Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

könsförtryck

Två tankar på samma gång

Två veckor på ön Lamu i Kenya har gett mig ökad inblick i detta fascinerande lokalsamhälle som jag besökt flera gånger tidigare. Det är en sällsamt vacker plats fylld av historia och levande kultur. Befolkad av underbara människor som välkomnar mig som besökare på ett sätt jag sällan upplevt någon annanstans på jorden.

Jag vaknade av det första böneutropet klockan fem varje morgon. Islam håller folk i Herrans tukt och förmaning. Men trots det – eller kanske tack vare det – råder där en artighet och vänlighet som är oerhört förförisk och charmig.

Jag bekänner reservationslöst att jag älskar Lamu och dess invånare.

Hur kan det då komma sig att platsen ger mig obehagliga associationer till Sydafrika? I det landet rådde fram till ganska nyligen ett djävulskt system som kallades apartheid. Det gick ut på att med lagar och regler separera människor. Hålla dem åtskilda och se till att en liten grupp hade alla privilegier medan en stor grupp klassades som mindervärdiga.

Apartheid krossades därför att en upprörd omvärld vägrade acceptera detta inhumana system. Sverige gick i bräschen och satsade miljarder på att stötta det svarta motståndet i landet.

I Sydafrika handlade det om att separera människor utifrån deras hudfärg.

På Lamu handlar det om att separera människor utifrån deras könstillhörighet. Inte därför att männen är elaka, för det är de inte. Utan därför att traditionen bjuder att det ska vara så. Kvinnorna osynliggörs, döljs under svarta tygsjok, tystas ned, motas undan och förhindras att kommunicera med andra än dem som deras män tillåter dem att ha kontakt med. Jag finner inget bättre ord att beskriva detta än apartheid.

Men systemet är så gammalt och vedertaget att få utomstående tycks se det. Än mindre reflektera över det. Jag förstår inte hur det är möjligt. Hur kan en upplyst och bildad västerlänning undgå att se könsförtrycket i muslimska länder?

Den blinda fläcken i ögat är uppenbarligen så stor och dominerande att den förhindrar betraktaren att se verkligheten.

Som reselektyr hade jag med mig Eduardo Grutzkys och Lars Åbergs bok Heder och samvete – en bok om hederskultur i Sverige. Den utgjorde skakande läsning. Där jag satt på min takaltan på Lamu och blickade ut över havet och den vackra byn, insåg jag att det som är verkligt på Lamu även existerar i Sverige. I förfärande stor omfattning. Och problemet kommer inte att minska i den närmaste framtiden.

Hur länge ska vi vägra se detta? När passerar vi gränsen där det inte längre är möjligt att göra något åt saken?

Jag älskar Lamu men mina två veckor där gjorde mig djupt bekymrad.