Somalier och skiftnycklar i Fagersta
Vissa resultat av EU-valet är mer svårtolkade än andra. Ta Fagersta som exempel. Det är vänsterns starkaste fäste i Sverige. Där fick partiet 56 procent, alltså egen majoritet, i förra kommunalvalet.
Nu visar det sig att SD kammade hem 14,8 procent av rösterna där i EU-valet. Vänsterpartiet fick 8,6!
Att döma av kommentarer på nätet så anar många att SD:s framgång i Fagersta kan kopplas till den växande andelen somalier på orten. För några år sedan bosatte sig ett hundratal somalier med permanent uppehållstillstånd i Fagersta. Antalet har vuxit sedan dess. Integrationsminister Erik Ullenhag konstaterade att somaliernas låga utbildningsnivå gjorde det svårt att hitta arbete åt dem.
Även bostadsfrågan var knepig. Några somalier klagade på komforten vilket fick Fagerstas starke man, det vänsterpartistiska kommunalrådet Stig Henriksson, att ilskna till. I en insändare i tidningen Fagersta-Posten skrev han:
Det kan rimligen inte vara så att man helt frivilligt flyttar till en kommun, hyr en klart olämplig bostad för sin familj och med ens är det kommunens ansvar att lösa det uppkomna problemet. Det gäller såväl infödda som invandrare. Går det inte att lösa boendet i Fagersta, där vi inte har särskilt många stora lägenheter, så finns det 289 andra kommuner i det här landet som kan ha bättre förutsättningar.
Passar inte galoscherna så kan ni flytta, alltså. Kanske tänkte Stig Henriksson att detta osminkade uttalande skulle stärka hans parti. Men resultatet av EU-valet tycks tala ett annat språk.
Det ligger i demokratins intresse att förebygga uppkomsten av renodlade missnöjespartier genom att våga ta sig an även moraliskt svårhanterliga frågor. Snarare än att sticka huvudet i sanden och säga att problem inom vissa områden inte existerar. Därför tror jag det är viktigt att analysera valresultatet i Fagersta noga. Är 14,8 procent av Fagerstaborna rasister som bara rakt av och helt enkelt ogillar svarta människor? Eller är även de flesta av dem i själ och hjärta kosmopolitiskt tänkande arbetets söner, men väljer att rösta på SD för att markera sitt missnöje med att Fagersta härbärgerar och delvis försörjer arbetslösa flyktingar, vars reaktioner på kommunens bemötande dessutom kan tolkas som otacksamhet?
Jag har på senare tid stött på tre personer i min nära omgivning som överraskande bekänt att de röstar på SD. Eftersom jag vet med bestämdhet att ingen av dem är rasist så frågade jag förstås varför. Oberoende av varandra (de känner inte varandra) gav de liknande svar. Det typiska var en variant på engelsmännens to throw a spanner in the works. Langa in en skiftnyckel i den stora maskinen så att den börjar hacka och sedan brakar ihop.
Kanske måste de etablerade partierna göra en djupare analys av valresultatet än den enkla och mest närliggande, som bara idiotförklarar en stor del av väljarkåren.
Somalier + islamism = dödlig mix
Hur kunde det hända? Massakern i Westgate, Nairobi, chockar världen.
Jag skulle vilja vända på frågan. Hur kommer det sig att det inte hände tidigare? Att det inte händer oftare?
Jag har sett Nairobi förvandlas. Jag minns med grafisk skärpa mitt första besök, när jag anlände som ung ryggsäcksluffare en höstdag 1976.
Nairobi var en öppen stad. Där fanns hela Afrika samlat plus en god del av resten av världen. Jag checkade in på lilla Iqbal Hotel, ett mikrokosmos där landsflyktiga etiopier, smugglare från Uganda, pengatvättare från Nigeria och inte minst landsflyktiga tjejer från Somalia förgyllde min tillvaro. Så till den milda grad att det inspirerade till min debutroman ”En bil åt mister Singh”.
Kaféet The Thorntree vid anrika New Stanley Hotel var den givna mötesplatsen. Där drack vi kopiösa mängder kaffe, rökte Sportsman, pratade politik och planerade resor. Alla var där.
I dag är The Thorntree inbyggt, avskärmat från gatan och bevakat av vakter med metalldetektor. Detsamma gäller för andra kaféer, restauranger och hotell i centrum. Allt för att ge sken av säkerhet.
Men en kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Och det finns många svaga länkar i Nairobis säkerhetskedja. Jag bodde på Hotel 680 mitt i centrum för ett par år sedan. Vid entrén stod vakter, min väska kollades, metalldetektorn gjorde sitt jobb. Väl inne i foajén upptäckte jag genast att det fanns två andra entréer från gatan. En av dem via skoaffären Bata, direktingång från Kenyatta Avenue. Och inte en vakt så långt ögat nådde vid dessa dörrar.
Samma arrangemang såg jag vid stans köpcentra, exempelvis Westgate. En entré bevakad, en annan helt tom på vakter.
Samtidigt har antalet somalier i Nairobi ökat dramatiskt sedan mitt första besök. Stadsdelen Eastleigh domineras av dem och mina sagesmän berättar om enorma mängder dollarsedlar, droger och vapen i omlopp där. Pengarna kommer till stor del från piratverksamheten i hemlandet.
När kenyansk militär gick in i Somalia härom året för att bekämpa al Shabaab kunde de flesta räkna ut att det skulle bli hämndaktioner i Nairobi. Frågan är, som sagt, varför det har dröjt så länge. Frågan är förstås också när det händer igen. För det är nog bara en tidsfråga.
Stor tillväxt av en somalisk befolkning av vilka flera naturligtvis är militanta islamister, i kombination med politisk konflikt och somaliers känsla av oförrätt föder givetvis våld.
Jag vill inte vara alarmist och skrika att vargen kommer, men jag tycker nog ändå att det finns anledning att titta på lilla Sverige. Här har vi också en växande somalisk befolkning av vilka flera sympatiserar med militant islamism. Det kan Säpo intyga, läs gärna deras hemsida. Detta i kombination med ökat svenskt engagemang i internationella konflikter som ofta inkluderar extrem islamism.
Är frågan om något skall hända i Sverige, eller när det skall hända?
Läs gärna min text i dagens (26/9) Svenska Dagblad, Brännpunkt, som jag skrev tillsammans med terrorforskaren Magnus Norell. Klicka HÄR.