Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

bengt nilson

Behövs demokrati i Afrika?

FN:s globala undersökning My World som omfattar 1,4 miljoner människor i 194 länder är utomordentligt matnyttig läsning för den som intresserar sig för utvecklingsfrågor. Den visar att folk har en mycket klar bild av fattigdomens orsaker.

När människor fick ranka sina önskningar toppades listan av utbildning, hälsovård och jobb. På fjärde plats kom önskemålet om en hederlig regering. Alltså den klassiska prioriteringen: först bröd, sedan demokrati. Intressant nog kom kamp mot klimatförändring sist på listan. Värt att notera för alla mp-anstrukna journalister som gärna torgför åsikten att klimatförändringen är en fråga på allas läppar i exempelvis Afrika. Det är den inte alls.

Slutsatsen är att demokrati är viktig men inte betyder någonting om den demokratiskt valda regeringen inte levererar vad den har lovat. Detta leder in på en av mina käpphästar när det gäller fattigdomsreducering i Afrika.

Den verksamhet som bedrivs i Afrika av biståndsorganisationer av alla möjliga slag är till stor del kontraproduktiv. Behjärtansvärda biståndsprojekt som handlar om de viktiga toppfrågorna utbildning, hälsa och jobb möjliggör för det berörda landets regering att slippa ta ansvar för det. Och därmed uteblir upprättandet av det nödvändiga sociala kontraktet mellan medborgare och stat.

När folk ser att alla de viktiga områdena i samhället tas om hand av utländska biståndsorganisationer så frågar de sig med rätta vad de ska ha regeringen till. Där grundläggs många av de konflikter som skakar Afrika.

Under mitt senaste besök i Sydsudan reste jag med bil genom stora delar av landet. Titt som tätt dök det upp skyltar utmed vägen som berättade att det eller det biståndsprojektet nu var på gång, och det finansierades av Världsbanken, eller EU, eller Afrikanska utvecklingsbanken eller liknande. Allt som hade ett värde för de fattiga sydsudaneserna drevs av utlänningar. Samtidigt som landets regering håvade in miljoner dollar dagligen i oljeintäkter.

Inte konstigt att en liten gnista kunde sätta fyr på hela landet, så som skedde den 15 december då den väpnade maktkamp bröt ut som fortfarande pågår.

Allt som oftast påstås det att merparten av länderna i Afrika söder om Sahara nu är demokratiskt styrda. Det är en sanning med stor modifikation. Demokratin är i de flesta fall en fasad ägnad att slå blå dunster i ögonen på utländska betraktare, oftast biståndsgivare. Afrikanerna själva vet bättre. Den regering som inte levererar har inget existensberättigande, oavsett hur snyggt valet gick till.

Och att regeringen inte levererar, det beror oftast på att klåfingriga hjälporganisationer tror att de gör en god gärning genom att ta över statens ansvar.

Jag tror de flesta svenska biståndsorganisationer inklusive Sida förstår det här. Men de vill inte ta konsekvenserna av det, eftersom det skulle innebära att de fick skära ned sin egen verksamhet.

Läs om undersökningen My World, den är tankeväckande . Klicka HÄR.

Ghana – en lättstött demokrati

Ghana sägs vara en av Afrikas mest stabila demokratier. Ändå sprutar polisen tårgas på arga demonstranter som anser att det senaste presidentvalet var riggat.

Det bådar inte gott.

I går, den sjunde januari installerades den nye presidenten John Mahama. Han valdes formellt den 7 december förra året efter att ha suttit som interimspresident en tid. Hans företrädare John Atta Mills dog snabbt och oväntat förra sommaren.

När valet hölls i december fanns en mängd valobservatörer på plats. Alla var överens om att valet gick schysst till, med några små avvikelser. Som alltid. Men partiet NPP, vars kandidat Nana Akufo-Addo förlorade med minsta möjliga marginal, hävdade genast att det fuskades vilt. Partiet har lämnat en petition till högsta domstolen och krävt en undersökning.

Oavsett om valet var riggat eller ej, så är det här dåliga nyheter för Ghana. Att ett val kan godkännas av tunga observatörer som EU, samtidigt som misstankar väcks om omfattande fusk, betyder att det glappar rejält i transparens och kommunikation. Något i valproceduren och/eller de politiska partiernas förhållningssätt till den demokratiska proceduren är allvarligt fel.

Omkring 80 procent av de röstberättigade gick till valurnorna. Det är en hög siffra som återspeglar vilket hopp och vilka förväntningar som medborgarna ställer till den demokratiska processen.

Jag var i Ghana under valet 2004 och det var direkt rörande att se hur människor köade i timmar i hettan utanför vallokalerna. De var besjälade av uppgiften och ansvaret att rösta fram en ledare för landet. Jag tänker ofta på det när jag hör folk fnysa åt betydelsen av demokrati i Afrika.

2010 inleddes oljeutvinning i Ghana. Då väcktes enorma – och ofta orealistiska – förväntningar hos folk som ville se all fattigdom trollas bort omedelbart. Hittills har väldigt få förbättringar gjorts för de fattiga med hjälp av oljepengar. Oljeindustrin är en enklav inom ekonomin som inte kommunicerar med resten av samhället. Ännu så länge är det bara en liten elit i landet som har profiterat på oljan.

Det är mycket olycksbådande för Ghanas del. Och ack, så välbekant i Afrika!

Titta gärna på min film “Water in Accra” som handlar om vattensituationen i huvudstaden. Klicka HÄR.

Om UD:s resevarningar.

Jag har skrivit om UD:s resevarningar här tidigare. Jag känner mig mycket stolt över att ha förmått UD att ändra inställning till Lamu i Kenya. UD strök denna sömniga paradisö från sin varningslista efter mitt ilskna påpekande.

Ni som planerar att åka dit har anledning att tacka mig. Det går nämligen inte att teckna en normal reseförsäkring till en plats som UD avråder från att besöka. Detta får omfattande konsekvenser.

I fallet Lamu orsakade UD:s bannbulla kraftigt inkomstbortfall bland lokalbefolkningen som försörjer sig på turismen. Det gäller även på andra platser.

UD avråder delvis från besök i 20 afrikanska länder. Det betyder nästan vartannat land på den kontinenten. Se UD:s lista HÄR. Man måste alltså fråga sig hur många afrikaner som saknar möjlighet att försörja sig på turism på grund av slentrianmässiga resevarningar som i många fall kanske helt saknar grund.

Efter mitt påpekande om det absurda i att avråda från resor till Lamu har UD uppdaterat hela sin text om Kenya, vilket är glädjande. Den känns nu mer saklig och relevant.

Visst kan varningar till aningslösa turister vara på sin plats många gånger. Men jag hävdar att UD regelmässigt skrämmer upp folk alldeles i onödan. Så här står det bland annat om Nairobi: ”18 november 2012 – I stadsdelen Eastleigh i Nairobi dödades enligt uppgift nio personer medan ett trettiotal personer skadades i ett attentat mot en buss i lokaltrafik, en person uppges ha gripits på plats misstänkt för delaktighet i attentatet. Oroligheter utbröt i området efter dådet. Attentat har utförts i området även tidigare. Stor försiktighet bör iakttas.”

Den som aldrig har varit i Nairobi kan ju få för sig att Eastleigh (låter lyxigt) utgör stadens kommersiella centrum. Men så är det inte. Eastleigh är en extremt nedgången förort till Nairobi som bebos nästan uteslutande av fattiga somalier. Utländska turister vistas aldrig där. Kan vara bra att känna till, menar jag.

Det skulle vara intressant att veta vad andra länders utrikesdepartement skrev om Malmö under 2009 och 2010 då det sköts vilt där. Läs om skjutningarna HÄR. Med den måttstock som svenska UD använder för att bedöma farligheten i andra länder bör ju Malmö ha varit totalt dödskallemärkt i internationella turistsammanhang.

Skulle vara spännande att läsa: “State Department avråder från resor till Malmoe, Sweden, som inte är absolut nödvändiga. Om du ändå reser, tänk på att din försäkring inte gäller…”

Hur många UD-n avrådde från att besöka Stockholm efter det att Taimour Abdulwahab hade sprängt sig själv i luften i centrala Stockholm för i dag exakt två år sedan? Medan vi svenskar sorglöst fortsatte julshoppa på Drottninggatan med omnejd.

Som Jesus sade: “Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”


 

Godmorgon, världen – Vem var Meles Zenawi?

Söndag 26/8 medverkade jag i “Godmorgon, världen” i Sveriges Radio. Inslaget handlade om den nyligen bortgångne etiopiske premiärministern Meles Zenawi. Jag har träffat och intervjuat honom och dessutom rest mycket i Etiopien. Jag var där under kriget som upphörde 1991 när Meles och hans TPLF-gerilla tog makten. Jag reste tillbaka och gjorde en dokumentärfilm för Sveriges television 2003. Det var då jag träffade Meles.

KLICKA HÄR för att lyssna på inslaget “Diktator med en plan” i Godmorgon, världen.