Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

Somalia – buspojken i klassen

Somalia förblir Afrikas mest olydiga stat. Om man ens kan kalla landet för en stat. Allt pekar på att de traditionella sätten att hjälpa ett land inte fungerar på Somalia.

Den rika omvärlden kokar av frustration över att biståndet har misslyckats. Hur många miljoner som helst har vräkts över landet. Och de flesta pengarna har gått upp i rök. Eller snarare ner i privata fickor.

Men skam den som ger sig, tänker biståndskramarna som hanterar  skattebetalarnas pengar. Om biståndet inte fungerar så måste lösningen vara mer bistånd!

EU och FN anser att det bara finns ett sätt att frälsa Somalia, och det är att stärka staten. Givarna har bitit sig fast i den föreställningen. Som ett led i den ambitionen förespråkas nu en Marshallplan. Miljarder dollar ska satsas. Sveriges bistånd till Somalia uppgår till 300 miljoner kronor om året fram till 2017. Det är rent rörande att läsa vad Sida skriver om landet.

Utvecklingen i det länge krigsdrabbade Somalia är mer hoppfull än på många år. Nu finns större chanser än på länge för Somalia att gå mot långsiktig fred och en stabil samhällsuppbyggnad.

Om det inte handlade om sådana enorma penningsummor som kunde göra väldig nytta någon annanstans, så skulle man kunna skratta åt eländet. Men det är inget skämt. Det är istället en gåta hur politiker i västvärlden kan få behålla jobbet när de bevisligen inte klarar av att sköta det.

Somalia är det mest utpräglade klansamhälle som vi kan finna i världen i dag. Det betyder att staten, så som människor i västvärlden föreställer sig den, utgör ett hot. En stat kan bara stärkas på bekostnad av klanernas makt. Därför kommer varje försöka att backa upp den somaliska regeringen att mötas av ett intensivt motstånd.

På grund av omvärldens långvariga envishet i detta avseende har en politisk ekonomi kopplad till statsstödjande insatser vuxit fram i Somalia, enligt principen if you can´t beat them, join them. Politiska eliter i landet omfamnar statsbyggandet som ett lukrativt projekt men inte som ett mål i sig. Eftersom byggandet av den somaliska staten är kopplad till kampen mot terrorism så kan inte omvärlden tillåta sig att misslyckas. Staten måste stödjas, hur många miljarder detta än kostar.

Medan biståndsgivarna betraktar en svag stat som ett problem, uppfattas detta istället som ett önskvärt resultat av politiska eliter i Somalia. När det somaliska ledarskapet saknar såväl förmåga som vilja att bygga en stat, kommer inga pengar i världen att lyckas med det.

En återuppbyggnad av Somalia efter decennier av politiskt kaos måste utgå från klansystemet i landet. Det innebär stor decentralisering, säkerligen utbredd regional autonomi.

Att begära att somalierna efter alla dessa år av brutala regeringar och inbördeskrig ska lägga sitt öde i händerna på ännu en centralregering är naivt på gränsen till korkat.

Margot + Polisario = sant?

Västsahara diskuterades i riksdagen den 4 november. Vänsterpartiet hade i en interpellation begärt att utrikesminister Margot Wallström skulle förklara hur Sverige ser på ett diplomatiskt erkännande av landområdet.

Samma dag skrev två socialdemokrater en debattartikel i Aftonbladet där de krävde ett svenskt erkännande, med motiveringen att de vill ha en bättre värld. Det vill vi väl alla. Men att erkänna Västsahara innebär konkret att erkänna rebellrörelsen Polisario. Att det skulle leda till en bättre värld ställer jag mig tveksam till. Läs debattartikeln HÄR.

Jag skrev nyligen om sakfrågan på min blogg. Klicka HÄR. Jag häpnar över den troskyldiga ton som präglade debatten i riksdagen. Som om det gällde en liten utrikesbyråkratisk bagatell.

När jag hör Margot Wallström säga att frågan ska utredas – vilket betyder att hon absolut inte avvisar ett erkännande – så kommer jag att tänka på president George W Bush ominösa uttalande strax efter 11 september 2001.

”Antingen är ni med oss, eller också är ni med terroristerna.”

Jag tror allas vår Margot måste begrunda detta.

Konflikten kring Västsahara kan från det lite sömniga svenska perspektivet förefalla vara en utrikespolitisk marginalfråga. Men det är det inte. Den har enorma implikationer för Europa, Nordafrika och till och med för Latinamerika.

Marocko, som sedan 1975 ockuperar Västsahara, ligger bara några mil från Europa. I rebellrörelsen Polisarios flyktingläger rekryteras desperata människor till de extremt lukrativa verksamheter som på senare år har vuxit fram i nordvästra Afrika.

På grund av den dåliga polisiära kontrollen av hela regionen som innefattar flera ökenländer, har den blivit en viktig del i transithandel av droger från Latinamerika till Europa. Därtill kommer illegala vapentransporter och människosmuggling.

Och, som grädde på moset, välorganiserad terrorism. Den al Qaidaanknutna rörelsen AQIM opererar i norra Mali, Niger och Mauretanien. Enligt underrättelsekällor han den tillgång till safe havens i de delar av Västsahara som kontrolleras av Polisario.

Polisario har en bister historia som mottagare av stöd från Moammar Ghadaffi och åtnjuter sedan lång tid massiv support från Algeriet.

Algeriet ägnar sig åt ett avancerat dubbelspel när det gäller terrorismen. Efter att under många år ha bedrivit ett inbördeskrig mot terrorgrupper är i dag landet starkt misstänkt för att härbärgera och stötta nämnda AQIM tillsammans med närbesläktade islamistiska terrorgrupper som Mujao och Ansar el Dine. Boko Haram från Nigeria och även somaliska Al Shabaab sägs ha representanter i ökenområden som kontrolleras av Algeriet. Det långsiktiga målet med detta är oklart.

Vad som dock är känt är att Polisarios väpnade kamp mot Marocko ska ses som ett proxy war, krig genom ombud, mellan Algeriet och Marocko gällande Västsahara där rika naturfyndigheter finns.

Om den svenska regeringen under dessa förhållanden bestämmer sig för att erkänna Västsahara – och därmed det starkt terroranstrukna Polisario – så är det som att sticka huvudet i ett getingbo.

Det kommer inte att gynna Sveriges internationella anseende, den saken är klar.

Burkina Faso inget unikt fall

Det folkliga upproret i Burkina Faso är ett sundhetstecken. Det kan tolkas som att afrikaner inte längre accepterar att bli hunsade av brutala envåldshärskare.

Men händelseutvecklingen vittnar också om hur skröplig demokratin är i Afrika.

Det som nyligen utlöste de protester som tvingade bort president Blaise Compaore var dennes försök att ändra grundlagen. Han hade suttit vid makten sedan 1987 och ville nu kunna ”väljas” för ytterligare en period. Vilket den relativt nya konstitutionen alltså förbjöd.

Tricket misslyckades, folk blev förbannade och gick ut på gatorna och i skrivande stund är det militären som har makten.

Utan tvivel har demokratin gjort framsteg i Afrika under de senaste decennierna. Men bakslagen är tyvärr lika tydliga. Compaores försök att manipulera grundlagen till sin fördel är inget unikt fall.

I Algeriet gjorde parlamentet ett tillägg till konstitutionen 2008 för att göra det möjligt för president Bouteflika att väljas om. I valet i april i år fick han 82% av rösterna.

I Kamerun sitter president Paul Biya säkert i sadeln sedan 1982 och har avskaffat tidsbegränsningen för sitt maktinnehav.

I Tchad avskaffades samma begränsning 2005 och nu kan president Idriss Deby sitta på livstid.

Samma sak i Gabon där Omar Bongo har styrt sedan 1967.

I Namibia ändrade ”frihetshjälten” Sam Nujoma grundlagen till sin fördel 1999. Sedan dess har ordningen återställts och nuvarande presidenten Pohamba kan inte återväljas för evigt.

I Niger störtades president Tandja Mamadou 2010 men hade innan dess lyckats ändra grundlagen så att han kunde sitta i elva år.

I Nigeria gjorde president Obasanjo ett tappert försök att ändra lagen 2006 men stoppades av parlamentet. I Togo avskaffades tidsgränsen för presidenten 2002 och när president Gnassingbe Eyadama dog tog hans son över.

I Tunisien blev Ben Ali president 1987 och ändrade redan året därpå grundlagen till sin favör. Men för några år sedan störtades han som vi vet.

I Uganda tog Yoweri Museveni makten 1986. Ett av hans första kända uttalanden var att afrikanska presidenter sitter vid makten alldeles för länge. 2005 ändrade han grundlagen så att han nu kan återväljas tills han stupar. Ett av hans senare uttalanden är att han har suttit vid makten så länge att han numera är expert på att regera.

Noteras bör att Sverige under mycket lång tid har försörjt flera av dessa despoter. Exempelvis Burkina Faso var länge mottagare av svenskt budgetstöd. Alltså kontanter rakt in i statskassan utan självständig revision.

Det är det som min främsta kritik mot biståndet handlar om. Att bistånd premierar dåligt styre, finansierar envåldshärskare och därmed försvårar den nödvändiga politiska reformationen i Afrika.

Jag får ständigt nya bevis för hur korrekt den analysen är.

Fantasier om Nordafrika

Läget i Nordafrika förvärras timme för timme. Detta uppmärksammas i svenska medier och när jag läser om situationen slås jag av den naiva aningslöshet som fortfarande präglar skribenternas texter.

Dagens Nyheter (21/10) summerar den arabiska våren, som inträffade för fyra år sedan, och sammanfattar läget med rubriken ”Optimismen har kommit av sig”. I Libyen störtades Muammar Khadaffi med hjälp av Nato-flyg. Men Natos insats som syftade till att stötta ”moderata krafter” i Libyen, var inte uttryck för optimism. Den var uttryck för extrem okunnighet. Rent ut sagt dumhet.

Dumheten bestod i uppfattningen att Khadaffis despoti automatiskt skulle förbytas till demokrati, så fort diktatorn var störtad. Det är en mycket utbredd föreställning i västvärlden. Många politiska bedömare utgår ifrån att människor som lever under politiskt förtryck längtar efter en form av västerländsk parlamentarism.

Så är icke fallet. I Libyen var det styrelseskicket aldrig aktuellt. Där ville folk återupprätta klanernas makt. Och det är precis vad som har hänt. I dag råder öppet krig mellan rivaliserande klaner och att politiska experter i Europa inte kunde se att detta skulle hända kan inte kallas annat än dumhet.

Tunisien går till val på söndag 26 oktober. Rapporteringen i svenska medier inför detta präglas av sedvanligt önsketänkande. Partiet Ennahda tycks vara favorittippat och dess politiker beskrivs som moderata islamister.

Ursäkta, vad är det för ett slags tulipanaros? För mig låter det lika omöjligt som moderata nazister. En islamist är en islamist och sådana borde inte ha något inflytande över ett lands politik. Vare sig i arabvärlden eller i Sverige.

De gamla nordafrikanska diktaturerna Tunisien, Libyen och Egypten karakteriserades av att de var klan- eller stamsamhällen styrda av enväldiga statsapparater som inte tolererade opposition. När den repressiva staten försvagades i och med att diktatorn störtades, blev det fritt fram för dem som länge väntat i kulisserna. Muslimska brödraskapet i Egypten, Ennahda i Tunisien och välbeväpnade klanledare i Libyen.

Den västerländska typen av parlamentarisk demokrati har inte en chans i sådana politiska sammanhang. Efterfrågas inte, är i princip okänd.

Detta måste europeiska politiker och Nato-generaler lära sig innan de börjar stötta ”moderata” krafter i dessa länder.

Västsahara och vänsterpartiet

Västsahara, sade Jonas Sjöstedt i SVT:s Rapport. Det är bra att den nya regeringen erkänner Palestina men vi borde också erkänna Västsahara. Han nämnde det i förbigående, jag tror inte så många tittare hann uppfatta hans ställningstagande.

Frågan om Västsahara är tämligen perifer i den svenska utrikesdebatten. Det är sällan man hör någon prata om den. Det är naturligtvis synd, regionen är ett av de mest intressanta av världens kvarvarande omstridda områden. Västsahara klassas av FN som icke självstyrande. 1975 överlämnades det av Spanien till Marocko och Mauretanien.

Men där finns också organisationen Polisario. Den utger sig för att vara en befrielserörelse och kräver självständighet. Och det är förstås detta som engagerar vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt.

Han har varit där, och det hedrar honom. Han har skrivit en lång och intressant rapport om sitt besök. Han är mycket missnöjd med att vår förra regering inte erkände Västsahara och Polisario, trots att det faktiskt fanns en majoritet i riksdagen för det.

Erkännandet stupade på formalia. Väldigt viktig formalia. För att ett land skall kunna erhålla diplomatiskt erkännande måste en rad kriterier uppfyllas. Landet ska ha ett avgränsat territorium, en fast befolkning och en regering som kontrollerar territoriet.

Västsahara uppfyller inte något av dessa krav.

Det tycker inte Jonas Sjöstedt spelar någon roll. Han står uppenbarligen helt på Polisarios sida, trots att denna rörelse uppvisar en mängd tecken på att vara en kraftigt terroranstruken organisation.

De senaste åren har al Qaida etablerat sig i nordvästra Afrika i form av gruppen AQIM. Den rörelsen var starkt engagerad i terrorangreppen och den tillfälliga ockupationen av norra Mali härom året. Allt fler rapporter berättar nu om att de områden i Västsahara som faktiskt kontrolleras av Polisario används av AQIM för militär träning. Dessutom finansierar AQIM sin terrorverksamhet med drogsmuggling och trafficking i stor skala genom den delen av Afrika. Ett i praktiken laglöst land är naturligtvis idealistiskt för sådan verksamhet.

Sedan flera år sitter svensken Johan Gustafsson tillfångatagen av en islamistisk terrorgrupp någonstans i detta vidsträckta ökenområde. Det är fullt möjligt att han befinner sig i den del av Västsahara som styrs av Polisario. Det mest svårkontrollerade området i hela regionen.

Jag tycker det är stötande att vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt personligen så här lättvindigt propagerar för ett erkännande av Västsahara och Polisario. Det vittnar om politisk omognad, rebellromantik och dålig kunskap om politiska realiteter i ett av världens just nu mest terrorinfekterade områden. Det är också ett hån mot alla de människor som lider dagligen av islamistisk terror i Västafrika.

Gå hem och läs på, Jonas.

Negerkungens sorti

Negerkung får man inte längre säga i filmen om Pippi Långstrump. Ganska väntat efter den diskussion som har förts om Tintin i Kongo och glassen Nogger.

Själv ogillar jag att Pippis apa heter herr Nilsson. Ganska kränkande, tycker undertecknad! Om han hade hetat Muhammed så är jag säker på att SVT hade plockat fram saxen för länge sedan.

Jag har ännu inte hört att Astrid Lindgrens böcker om Pippi ska förpassas till giftskåpet och filmen är en fri bearbetning av boken. En filmatisering innebär alltid att man stryker, ändrar och lägger till. Att i efterhand göra ytterligare en ändring ser jag inte som något brott. Jag har därför svårt att förstå somligas upprördhet. Det tycks mest vara en principiell symbolfråga.

Att ta bort ordet negerkung uppfattar jag som ett sätt att hyfsa tonen i det offentliga samtalet. Jag förstår inte varför små mörkhyade barn i Sverige ska behöva konfronteras med n-ordet, som det ofta kallas, under sagostunden på dagis. Jag har alltid ogillat ordet. Det har en klart nedsättande klang med en tydlig rasistisk innebörd. Att ordet till och från har använts även av svarta, särskilt i USA, i ett försök att avstigmatisera det, förändrar inte saken. Ordet innebär en objektifiering, en avhumanisering. Jag skulle aldrig drömma om att tala om någon av mina afrikanska vänner som neger.

Jag stöder alltså SVT:s beslut i den här frågan.

Men diskussionen slutar inte där. Den är kopplad till de ofta förekommande påståendena att Sverige är ett så förfärligt rasistiskt land. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det egentligen ligger till med den saken. Nu har jag kanske ingen rätt att yttra mig i den frågan. Jag är ju en medelålders, vit, heterosexuell, protestantisk man. Så lågt man kan sjunka på statusskalan i dag. Jag vill ändå hävda att vi som tillhör den kategorin sedan barnsben är marinerade i en saft med starka antirasistiska kryddor.

Några av våra stora skalder har formulerat sig kring detta. Jag tänker exempelvis på Evert Taube som sjöng om Gustaf Blom från Borås. Han som mötte en kvinna från Fidji som födde honom tvillingar, två nästan svarta barn. Den tredje pojken var vit. Men han sov alla dagar och söp varenda natt. Hans hud var vit, hans ögon blå men själen den var svart. Gossen hamnade i det beryktade fängelset Sing-Sing. Gustafs svarta pojkar däremot blev duktiga sjömän, och hans konklusion av detta var: en skiftning i kulören, det gör väl ingenting, nej hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing.

En underbar visa som jag tror sammanfattar en gammaldags svensk inställning i rasfrågan. Det handlar inte om vad du är, utan vem du är.

Så länge som rasismdebatten i vårt land fokuserar på seriefigurer och glasspinnar så tror jag inte problemet är så stort.

Vår skamliga flyktingpolitik

Afrika utgör språngbrädan till Europa för många av dem som flyr undan krig och förtryck. Inte bara eritreaner reser via Libyen till EU. Nu gör även många syrier det, skriver DN 23/9.

På ett uppslag i tidningen berättas två historier om den förnedring som flyende människor tvingas uthärda. Först ska de riskera livet i rangliga, överlastade båtar på färd över Medelhavet. Hittills i år har cirka 2 900 flyende drunknat. Därefter ska de låta sig smugglas genom Europa förbi gräns efter gräns på väg till Sverige.

När de äntligen når vårt land får de flesta permanent uppehållstillstånd.

Som svensk kan man inte föreställa sig den förnedring och skräck det innebär för flyende människor att tvingas delta i detta absurda hinderlopp för att nå en fristad. Allt på grund av bestämmelserna att man ska söka asyl i det första EU-land man kommer till. Det vill inte de flyende eftersom de vet att deras chanser att få asyl i Italien eller Grekland är minimala.

När de kommer till Sverige har de flesta rivit sönder sina id-handlingar och biljetter som kan berätta om deras resväg. Svenska myndigheter har då ingen aning om vilka de är. De flesta är naturligtvis genuint nödlidande människor som bara vill få ett lugnt och ordnat liv. Men bland dem finns med största säkerhet även människor med helt andra avsikter. Vilka de är får vi dock inte veta. Förrän det kanske är för sent.

I den andra artikeln i DN berättas om den legala aspekten av detta. Människosmugglare gör grova pengar på verksamheten. Etthundratusen kronor per person tycks vara ett snittpris. I en fullständigt hårresande debattartikel i Dagens Samhälle den 19 september (läs HÄR) berättar gränspolisen Göran Larsson om hur det går till. Han skriver:

Sedan flera år tillbaks vidtas inga åtgärder mot den organiserade människosmugglingen i Sverige, trots att den omsätter flera miljarder. Den organiserade människosmugglingen har i praktiken fått amnesti och får härja fritt. Detta trots att utlänningslagen bygger på att vi ska ha en reglerad och kontrollerad invandring.

Att EU inte kan enas om en gemensam asylpolitik är en stor skam. Att människor tvingas bli kriminella för att rädda livet är ännu skamligare.

I valrörelsens asyldebatt virvlade en mängd befängda påståenden omkring. Ta till exempel diskussionen kring SD-s förslag om att vi (svenska skattebetalare) ska hjälpa flyktingar i deras närområde, snarare än att bereda plats åt dem i Sverige.

Det sågades totalt av samtliga övriga riksdagspartier. Partiledarna försökte övertrumfa varandra i att slå fast hur galet, ogint och rasistiskt detta förslag var.

Låt mig då berätta att jag som journalist i drygt trettio år har ägnat mig åt rapportering från Mellanöstern och Afrika. Jag har besökt en mängd flyktingläger i mina dagar. Jag har haft timslånga samtal med flyktingar och flyktingsamordnare. Folk som jobbat inom FN eller frivilligorganisationer. Jag har hittills inte stött på enda människa som har tyckt att det är en dålig idé att hjälpa flyende människor på plats, i deras närområde. Alla – och då menar jag alla – som jag har pratat med har kategoriskt slagit fast att det naturligtvis är en fördel om en flyende människa får stanna under fredliga former i sitt eget kulturområde, med sitt eget språk och med möjlighet att relativt enkelt resa tillbaka till sitt hem när kriget upphört.

Att det också skulle vara oerhört mycket mer kostnadseffektivt för Sverige att satsa på hjälp åt flyktingar i deras närområde är bara en extrabonus. Att fler blir hjälpta, alltså.

I DN den 22/9 citeras UNHCR-s medarbetare Kilian Kleinschmidt som besökte Sverige för att tigga pengar till FN-s verksamhet. Han duckar för DN-s fråga om hur han ställer sig till SD-s förslag. Han svarar bara generellt att all hjälp behövs.

Det gör han alldeles rätt i. Om han sade som det var – som jag har hört mängder av hans kolleger göra i flera decennier – så skulle han omedelbart avfärdas som rasist av den svenska tyckareliten.

Jag undrar när den svenska asyldebatten ska nyktra till.

Ebola, gröna apor och andra farsoter

När jag reste genom Sudan första gången 1976 blev jag strandad i huvudstaden Khartoum. Det hade jag i och för sig inget emot. Khartoum var en härlig plats på den tiden för en ung och äventyrslysten svensk. Skälet till min ofrivilliga längre vistelse där var att en farsot hade brutit ut i den södra delen av landet. Den kallades gröna-ap-sjukan och var nära besläktad med det som i dag heter ebola.

Det dröjde innan jag kunde resa vidare. All trafik till och från södra Sudan stängdes av. Så småningom lokaliserade man ett slags epicentrum för sjukdomen, byn Maridi i södern. Sudanesiska myndigheter gjorde då det enda de kunde. De blockerade Maridi och lät folk dö. Det hjälpte dock inte helt. Många smittade hade redan lämnat byn och på det nedgångna sjukhuset i staden Juba – numera huvudstad i Sydsudan – hamnade patienter som sprutade infekterat blod ur alla kroppsöppningar. Jag träffade senare två engelsmän som hade varit inlagda där för dysenteribehandling men tvingats fly för att undgå smittan. De vandrade genom vildmarken och nådde sedermera Kenya vars gräns till Sudan också var officiellt stängd.

Redan då visade det sig alltså svårt att begränsa sjukdomen med avspärrningar. Folk reser hela tiden och rör sig ofta snabbt över långa distanser.

Grön-ap-sjukan och ebola kommer från djurriket, från infekterade däggdjur. Folk äter bushmeat, ofta apkött. Det anses vara en delikatess. Detta har länge betraktats som ett problem som hotar exempelvis schimpansbeståndet. Nu visar det sig att naturen slår tillbaka. Många hävdar ju att även hiv har ett liknande ursprung.

Jag kan se ett skrämmande men också fascinerande apokalyptiskt undergångsscenario utvecklas. Vi människor går omkring och oroar oss för global uppvärmning, kärnvapenkrig och andra katastrofer som kan hanteras med vetenskapliga och politiska metoder. Medan vi är helt upptagna med att titta åt det hållet smyger sig naturen på i det fördolda. Fågelinfluensa, gröna-ap-virus och ebola slår till och vi står där nakna och chanslösa.

Vita afrikanördar som älskar den kontinenten slänger sig ofta med ett uttryck som sammanfattar den frustration man kan känna när allt går åt pipsvängen. Trots att man varit västerländskt smart och tror sig ha gjort allt rätt. Africa wins again! suckar folk.

Ska mänsklighetens vagga som numera avfärdas som ointressant för vår fortlevnad visa sig bli vår baneman?

I dag härjar ebola främst i Liberia och Sierra Leone. Två länder som fått sin beskärda del av sjukdomar, olyckor och katastrofer. Se mina två korta filmer som handlar om det. Klicka HÄR och HÄR.

Löfven och Mugabe. Lika som bär?

Jag roar mig med – och oroas av – att hitta likheter mellan svensk och afrikansk politik. Det har inte varit så lätt tidigare men nu tycker jag man kan upptäcka allt fler paralleller.

I afrikanska länder hyser regeringspartiet alltid en mycket föraktfull attityd till den politiska oppositionen. Om sådan ens är tillåten. De som motsätter sig regeringens politik demoniseras och utmålas ofta som extremister. Regeringen vill inte ta i oppositionspartiet med tång. Det är vanligt att regeringens politik utformas så att den ska blockera oppositionen, helt oavsett vad denna föreslår.

Den ofta förekommande ”mjuka” opposition vars politik inte skiljer sig allt för mycket från regeringens bjuds ibland in till samarbete. Därmed neutraliseras den. Folket kommer att uppfatta den som synonym med makten. Det här har hänt i exempelvis Kenya och Zimbabwe.

De verkligt oppositionella hålls dock fortfarande på armlängds avstånd. Det gör att människor som motsätter sig regeringspolitiken söker andra metoder att förändra landet. Det är då väpnade rebellrörelser uppstår. När en stor grupp missnöjda medborgare trots många röster i valet inte får något inflytande över landets politik så växer risken för våld.

Nationalekonomen Tino Sanandaji har i en artikel i Realtid (läs HÄR) sammanfattat det som jag tror ligger till grund för att SD fick 13 procent i valet. Han skriver:

När Eurostat redovisar siffror för antal som beviljas asyl första halvåret 2014 visar det sig att Sverige, med ungefär 2 procent av EU:s befolkning, står för 22 procent av de beviljade asylansökningarna. Det innebär att Sverige ensamt beviljar fler asyl än vad Storbritannien, Frankrike, Spanien, Finland, Danmark och Norge gör tillsammans.

Man kan yvas över detta och vara stolt över att vara medborgare i en humanitär stormakt. Men man kan också, utifrån skilda utgångspunkter, tycka att det är problematiskt.

Mest problematiskt tycker jag dock det är att en stor och synbarligen ständigt växande del av den svenska väljarkåren systematiskt hålls borta från politiskt inflytande. Det ska inte uppfattas som att jag sympatiserar med SD.

Det ska uppfattas som att jag är en tänkande och reflekterande människa. Och dessutom orolig för att svensk politik allt mer börjar likna afrikansk.

Den mångkulturella utopin

Ur det västerländskt vita perspektivet kan det se ut som om alla afrikanska folk är i stort sett lika.

Men det stämmer inte. Afrika är ett gigantiskt multikulturellt lapptäcke. Ingen afrikansk nationalstat är etniskt homogen. Varje land rymmer inom sina nationsgränser en mängd olika etniska, religiösa och kulturella varianter.

Med denna mångfald tror man förstås att det ska vara bäddat för nationell harmoni av yppersta klass. Det är ju den föreställningen som torgförs i Sverige. Särskilt nu i valtider presenteras det som en självklar sanning att ett samhälle berikas av att medborgarna tillhör olika religioner och har olika kulturella värdegrunder.

Det är ett påstående som är upphöjt till dogm, till gospel truth som engelsmännen säger.

Jag skulle gärna vilja vara frälst av den övertygelsen. Jag har rest mycket i mina dagar, särskilt i Afrika, och jag njuter av att vistas i kosmopolitiska miljöer.

Dessvärre finns det mig veterligt inget afrikanskt land, eller något land i världen för den delen, som verifierar visionen om det mångkulturella lyckoriket. Tvärtom så visar verkligheten något helt annat. I samhällen där olika religiösa och etniska grupper samsas om utrymmet hyser medborgarna mindre tillit till varandra än i homogena samhällen. Det finns uppenbarligen en relation mellan tillit och gemensam identitet, vilket styrks av omfattande forskning.

När jag började resa i Afrika på 1970-talet upptäckte jag snabbt vilken misstro, ofta hat, som genomsyrar afrikaners uppfattning om varandra. Västerlänningar avfärdar gärna detta som ”stammotsättningar”, utan att närmare precisera vad det betyder. Men misstron och hatet är avgrundsdjupt och har en paralyserande inverkan på länder där människor inte kan samarbeta på grund av sina upplevda olikheter. Inte sällan urartar denna misstro till våldsamma sammandrabbningar. Ibland inbördeskrig.

Listan är lång. Sudan, Etiopien, Liberia, Kenya, Kongo, Centralafrikanska Republiken, Nigeria, Mali och så vidare. I Rwanda finns det bara två grupper av numerär betydelse men likafullt utspelade sig där för 20 år sedan ett folkmord.

Jag kan inte komma på ett enda afrikanskt land som utgör en kontrast till det jag beskriver. Ett land där muslimer och kristna, långa och korta, jordbrukare och boskapsskötare, omskurna och icke omskurna lever tillsammans i harmoni. Och har sina olikheter att tacka för denna harmoni.

Det här är en viktig fråga som inte får behandlas lättsinnigt. Var finns det land där en brokig blandning av kulturer och religioner bevisligen har haft en positiv inverkan på det landets utveckling? Jag trodde länge att det kanske kunde vara Brasilien, men min son som bor där med en mörkhyad brasiliansk flickvän har tagit mig ur den villfarelsen.

När jag tar del av svenska opinionsbildares trosvissa lärosatser i det här ämnet, så tycker jag mig höra den gamla slagdängan Internationalen i bakgrunden. Det som kallas det mångkulturella samhället synes mig vara en remake på det lyckorike som kallades kommunismen. En vacker utopi som krackelerade i samma ögonblick den utsattes för ett stresstest.

För den som i likhet med undertecknad tycker att det här är en viktig fråga kan jag rekommendera boken Exodus: How Migration is Changing Our World av Paul Collier.