- Gaza mass graves, Burkina Faso executions, and soaring global hunger: The Cheat Sheet
- EXCLUSIVE: Inside Egypt's secret scheme to detain and deport thousands of Sudanese refugees
- ‘If we survive’: Palestinians in Rafah on fears of an imminent Israeli invasion
- US military aid to be sent to Ukraine right away
- The UN envoy, the controversial aid plan, and Myanmar’s fast-changing war
Varför gallskriker inte svenska skattebetalare?
Svenska Dagbladet fortsätter sin angelägna granskning av det svenska biståndet. De gör precis som man ska, de fokuserar på en enskild del av den jättelika verksamheten. De granskar Sveriges bidrag till FN-systemet. Där finns det mycket att gräva i vill jag lova.
I dag (17 oktober) lyder rubriken: ”UD sågar sin egen biståndshantering.”
Utrikesdepartementet har låtit framställa en rapport om den egna verksamheten som handlar om de 12 svenska biståndsmiljarder som UD själv hanterar. Pengar som skall lindra nöden i världen. Komma de allra fattigaste till del, enligt beslut i riksdagen.
I rapporten gås ett sjuttiotal biståndsärenden igenom. Två tredjedelar får helt underkänt i rapporten. Bristerna beskrivs som ”systematiska och grova”.
Att utredaren bedömer att bristerna är systematiska är värt att notera särskilt. När jag skrev min starkt biståndskritiska bok ”Sveriges afrikanska krig” 2008 poängterade jag också det. När stora brister i biståndshanteringen upptäcks så beror det sällan på olycksfall i arbetet. I de flesta fall är det fråga om fel som beror på – just det – att systemet är fel.
Svenska Dagbladet citerar rapporten om UD: ”I, som utvärderaren bedömer det, syfte att betala ut så mycket medel som möjligt av anslagsposten under innevarande år frågar handläggaren om sökanden har ytterligare insatser att föreslå. FN och Världsbanken är några av de organisationer som mottar miljarder från det svenska biståndet varje år. Vad pengarna som sedan betalas ut konkret ska åstadkomma står ofta inte att finna någonstans i akterna.”
I min bok berättade jag hur revisorer år 2003 anmärkte på Sidas sätt att förhålla sig till korruption i mottagarländer. Det rapporterades av Sveriges Radios Ekot. Rubriken löd: ”Sida ger bistånd trots kännedom om svindlerier”.
”Internrevisorerna på Sida låter förstå att en viktig anledning till att Sida inte tar tillräckligt allvarligt på mutor och svindlerier med biståndspengar är helt enkelt att då måste man stoppa eller begränsa flera av sina stora projekt i u-länderna. Gör man det når man inte det officiella målet för Sveriges biståndspolitik – att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas till bistånd. I Sida-rapporten sägs det rakt ut att vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt”.
Notera formuleringen: ”Vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt.”
Det gällde 2003. Nu, tio år senare är situationen densamma. Pengarna skall ut, även om det är oklart vart pengarna går.
Principen för denna hantering av skattebetalares pengar kallas för ”utbetalningsmål”. Det styr fortfarande en stor del av Sidas och UD:s arbete. Smaka på ordet. Utbetalningsmål.
Det handlar inte om effektivitetsmål eller resultatmål. Det handlar om utbetalningsmål.
Totalt handlar det om svenskt bistånd till ett värde av drygt etthundra miljoner kronor.
Om dagen.
Hillevi Engström ryter till
Gunilla Carlsson avgår som biståndsminister. Smart av henne, ett år före valet då hon troligen skulle ha förlorat jobbet ändå.
Jag har alltid hävdat att biståndsbranschen mest är till för sin egen skull och Gunilla bär syn för sägen. Enligt DN blir hon ”lyxpensionär” och kan tillbringa resten av livet på Rivieran smuttande på paraplydrinkar om hon vill. Allt tack vare det system som påstås vara avsett för att bistå världens fattiga.
Nu ersätts hon av Hillevi Engström som sedvanligt klämkäckt uttalar de förväntade klyschorna.
”Det nya jobbet känns som en spännande och rolig utmaning”, enligt DN.
Jag ser fram emot att få tjuvlyssna på Hillevis första telefonsamtal. När hon ringer upp president Honest Aidman i det stora landet Afrika.
”Hallå mister president, jag är Sveriges nya biståndsminister och jag har en del reformer jag vill meddela er.”
”Så trevligt! Eftersom er bruttonationalinkomst har ökat så blir det förstås mer pengar till oss också, he he he.”
”Tyvärr, tvärtom. Jag kommer bara att sitta på det här jobbet ett år och nu tänker jag göra en insats för de svenska skattebetalarna. Somliga kommer att tycka att det här är politisk harakiri men det skiter jag i. Nu får det bära eller brista. Jag tänker stoppa allt bistånd utom ren katastrofhjälp. Allt. Förstår du? Jag ringer nu för att varsla om det här. Om ett halvår stänger jag av biståndskranen. Den har stått och skvalat i över femtio år nu och kostar svenska skattebetalare drygt 100 miljoner kronor om dagen. Det är en skandal som jag tänker sätta stopp för.”
”Men fru Engstrom, ni kan inte mena allvar! Tänk på alla fattiga i mitt land, alla bebisar som inte får någon mjölk, alla barn som inte får gå i skolan…”
”Det skulle du ha tänkt på själv, Honest, innan du delade ut nya Mercedesbilar till alla dina ministrar, vice ministrar och vice vice ministrar. Var det verkligen nödvändigt att köpa ett nytt Gulfstreamflygplan för att du ska kunna flyga till biståndskonferenser världen över? Måste alla ministrarnas fruar få flyga business class till Paris och shoppa varje år? Hur kommer det sig att jordbrukssektorn i ditt land fortfarande befinner sig på stenåldersnivå trots allt bistånd för jordbruksutveckling som ni har tagit emot i flera decennier?”
”Men fru Engstrom, ni vet, vi har en upprorisk gerilla i landet som vill störta regeringen, att bekämpa den kostar pengar.”
”Ja tack så mycket, hur skulle det vara om du slutade rigga vartenda presidentval och lät bli att skriva om grundlagen för att kunna sitta på din stol på livstid. Du har dig själv att skylla, Honest. Svenska skattebetalare kan inte fortsätta sponsra det här. Vi har egna problem att ta hand om. Svenska lärare och sjuksköterskor får skitlöner, svenska barn med särskilda behov mister den hjälp de har rätt till, pensionärer får samla returburkar. Varje dag läser jag i tidningen om neddragningar och läckor i det svenska välfärdssystemet. Nu har jag en chans att påverka det här. Den chansen tänker jag inte missa. Jag tänker stoppa den läcka jag har kontroll över. Det handlar om hundra miljoner om dagen.”
”Hundra miljoner (fnys) det är väl ingenting. Det borde ni ha råd med. Det är ju mindre än vad mitt presidentpalats kostade.”
Vem hjälpte Robert Mugabe till makten?
I morgon, 31 juli, går Zimbabwe till val. Det vi kan förvänta oss är ytterligare en fars, en grym parodi på det som kallas parlamentarisk demokrati.
Det kommer att fuskas, väljare kommer att hotas, mutas och troligen misshandlas. Det blir, kort sagt, som alltid när en diktatur skall låtsas vara en demokrati.
Den fråga vi bör ställa oss är vilken roll Sverige möjligen spelar i detta.
Under kampen för självständighet för länderna i södra Afrika framstod Robert Mugabe som en hjälte. Han kallade sig marxist-leninist och hyllades i vida kretsar i Sverige. När Rhodesia 1980 förpassades till historiens sophög och Zimbabwe steg som fågeln Fenix ur askan, då blev den nye presidenten Robert Mugabe en ikon helt i klass med Nelson Mandela.
Sverige började ösa in bistånd och Robert Mugabe satte genast igång med att förfölja dem som han ansåg stödde hans rival Joshua Nkomo. Ndebele-folket i den södra delen av landet utsattes för en blodig jakt.
Mellan 10 000 och 30 000 civila mördades i södra Zimbabwe mellan åren 1982 och 1987.
Jan Cedergren på Sida, tidigare chef för biståndskontoret i Zimbabwe, skrev 1983 en artikel i tidningen Rapport från Sida. ”I jakten på s.k. dissidenter har regeringsstyrkor gått hårt fram i de södra delarna av landet. Som vanligt har civilbefolkningen kommit i kläm. I bakgrunden skymtar traditionell misstro mellan Mugabetrogna shonagrupper och Nkomotrogna ndebeles”, skrev han.
Kommit i kläm? Traditionell misstro? Det var fråga om systematiska massmord, terror mot en hel landsända, mot en hel folkgrupp.
”Det har aldrig varit tal om att avbryta biståndet”, skrev Jan Cedergren vidare. ”Ett så dramatiskt beslut vore en regeringsfråga. Svenska regeringar har hittills varit obenägna att använda biståndet som politiskt påtryckningsmedel.”
Att avbryta biståndet skulle alltså vara mer dramatiskt än att fortsätta stödja en regering som ägnade sig åt massmord på delar av den egna befolkningen.
”Det är Sidas styrelses och regeringens sak att bedöma vilken inrikespolitisk situation som skulle motivera att biståndet helt avbröts och vilka intressen som skulle gagnas av detta. Den senaste utvecklingen tyder inte på att den situationen är aktuell”, fastslog Jan Cedergren.
Jag tror att man kan läsa Jan Cedergrens beskrivning av läget i Zimbabwe och hans syn på hur Sverige ska förhålla sig som ett slags programförklaring från det svenska biståndsorganet. Så tolkar Sida världen. En regering i Afrika begår grova övergrepp mot sitt eget folk. Människor mördas i tiotusental. Landet får 125 miljoner kronor i bistånd från Sverige. Men denna gåva skall inte beröras av situationen eftersom det svenska biståndet ju bara är till för ädla ändamål. Att svenska pengar kanske fanns med i den totala bilden där en repressiv regering både erbjöd skolgång och hälsovård och mördade sina egna medborgare, den tanken hade uppenbarligen aldrig slagit biståndsadministratörerna.
Om vi efter morgondagens val får höra grötmyndiga svenska uttalanden om bristande demokrati i Zimbabwe, då skall vi minnas vilka som stöttade Robert Mugabe och bar honom på sina axlar.
Den som vill fördjupa sig i detta kan läsa min bok ”Sveriges afrikanska krig”.
Statskupp rycker närmare i Sydsudan
Nu händer det som många länge har fruktat i Sydsudan. Regeringen spricker, en militärkupp rycker närmare.
I går (23 juli) meddelades det att president Salva Kiir avskedar hela regeringen, inklusive vicepresidenten Riek Machar och SPLM:s partisekreterare Pagan Amum som anklagas för uppvigling.
Oavsett vad man tycker om dessa herrar så är detta mycket dåliga nyheter. Jag har svårt att se att det går att hitta en fredlig lösning på den här politiska konflikten.
Enligt mina källor handlar det här om att Salva Kiir vill slippa utmaningar i valet 2015. Riek Machar är hans främste opponent. Motsättningarna dem emellan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Salva Kiir var alltid trogen SPLA-grundaren John Garang, som kunde titulera sig president i endast ett halvår innan han dog i en helikopterkrasch.
Riek Machar och John Garang startade inbördeskriget 1983 tillsammans men separerade 1991 med dödlig fiendskap som resultat. Machar övergick till att leda en milisgrupp i södra Sudan under kriget som slogs mot SPLA och dessutom erbjöd militärt beskydd till utländska oljebolag. Bland andra Lundin Oil.
Så förhistorien till dagens dramatiska skeende är lång.
Även om gårdagens besked kom som en nyhet så var det inte helt oväntat. För en kort tid sedan avskedade Salva Kiir guvernören i Unity State, Taban Deng. Han tillhör nuerfolket, precis som Riek Machar och har alltid stått på Machars sida. Avskedandet av honom tolkades allmänt som ett preludium till en större politisk upprensning. Som alltså nu har skett.
Jag gjorde en dokumentär om Sydsudan för SVT 2011 som hette ”Världens nyaste land”. Där ifrågasatte jag hur klokt det var att utländska biståndsgivare öste pengar över den nya staten för att bygga sjukvård, skolor, vägar och sanitet, samtidigt som regeringen då befriades från dessa utgifter och kunde anslå drygt hälften av statsbudgeten till att rusta upp armén.
Det ifrågasättandet hånades vederbörligen av biståndskramarna som aldrig har fattat att en regering i ett land som Sydsudan måste skapa ett samhällskontrakt med sina medborgare och visa att den behövs. Annars blir den irrelevant. Om samma regering dessutom använder det mesta av sina pengar till att bygga upp krigsmakten så kommer den att uppfattas som ett direkt hot av merparten medborgare. Och biståndsgivarna blir förstås medskyldiga till detta.
Det där är ett alldeles för avancerat resonemang för att begripas av dem som beslutar om hur 100 miljoner svenska kronor om dagen skall fördelas som bistånd till bland annat Sydsudan.
Hur som helst: riktigt dåliga nyheter från världens nyaste land som fyllde två år bara för ett par veckor sedan. Ingen skall tro att Riek Machar stillatigande kommer att acceptera det här. Han kommer att mobilisera sin nuermilis och sedan vet ingen hur det går.
Tumultet i Juba stökar också till det ännu värre i relationen med Sudan. President Omar Bashir i Khartoum har sagt att han tänker stänga av Sydsudans olja genom pipelinen till Port Sudan, som straff för att Sydsudan sponsrar Khartoumfientlig gerilla i landet. Det kan innebära att Sydsudan blir bankrutt utan regering.
Om jag vore Salva Kiir skulle jag nog tycka att det var en lättnad att slippa styra landet efter valet 2015.
Vad är det för fel på Somalia?
Studio Ett på Sveriges Radio ringde och ville höra mina åsikter om Somalia. Bakgrunden var den konferens som hölls i London i går, 7 maj. Syftet med den var att trumma ihop stöd för den nya regeringen i Somalia, och dess ansträngningar att återuppbygga landet.
Storbritanniens premiärminister David Cameron sade i ett tal på konferensen att det finns hopp för Somalia.
Hur kan han veta det, undrar jag?
1991 störtades den regering som styrdes av Mohamed Siad Barre. Ett inbördeskrig mellan olika klaner bröt ut. Somalierna har sedan dess frenetiskt och ytterst målmedvetet skjutit sitt vackra land sönder och samman. I dag återstår bara ruiner.
De senaste 22 åren i landets historia kan framstå som totalt meningslösa. Men många, många krigsherrar och deras allierade har blivit ofantligt rika på den här verksamheten.
Laglösheten har möjliggjort ytterst lukrativ verksamhet som fartygskapningar i Adenbukten. Dessa har inbringat ett okänt hundratal miljoner dollar. Mycket stora summor har förts till Kenya och tvättats där. Mina sagesmän berättar om resväskor fulla av dollarsedlar i Nairobistadsdelen Eastleigh.
Allra mest inkomstbringande har nödhjälpen varit. De krigsherrar som har styrt Somalia har systematiskt luggat omvärlden på gigantiska belopp. Genom att först vålla nöd och svält och därefter erbjuda sig att serva utländska hjälporganisationer har de skapat en lokal nödhjälpsindustri i Somalia som har genererat ohyggligt mycket pengar.
Nu kommer en ny president och lovar bot och bättring. Demokrati skall det bli och nöden skall utrotas.
Med hjälp av nya hundratals miljoner utländska dollar.
Klandra mig inte om jag är skeptisk. Har vi inte sett det här förut? I Somalia, naturligtvis. Men även i Afghanistan där president Karzai har satt biståndsstöld i system och berikat sig själv och sina klanfränder. Biståndshistorien är full av framgångsrika bondfångare som har duperat givmilda västerlänningar. Allt i eget vinningssyfte.
Jag förstår att läsaren kan tycka att detta låter uppgivet och cyniskt. Det är inte min mening. Jag är inte cynisk i förhållande till Afrika. Jag tror på den kraft som finns hos vanliga, hederliga afrikaner.
Problemet är att dessa hederliga människor nästan undantagslöst företräds av skurkar och banditer som finansieras av utländska biståndsgivare som likt David Cameron uttalar romantiska floskler om ”hopp för Somalia” istället för att göra en riktig analys av problemet.
Givarländerna vill genom sitt stöd till den nya regeringen hjälpa till att bygga en västerländsk typ av nationalstat. Jag tror inte det kommer att gå i brådrasket. I 22 år – egentligen sedan urminnes tider – har klansystemet varit enskilda somaliers enda trygghet. Nationalstaten och klanväldet kan inte fungera parallellt. Om en demokratisk nationalstat skall byggas måste klanväldet försvinna.
Omvänt: om fred och stabilitet skall byggas i Somalia så måste det baseras på de politiska strukturer som faktiskt finns där och har visat sig livskraftiga. Men det är strukturer som inte accepterar demokrati.
Se där, en nöt att knäcka för David Cameron, Gunilla Carlsson och många fler.
Lyssna på min miniföreläsning om Somalia i gårdagens Studio Ett. Klicka HÄR.
Sidas, UD-s och Gunilla Carlssons kris
Svenska Dagbladets ledarredaktion hörde av sig i går och ville ha lite input till en text om det svenska biståndet. Med anledning av konsultföretagets Rambölls kritik. Jag försåg dem med följande text:
Förtroendeklyftan mellan Gunilla Carlsson och tjänstemännen på UD och Sida öppnade sig samma dag som hon blev biståndsminister. Den har bara vidgat sig mer och mer sedan dess. Det var två kulturer som kolliderade. När moderaterna fortfarande befann sig i politisk opposition utmärkte sig partiet genom att vara det enda i riksdagen som radikalt ville skära ned på biståndet.
Att moderaten Gunilla Carlsson utnämndes till biståndsminister sågs av Sidas tjänstemän som en direkt misstroendeförklaring. De hade hoppats att en folkpartist eller kristdemokrat hade fått jobbet. Då skulle biståndsverksamheten ha rullat på i uppkörda hjulspår. Troligtvis blivit ännu mer ”generös” än under Carin Jämtin. Gunilla Carlsson markerade genast att det nu handlade om strypkoppel, att Sida skulle gå fot.
Hon betonade omgående att hon ville se konkreta resultat i biståndet. Det förbryllade och irriterade tjänstemännen på Sida som aldrig hade fått sådana krav på sig tidigare. De synliga resultaten uteblev. På ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari förra året fick Gunilla Carlssons statssekreterare Hanna Hellquist en fråga från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”
Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”
Kraven på mätbara resultat och bristen på desamma har skapat det arbetsklimat som beskrivs i Rambölls rapport. Troligtvis en olöslig konflikt så länge det svenska biståndet är organiserat på det sätt det är. Gunilla Carlsson har ju ibland sagt att biståndet behöver moderniseras. Kanada kan kanske tjäna som exempel. Deras motsvarighet till Sida som heter Cida har nyligen gjorts till en del av departementet för utrikesfrågor och internationell handel.
Ett liknande arrangemang i Sverige skulle kunna vara första steget till att avveckla biståndet i sin nuvarande form. Göra det mer handelsinriktat, som kanadensarna nu har gjort. Det skulle vålla våldsamma protester, men att fortsätta spendera drygt 100 miljoner kronor om dagen på en verksamhet som inte går att mäta är inte i längden försvarbart. I synnerhet inte för en moderat minister. Förr eller senare måste skattebetalarna börja fundera på vart pengarna tar vägen.
Beträffande korruptionen så tror jag den är en ofrånkomlig konsekvens av en verksamhet som har som mål att varje år spendera en viss summa pengar. Enprocentmålet, som det kallas, är en verklig olycka för den svenska biståndspolitiken. Borde kallas enprocentdoktrinen.
Jag berörde detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som gavs ut 2008. Så här skrev jag: Den 11 december 2003 rapporterade Sveriges Radios Ekot om hur revisorer anmärkte på Sidas sätt att förhålla sig till korruption i mottagarländer. ”Sida ger bistånd trots kännedom om svindlerier”, löd rubriken:
Internrevisorerna på Sida låter förstå att en viktig anledning till att Sida inte tar tillräckligt allvarligt på mutor och svindlerier med biståndspengar är helt enkelt att då måste man stoppa eller begränsa flera av sina stora projekt i u-länderna. Gör man det når man inte det officiella målet för Sveriges biståndspolitik – att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas till bistånd. I Sida-rapporten sägs det rakt ut att vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt.
Läs texten i Svenska Dagbladet. Klicka HÄR.
De goda och de onda – bistånd och asyl
Biståndsdebatten har i alla tider drivits med känsloargument. Det är synd om fattiga människor. Men om vi ger dem bistånd så blir de mindre fattiga och då blir det också mindre synd om dem.
Så ser de enkla sammanhangen ut för dem som tror på biståndsevangeliet.
”Och Herren sade: gån ut och skänk en procent av bruttonationalinkomsten till de fattiga, på det att ni må bliva saliga. Och folket lydde Herrens bud och de blevo alla saliga.”
Varje dag rinner 100 miljoner kronor ut ur den svenska statskassan i form av bistånd. Biståndsministerns eget kansli meddelar att det inte går att utläsa ur inkomna rapporter huruvida dessa pengar gör nytta eller ej. Det är en präktig skandal som borde framkalla vrålande ilska hos underbetalda sjuksköterskor, pantburksplockande pensionärer och utförsäkrade arbetslösa. ”Hallå regeringen, varför ser ni inte till våra behov innan ni viftar iväg 100 miljoner om dagen till ett okänt öde, mestadels i Afrika?”
Det skulle vara som att ropa i öknen, ty tron på biståndet är som en religion, och på de troende biter inga sakargument. ”Vi måste vara solidariska med de fattiga och vi vet att bistånd hjälper”, säger de, trots att påståendet saknar empiriskt stöd.
Det handlar om de Goda och de Onda. De goda, det är de som vill hjälpa. De onda, det är med automatik sådana som jag, som inte tror på biståndets påstått välsignande effekter. Och vi med våra sakargument är oftast helt chanslösa mot de troende, de som har skådat ljuset.
Som biståndskritisk journalist blir jag ibland inbjuden att föreläsa. Jag brukar då försöka förklara att biståndet stöttar despoter, fördröjer nödvändig politisk reform i mottagarlandet och upprättar korrumperade ekonomiska strukturer. Det bör avvecklas och på sikt avskaffas. Efter en föreläsning kommer ofta någon fram, ser på mig med fuktig och sorgsen blick och säger anklagande: ”Så du tycker inte man ska hjälpa fattiga människor?”
I den offentliga debatten har frågan om biståndet i det närmaste monopoliserats av de troende med känsloargumenten. Det handlar bara om att framställa sig som god och ädel. Gör man det blir man väldigt gillad på Facebook. Vi kan därför inte förvänta oss att biståndsdebatten ska ta någon mer saklig vändning så länge enskilda individers behov av att bli bekräftade som goda och ädla är det avgörande. Det enda vi möjligen kan hoppas på är att dessa individer skall få något annat att fokusera på.
Nu tycks det som om detta kanske har hänt. Det handlar om frågan om asyl och flyktingmottagning i Sverige.
När jag tar del av den debatten känner jag igen det mesta från diskussionen om bistånd. Känsloargumentens totala dominans. Hånandet av dem som vill problematisera och ifrågasätta. Grundtesen att det finns två läger, de goda och de onda. Och den som inte är god är ond. Några mellanlägen existerar inte.
Ett ord kan räcka för att avslöja den onde. Säg ”volymer” så öppnar sig falluckan under dig!
De goda, de som Tycker Synd Om, blir ensamma herrar på täppan. Det är precis som i biståndsdebatten.
Men att tycka synd om människor är sällan någon bra utgångspunkt för politisk handling. Om man låter sina tycka-synd-om-känslor ta överhanden, så är risken stor att man missar problematiseringen. Att man inte förstår varför det är synd om somliga. Och att man då sätter in fel åtgärder.
Det gäller inom biståndspolitiken och såvitt jag kan se så gäller det även inom asylpolitiken.
Sverige kräver tillbaka pengar från Uganda.
I Uganda vankas nu välbehövligt räfst och rättarting för korrumperade tjänstemän. Sverige är ett utav flera givarländer som kräver tillbaka bistånd efter att en stor förskingring har uppdagats.
Jag har skrivit om detta tidigare här på min hemsida. Men nu har nya uppgifter tillkommit. Regeringstjänstemän har försnillat motsvarande cirka 80 miljoner kronor som var skänkta av omvärlden för att förbättra förhållandena i de krigshärjade norra landsdelarna.
Enligt FN:s nyhetsorgan IRIN krävde Sverige nyligen att Uganda ska betala tillbaka alla pengar som svenska skattebetalare har skänkt till byggandet av vägar, kliniker skolor och vattensystem. Det rör sig om drygt 40 miljoner kronor. Flera andra länder har ställt samma krav på återbetalning. Läs IRINS:s rapport HÄR.
Höga företrädare för Ugandas regering knorrar förstås, men lovar att de skyldiga skall ställas till svars. Hittills har 12 tjänstemän avskedats och två skall åtalas.
De som doppade fingrarna i syltburken klagar när de inte får det de hade hoppats. Men andra ugandier undrar varför utländska biståndsgivare aldrig lär sig att man inte ska ge bistånd via regeringen. Budgetstöd, som det kallas när utländska givare donerar pengar till mottagarlandets statskassa, resulterar ofelbart i svindel och korruption. Detta har jag tjatat om i många år. Läs gärna min bok ”Sveriges afrikanska krig” där jag tämligen detaljerat förklarar varför budgetstöd är förkastligt. Tyvärr finns det fortfarande en mängd inflytelserika skrivbordsforskare i Sverige som fortsätter att påstå att budgetstöd fungerar bra. En studieresa till Uganda anbefalles.
I det här fallet är det fråga om det som heter sektorbudgetstöd. Alltså ekonomiskt stöd till exempelvis hälsosektorn. Det kanaliseras via regeringen och vips är någon framme och förser sig. Det har hänt många gånger förut och det kommer att fortsätta hända. Tills givarna slutligen lär sig.
Men guskelov är det inte bara jag som misstror budgetstöd. Till och med samordningsorganet Joint Budget Support Framework som koordinerar budgetstöd meddelade redan i mars i år att stödet till Uganda borde ses över på grund av landets dåliga budgetdisciplin och låga trovärdighet.
Men när, Gunilla Carlsson, ska du våga ta de slutliga konsekvenserna av dessa återkommande förskingringsskandaler och slutgiltigt lyfta bort även sektorbudgetstödet ur din verktygslåda?
Regimkritiker mördad i Sydsudan.
Natten till onsdagen den femte december mördades Isaiah Abraham i sitt hem i Juba, Sydsudan. Någon bröt sig in i huset och sköt honom rakt i ansiktet på nära håll.
Isaiah var en känd bloggare och politisk kommentator. Han skrev för flera av de stora medierna i Sydsudan. Trots sitt arabiskklingande namn var han sydsudanes.
Mordet har med rätta upprört många. Till och med FN har officiellt gått ut med en skarp uppmaning till landets regering att göra en fullständig undersökning av mordet och om möjligt gripa mördaren. Men sannolikheten att det ska inträffa är liten.
Mycket talar för att mordet var ett beställningsjobb uppifrån.
Det var inte fråga om något rånmord. Hans dator fanns kvar, även hans pengar. Endast en sak stals från Isaiahs hem, och det var hans mobiltelefon. Varför, undrar man? Kanske därför att den innehöll de sms med uppmaningar att sluta kritisera Sydsudans regering som han hade tagit emot nyligen. Enligt hans vänner hade han blivit kontaktad av säkerhetspolis som hotade honom till livet.
I en av sina senaste artiklar som publicerades på webben och i några papperstidningar uppmanade han president Salva Kiir att avgå.
Det här är inte första gången regimkritiker attackeras. Deng Athuai, en känd politisk aktivist kidnappades i somras, torterades och dumpades utanför Juba av okända gärningsmän. Han hade bland annat krävt en grundlig undersökning av den väldiga korruptionshärvan då motsvarande 25 miljarder kronor försnillades ur Sydsudans statskassa. Ingen har gripits för övergreppet på honom.
Medierna i Sydsudan tycks vara överens om att inte heller mordet på Isaiah Abraham någonsin kommer att lösas.
Och stödet till regeringen i form av bistånd fortsätter rulla in från omvärlden.
Why poverty? Hit med pengarna!
I går, måndag 26 november sändes ”Hit med pengarna!”, den andra dokumentären i SVT:s satsning ”Why Poverty?”. Den handlade om Bob Geldofs och Bonos hängivna arbete att samla pengar till nödlidande människor i Afrika.
Filmen fick mig att minnas min reportageresa med TPLF-gerillan i norra Etiopien 1989. Jag frågade en befälhavare för gerillan var de hade fått alla biffiga Mercedeslastbilar ifrån. ”De blev kvar här efter den stora hjälpkampanjen för några år sedan. Du vet, mister Geldof”, svarade han.
Hjälpfordon hade konverterats till trupptransportfordon i kriget. Det var då jag började fundera på vad Geldofs Band Aidkampanj egentligen hade haft för effekt på Etiopien.
Men gårdagens film var bättre och mer problematiserande än jag hade förväntat mig. Det var inte bara biståndshalleluja. Även kritiska röster släpptes fram.
”Make poverty history” är en av Bonos och Geldofs slagord. Gebru Asrat, etiopisk oppositionspolitiker anmärkte något syrligt att ”om totalitära regimer sitter kvar vid makten kommer aldrig fattigdomen att bli historia.”
Bonos och Geldofs – och även filmens – betraktelsesätt är att fattigdom är en farsot som kan utrotas om man bara öser tillräckligt mycket pengar över de fattiga. Det är och förblir helt fel. Roten till det onda i Afrika är dåliga och despotiska regeringar. Precis som Gebru Asrat sade.
Tyvärr lyftes aldrig det perspektivet. Frågan ”Why poverty?” är därmed fortfarande obesvarad i SVT.
Gerillan TPLF tog hand om så många lastbilar de kunde, och det gjorde även militärjuntan, ”dergen” i Addis Abeba. Den logistikapparat som byggdes upp av Geldofs projekt i Etiopien utnyttjades av dergen för dess egna syften. Jag skrev om detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som kom ut 2008. Här är ett utdrag:
Den brittiske biståndsexperten David Rieff hävdar att de pengar som samlades in i västvärlden som resultat av Band Aid kan ha orsakat omkring 100 000 människors död. Så många beräknas nämligen ha omkommit under tvångsförflyttningarna som möjliggjordes av det stora och närmast oreglerade inflödet av pengar och nödmat. Utan omvärldens ”humanitära” insats innehållande pengar, mat och transportfordon hade det knappast varit möjligt för dergen att åstadkomma denna väldiga förflyttning av människor.
Bob Geldof var iskall. I en intervju i tidningen Irish Times i november 1984 sa han: ”vi måste ge bistånd utan att oroa oss för folkförflyttningar”. Konfronterad med uppgiften att 100 000 människor kanske hade dödats i samband med förflyttningarna svarade han: ”sett i svältens sammanhang blir jag inte chockad av de siffrorna”.
Slut citat boken.
2003 gjorde jag en dokumentärfilm för SVT i Etiopien. “Jorden, maten, makten, folket”, heter den. Där försökte jag förklara svältens orsaker. Se de första tio minuterna av filmen genom att klicka HÄR.