Var folkmordet i Rwanda en bluff?
Rwanda är ett av Afrikas allra mest besynnerliga och kontroversiella länder.
De flesta kan i stora drag historien om folkmordet 1994. Det fanns två folkgrupper i landet av numerär betydelse. Hutu och tutsi. Politiska omständigheter triggade igång massakrer som utmynnade i att närmare en miljon tutsier mördades.
Paul Kagame framträdde som den man som räddade landet från undergång. Hans rebellarmé invaderade från Uganda, stoppade folkmordet och tog makten. Jorden runt hyllades han som en hjälte. Han blev president.
Landet byggdes snabbt upp och blev på kort tid en ekonomisk framgångssaga. Kagame gjorde sig känd som Afrikas Lee Kuan Yew. En social ingenjör, visionär och humanist.
Äntligen, jublade biståndsgivare och demokratiivrare världen över. Äntligen en afrikansk ledare som vill sitt folks bästa och inte är korrumperad.
Nu har en dokumentärfilm från BBC ifrågasatt allt detta. I filmen framträder forskare som hävdar att majoriteten av dem som dog under folkmordet var hutu, inte tutsi. De hänvisar bland annat till befolkningsstatistik som tycks visa att det var en omöjlighet att en miljon tutsier hade mördats i ett land med cirka sju miljoner invånare, och där tutsierna utgjorde cirka 14 procent. I så fall hade varenda tutsier dött. Men så skedde inte. Tutsierna utgör i dag cirka 15 procent av befolkningen.
Enligt filmen stoppades inte mördandet av Kagames armé. Det hade redan upphört när hans soldater tågade in. Kagame styr nu sitt land med järnhand och lönnmördar oppositionella. Hans hjältegloria är enligt BBC helt oförtjänt. Icke oväntat är Kagame rasande och hotar att stoppa all BBC:s verksamhet i landet. Intressant film, se den HÄR.
Parallellt med detta händer det andra spännande saker i Rwanda. Paul Kagame har anslutit sig till den sorgliga trend som dominerar bland afrikanska makthavare och som handlar om att till varje pris klamra sig fast vid makten. Han vill att grundlagen skrivs om så att han ska kunna väljas till president ännu en gång. Och därefter förstås ytterligare en gång. Och så vidare.
I grannlandet Burundi manipulerade presidenten grundlagen och det resulterade i kravaller med dödsfall. Men i Rwanda påstås i princip varenda medborgare stödja Kagames ansträngning att kunna bli president på livstid. Jurister som reste land och rike runt för att intervjua folk om en möjlig grundlagsändring hittade bara tio personer som motsatte sig att Kagame ska kunna regera för evigt.
Allt detta är mycket illavarslande. Jag tror att vi snart får se allvarliga politiska eruptioner i Rwanda. Jag vågar inte sia om när det sker.
Men det kommer, tro mig.
Tuaregernas nöd är en tickande bomb
År 2006 besökte jag musikfestivalen i öknen utanför Timbuktu i Mali. Det var första gången jag bekantade mig med tuaregerna, detta märkliga ökenfolk som bebor de centrala delarna av Sahara. De kom i tusental till festivalen, ridande på sina dromedarer. Alla var i feststämning, det blev en underbar tillställning i dagarna tre.
Jag anade då inte att det var sista gången den anordnades på det sättet. Säkerhetsläget skärptes och några år senare exploderade regionen i öppet våld.
Våren 2012 invaderades norra Mali inklusive Timbuktu av nationalistiska och islamistiska väpnade grupper. Jag skrev en hel del om det, bland annat en längre rapport för tankesmedjan Frivärld och ett antal kortare artiklar. Läs exempelvis den HÄR.
Nu finns en serie filmer producerade av Al Jazeera som berättar historien om tuaregerna och deras dröm om det egna landet Azawad. Se den första HÄR. Den är oerhört sevärd och ger en utomordentligt bra bakgrund till tuaregernas situation. Den är också mycket vackert filmad och innehåller bra musik.
Jag har svårt att se hur fred och stabilitet ska kunna uppnås i tuaregernas del av Sahara utan att deras nationalistiska aspirationer tillgodoses. Tuaregernas öde utgör en mycket bister baksida av hela den arabiska våren.
Se den fejkade filmen om Johan och Martin.
Filmen som skulle visa hur Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden var fejkad.
Klicka HÄR för att se den.
Onsdagen 12 september medverkade jag återigen i Studio Ett för att prata om filmbluffen.
Klicka HÄR för att lyssna på programmet.
De första sex minuterna av filmen är ointressanta men sedan blir det desto mer spännande. Sekvensen där de båda grips finns 16 minuter och sju sekunder in i filmen.
Jag såg den för länge sedan och häpnade över hur amatörmässigt den var riggad.
Jag borde ha larmat om det långt tidigare men det var inte förrän jag medverkade i Studio Ett i Sveriges Radio som jag sade att jag trodde att hela gripandet var arrangerat.
Bara några timmar senare fick vi det bekräftat genom att SVT kunde visa råmaterialet till den film som alltså sedan länge ligger ute på webben.
Den som kan det minsta lilla om hur det är att filma i en krigssituation ser omedelbart att hela striden som påstås visa gripandet av Johan och Martin är bluff.
Frågan är varför etiopiska myndigheter lade ned sådan möda på att fabricera en fejkad film. Hade det inte räckt med att bara gripa svenskarna, ställa dem inför rätta och döma dem?
Nej, etiopierna ville statuera exempel. Jag tror att Johan och Martin blev lurade från första stund. Den etiopiska säkerhetstjänsten är inte att leka med. Den kan mycket väl ha gillrat den här fällan genom att låta en agent utge sig för att vara medlem i gerillan ONLF, som skulle hjälpa Johan och Martin in i Ogaden.
Det ultimata syftet var att en gång för alla visa världen vad som händer om man tar sig in i Ogaden olagligt.
Desto större anledning för någon att försöka igen. Vad är det etiopierna vill dölja?
Den 12 september medverkade jag också i SVT:s Aktuellt som studiogäst och diskuterade just dessa frågor.
Den stora blåsningen i Ogaden.
Tisdag 11 september medverkade jag i Studio Ett i Sveriges Radio. Samtalet handlade om Johan och Martin. Klicka HÄR för att lyssna på programmet.
Jag sade bland annat att jag absolut hade känslan att hela proceduren med dem var regisserad av etiopiska myndigheter. Från det att de greps i Ogaden fram till frisläppandet den 10 september.
Jag är själv dokumentärfilmare och den film som sades visa hur det gick till när de greps, med skottlossning och allt, såg helt enkelt fejkad ut. Den saknade autenticitetskänsla, som vi brukar säga.
Bara timmar senare bekräftades detta. Läs exempelvis Aftonbladets text om hur det gick till genom att klicka HÄR.
Jag tror till och med att deras resa över gränsen in i Ogaden var arrangerad av etiopiska agenter från början. De gick på en riktig blåsning och syftet med det hela var just det som blev resultatet. Två vita, västerländska journalister i fängelse, anklagade för terrorbrott. Dömda till långa straff. Så småningom benådade, medan den svenska regeringen krälar i stoftet. Allt följer den uppgjorda dramaturgin.
Och vilken journalist vågar åka med gerillan i Ogaden efter detta?