Vad är det för fel på Somalia?
Studio Ett på Sveriges Radio ringde och ville höra mina åsikter om Somalia. Bakgrunden var den konferens som hölls i London i går, 7 maj. Syftet med den var att trumma ihop stöd för den nya regeringen i Somalia, och dess ansträngningar att återuppbygga landet.
Storbritanniens premiärminister David Cameron sade i ett tal på konferensen att det finns hopp för Somalia.
Hur kan han veta det, undrar jag?
1991 störtades den regering som styrdes av Mohamed Siad Barre. Ett inbördeskrig mellan olika klaner bröt ut. Somalierna har sedan dess frenetiskt och ytterst målmedvetet skjutit sitt vackra land sönder och samman. I dag återstår bara ruiner.
De senaste 22 åren i landets historia kan framstå som totalt meningslösa. Men många, många krigsherrar och deras allierade har blivit ofantligt rika på den här verksamheten.
Laglösheten har möjliggjort ytterst lukrativ verksamhet som fartygskapningar i Adenbukten. Dessa har inbringat ett okänt hundratal miljoner dollar. Mycket stora summor har förts till Kenya och tvättats där. Mina sagesmän berättar om resväskor fulla av dollarsedlar i Nairobistadsdelen Eastleigh.
Allra mest inkomstbringande har nödhjälpen varit. De krigsherrar som har styrt Somalia har systematiskt luggat omvärlden på gigantiska belopp. Genom att först vålla nöd och svält och därefter erbjuda sig att serva utländska hjälporganisationer har de skapat en lokal nödhjälpsindustri i Somalia som har genererat ohyggligt mycket pengar.
Nu kommer en ny president och lovar bot och bättring. Demokrati skall det bli och nöden skall utrotas.
Med hjälp av nya hundratals miljoner utländska dollar.
Klandra mig inte om jag är skeptisk. Har vi inte sett det här förut? I Somalia, naturligtvis. Men även i Afghanistan där president Karzai har satt biståndsstöld i system och berikat sig själv och sina klanfränder. Biståndshistorien är full av framgångsrika bondfångare som har duperat givmilda västerlänningar. Allt i eget vinningssyfte.
Jag förstår att läsaren kan tycka att detta låter uppgivet och cyniskt. Det är inte min mening. Jag är inte cynisk i förhållande till Afrika. Jag tror på den kraft som finns hos vanliga, hederliga afrikaner.
Problemet är att dessa hederliga människor nästan undantagslöst företräds av skurkar och banditer som finansieras av utländska biståndsgivare som likt David Cameron uttalar romantiska floskler om ”hopp för Somalia” istället för att göra en riktig analys av problemet.
Givarländerna vill genom sitt stöd till den nya regeringen hjälpa till att bygga en västerländsk typ av nationalstat. Jag tror inte det kommer att gå i brådrasket. I 22 år – egentligen sedan urminnes tider – har klansystemet varit enskilda somaliers enda trygghet. Nationalstaten och klanväldet kan inte fungera parallellt. Om en demokratisk nationalstat skall byggas måste klanväldet försvinna.
Omvänt: om fred och stabilitet skall byggas i Somalia så måste det baseras på de politiska strukturer som faktiskt finns där och har visat sig livskraftiga. Men det är strukturer som inte accepterar demokrati.
Se där, en nöt att knäcka för David Cameron, Gunilla Carlsson och många fler.
Lyssna på min miniföreläsning om Somalia i gårdagens Studio Ett. Klicka HÄR.
Somalias svält skapades av människor i vinstsyfte
I Somalia dog 258 000 människor av svält från hösten 2010 fram till förra våren, rapporterar nu FN:s livsmedelsorgan FAO.
Världsorganisationen anser att insatserna mot matbristen borde ha inletts tidigare. Torka anges som orsak till hungerkatastrofen.
Jag skulle gissa att de flesta mediekonsumenter köper det budskapet rakt av. Det ligger ju helt i linje med vad vi hör allt som oftast om situationen i Afrika. Krångligare än så där brukar analysen inte vara.
En underliggande avsikt med det förenklade budskapet är att vi ska känna dåligt samvete och i framtiden vara mer benägna att skänka pengar till biståndsorganisationer.
Men sanningen om svälten i Somalia är avsevärt mycket mer komplicerad än så.
För det första så var det inbördeskriget som var huvudorsak till matbristen. Uteblivna regn är ett återkommande fenomen i den här delen av världen som folk har lärt sig att hantera. Torka går att parera om det finns ansvarskännande människor i beslutsfattande positioner. Och, naturligtvis, förutsatt att fred råder. Vilket det inte har gjort i Somalia på årtionden.
Svälten i Somalia var alltså ”man-made”. Skapad av människohand. Ett resultat av krigets kaos. Men på FAO:s hemsida finns det endast en mening som antyder att kriget fanns med som orsak till hungerkatastrofen. Långt ner i texten står det: “In many areas, conflict and insecurity impeded humanitarian assistance and access.”
Läs om rapporten på FAO:s hemsida HÄR. Där finns en länk till hela rapporten.
Samma FN som i dag levererar en kraftigt förenklad version om svältens orsaker, publicerade för knappt ett år sedan en rapport om varför nödhjälpen i Somalia misslyckades. I rapporten hävdades det att den federala övergångsregeringen i Somalia ägnade sig åt omfattande korruption av biståndsmedel. Pengar som ursprungligen kom från skattebetalare i västvärlden hade förskingrats i stor skala. Ungefär 70 procent av pengarna var borta. Stulna av folk inom den somaliska administrationen.
I FN-rapporten beskrevs det också hur somaliska regeringstjänstemän försnillade livsmedel i flyktinglägren och omöjliggjorde en effektiv kontroll av nödhjälpen.
Somalier arrangerade alltså i vinstsyfte ett korrumperat system som bidrog till att ta livet av hundratusentals landsmän.
Nu säger FN att insatserna mot svälten borde ha inletts långt tidigare. Det finns inga garantier för att det skulle ha förbättrat överlevnadsstatistiken. Däremot kan man på goda grunder gissa att ännu fler regeringstjänstemän hade blivit ännu rikare.
Olja och gas kommer att förändra allt
Jag är på Lamu vid Kenyas kust för att undersöka vad prospekteringen efter olja och gas kommer att innebära för det här landet. Stora förändringar är på gång. På fastlandet alldeles i närheten av Lamu planeras byggandet av en jättelik hamn som ska serva både Sydsudan och Kenya. Sydsudan har redan en oljeindustri, om än haltande, och Kenya är på gång.
På Lamu är folk försiktigt avvaktande till hamnprojektet. Alla hoppas att det ska innebära jobb och pengar. Men alla fattar också att miljön kommer att ta stryk. De ekologiskt värdefulla mangroveskogarna påverkas kraftigt. Fisket blir lidande.
Den största oron ligger i att lokalbefolkningen blir snuvad på alla fördelar. Som vanligt, kan man väl tillägga. Ingen litar på landets regering. Alla utgår ifrån att korrumperade politiker kommer att stoppa så mycket pengar som möjligt i egna fickor. Det skulle vara enkelt att reflexmässigt skylla den uppkomna oron på de internationella oljebolagen. Så enkelt är det dock inte. Det är den kenyanska regeringen som måste visa mognad, transparens och hederlighet om den här utvecklingen ska bli en välsignelse som Kenyas kust så väl behöver. Och inte en förbannelse.
Jag var uppe med tuppen igår och åkte båt till ön Pate. 45 minuter i 30 knop på öppet hav i riktning mot Somalia. Jag hade ordnat resan genom chefen för museet här i stan. De höll med båt, jag höll med bensin. Väl framme träffade jag en man som arbetade med det kinesiska bolag som letar efter naturgas på Pate. Det är ett stort projekt som kommer att innebära väldiga förändringar här vad det lider.
Sedan grenslade jag bönpallen på en motorcykel och åkte iväg på en dammig grusväg, genom torrt busklandskap och vajande palmskogar och kom så småningom fram till staden Pate som är en ganska oansenlig plats. Det bor några tusen människor där och jag fattar inte vad de livnär sig på. Stan ser ut som man kan tänka sig en mycket fattigare och mindre variant av Lamu Town. Jag blev guidad av en man som jobbade för museet i Lamu. Det har gjorts omfattande arkeologiska utgrävningar där och man har hittat massvis med kinesiskt porslin, bland annat. Lamu och Pate handlade ju med Indien och Kina för cirka tusen år sedan.
Lamu med sin skärgård är en absolut magisk plats. Den som inte reser hit snart och passar på att uppleva denna unika kulturbygd innan det är för sent får skylla sig själv.
Al Shabaab – gerilla eller terrorgrupp?
Hur ska Sverige förhålla sig till att USA har fängslat två svenska medborgare som har anslutit sig till den somaliska terrorgruppen al Shabaab?
Om detta skriver DN i dag (9 januari) på ledarsidan under rubriken ”Den starkes orätt”. Den starke är i sammanhanget alltså USA. Som gör orätt, enligt DN.
Texten är sedvanligt grötmyndig och avslutas med: ”Rättstatens principer gäller lika för alla. Sverige har en skyldighet att stå upp för sina medborgare när deras grundläggande rättigheter kränks.”
Al Shabaab är en islamistisk terrorgrupp som har vuxit fram under det långa inbördeskriget i Somalia. Den är officiellt del av det världsomspännande nätverket al Qaida. Gruppen har som målsättning att bekämpa ”islams fiender”, först och främst i Somalia och när det målet är uppnått ska kampen spridas internationellt. Det innebär naturligtvis även Sverige.
Gruppen har under flera år ägnat sig åt att sprida död och förödelse, plundra nödhjälpsleveranser och kidnappa hjälparbetare. Al Shabaab vill införa en strikt version av muslimsk sharialag i Somalia vilket bland annat innebär stympning av människor som anklagas för brott, stening av kvinnor som påstås vara otrogna med mera.
Nu har två somalisvenskar alltså gripits och förts till USA. De anklagas för medlemskap i al Shabaab, vilket är ett brott enligt amerikansk lag.
Opinionsbildare i Sverige hävdar att de gripna somalisvenskarna har rätt till stöd från svenska UD därför att de är svenska medborgare. Men är det verkligen så medborgarskapet är tänkt att fungera? Att det ska ge juridiskt skydd åt människor som väljer att ansluta sig till en terrorgrupp? Att bli svensk medborgare måste ses som ett privilegium. Man inlemmas i en stat som har jobbat i flera hundra år med att bygga ett fungerande demokratiskt system och lyckats hyggligt med att göra män och kvinnor jämlika. Om man då ansluter sig till al Shabaab som aktivt och med vapen bekämpar demokrati, jämlikhet och människors lika värde, har man då inte förverkat privilegiet att vara svensk medborgare?
Jag trodde tanken med asyl var att erbjuda människor en trygg tillflykt undan krig. Inte att stärka deras möjligheter att själva delta i kriget.
Att jämföra de gripna somalisvenskarna med Martin Schibbye och Johan Persson – vilket har gjorts – är inget annat än en grov förolämpning. Jag förmodar att de som gör den jämförelsen också vill jämställa somalisvenskarna med Dawit Isaak. Det resonemanget förvandlar även Schibbye, Persson och Dawit till terrorister.
Men somalisvenskarna är ju inte anklagade för något brott, sägs de. Påståendet vittnar om total okunnighet om realiteterna i Somalia. Vilken poliskår eller åklagarmyndighet skulle kunna formulera en anklagelse om ett begånget brott? Att triumferande utropa att de inte är anklagade för något brott och därför måste betraktas som oskyldiga är bara ett sätt att relativisera och banalisera den ondska som är al Shabaabs signum. Det är helt obegripligt att svenska opinionsbildare nedlåter sig till det. Men jag antar att det beror på att de helt enkelt inte vet vad de pratar om. De har ingen aning om vilka al Shabaab är.
Vad har då jag för kompetens att uttala mig om al Shabaab och de gripna somalisvenskarna, undrar kanske någon. Det ger mig tillfälle att presentera mig lite närmare för mina läsare här på min blogg.
Jag har som journalist bevakat Afrika i snart 40 år. Jag har rest med TPLF-gerillan i norra Etiopien under pågående krig. Jag har fotvandrat med SPLA-gerillan i Sudan, också under pågående krig. Jag har intervjuat Hassan Turabi, John Garang, Meles Zenawi, Riek Machar, Lam Akol och en mängd andra rebeller, gerillaledare, fotsoldater och terrorister. Gjort film, skrivit böcker plus ett oändligt antal tidningsartiklar.
Jag har också jobbat på SVT:s Aktuellt. Jag noterar nu att SVT väljer att kalla al Shabaab för en ”gerilla”. Det ordet har haft en positiv klang i svenska nyhetskonsumenters öron i flera årtionden och associeras med frihetskamp och strävan mot demokrati. Att SVT kallar al Shabaab för en gerilla och inte för en terrorgrupp är ingen tillfällighet, tro mig. Jag vet hur sådana detaljer diskuteras på Aktuellts och Rapports redaktioner. Ordval är viktiga, de är markörer.
Den som vill veta hur al Shabaab har byggt upp sin organisation i Sverige, redo att ta sig an den större uppgiften att bekämpa islams fiender på svensk mark, rekommenderas att läsa Patric Fahlanders avhandling i freds och konfliktforskning; ”Al-Shabaab in Sweden. Perceptions of an Islamist extremist organization.” Klicka HÄR.
Göteborgsposten skriver också initierat om de båda gripna somalisvenskarna. Klicka HÄR.
Kvinnlig könsstympning i Sverige.
Jag reste till Kenya första gången 1976. I Nairobi träffade jag Nafisa från Somalia. Vacker som en dag, jag blev blixtkär. Upptäckten att hon hade blivit utsatt för kvinnlig könsstympning chockade mig. Vårt förhållande blev.., well, komplicerat.
Tillbaka i Sverige skrev jag min trebetygsuppsats i antropologi, kallad ”Kvinnlig kyskhet – manlig makt. Om kvinnlig könsstympning i Afrika.” Finns att läsa på bibliotek, klicka HÄR.
Enligt FN-organet Unicef utsätts omkring 95 procent av flickorna i Somalia för könsstympning. Det går till så att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Därefter skärs delar av de yttre blygdläpparna bort så att två råa, blödande ytor skapas. Dessa sys ihop, man lämnar bara ett litet hål stort nog för urin och menstruationsblod. När kirurgisk nål och tråd saknas, tillsluts vaginan genom att flickans ben binds samman och vassa törnen sticks in i de yttre blygdläpparna för att tvinga dem samman.
Syftet med könsstympning är att omöjliggöra vaginala samlag före bröllopet, då bruden sprättas upp. Det är en djupt rotad somalisk tradition.
Enligt Unicef är idag omkring 130 miljoner flickor och kvinnor i världen stympade. Utan att vara direkt påbjudet i koranen har könsstympning i Somalia en stark koppling till islam.
EU uppger att cirka 180 000 invandrarflickor från framför allt Somalia, Etiopien och Eritrea i Europa årligen riskerar att utsättas för könsstympning.
De kommande åren förväntas ett stort antal somaliska anhöriga – kvinnor och barn – anlända till Sverige. Det finns ingen anledning att tro att människor skulle vara villiga att överge djupt rotade traditioner bara för att de lämnar sitt land. Tvärtom kan man anta att många somaliska föräldrar känner det ännu mer angeläget att skydda sina flickor från föräktenskapliga sexuella relationer när de hamnar i Sverige.
Hur kommer könsstympningen att gå till här?
Häromdagen skrev jag en debattartikel om detta. Den nobbades raskt av Expressen, Göteborgsposten och Svenska Dagbladet. Jag kan inte bevisa det, men jag misstänker att det rör sig om någon typ av beröringsskräck.
Lyckligtvis lider inte alla av det. Det finns en stor schweizisk undersökning som resonerar kring frågan om kvinnlig könsstympning i Europa. Klicka HÄR.
Vill ni se en film som visar hur det går till, klicka då HÄR.
Därutöver finns det en hel del intressanta sajter som behandlar frågan. Klicka HÄR och HÄR.
Och vad säger svenska riksdagspolitiker?
Krönika – Hur biståndet stjäls i Somalia.
I somras avslöjade en rapport till FN:s säkerhetsråd hur biståndspengar till Somalia försnillades systematiskt. Sjuttio procent av de miljontals dollar som världens länder – inklusive Sverige – har skänkt till den somaliska övergångsregeringen har ”försvunnit”. Alltså, stulits av de högsta makthavarna. Klicka HÄR för att läsa mer om rapporten. Den 23 augusti skrev Svenska Dagbladet om biståndsstölden på ledarsidan, men utöver det kan inte många reaktioner noteras. Klicka HÄR för att läsa texten i SvD.
Svindleriet har pågått länge. Lika länge som Somalia har varit föremål för bistånd och nödhjälp. När svälten i landet skapade huvudrubriker för några år sedan strömmade frivilliga pengagåvor in till olika hjälpkonton. Det mesta korrumperades bort. De rika blev rikare, vapnen blev fler och de fattiga blev fattigare. Läs exempelvis DEN HÄR TEXTEN från 2009 om matsvindeln i Somalia.
Biståndskorruptionen är lika gammal som nöden själv i Somalia. Den brittiske journalisten Aidan Hartley berättar i sin bok ”The Zanzibar Chest” om hur den förre diktatorn Aydid satte biståndsstölder i system.
”När maten obönhörligen tog slut i Somalia vaknade Aydid och andra upp och insåg vilka möjliga rikedomar svälten skapade. Krigsherrarna insåg att om stora mängder människor började dö så skulle utlänningarna vräka pengar över Somalia och göra sitt yttersta för att importera nödhjälp via hav, luft och land. Aydids män skapade så mycket död som möjligt och positionerade sig själva så att de stod i främsta ledet för att erbjuda säkerhet, transporter och logi när utlänningarna anlände. Och sedan stal de allt de kunde lägga vantarna på. Det var en ond men enkel plan.”
Så gick det alltså till i början av 1990-talet. Och så går det fortfarande till. Det har hänt förr. Det händer nu. Och det kommer att hända igen.
Vad säger biståndsminister Gunilla Carlsson, undrar Svenska Dagbladet?
Ja, vad säger hon?