Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

svd

DN + islam = intellektuell kollaps

Somaliska Ayaan Hirsi Alis senaste bok Reformera islam recenseras i DN 15 juni. Läs HÄR.

Recensionen är skriven av Ann Heberlein och när jag läser den blir jag genast frågande. Vilken kompetens är det som kvalificerar Heberlein att på en helsida bli den som presenterar boken för en stor svensk publik? Hur tänkte DN:s kulturredaktör när han tyckte att just hon var bäst lämpad för uppgiften?

Heberleins recension präglas av en skrämmande kunskapsbrist som vi nu för tiden tyvärr är tvungna att hacka i oss när vi läser svensk dagspress. Med några viktiga undantag. Det finns fortfarande skickliga och kunniga skribenter.

Kvalitetsskillnaden blir nämligen slående om man jämför Heberleins recension med en annan text som berör samma ämnesområde. Fredagen 12 juni skrev ledarskribenten Ivar Arpi en briljant text i Svenska Dagbladet. Läs HÄR. Jag ringer mina bröder lyder rubriken och texten handlar om hur klanväldet flyttar in när staten flyttar ut. Arpi resonerar kring hur svenska myndigheter retirerar och resignerar när ”nya svenskar” börjar tillämpa de politiska metoder de är vana vid från sina forna hemländer. Det stabila och pålitliga system som Sverige har byggt under århundraden krackelerar nu. Våra barn kommer att få betala priset för vår oförmåga att möta hotet från klansamhällena.

Om allt detta är Ann Heberlein lyckligt okunnig och hon sprider sina floskler i sin recension av Ayaan Hirsi Alis bok. Hon skriver att Hirsi Alis ”analys haltar och att retoriken blir något aggressiv”. Åh kära nå´n då! Det blir för aggressivt för Heberlein. Men kanske måste det vara så när man ska resonera kring en ideologi som finns inblandad i praktiskt taget alla nu pågående terroraktioner i världen. Och vem är Heberlein att fälla domslut över Ayaan Hirsi Alis analys? Äger Heberlein större kunskaper i ämnet än den somaliska författaren som skriver med sitt eget blod?

Heberlein är så marinerad i den svenska konsensuskulturen att hon upplever det som aggressivt när någon anmäler avvikande åsikt i en fråga. Hennes recension är ett intellektuellt bottennapp. Vad värre är, det framgår tydligt att texten är ägnad att relativisera islams förtryckarmekanismer, släta över och banalisera den ondska som Ayaan Hirsi Ali skriver om. För mig framstår Heberleins text som ett utmärkt exempel på hur somliga västerländska kvinnor tenderar att internalisera muslimskt kvinnoförtryck. Göra förtrycket till sitt eget tankemönster.

Ivar Arpi resonerar i sin text kring en bok av Mark S Weiner, Klanvälde – från stamsamhälle till rättsstat. Han skriver: Vad kan en stat göra för att motverka klansamhällets utbredning? Weiner trycker på att kvinnlig frigörelse har en dominoeffekt. Kontrollen av kvinnan är central i en klan. Måttet på individuell frihet är därför hur fria kvinnor är, menar han. Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige. Krasst uttryck bygger individuell, och kvinnlig, frigörelse på att staten hävdar sitt våldsmonopol som just ett monopol.

Ivar Arpi har blivit polisanmäld och även anmäld till Justitiekanslern av SUM, svenska unga muslimer, för en artikel har skrev förra året. Arpi hävdade att SUM ställer sig bakom terrorism.

Kommer Ann Heberlein i ett skarpt läge att försvara Ivar Arpi? Det tror jag inte. Hon är redan förlorad för den viktiga kampen mot klansamhällets utbredning.

Islam enligt Ullenhag

”Nu samlas vi mot islamofobin” skriver integrationsminister Erik Ullenhag i SvD 10 juni. Läs artikeln HÄR.

Det är en intressant text. Som exempel på islamofobi anger Ullenhag att muslimer ofta skildras i ”en negativ kontext, till exempel i samband med våldsamheter och kvinnoförtryck”. Om det var Nisse i Hökarängen som stod som författare skulle man kunna avfärda honom som dåligt informerad. Men Ullenhag är minister i regeringen, hans teser måste granskas kritiskt.

I Nationalencyklopedin definieras fobi som en intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser (…) Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet”. Fobi är en form av psykisk störning.

Den som följer nyhetsflödet torde inte vara obekant med rapportering om våldsamheter och kvinnoförtryck som sker i islams namn i praktiskt taget hela den muslimska världen. Det är ingen överdrift att påstå att sådana rapporter når oss dagligen. Frågan är då om den som utvecklar en rädsla för islam på grund av detta är psykiskt störd.

Det skulle vara spännande att höra hur Ullenhag tycker att nyhetskonsumenten bör reagera. Med likgiltighet? Med skepsis till själva rapporteringen? ”Det där är säkert påhittat, sånt där förekommer inte”. Eller med bortrationaliseringar – ”de där tjejerna har säkert gjort något fuffens, de får skylla sig själva”.

När flickor i Pakistan tvekar att gå till skolan av rädsla för att bli mördade av islamister, är deras rädsla då ”irrationell”? När kvinnor i muslimska länder avstår från att välja partner efter eget huvud eftersom det kan innebära att de stenas till döds, är deras rädsla irrationell? När flickor i norra Nigeria inte vågar somna på kvällen eftersom de fruktar att Boko Haram ska röva bort dem, är de irrationella?

Listan på sådana här exempel kan göras oändligt lång. Men hur lång är listan på egalitära, självständiga och med män jämställda kvinnor i den muslimska världen? Jag tycker mig ana en bias hos den gode Ullenhag.

Som Afrikakännare finner jag dock integrationsministerns uttalande om islam och demokrati mest intressant. Föreställningen att islam är omöjlig att kombinera med demokrati klassar han nämligen som en fördom.

När den arabiska våren blommade upp trodde många att det hårda och oftast sekulära styret i det muslimska Nordafrika skulle ersättas med sekulär demokrati. I stället har världen fått bevittna en kraftig muslimsk backlash. I Egypten följd av nytt militärstyre. Kampen mot diktaturen i Syrien drivs hårdast av islamister som hatar demokrati. I Irak har islamister nu erövrat stora landområden, i Afghanistan är talibanerna på väg tillbaka. Detta är återigen en lista som kan göras väldigt lång.

Och var finns de goda exemplen? Det skulle jag vilja höra Ullenhag berätta om. I vilket muslimskt land tycker han demokratin fungerar exemplariskt?

Att en minister publicerar en text som med mildast möjliga formulering kan beskrivas som vilseledande tycker jag är djupt problematiskt. Det är också intellektuellt ohederligt. Ullenhag får jobba hårt för att övertyga mig om att islamismen inte har något med islam att göra.

Kristallnatten inträffade i november 1938. Attentaten mot World Trade Center i New York inträffade i september 2001.

De som skrämdes av Kristallnatten, led de av ”nazifobi”?

Sidas, UD-s och Gunilla Carlssons kris

Svenska Dagbladets ledarredaktion hörde av sig i går och ville ha lite input till en text om det svenska biståndet. Med anledning av konsultföretagets Rambölls kritik. Jag försåg dem med följande text:

Förtroendeklyftan mellan Gunilla Carlsson och tjänstemännen på UD och Sida öppnade sig samma dag som hon blev biståndsminister. Den har bara vidgat sig mer och mer sedan dess. Det var två kulturer som kolliderade. När moderaterna fortfarande befann sig i politisk opposition utmärkte sig partiet genom att vara det enda i riksdagen som radikalt ville skära ned på biståndet.

Att moderaten Gunilla Carlsson utnämndes till biståndsminister sågs av Sidas tjänstemän som en direkt misstroendeförklaring. De hade hoppats att en folkpartist eller kristdemokrat hade fått jobbet. Då skulle biståndsverksamheten ha rullat på i uppkörda hjulspår. Troligtvis blivit ännu mer ”generös” än under Carin Jämtin. Gunilla Carlsson markerade genast att det nu handlade om strypkoppel, att Sida skulle gå fot.

Hon betonade omgående att hon ville se konkreta resultat i biståndet. Det förbryllade och irriterade tjänstemännen på Sida som aldrig hade fått sådana krav på sig tidigare. De synliga resultaten uteblev. På ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari förra året fick Gunilla Carlssons statssekreterare Hanna Hellquist en fråga från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”

Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”

Kraven på mätbara resultat och bristen på desamma har skapat det arbetsklimat som beskrivs i Rambölls rapport. Troligtvis en olöslig konflikt så länge det svenska biståndet är organiserat på det sätt det är. Gunilla Carlsson har ju ibland sagt att biståndet behöver moderniseras. Kanada kan kanske tjäna som exempel. Deras motsvarighet till Sida som heter Cida har nyligen gjorts till en del av departementet för utrikesfrågor och internationell handel.

Ett liknande arrangemang i Sverige skulle kunna vara första steget till att avveckla biståndet i sin nuvarande form. Göra det mer handelsinriktat, som kanadensarna nu har gjort. Det skulle vålla våldsamma protester, men att fortsätta spendera drygt 100 miljoner kronor om dagen på en verksamhet som inte går att mäta är inte i längden försvarbart. I synnerhet inte för en moderat minister. Förr eller senare måste skattebetalarna börja fundera på vart pengarna tar vägen.

Beträffande korruptionen så tror jag den är en ofrånkomlig konsekvens av en verksamhet som har som mål att varje år spendera en viss summa pengar. Enprocentmålet, som det kallas, är en verklig olycka för den svenska biståndspolitiken. Borde kallas enprocentdoktrinen.

Jag berörde detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som gavs ut 2008. Så här skrev jag: Den 11 december 2003 rapporterade Sveriges Radios Ekot om hur revisorer anmärkte på Sidas sätt att förhålla sig till korruption i mottagarländer. ”Sida ger bistånd trots kännedom om svindlerier”, löd rubriken:

Internrevisorerna på Sida låter förstå att en viktig anledning till att Sida inte tar tillräckligt allvarligt på mutor och svindlerier med biståndspengar är helt enkelt att då måste man stoppa eller begränsa flera av sina stora projekt i u-länderna. Gör man det når man inte det officiella målet för Sveriges biståndspolitik – att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas till bistånd. I Sida-rapporten sägs det rakt ut att vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt.

Läs texten i Svenska Dagbladet. Klicka HÄR.