Ett stort antal hål har borrats och nu handlar det om att bygga infrastrukturen kring det svarta guldet.

Jag reste i går (28 oktober) från staden Hoima till Lake Albert på en alldeles ny väg. En fantastisk upplevelse i denna del av världen där vägarna mellan mindre orter annars är obeskrivligt dåliga. Men det här var en autostrada.

Det är mycket, mycket positivt. Den som inte har upplevt det urusla vägnätet i Afrika söder om Sahara (med få undantag) kan inte föreställa sig vad det betyder att få åka på nylagd asfalt.

Vägen ska serva det planerade oljeraffinaderiet. Det ska byggas nära sjön där den mesta oljan finns. Hela anläggningen kommer att uppta en yta på 29 kvadratkilometer. Drygt 7 000 människor måste flytta. Nu pågår processen att köpa upp marken från de bönder som bor där. Och det är där de verkliga bristerna i hanteringen visar sig.

Här finns inga dokument som visar vem som äger vad. Allt bygger på ”customary law”, alltså sedvanerätt. Representanter för regeringen (OBS regeringen, inte oljebolagen) reser runt i byarna och löser in marken till en bestämd kompensationsavgift. Och väldigt många bönder känner sig väldigt lurade. De får ofta skambud och en mängd brister i värderingen av marken visar sig ständigt.

Organisationer har bildats för att tillvarata böndernas intressen och dessa utsätts ofta för hotelser från regeringsrepresentanter.

Situationen är stundtals explosiv. Jag har träffat folk som har blivit trakasserade, till och med fysiskt hotade att skriva på avtal som de inte godkänner.

Det här kan bli en riktig politisk krutdurk i detta land där korruptionen skenar och misstron mot politiker är monumental.

Jag fortsätter att bevaka utvecklingen vars utgång jag tror kan bli avgörande för Ugandas framtid.

Människorna på bilden är några av dem jag träffade i går.