Kampen om jorden i SVT.
Kampen om jorden hette SVT:s film i går, den 29 november, i serien ”Why poverty?” Den handlade om jordbruket i Mali i Västafrika.
Filmen var ovanlig i så måtto att man var tvungen att tänka själv för att förstå vad den handlade om. Filmer om fattiga bönder som utnyttjas av storkapitalet brukar inte ha den dramaturgiska twisten.
Storyn i korthet var att ett utländskt storföretag ville få tillgång till jordbruksmark i Mali för att starta sockerrörsodling i stor skala. Bolagets företrädare sade att det skulle gynna bönderna. De skulle få arbete på plantagen och tjäna mer än de nu gjorde som småskaliga jordbruksproducenter.
Resonemanget var tämligen övertygande och byggde på att afrikanska småjordbruk generellt är väldigt olönsamma. Många lantbrukare har bara en hektar åkermark och ska försörja en familj på det. Rationaliseringar och sammanslagningar av små enheter till större är nödvändiga.
Men alla lät sig inte övertygas. En proteströrelse mot det som kallas ”land grabbing” växte fram. Och det var kampen mellan storföretaget och land grabbing-motståndarna som var filmens konflikttema.
Den verkliga frågan här handlar om jordägarförhållandena i Afrika, och tyvärr slarvades den frågeställningen bort lite grand. Frågan om vem som äger marken och under vilka villkor är fullständigt avgörande för livsmedelsproduktionen i Afrika. Det generella mönstret är att staten äger all mark. Det ger staten total kontroll över folket som i praktiskt taget alla afrikanska länder till största del består av jordbrukare.
På senare tid har mycket forskning presenterats om detta. Den mest framträdande tänkaren är den peruanske ekonomen Hernando de Soto. Hans bok ”The Mystery of Capital” är ett banbrytande standardverk.
Om Afrika ska kunna producera tillräckligt med livsmedel för att mätta sin befolkning så måste de enskilda jordbrukarna få garanterad brukanderätt eller helst äganderätt till marken.
Jag har själv studerat detta i Etiopien. Se min film om Amharaprojektet i norra Etiopien som är en ren pendang till gårdagens film om Mali. Klicka HÄR.
“Ljusets mödrar” i SVT:s serie Why poverty?
Ljusets mödrar hette filmen i SVT:s serie ”Why poverty?” som visades onsdag 28 november. Den handlade om beduinkvinnan Rafea från Jordanien som blev utvald att åka till Barefoot College i Indien för att lära sig montera och hantera solpaneler.
Tanken med filmen var att vi skulle förstå hur utbildning av kvinnor kan stärka fattiga människors förmåga att förbättra sin livssituation. Jag är den förste att skriva under på betydelsen av det. Men det var inte det filmen egentligen handlade om.
Jag har rest väldigt mycket i Mellanöstern och Afrika. Jag har för länge sedan kommit fram till att Afrikas framtid beror på hur kvinnorna lyckas förbättra sin status. Med en svepande generalisering vill jag påstå att männen i Afrika söder om Sahara bromsar utvecklingen. De är maktlystna, förtryckande och ovilliga till förändring.
Hur är det då i Afrika norr om Sahara och i Mellanöstern? I den muslimska världen? Ja, det var det som filmen om ljusets mödrar så kolossalt tydligt gestaltade. Det filmen egentligen handlade om var det livsförnekande förtryck som muslimska kvinnor som Rafea lever under. Det kunde inte uttryckas tydligare. Kulturrelativisterna slingrar sig som metmaskar för att försöka komma undan det som är själva pudelns kärna. Det strukturella kvinnoförtrycket som finns inbyggt som en grundpelare i den muslimska kulturen.
Jag blev nästan gråtfärdig när jag såg hur Rafea kämpade för att bryta sig ur det fängelse som hon som beduinkvinna i Jordanien var född till att leva i.
Det var en mycket bra film.
Men det där med solpaneler var nog bara en ursäkt – en ganska bra sådan – för att kunna berätta historien om vad som händer med en kvinna i Rafeas situation som plötsligt av en ödets nyck får uppleva att livet kan vara något annat än det hon hittills upplevt. Att det kan vara frihet, kärlek, glädje, öppenhet och möten med andra likasinnade kvinnor.
På SVT:s hemsida kan man läsa att Rafea efter hemkomsten från Indien födde sitt femte barn och jobbar med solpaneler i hembyn. Jag är inte så säker på det. Om det blev något av solpanelsprojektet så var det säkert någon man som trängde sig före och manövrerade ut henne. Så brukar det alltid vara.
Rafea fick uppleva ett halvår i frihet. Därefter tillbaka till livstidsstraffet.
Why poverty? Hit med pengarna!
I går, måndag 26 november sändes ”Hit med pengarna!”, den andra dokumentären i SVT:s satsning ”Why Poverty?”. Den handlade om Bob Geldofs och Bonos hängivna arbete att samla pengar till nödlidande människor i Afrika.
Filmen fick mig att minnas min reportageresa med TPLF-gerillan i norra Etiopien 1989. Jag frågade en befälhavare för gerillan var de hade fått alla biffiga Mercedeslastbilar ifrån. ”De blev kvar här efter den stora hjälpkampanjen för några år sedan. Du vet, mister Geldof”, svarade han.
Hjälpfordon hade konverterats till trupptransportfordon i kriget. Det var då jag började fundera på vad Geldofs Band Aidkampanj egentligen hade haft för effekt på Etiopien.
Men gårdagens film var bättre och mer problematiserande än jag hade förväntat mig. Det var inte bara biståndshalleluja. Även kritiska röster släpptes fram.
”Make poverty history” är en av Bonos och Geldofs slagord. Gebru Asrat, etiopisk oppositionspolitiker anmärkte något syrligt att ”om totalitära regimer sitter kvar vid makten kommer aldrig fattigdomen att bli historia.”
Bonos och Geldofs – och även filmens – betraktelsesätt är att fattigdom är en farsot som kan utrotas om man bara öser tillräckligt mycket pengar över de fattiga. Det är och förblir helt fel. Roten till det onda i Afrika är dåliga och despotiska regeringar. Precis som Gebru Asrat sade.
Tyvärr lyftes aldrig det perspektivet. Frågan ”Why poverty?” är därmed fortfarande obesvarad i SVT.
Gerillan TPLF tog hand om så många lastbilar de kunde, och det gjorde även militärjuntan, ”dergen” i Addis Abeba. Den logistikapparat som byggdes upp av Geldofs projekt i Etiopien utnyttjades av dergen för dess egna syften. Jag skrev om detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som kom ut 2008. Här är ett utdrag:
Den brittiske biståndsexperten David Rieff hävdar att de pengar som samlades in i västvärlden som resultat av Band Aid kan ha orsakat omkring 100 000 människors död. Så många beräknas nämligen ha omkommit under tvångsförflyttningarna som möjliggjordes av det stora och närmast oreglerade inflödet av pengar och nödmat. Utan omvärldens ”humanitära” insats innehållande pengar, mat och transportfordon hade det knappast varit möjligt för dergen att åstadkomma denna väldiga förflyttning av människor.
Bob Geldof var iskall. I en intervju i tidningen Irish Times i november 1984 sa han: ”vi måste ge bistånd utan att oroa oss för folkförflyttningar”. Konfronterad med uppgiften att 100 000 människor kanske hade dödats i samband med förflyttningarna svarade han: ”sett i svältens sammanhang blir jag inte chockad av de siffrorna”.
Slut citat boken.
2003 gjorde jag en dokumentärfilm för SVT i Etiopien. “Jorden, maten, makten, folket”, heter den. Där försökte jag förklara svältens orsaker. Se de första tio minuterna av filmen genom att klicka HÄR.