Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

ghadaffi

Den vite kapitalisten som revolutionerade Afrika

Om man ska peka ut en enskild individ som har påverkat Afrikas historia från 1970-talet och framåt så ligger Roland ”Tiny” Rowland bra till. Till utseendet en äkta brittisk gentleman av den gamla skolan.

Det finns tusen historier om honom. En zambisk utrikesminister har berättat hur han flög tillsammans med Tiny över den afrikanska kontinenten mot Europa. Tiny tittade ut över oändligheten och sade: ”Det finns inte en enda president där nere som jag inte kan köpa”.

Tiny Rowland var VD för Lonrho, London and Rhodesian Gold Mining Company. Han byggde upp det till ett megakonglomerat. Under sin glansperiod vid sent 1980-tal drev Tiny 600 företag i femtio länder. Afrika var hans favoritkontinent.

Han såg de enorma naturtillgångarna där. Guld, olja, mineraler, ädelträ. Han fattade tidigare än någon annan att allt snart skulle komma att tillhöra dem som bara såg ut som stökiga rebeller i spetsen för gerillarörelser med svårmemorerade namn. Det var Swapo, MPLA, SPLA, Zanu, ANC and you name it.

Han intensivodlade sina kontakter med dem. Alla behövde de pengar. Och pengar, det var Tiny Rowlands specialitet.

De afrikanska politikernas inneställe på 1980-talet var det Lonrhoägda hotell Metropole i London. Alla var där. I baren satt intellektuella ANC:are tillsammans med ärrade ugandiska gerillamän. Moammar Ghadaffi hälsade ofta på och ibland tittade Charles Taylor från Liberia in. John Garang och Riek Machar från SPLA i Sudan missade aldrig en middag på Metropole innan de återvände till hettan och kriget. Och Tiny Rowland tog hand om notan, han var allas vän.

Han gled genom den illustra samlingen frihetskämpar klädd i sin Savile Row-kostym med ett outgrundligt leende på läpparna. Han hälsade på alla och erbjöd dem som behövde en hjälpande hand. Han mindes namnen på deras familjemedlemmar. ”Käre vän”, kunde han säga på sin överklassengelska till en häpen John Garang, ”hur mår Rebecca?”

Han sade att han hade satsat 150 miljoner pund på olika afrikanska befrielserörelser. Han fick tillbaka pengarna med råge i form av affärskontrakt när den ene rebellen efter den andre blev president. Liberia, Sierra Leone, Uganda, Sydsudan, Rwanda, Etiopien och Sydafrika, överallt tog hans gamla vänner makten. De som hade druckit gratis på Metropole Hotel glömde inte sin välgörare.

Tiny Rowland dog 1998, 80 år gammal. Det är svårt att hitta någon nekrologförfattare som hyllar honom. Han var avskydd av de flesta i hans egen bransch. Till och med den brittiske premiärministern Edward Heath uttryckte öppet sitt ogillande. Han sade att Lonrho utgjorde ”kapitalismens oacceptabla ansikte”.

Men i Afrika sörjde folk uppriktigt.

”Han bidrog enormt, inte bara till Sydafrika utan till hela Afrika”, sade Nelson Mandela som hade gett Tiny Sydafrikas finaste orden några år tidigare. ”Vi kommer att minnas honom som en trogen vän i kampen mot apartheid”.

Det är femton år sedan han dog. På något sätt tycker jag Afrika var mer spännande på hans tid.

Kampen mot Boko Haram angår oss alla

Offensiven mot den islamistiska sekten Boko Haram i norra Nigeria fortsätter. Hur många som har dödats de senaste veckorna är ännu oklart. Enligt Human Rights Watch har 3 600 människoliv skördats de senaste åren. Både i Boko Harams attentat och under de nigerianska säkerhetsstyrkornas jakt på dem.

Boko Haram betyder ”västerländsk utbildning är förbjuden” på språket haussa. Sekten grundades i början av 2000-talet av den muslimske predikanten Mohammed Yusuf. Den uttalade målsättningen är att etablera en muslimsk stat i norra Nigeria, styrd med sharialagar.

Sektens metoder är brutala och effektiva. De bränner och spränger kyrkor och skolor. Allt som kan kopplas till kristendom och västerländskt inflytande – inklusive muslimska skolor med modern undervisningsform – blir måltavlor för attentat. Den enda undervisning som är tillåten är den som bedrivs i koranskolor.

Boko Haram anses av många utländska säkerhetsexperter utgöra främst ett internt problem i Nigeria. Eftersom gruppen ännu inte har attackerat västerländska mål ges den inte samma dignitet som exempelvis Al Qaida in Islamic Maghreb, AQIM.

Det tror jag är en felbedömning.

John Brennan, nybliven chef för amerikanska CIA, har medgivit att USA samarbetade med islamister i Libyen när kampanjen mot Muammar Ghadaffi utvecklades. På samma sätt som USA samarbetade med afghanska rebeller under kampen mot Sovjetunionen i Afghanistan. Vi vet vad följderna av det blev. Al Qaida, Osama bin Laden och talibanerna.

I Libyen tackade islamisterna för hjälpen genom att mörda den amerikanske ambassadören.

Det islamistiska maktövertagandet i Mali var en direkt följd av maktskiftet i Libyen och den plötsliga tillgången till vapen och villiga gudskrigare.

Även Boko Haram i Nigeria anses ha fått vapen från libyska depåer och finansiellt stöd från Qatar.

Mönstret förefaller tydligt. Det är dystert att konstatera att de gamla envåldshärskarna i arabvärlden, alltså Ghadaffi, Ben Ali, Mubarak och även Saddam Hussein utgjorde det enda effektiva skyddet mot den islamism som nu tar över. Det borde ha varit lätt för ”säkerhetsexperterna” att räkna ut.

Den bekymmersamma slutsatsen är att det inte är självklart hur man skall förhålla sig till upproret i Syrien.

Jag tror att våldet i norra Nigeria kommer att sprida sig i regionen. Spänningen mellan islam och kristendom är stark i hela Sahelregionen. Ett land har redan delats, Sudan. Mali var på vippen och sista ordet där är inte sagt än. Nigeria har blodiga erfarenheter av separatism. Minns Biafra.

Att tro att Boko Haram bara angår nigerianerna är livsfarligt. Islamismen är en totalitär ideologi jämförbar med andra totalitära läror. Den måste bekämpas varhelst den dyker upp.

Afrika måste demokratiseras, annars går kontinenten under.

Varje gång vi ser ett nyhetsinslag på teve och hör en rebell ropa “allahu akbar” bör vi därför skärpa våra sinnen.  Kampen mot islamismen angår oss alla. Överallt.

 

 

Vem finansierar islamisterna i Mali?

De som granskar hur vapen och pengar på olika vägar når islamisterna i norra Mali upptäcker ofta Qatars fingeravtryck på leveranserna.

Ihärdiga rykten gör gällande att det lilla penningstinna emiratet vid Persiska viken finansierar islamister i Mellanöstern och stora delar av Afrika, inklusive Mali.

Problemet är att detta är just rykten. Hårda bevis saknas.

I juni 2012 publicerade den amerikanska kongressen en rapport som bekymrat konstaterade att Qatar verkar finnas med överallt där islamister har militära framgångar. Detta trots att emiratet har nära band till USA både ekonomiskt och militärt.

”Somliga observatörer säger att al Qaida och andra våldsamma extremistgrupper tycks erhålla stöd från medborgare i Qatar, inklusive medlemmar i Qatars styrande familj”, står det i rapporten.

De afghanska talibanerna har ett kontor i Doha. Hamas förre Syrienchef Khaled Meshaal bor också där. Det är bekräftat att Qatar stöder islamistiska rebeller i Syrien med vapen och pengar.

Sedan lång tid tillbaka erhåller muslimska brödraskapet i Egypten och Tunisien stöd från Qatar. Det var därför inte särskilt oväntat att emiratet aktivt bidrog till de folkliga protester som störtade regimerna i de länderna. Aktörerna i Qatar visste att när väl de sekulära diktatorerna hade störtats och demokratiska val utlysts, så skulle muslimska brödraskapet kamma hem segern.

Emiratet hade en viktig roll i störtandet av Libyens ledare Moammar Ghadaffi. Och det är därifrån spåren leder till norra Mali.

När Ghadaffi föll frigjordes en mängd stridsdugliga legosoldater med avancerad militärutrustning. Det var de som utgjorde spjutspetsen i de islamistgrupper som erövrade norra Mali förra året.

Det franska försvarsministeriet har publicerat en rapport som kartlägger Qatar roll i det här avancerade politiska spelet. Det är den franska tidningen Le Canard Enchaîné, känd för sin förmåga att få regeringskällor att läcka, som har citerat rapporten. Läs HÄR.

När Qatar i dag profilerar sig starkt genom stöd till islamistgrupper, medlingsarbete i Darfur och nära samarbete med USA så kan detta verka både förvirrande och motsägelsefullt. Men mycket talar för att målet är att bryta Saudiarabiens dominans i den muslimska världen och samtidigt flytta fram islams positioner.

Ett konkret mål med stödet till islamisterna i norra Mali är att destabilisera Algeriet, som ännu inte har anfäktats av den arabiska våren. Det var det landet som krossade det första riktigt stora islamistiska upproret på 1990-talet. Al Qaida in Islamic Maghreb, AQIM, som är verksamt i norra Mali, är sprunget direkt ur den allra blodigaste islamistgruppen som till slut tvingades ge upp i Algeriet.

Men AQIM har fortfarande på sitt program att störta Algeriets regering.

Den nu pågående franska attacken mot islamisterna i norra Mali innebär en oerhört spännande utveckling. På pappret ser det ut som om Frankrike skulle kunna vinna med ena handen bakbunden. Men det största misstag som kan göras nu är att underskatta islamisternas militära kraft.

Och att inte göra rätt analys av det stöd de får.