sina länder, har vi strött miljarder och åter miljarder över allsköns envåldshärskare.
Det har aldrig fungerat.
Ugandas president Museveni är bara ett exempel. Han tog makten 1986 och har sedan dess skruvat åt järngreppet om det ugandiska folket. Hans familj bodde länge i Göteborg, han har massvis med svenska politikervänner som har umgåtts nära med honom. Och han har tagit emot jag vet inte hur många miljarder i svenskt bistånd.
Om han fick höra talas om den just nu aktuella diskussionen om Sveriges vapenhandelsavtal med Saudiarabien så är jag säker på att han skulle skratta gott. De svenska direktörernas debattartikel i DN (klicka HÄR) skulle lika gärna kunna handla om biståndet till Afrika.
Det vi säger och gör betyder något i våra partnerländer, skriver direktörerna grötmyndigt. Genom dialog och utbyte kan vi förmedla förståelse och sprida grundläggande värderingar kring rättssystem, civila rättigheter och hållbart företagande, fortsätter de.
Ursäkta mig, Jacob Wallenberg och ni 30 övriga, men det där är nonsens och det vet ni. Det är försäljarsnack. Om det inte vore så fånigt så skulle man kunna bli upprörd.
Eller tror ni på fullt allvar att det saudiska samhällssystemet ser ut som det gör därför att de styrande saknar information om bättre alternativ? Vad är det för dialog ni tänker driva? Ska ni i samtal med saudiska affärspartners ta upp frågor om mänskliga rättigheter och kräva reformer i det saudiska rättsväsendet?
Nej, det vet jag att ni aldrig kommer att göra. Ni kommer aldrig att snudda vid de frågorna. Ni kommer att lisma, skrapa med foten och böja er framåt så djupt det bara går. För ni vet att ni tjänar på det. Även om det svider till lite.
Den attityd som genomsyrar direktörernas debattartikel känner jag väl igen. För drygt ett år sedan reste jag med ledningen för oljebolaget Africa Oil i Östafrika. Vi kom till Etiopien vars rykte som rättsstat var allvarligt anfrätt av bland annat Schibbye-Persson-affären.
Jag hamnade i en palaver med bolagets representant i Etiopien. Det var en väldigt trevlig kille som kände landet väl. Påläst, rapp, kul att prata med. Men han försökte på alla sätt urskulda och negligera de etiopiska brotten mot mänskliga rättigheter. Att det på något vis skulle vara moraliskt betänkligt att göra affärer med Etiopien avfärdande han helt. Jag lyckades inte lirka in ett enda uns av tvivel i hans tankar.
Han lät precis som Jacob Wallenberg. Och det är ju så de låter, de som vill tjäna pengar i diktaturer. Absolut, vi tar bestämt avstånd från brott mot mänskliga rättigheter. Men vi tycker det är viktigt att vara på plats och sprida demokratiska värderingar.
Pyttsan, säger jag. Kan ni inte åtminstone vara hederliga nog att säga som det är? Vi vill tjäna pengar och vi skiter i politiken.
Fantastiskt att bistånd och vapenhandel motiveras med samma argument. Staten och kapitalet sitter verkligen i samma båt.
Den enda tröst jag känner är att jag är medborgare i en humanitär stormakt.
Är Marocko vän eller fiende?
Vilka vänner och fiender har Sverige i Afrika? Möjligen får vi en liten vink om detta när vår nya utrikesminister Margot Wallström ska presentera utrikesdeklarationen snart.
Den är ju oftast tämligen allmän i sina formuleringar men om man går tillbaka några år så kan man se att flera av de policymarkeringar som har gjorts där senare har blivit realpolitik.
Sverige har aldrig haft någon formulerad relation gentemot Afrika utöver biståndspolitiken. Det är ganska egendomligt. Vårt förhållande med en jättelik kontinent härbärgerande cirka en miljard själar har vilat på ett kontrakt som handlar om resursöverföringar från en globalt sett pyttenation.
Jag tror den tiden är över. Nu måste Sverige på allvar fundera över vilka afrikanska stater och organisationer som vi ska alliera oss med. Den politiska turbulensen i Nordafrika, den nödvändiga omvärderingen av gamla ”vänner” som exempelvis Zimbabwe samt Kinas inflytande gör att Sverige måste ta ställning.
Vem är vän och vem är fiende i Afrika?
Låt oss titta på Marocko som ett intressant test case. Landet ockuperar sedan lång tid det område som kallas Västsahara. FN har uttryckt att det är oacceptabelt. En folkomröstning om områdets status har i flera decennier stått på dagordningen utan att förverkligas. Marocko utvinner mineraler i Västsahara och bedriver industrifiske i havet.
Det finns en organisation som säger sig företräda västsahariernas intressen. Den kallar sig befrielserörelse (oemotståndligt för många svenskar!) och heter Polisario. Den vädjar till omvärlden att erkänna den fria nationen Västsahara som då skall styras av nämnda Polisario.
Visst låter det som att Margot borde ställa sig bakom det? Visst låter det som att hon borde mobilisera sina tyngsta brösttoner och i utrikesdeklarationen förtrytsamt tillkännage att det nu minsann får vara nog. Nu ämnar Sverige erkänna Västsahara. Precis som vi erkände Palestina. Vilket innebär att vi bestämt tar avstånd från Marockos anspråk på området. Och därmed alienerar oss från det nordafrikanska kungadömet.
Det var på tiden! kommer många att utbrista.
Men då hör det till saken att Polisario enligt alla tillförlitliga källor är skapad och styrd av Algeriet som är Marockos ärkefiende och vill komma åt Västsaharas rikedomar. Det hör också till saken att Aqim, al Qaida i Västafrika, ägnar sig åt trafficking, vapen- och drogsmuggling genom områden som står under Polisarios kontroll.
Värt att notera är också att Marocko, å sin sida, framgångsrikt ägnar sig åt att spåra upp och lagföra militanta islamister som annars kanske skulle ta sig till Europa.
Så frågan är, vem skall Sverige försöka vara kompis med? Marocko eller Polisario? Vi måste välja. Vi kan inte få båda två.
Ska bli spännande att höra om Margot tar upp frågan i utrikesdeklarationen.
Oljans och solidaritetens pris
Jag upphör aldrig att förvånas över hyckleriet i debatten om världsfattigdomen. Svenska skattebetalare pungar varje dag ut med drygt 100 miljoner kronor i bistånd. Det mesta går till diverse projekt i Afrika. Effekten av detta i form av ekonomisk tillväxt är försumbar. Men biståndet håller en väldig massa svenskar i arbete, med goda löner.
Alla som är någorlunda insatta vet att det bara är produktion och handel som kan åstadkomma tillväxt. Det gäller i Afrika likaväl som i västvärlden.
Svenska politiker slår sig för bröstet och talar om solidaritet med de fattiga. Samtidigt som de jublar varje gång råvaror producerade i fattiga länder blir billigare här hos oss. Kaffe är ett ständigt aktuellt exempel. Men just nu handlar det allra tydligast om olja.
På rekordtid har oljepriset sjunkit, från cirka 115 dollar per fat ned till 50 dollar per fat. Analytiker famlar i luften, den mest trovärdiga förklaringen till prisnedgången läste jag dock i DN 16 januari, läs HÄR.
Många av dem som till vardags reflexmässigt skulle bedyra att de vill se den globala fattigdomen minska, jublar nu åt det låga oljepriset. En välkommen skjuts åt världsekonomin, skrev exempelvis DN nyligen, läs HÄR.
För knappt ett år sedan gav jag ut min reportagebok Oljans pris som handlar om den gryende oljeindustrin i Östafrika. (Läs om den HÄR.) Sydsudan är redan oljeproducent och nu gör sig Kenya och Uganda redo att börja exportera det hårt devalverade svarta guldet. Prisnedgången är så dramatisk att den har tvingat alla aktörer på den östafrikanska oljemarknaden att skriva om sina prognoser och omförhandla sina avtal. Hur man ska få internationella investerare att satsa pengar på den avgörande infrastrukturen i form av pipelines och annat är plötsligt en helt öppen fråga.
Den kraftiga ekonomiska tillväxt som hägrade vid Ugandas och Kenyas horisonter har upplösts, just som en hägring.
Åt detta gnuggar alltså svenska och andra västerländska bedömare händerna, eftersom det ingår som ett element i nedgången av världsmarknadspriset på olja. Som är positivt för oss som importerar.
Jag kan bara suckande konstatera att var och en är sig själv närmast. Det gäller i både världspolitik och privatliv. Nästa gång du hör en svensk politiker påstå att vi måste vara solidariska med världens fattiga och hjälpa till med bistånd, föreslår jag att du stänger av teven eller radion, eller vad det nu handlar om.
Påståendet är lögn. Om en minskning av världsfattigdomen innebär en negativ påverkan på västvärldens ekonomi så är denna minskning inte välkommen. Så enkelt är det. Djupare än så sitter inte solidariteten.
Somalia – buspojken i klassen
Somalia förblir Afrikas mest olydiga stat. Om man ens kan kalla landet för en stat. Allt pekar på att de traditionella sätten att hjälpa ett land inte fungerar på Somalia.
Den rika omvärlden kokar av frustration över att biståndet har misslyckats. Hur många miljoner som helst har vräkts över landet. Och de flesta pengarna har gått upp i rök. Eller snarare ner i privata fickor.
Men skam den som ger sig, tänker biståndskramarna som hanterar skattebetalarnas pengar. Om biståndet inte fungerar så måste lösningen vara mer bistånd!
EU och FN anser att det bara finns ett sätt att frälsa Somalia, och det är att stärka staten. Givarna har bitit sig fast i den föreställningen. Som ett led i den ambitionen förespråkas nu en Marshallplan. Miljarder dollar ska satsas. Sveriges bistånd till Somalia uppgår till 300 miljoner kronor om året fram till 2017. Det är rent rörande att läsa vad Sida skriver om landet.
Utvecklingen i det länge krigsdrabbade Somalia är mer hoppfull än på många år. Nu finns större chanser än på länge för Somalia att gå mot långsiktig fred och en stabil samhällsuppbyggnad.
Om det inte handlade om sådana enorma penningsummor som kunde göra väldig nytta någon annanstans, så skulle man kunna skratta åt eländet. Men det är inget skämt. Det är istället en gåta hur politiker i västvärlden kan få behålla jobbet när de bevisligen inte klarar av att sköta det.
Somalia är det mest utpräglade klansamhälle som vi kan finna i världen i dag. Det betyder att staten, så som människor i västvärlden föreställer sig den, utgör ett hot. En stat kan bara stärkas på bekostnad av klanernas makt. Därför kommer varje försöka att backa upp den somaliska regeringen att mötas av ett intensivt motstånd.
På grund av omvärldens långvariga envishet i detta avseende har en politisk ekonomi kopplad till statsstödjande insatser vuxit fram i Somalia, enligt principen if you can´t beat them, join them. Politiska eliter i landet omfamnar statsbyggandet som ett lukrativt projekt men inte som ett mål i sig. Eftersom byggandet av den somaliska staten är kopplad till kampen mot terrorism så kan inte omvärlden tillåta sig att misslyckas. Staten måste stödjas, hur många miljarder detta än kostar.
Medan biståndsgivarna betraktar en svag stat som ett problem, uppfattas detta istället som ett önskvärt resultat av politiska eliter i Somalia. När det somaliska ledarskapet saknar såväl förmåga som vilja att bygga en stat, kommer inga pengar i världen att lyckas med det.
En återuppbyggnad av Somalia efter decennier av politiskt kaos måste utgå från klansystemet i landet. Det innebär stor decentralisering, säkerligen utbredd regional autonomi.
Att begära att somalierna efter alla dessa år av brutala regeringar och inbördeskrig ska lägga sitt öde i händerna på ännu en centralregering är naivt på gränsen till korkat.
Burkina Faso inget unikt fall
Det folkliga upproret i Burkina Faso är ett sundhetstecken. Det kan tolkas som att afrikaner inte längre accepterar att bli hunsade av brutala envåldshärskare.
Men händelseutvecklingen vittnar också om hur skröplig demokratin är i Afrika.
Det som nyligen utlöste de protester som tvingade bort president Blaise Compaore var dennes försök att ändra grundlagen. Han hade suttit vid makten sedan 1987 och ville nu kunna ”väljas” för ytterligare en period. Vilket den relativt nya konstitutionen alltså förbjöd.
Tricket misslyckades, folk blev förbannade och gick ut på gatorna och i skrivande stund är det militären som har makten.
Utan tvivel har demokratin gjort framsteg i Afrika under de senaste decennierna. Men bakslagen är tyvärr lika tydliga. Compaores försök att manipulera grundlagen till sin fördel är inget unikt fall.
I Algeriet gjorde parlamentet ett tillägg till konstitutionen 2008 för att göra det möjligt för president Bouteflika att väljas om. I valet i april i år fick han 82% av rösterna.
I Kamerun sitter president Paul Biya säkert i sadeln sedan 1982 och har avskaffat tidsbegränsningen för sitt maktinnehav.
I Tchad avskaffades samma begränsning 2005 och nu kan president Idriss Deby sitta på livstid.
Samma sak i Gabon där Omar Bongo har styrt sedan 1967.
I Namibia ändrade ”frihetshjälten” Sam Nujoma grundlagen till sin fördel 1999. Sedan dess har ordningen återställts och nuvarande presidenten Pohamba kan inte återväljas för evigt.
I Niger störtades president Tandja Mamadou 2010 men hade innan dess lyckats ändra grundlagen så att han kunde sitta i elva år.
I Nigeria gjorde president Obasanjo ett tappert försök att ändra lagen 2006 men stoppades av parlamentet. I Togo avskaffades tidsgränsen för presidenten 2002 och när president Gnassingbe Eyadama dog tog hans son över.
I Tunisien blev Ben Ali president 1987 och ändrade redan året därpå grundlagen till sin favör. Men för några år sedan störtades han som vi vet.
I Uganda tog Yoweri Museveni makten 1986. Ett av hans första kända uttalanden var att afrikanska presidenter sitter vid makten alldeles för länge. 2005 ändrade han grundlagen så att han nu kan återväljas tills han stupar. Ett av hans senare uttalanden är att han har suttit vid makten så länge att han numera är expert på att regera.
Noteras bör att Sverige under mycket lång tid har försörjt flera av dessa despoter. Exempelvis Burkina Faso var länge mottagare av svenskt budgetstöd. Alltså kontanter rakt in i statskassan utan självständig revision.
Det är det som min främsta kritik mot biståndet handlar om. Att bistånd premierar dåligt styre, finansierar envåldshärskare och därmed försvårar den nödvändiga politiska reformationen i Afrika.
Jag får ständigt nya bevis för hur korrekt den analysen är.
Nordea + Africa Oil = sant?
Nordea Fonder är nu tredje största ägare i Africa Oil som snart ska in på Stockholmsbörsen. Men den verklige storägaren i Africa Oil heter Lukas Lundin, överhuvud för den svenska oljefamiljen Lundin. Jag besökte nyligen Africa Oils borrplats i Etiopien tillsammans med vd Keith Hill. Syftet med mitt besök var att få material till min bok Oljans pris (gå till bokens hemsida HÄR) som jag arbetade med då. Keith Hill berättade att han aldrig tog ett strategiskt beslut om Africa Oil utan att konferera med Lukas Lundin.
Africa Oil borrar i en region i Etiopien som oftast kallas Ogaden. Korrekt namn är den somaliska regionalstaten. I delar av det området pågår ett lågintensivt rebelluppror. Den etiopiska regeringen anklagas av människorättsorganisationer för övergrepp på civila i jakten på rebeller.
Nordea Fonder beskylls för att via sin investering vara med och finansiera sådana övergrepp. Det rustas för strid och förpostfäktningen har redan börjat. Sasja Beslik, chef för Nordeas ansvarsfulla investeringar, kritiseras hårt av journalisten Martin Schibbye som anser att Nordea inte ska befatta sig med Africa Oil.
Den kritik som formuleras mot Africa Oil och därmed även mot Nordea handlar om situationen i en del av Afrika som för de flesta svenskar är lika okänd som månens baksida. Regionen bebos till största del av muslimska etniska somalier som av historiska skäl känner svag samhörighet med den kristet dominerade etiopiska regeringen. I Ogaden har det funnits rebeller med nationalistiska ambitioner i alla tider.
Ogadenregionen är större än Norrland och de flesta invånarna bor i städerna. Landsbygden är glest befolkad. Ogaden är även namnet på den klan som dominerar rebellrörelsen Ogaden National Liberation Front, ONLF. Ogadenklanen finns huvudsakligen norr om floden Shebele som utgör en viktig geografisk gräns.
Africa Oil har sin verksamhet i de södra delarna av Ogaden där andra klaner dominerar. Jag träffade de högsta företrädarna för dessa klaner under mitt besök. De satte stort hopp till den ekonomiska tillväxt som oljan skulle kunna innebära.
I grannlandet Somalia har staten kollapsat på grund av klankonflikter och de klanledare jag träffade var direkt fientligt inställda till ogadenklanen. De bedyrade att ONLF inte existerade i deras del av regionen. Detta verifieras av tankesmedjan International Crisis Group.
Att påstå att Africa Oil med sin närvaro och sitt samarbete med den etiopiska regeringen indirekt medverkar till förföljelse av civila som drabbas när specialpolis jagar medlemmar i ONLF känns därför tämligen långsökt. Med det synsättet är alla som har en ekonomisk relation med Etiopien medskyldiga. Exempelvis biståndsgivare.
Africa Oil anses vara delaktig i konflikten genom att låta sig beskyddas av etiopiska regeringssoldater. Men överallt i Afrika där oljeverksamhet pågår finns det beväpnade vakter av något slag. Och det gäller inte bara oljeverksamhet. När exempelvis organisationen Läkare utan gränser var verksam i Somalia under pågående krig anlitade de frilansande milisförband för sitt beskydd.
Den starkaste känslan jag fick med mig från mitt besök på Africa Oils borrplats i Etiopien var klanledarnas genuina oro över att borrhålet skulle visa sig vara torrt, vilket nu tycks vara fallet. Det bekymrade dem mer än någonting annat.
Vi vänjer oss snart vid fattigdomen
Det finns en mängd förklaringar till varför fattigdomsbekämpning fungerar så dåligt i Afrika, trots alla goda intentioner och hängivna biståndsgivare. En viktig orsak är att de afrikanska myndigheter som förväntas medverka i biståndsfinansierade projekt av det slaget inte tycker att fattigdom är något stort problem.
När den vite hjälparen dundrar in med famnen full av fattigdomsbekämpande åtgärder så möts denne av förvånade blickar från sin svarte motpart som tänker: ”Vad är problemet? Jag är ju inte fattig. Inte den där vitingen heller. Vad är han så upprörd över? Bäst vi låter honom hållas. De där pengarna kan vi säkert slussa över till andra konton vad det lider. Det vore ju synd om de skulle gå till spillo i något fattigt slumområde.”
Jag kom att tänka på ett sådant scenario när jag läste DN:s ledare 28 april. ”Vi ska inte vänja oss”, löd rubriken. Texten handlade om tiggarna i Sverige.
Sorry, DN, men jag tror det är kört. Vi kommer att vänja oss. För egen del kan jag säga att jag redan har vant mig, på grund av mina frekventa besök i Afrika. Jag ger inte pengar till tiggare, vilket jag faktiskt gjorde i min ungdom. Istället försöker jag vara generös mot fattiga människor i Afrika som anstränger sig att vara entreprenörer. Jag köper gärna en tidning av tidningspojken även om jag redan har läst den. Jag låter gatubarnen tvätta bilens vindruta även om det inte behövs. För dessa tjänster betalar jag skäligt. Om detta har jag resonerat här tidigare.
Men att bara släppa en slant i en framsträckt burk i handen på en helt frisk människa, det gör jag inte. Jag är helt övertygad om att fattigdom bara kan arbetas bort. Och då måste faktiskt de fattiga själva anstränga sig. Vilket väldigt många gör i Afrika. Otroligt många. Och det har effekt. Besök vilket slumområde som helst så kommer du att upptäcka att det sjuder av aktivitet och entreprenörskap.
Den svenska viljan att hjälpa fattiga människor i Afrika tror jag var en effekt av att Sverige saknade den typen av fattigdom. Vi blev genuint upprörda när vi såg riktigt utblottade människor som saknade allt. Därav den svenska biståndsviljan, enprocentmålet och den egendomliga generositeten som yttrar sig i att vi gör oss av med drygt etthundra miljoner kronor om dagen i ”fattigdomsbekämpande” bistånd utan att få veta om det har någon effekt.
Samtidigt som svenska pensionärer måste gå till socialen.
Nu har vi snart vant oss vid närkontakten med fattiga tiggare. Då kommer biståndsviljan att sjunka. Innan dess kommer den kanske att omdefinieras. Jag menar, varför ska vi skicka pengar till Afrika när de fattiga sitter utanför ICA och vädjar om en procent?
Som så ofta gör sig DN till tolk för önsketänkarna. ”Vi kan inte acceptera att det här byggs permanenta kåkstäder”, skriver ledarskribenten. Ack ja, det kommer, det kommer. Tro mig. Varför skulle Sverige vara annorlunda? Nu när det är möjligt för fattiga rumäner att åka till Sverige och tigga, då kommer fattigdomen att etableras även här.
”Vi ska inte jaga tiggarna ur landet”, skriver DN vidare.
Nä, det kan vi nog inte. Vi får bara vänja oss. EU:s fria rörlighet – som jag är varm anhängare av – kommer att återinföra massfattigdomen i Sverige. Det nya klassamhället.
”Vi ska inte tillåta att det uppstår skuggsamhällen bortanför välfärdsstatens räckvidd”, tillägger DN grötmyndigt.
Välkomna till verkligheten, säger jag.
Behövs demokrati i Afrika?
FN:s globala undersökning My World som omfattar 1,4 miljoner människor i 194 länder är utomordentligt matnyttig läsning för den som intresserar sig för utvecklingsfrågor. Den visar att folk har en mycket klar bild av fattigdomens orsaker.
När människor fick ranka sina önskningar toppades listan av utbildning, hälsovård och jobb. På fjärde plats kom önskemålet om en hederlig regering. Alltså den klassiska prioriteringen: först bröd, sedan demokrati. Intressant nog kom kamp mot klimatförändring sist på listan. Värt att notera för alla mp-anstrukna journalister som gärna torgför åsikten att klimatförändringen är en fråga på allas läppar i exempelvis Afrika. Det är den inte alls.
Slutsatsen är att demokrati är viktig men inte betyder någonting om den demokratiskt valda regeringen inte levererar vad den har lovat. Detta leder in på en av mina käpphästar när det gäller fattigdomsreducering i Afrika.
Den verksamhet som bedrivs i Afrika av biståndsorganisationer av alla möjliga slag är till stor del kontraproduktiv. Behjärtansvärda biståndsprojekt som handlar om de viktiga toppfrågorna utbildning, hälsa och jobb möjliggör för det berörda landets regering att slippa ta ansvar för det. Och därmed uteblir upprättandet av det nödvändiga sociala kontraktet mellan medborgare och stat.
När folk ser att alla de viktiga områdena i samhället tas om hand av utländska biståndsorganisationer så frågar de sig med rätta vad de ska ha regeringen till. Där grundläggs många av de konflikter som skakar Afrika.
Under mitt senaste besök i Sydsudan reste jag med bil genom stora delar av landet. Titt som tätt dök det upp skyltar utmed vägen som berättade att det eller det biståndsprojektet nu var på gång, och det finansierades av Världsbanken, eller EU, eller Afrikanska utvecklingsbanken eller liknande. Allt som hade ett värde för de fattiga sydsudaneserna drevs av utlänningar. Samtidigt som landets regering håvade in miljoner dollar dagligen i oljeintäkter.
Inte konstigt att en liten gnista kunde sätta fyr på hela landet, så som skedde den 15 december då den väpnade maktkamp bröt ut som fortfarande pågår.
Allt som oftast påstås det att merparten av länderna i Afrika söder om Sahara nu är demokratiskt styrda. Det är en sanning med stor modifikation. Demokratin är i de flesta fall en fasad ägnad att slå blå dunster i ögonen på utländska betraktare, oftast biståndsgivare. Afrikanerna själva vet bättre. Den regering som inte levererar har inget existensberättigande, oavsett hur snyggt valet gick till.
Och att regeringen inte levererar, det beror oftast på att klåfingriga hjälporganisationer tror att de gör en god gärning genom att ta över statens ansvar.
Jag tror de flesta svenska biståndsorganisationer inklusive Sida förstår det här. Men de vill inte ta konsekvenserna av det, eftersom det skulle innebära att de fick skära ned sin egen verksamhet.
Läs om undersökningen My World, den är tankeväckande . Klicka HÄR.
Homosexlagen och biståndet till Uganda
Ugandas president Yoweri Museveni hyllades som ett afrikanskt framtidshopp när han grep makten 1986. Hans one-liners var som ljuv musik i öronen på de internationella biståndsgivarna. ”Felet med afrikanska ledare är att de sitter på sin post alldeles för länge”, är ett uttalande som citeras ofta.
Han besökte Sverige 1995 och framträdde på en presskonferens tillsammans med statsminister Ingvar Carlsson. Han fick frågan hur det stod till med demokratin i hans land.
– I Uganda har vi något som kallas no-party-democracy, skrattade han. Demokrati utan partier.
Ingvar Carlsson vid hans sida skrattade så att tårarna rann. I dag har Museveni suttit vid makten i 28 år.
Uganda blev en biståndsälskling. Inte minst Sverige kastade pengar över landet. Beslutade till och med om generellt budgetstöd, ända tills undertecknad gjorde ett långt reportage för SVT:s Uppdrag Granskning som tydligt visade varför det var en dålig idé. Då skrotades de planerna.
Det har funnits många bra anledningar att helt avbryta stat-till-statbiståndet till Uganda. Exempelvis landets skandalösa plundrande av grannen Kongo DRC. Eller den brutala förföljelsen och misshandeln av Kizza Besigye som dristade sig till att utmana Museveni i ett antal riggade presidentval.
Men omvärldens enda reaktion på dessa övergrepp har varit ”beklaganden” och ”vi ser med stort allvar på…” och så vidare. Medan biståndet har rullat på.
Nu, däremot, reses krav från många håll på att biståndet ska avbrytas på grund av den nyligen antagna lagen som kriminaliserar homosexualitet. Jag menar att det är olyckligt av flera skäl. Förföljelsen av homosexuella i Uganda hänger ihop med en allmänt hårdnande attityd till oppositionella röster inom det civila samfundet. Genom att särskilja homosexlagen, så som internationella opinionsbildare gör, isolerar man den frågan från sitt politiska sammanhang.
Omvärldens hot om indraget bistånd triggar igång försvarsmekanismerna hos ugandiska politiker och debattörer. Plötsligt blir homosexlagen en fråga om nationell självständighet och stolthet. ”Vi kanske har bisarra lagar men de är våra lagar och dem ska ingen lägga sig i!”
President Obama sa nyligen att homosexlagen skulle komplicera relationen mellan Uganda och USA. Andrew Mwenda, en av Ugandas mest framträdande intellektuella dissidenter, påpekade att det var det uttalandet som tvingade Museveni att demonstrativt, inför ett pressuppbåd, underteckna lagförslaget. Det var Musevenis enda chans att bevisa sin självständighet gentemot den amerikanska överhögheten.
Om omvärlden nu drar in biståndet till Uganda kommer de homosexuella att få skulden för det, trots att det naturligtvis är lagstiftarna som borde stå med hundhuvudet. Det är så logiken fungerar i ett sånt här sammanhang.
Vi måste fortsätta stötta inte bara de homosexuella i Uganda, utan alla marginaliserade medborgare som drabbas av det auktoritära styret. Men vi måste hitta på ett smartare sätt att uttrycka vårt stöd.
Det högljudda och hotfulla fördömandet av den ugandiska regeringens agerande, och hotet om indraget bistånd, är exempel på hur man kan krama ihjäl den man vill beskydda.