Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

Somalia hatar Margot = sant

Att nu även Somalia fördömer Margot Wallströms kritik av Saudiarabien tycker jag inte vi ska hetsa upp så mycket över. Somalia har ingen självständig utrikespolitik utan måste i varje ögonblick väga sina ord på guldvåg och tänka noga på vad man vinner eller förlorar på ett uttalande.

Att i det här läget ställa upp på Saudiarabiens sida är självklart. Saudierna stöder Somalia ekonomiskt och förser den somaliska regeringen med vapen. Härom året skickade saudierna till exempel sextio stridsvagnar till Somalia som de hade köpt från Tyskland. De flesta länder i världen, till och med Sverige (!) vägrar sälja vapen till regeringen i Mogadishu.

Däremot är vi generösa med bistånd. Vi (svenska skattebetalare) donerar årligen 300 miljoner kronor till Somalia. Det ska pågå till 2017 då det ska omförhandlas.

Jag tycker vi ska bekymra oss mer över detta än över hyttandet med somaliska nävar mot Margot Wallström. Det svenska biståndet har små förutsättningar att åstadkomma det som det är avsett för, nämligen mänsklig säkerhet och försörjning, mänskliga rättigheter, demokrati, hälsa och jämställdhet.

Som mottagare av biståndet står regeringen i Mogadishu, som inte skulle överleva många dagar utan utländskt stöd. Det betyder alltså att den saknar folkligt stöd och jag tycker det är anmärkningsvärt att den svenska regeringen inte någon gång tycks vilja ta sig en riktig funderare på vad detta faktiskt innebär.

Varför tycks majoriteten somalier vara motståndare till sin egen regering?

Det är fortfarande terrorgruppen al Shabaab som utgör den mest progressiva politiska kraften i Somalia, och det beror på att den har lyckats adressera det folkliga behovet på gräsrotsnivå. Viktigast av allt är att al Shabaab arbetar inom ramen för det uråldriga klansystemet i Somalia.

Omvärlden har bestämt sig för att sidsteppa klansystemet och satsa allt på en fiktiv centralregering som skall representera en lika fiktiv nationalstat.

Det har inte lyckats och det kommer inte att lyckas. Det kommer bara innebära fortsatt krig och blodspillan.

Margot Wallström tycks vara lika okunnig om dessa grundläggande förhållanden som sina företrädare. Hon fortsätter pumpa in pengar i en regering som saknar legitimitet och blir sedan förvånad när samma regering slår henne på fingrarna.

Det finns läxor att lära av detta.

Västsaharas biståndsbluff

Utan att veta om det bidrar svenska skattebetalare via EU till terrorfinansiering i Nordafrika. Låter det fantasifullt? Nå, läs då den här texten.

I flera decennier har EU satsat motsvarande cirka 100 miljoner kronor om året på stöd till flyktingar från Västsahara bosatta i läger i Algeriet.

Redan 2003 gjordes en undersökning om misstänkta svindlerier. Det fanns anklagelser om att mat och andra förnödenheter hade förts på avvägar. En rapport presenterades 2007 men begravdes illa kvickt. Inte förrän helt nyligen, den 22 januari, kom rapporten fram i samband med en utfrågning i Europaparlamentet. EU:s budgetkommissionär klargjorde då att EU fortfarande skänkte bistånd till ett värde av 10 miljoner euro om året till västsahariska flyktingar. Trots kännedom om svindlerier.

Rapporten skrevs av EU:s specialorgan OLAF som granskar korruption och bedrägerier inom unionen. Innehållet är häpnadsväckande. Det handlar om hur den västsahariska organisationen Polisario, som säger sig kämpa för att Västsahara ska bli självständigt, under mycket lång tid systematiskt och välorganiserat har förskingrat bistånd avsett för fattiga flyktingar.

Enligt rapporten har Polisario överdrivit uppgifterna om antalet flyktingar i de algeriska lägren och därmed erhålligt väsentligt mer bistånd än vad som vore skäligt.

Man har dessutom metodiskt försnillat matleveranser och sålt stora delar av dem. Enligt OLAF har Polisario folk på plats i hamnen i Oran, där fartygen med mat lossas. Varorna lastas på bilar för vidare leverans till okända köpare, i många fall i andra länder. Den franske forskaren och säkerhetsexperten Antonin Tisseron pekar ut Polisario som en starkt terroranstruken organisation och menar att vinsten från bedrägerierna finansierar terrorism.

Bakgrunden till allt detta är den politiska situation som råder i regionen. Marocko ockuperar sedan 1975 Västsahara. Dödläge råder i de politiska samtalen. Ingen lösning är i sikte. Polisario hävdar att 150 000 flyktingar bor i miserabla läger i Algeriet. Siffran ifrågasätts av många men Polisario tillåter inte någon opartisk folkräkning.

Uppgifterna om hur EU fortsätter att sponsra Polisario genom att se mellan fingrarna med omfattande förskingring av biståndsmedel är djupt oroande. Det bör också vara stötande för EU-medborgarnas rättsmedvetande. I praktiken innebär det nämligen att våra skattepengar används för att finansiera kriminalitet och terrorism i Västafrika.

De västsahariska flyktingarna i Algeriet lever under mycket svåra förhållanden. Deras utsatthet gör dem lättrekryterade av terrorgrupper som exempelvis Al-Qaida-grenen AQIM som sedan länge ägnar sig åt kidnappningar, trafficking samt smuggling av vapen och narkotika i regionen.

Svensken Johan Gustafsson är en av dem som sitter fången någonstans i det väldiga ökenområdet i Västafrika. Det är inte alls omöjligt att han befinner sig på Polisariokontrollerat territorium dit ingen polismakt äger tillträde.

Att EU skänker bistånd till Polisario i vetskap om att medlen försnillas och göder terrorism är illa nog. Att biståndspengarna tas ur EU-medborgarnas fickor i form av skatt och att rapporten om bedrägerierna hölls hemlig i åtta år gör saken ännu värre. Det är en präktig skandal och Sverige borde nyttja sin röst i unionen för att ställa frågor kring detta.

Det lär dock inte inträffa i första taget. Socialdemokraterna stöder Polisario och är sannolikt inte intresserade av att uppmärksamma organisationens svindlerier.

Staten och kapitalet

Sveriges bistånd till diktaturer har i alla tider försvarats med att det är viktigt att upprätthålla en dialog. För att kunna prata med diktatorer och göra dem uppmärksamma på den utsökta svenska modellen på det att de genast må reformera sina länder, har vi strött miljarder och åter miljarder över allsköns envåldshärskare.

Det har aldrig fungerat.

Ugandas president Museveni är bara ett exempel. Han tog makten 1986 och har sedan dess skruvat åt järngreppet om det ugandiska folket. Hans familj bodde länge i Göteborg, han har massvis med svenska politikervänner som har umgåtts nära med honom. Och han har tagit emot jag vet inte hur många miljarder i svenskt bistånd.

Om han fick höra talas om den just nu aktuella diskussionen om Sveriges vapenhandelsavtal med Saudiarabien så är jag säker på att han skulle skratta gott. De svenska direktörernas debattartikel i DN (klicka HÄR) skulle lika gärna kunna handla om biståndet till Afrika.

Det vi säger och gör betyder något i våra partnerländer, skriver direktörerna grötmyndigt. Genom dialog och utbyte kan vi förmedla förståelse och sprida grundläggande värderingar kring rättssystem, civila rättigheter och hållbart företagande, fortsätter de.

Ursäkta mig, Jacob Wallenberg och ni 30 övriga, men det där är nonsens och det vet ni. Det är försäljarsnack. Om det inte vore så fånigt så skulle man kunna bli upprörd.

Eller tror ni på fullt allvar att det saudiska samhällssystemet ser ut som det gör därför att de styrande saknar information om bättre alternativ? Vad är det för dialog ni tänker driva? Ska ni i samtal med saudiska affärspartners ta upp frågor om mänskliga rättigheter och kräva reformer i det saudiska rättsväsendet?

Nej, det vet jag att ni aldrig kommer att göra. Ni kommer aldrig att snudda vid de frågorna. Ni kommer att lisma, skrapa med foten och böja er framåt så djupt det bara går. För ni vet att ni tjänar på det. Även om det svider till lite.

Den attityd som genomsyrar direktörernas debattartikel känner jag väl igen. För drygt ett år sedan reste jag med ledningen för oljebolaget Africa Oil i Östafrika. Vi kom till Etiopien vars rykte som rättsstat var allvarligt anfrätt av bland annat Schibbye-Persson-affären.

Jag hamnade i en palaver med bolagets representant i Etiopien. Det var en väldigt trevlig kille som kände landet väl. Påläst, rapp, kul att prata med. Men han försökte på alla sätt urskulda och negligera de etiopiska brotten mot mänskliga rättigheter. Att det på något vis skulle vara moraliskt betänkligt att göra affärer med Etiopien avfärdande han helt. Jag lyckades inte lirka in ett enda uns av tvivel i hans tankar.

Han lät precis som Jacob Wallenberg. Och det är ju så de låter, de som vill tjäna pengar i diktaturer. Absolut, vi tar bestämt avstånd från brott mot mänskliga rättigheter. Men vi tycker det är viktigt att vara på plats och sprida demokratiska värderingar.

Pyttsan, säger jag. Kan ni inte åtminstone vara hederliga nog att säga som det är? Vi vill tjäna pengar och vi skiter i politiken.

Fantastiskt att bistånd och vapenhandel motiveras med samma argument. Staten och kapitalet sitter verkligen i samma båt.

Den enda tröst jag känner är att jag är medborgare i en humanitär stormakt.

Östafrikas osäkra oljeframtid

De fallande råoljepriserna har dramatiska effekter på utvecklingen i Östafrika. Kenya och Uganda trodde så sent som förra året att de snart skulle få igång sin oljeproduktion som skulle kunna kickstarta ekonomin och göra slut på massfattigdomen.

Men en nedgång från 115 dollar fatet förra sommaren till dagens 60 dollar fatet är fakta som ingen kan ignorera. Vad ska hända nu?

Keith Hill, vd för Africa Oil som är en av de största aktörerna på oljemarknaden i Östafrika, uttalade sig nyligen om läget. Han sade att han förväntade sig en prisuppgång till cirka 80 dollar fatet före årsslutet, och det skulle i så fall vara perfekt för hans bolag. Vad han baserade den prognosen på framgick inte.

115 dollar fatet tycker han alltså är för mycket. Hur tänker han då?

Jo, med det höga priset blir det lönsamt att producera olja ur skiffer och oljesand, vilket då gör det svårare att uppbåda investeringar för mer konventionell men även mer logistiskt och politiskt osäker oljeproduktion i Afrika. Så länge den dyra skifferoljan ligger kvar i marken kommer investerare att fokusera på bolag som Africa Oil.

Men det betyder inte att Kenya och Uganda kan vara säkra på att få igång sin produktion. Nu handlar det om att ragga pengar för att bygga den nödvändiga infrastrukturen i form av pipelines, vägar och järnvägar, och det blir svårt så länge oljepriset ligger och skvalpar kring 60 dollar fatet.

Dödläge tills vidare, alltså, även om Keith Hill försöker låta käckt optimistisk.

Africa Oil har halverat sina investeringar i Kenya. Deras partner Tullow Oil som sköter själva borrandet planerade att borra åtta nya brunnar det här året, men nöjer sig nu med fyra.

Det känns som att Kenya och Uganda står inför svåra vägval. Om de inte satsar på att bygga infrastruktur snarast så kanske Africa Oil och Tullow drar ned ytterligare på sina investeringsbudgetar. Då krymper hela projektet.

Somliga gläder sig åt detta. På paradisön Lamu i Indiska oceanen, strax utanför Kenyas kust, hoppas många att den planerade oljeterminalen i närheten ska skjutas på framtiden. Jag är ambivalent. Lamu behöver kapital och hamnbygget skulle kunna bidra med det. Samtidigt som den unika miljön riskerar att förfulas och förstöras.

Mycket står på spel och allt räknas i dollar.

Det är om allt detta min reportagebok Oljans pris handlar. Just nu kan du köpa den på Adlibris bokrea till det fantastiska priset 75 kronor. Klicka HÄR.

Regnbågar och mångfald

Åter i Sverige efter drygt två veckor i Sydafrika. Regnbågsnationen, som Nelson Mandela kallade landet. Han syftade på den etniska mångfalden som enligt gammal apartheidterminologi utgörs av vita, svarta, färgade och indier.

Mitt tydligaste intryck är att Sydafrika fortfarande är ett extremt segregerat land. De olika ”raserna” (vetenskapligt felaktigt ord) lever åtskilda. Inkomstklyftorna är avgrundsdjupa. Misstron mellan ”raserna” är monumental. Besvikelsen över ANC:s svek mot landets fattiga bubblar som en revolutionär häxkittel som kan koka över när som helst.

Nelson Mandelas romantiska benämning Regnbågsnationen var ett sätt att göra en dygd av nödvändigheten. De olika folkgrupperna med olika kultur och skiftande ekonomiska förutsättningar fanns där efter apartheids fall, och det måste landets nya ledning bara snällt förhålla sig till. Det gick inte att tänka bort någon grupp. Det gick inte att säga: ”allright, här har vi ett jätteproblem. Sannolikt kommer det att ta evigheter innan svarta, vita, färgade och indier lär sig att samexistera och dra nytta av sina respektive olikheter. Vi får bara bita ihop och härda ut så länge.”

Istället gick Mandela ut med sin politiskt korrekta slogan som ville säga att mångfalden i landet var berikande. Vilket alla i dag kan se inte stämmer.

Tillit mellan folkgrupperna saknas. Misstron regerar.

Låter det bekant? Jag har tidigare här på min blogg skrivit om den mångkulturella utopin. Klicka HÄR.  Hur ledande debattörer i Sverige hävdar att mångkultur, det vill säga etnisk och religiös mångfald, har ett värde i sig. Att mångkultur innebär att Sverige växer kvalitativt. Blir bättre, tryggare, rikare och mer konkurrenskraftigt gentemot omvärlden.

Sorry, det finns inga belägg för det. Varken här eller i Sydafrika. Här, precis som där, handlar det om att göra en dygd av nödvändigheten. Vi lever i en föränderlig värld där människor flyttar från land till land. Vi har i Sverige ett stort inflöde av mörkhyade människor, av muslimer och yazidier, syrianer och zoroastrer och många andra.

Istället för att säga: ”allright, det här kräver god samhällsplanering och en vaken insikt om att detta kan komma att bli tämligen problematiskt”, så väljer våra politiska företrädare en annan väg.

Låtsas som att det inte finns några problem i relationen mellan folk med olika kultur, hudfärg och religion. Lansera parollen att mångfald är bra. Den som vill invända stämplar vi bara som rasist, så är den saken ur världen.

Om det funkade för Nelson så kan det nog funka för Steffe också.

Är Marocko vän eller fiende?

Vilka vänner och fiender har Sverige i Afrika? Möjligen får vi en liten vink om detta när vår nya utrikesminister Margot Wallström ska presentera utrikesdeklarationen snart.

Den är ju oftast tämligen allmän i sina formuleringar men om man går tillbaka några år så kan man se att flera av de policymarkeringar som har gjorts där senare har blivit realpolitik.

Sverige har aldrig haft någon formulerad relation gentemot Afrika utöver biståndspolitiken. Det är ganska egendomligt. Vårt förhållande med en jättelik kontinent härbärgerande cirka en miljard själar har vilat på ett kontrakt som handlar om resursöverföringar från en globalt sett pyttenation.

Jag tror den tiden är över. Nu måste Sverige på allvar fundera över vilka afrikanska stater och organisationer som vi ska alliera oss med. Den politiska turbulensen i Nordafrika, den nödvändiga omvärderingen av gamla ”vänner” som exempelvis Zimbabwe samt Kinas inflytande gör att Sverige måste ta ställning.

Vem är vän och vem är fiende i Afrika?

Låt oss titta på Marocko som ett intressant test case. Landet ockuperar sedan lång tid det område som kallas Västsahara. FN har uttryckt att det är oacceptabelt. En folkomröstning om områdets status har i flera decennier stått på dagordningen utan att förverkligas. Marocko utvinner mineraler i Västsahara och bedriver industrifiske i havet.

Det finns en organisation som säger sig företräda västsahariernas intressen. Den kallar sig befrielserörelse (oemotståndligt för många svenskar!) och heter Polisario. Den vädjar till omvärlden att erkänna den fria nationen Västsahara som då skall styras av nämnda Polisario.

Visst låter det som att Margot borde ställa sig bakom det? Visst låter det som att hon borde mobilisera sina tyngsta brösttoner och i utrikesdeklarationen förtrytsamt tillkännage att det nu minsann får vara nog. Nu ämnar Sverige erkänna Västsahara. Precis som vi erkände Palestina. Vilket innebär att vi bestämt tar avstånd från Marockos anspråk på området. Och därmed alienerar oss från det nordafrikanska kungadömet.

Det var på tiden! kommer många att utbrista.

Men då hör det till saken att Polisario enligt alla tillförlitliga källor är skapad och styrd av Algeriet som är Marockos ärkefiende och vill komma åt Västsaharas rikedomar. Det hör också till saken att Aqim, al Qaida i Västafrika, ägnar sig åt trafficking, vapen- och drogsmuggling genom områden som står under Polisarios kontroll.

Värt att notera är också att Marocko, å sin sida,  framgångsrikt ägnar sig åt att spåra upp och lagföra militanta islamister som annars kanske skulle ta sig till Europa.

Så frågan är, vem skall Sverige försöka vara kompis med? Marocko eller Polisario? Vi måste välja. Vi kan inte få båda två.

Ska bli spännande att höra om Margot tar upp frågan i utrikesdeklarationen.

Fattigdomens mysterium

Världens 85 rikaste personer har mer pengar än jordens fattigaste hälft, 3,5 miljarder individer.

Puh! Det var en snyting rakt i mellangärdet på oss välmående svenskar. Den levererades nyligen av biståndsorganisationen Oxfam som citerade siffror från storbanken Credit Suisse.

Bland alla globala orättvisor framstår denna sneda förmögenhetsfördelning som den kanske mest omoraliska. Men som alltid när det gäller extremt upprörande information måste man ställa sig frågan: är den sann?

På pappret är den säkert det. Credit Suisse räknar nog inte fel. Men om man studerar hur egendom ägs i världen så blir bilden mer komplex och avsevärt mer komplicerad.

En som har studerat detta noga är den peruanske nationalekonomen Hernando de Soto. I sitt banbrytande verk The Mystery of Capital redovisar han resultatet av sin forskning kring ägandeförhållanden i de fattiga delarna av världen. Hans resultat är uppseendeväckande. Han konstaterar att den allra fattigaste andelen människor i världen som uppgår till cirka en miljard själar, sammantaget äger ofantliga tillgångar i form av mark och fast egendom. Men problemet är att de saknar lagliga dokument som styrker deras ägande. Deras kapital är enligt de Sotos definition ”dött kapital”. Kan inte omsättas i reda pengar. Kan inte användas som säkerhet för belåning. Kan inte generera ett mervärde.

Roten till det onda är enligt de Soto dålig lagstiftning i de fattiga länderna som bara gynnar de besuttna. Om världens alla fattigbönder kunde få lagfart på den mark de odlar och har odlat i flera generationer så skulle såväl jordbruksproduktion som förmögenheter öka kraftigt.

Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att resa i fattiga delar av världen och försöker ständigt förstå varför fattiga människor är fattiga. Precis som de Soto har jag noterat att det kryllar av entreprenörer i fattiga länder. Man kan inte ta många kliv på gatan i Nairobi, Kuala Lumpur eller Bogota förrän någon är på en och ska sälja en klocka eller mot betalning guida i staden. Hur kan det komma sig att alla dessa entreprenörer är så fattiga?

Bad legal systems, säger de Soto.

Oxfam har naturligtvis en annan lösning till hands. Som alla hjälporganisationer tycker de att fattigdomen ska åtgärdas med hjälp av resursöverföringar från den rika till den fattiga världen.

Hoppas ni, mina läsare, inte är så lättlurade att ni går på den bluffen som i drygt femtio års tid har hållit igång en av världens mest lukrativa verksamheter, nämligen biståndsindustrin. Där har det skapats en hel del förmögenheter!

Oljans och solidaritetens pris

Jag upphör aldrig att förvånas över hyckleriet i debatten om världsfattigdomen. Svenska skattebetalare pungar varje dag ut med drygt 100 miljoner kronor i bistånd. Det mesta går till diverse projekt i Afrika. Effekten av detta i form av ekonomisk tillväxt är försumbar. Men biståndet håller en väldig massa svenskar i arbete, med goda löner.

Alla som är någorlunda insatta vet att det bara är produktion och handel som kan åstadkomma tillväxt. Det gäller i Afrika likaväl som i västvärlden.

Svenska politiker slår sig för bröstet och talar om solidaritet med de fattiga. Samtidigt som de jublar varje gång råvaror producerade i fattiga länder blir billigare här hos oss. Kaffe är ett ständigt aktuellt exempel. Men just nu handlar det allra tydligast om olja.

På rekordtid har oljepriset sjunkit, från cirka 115 dollar per fat ned till 50 dollar per fat. Analytiker famlar i luften, den mest trovärdiga förklaringen till prisnedgången läste jag dock i DN 16 januari, läs HÄR.

Många av dem som till vardags reflexmässigt skulle bedyra att de vill se den globala fattigdomen minska, jublar nu åt det låga oljepriset. En välkommen skjuts åt världsekonomin, skrev exempelvis DN nyligen, läs HÄR.

För knappt ett år sedan gav jag ut min reportagebok Oljans pris som handlar om den gryende oljeindustrin i Östafrika. (Läs om den HÄR.) Sydsudan är redan oljeproducent och nu gör sig Kenya och Uganda redo att börja exportera det hårt devalverade svarta guldet. Prisnedgången är så dramatisk att den har tvingat alla aktörer på den östafrikanska oljemarknaden att skriva om sina prognoser och omförhandla sina avtal. Hur man ska få internationella investerare att satsa pengar på den avgörande infrastrukturen i form av pipelines och annat är plötsligt en helt öppen fråga.

Den kraftiga ekonomiska tillväxt som hägrade vid Ugandas och Kenyas horisonter har upplösts, just som en hägring.

Åt detta gnuggar alltså svenska och andra västerländska bedömare händerna, eftersom det ingår som ett element i nedgången av världsmarknadspriset på olja. Som är positivt för oss som importerar.

Jag kan bara suckande konstatera att var och en är sig själv närmast. Det gäller i både världspolitik och privatliv. Nästa gång du hör en svensk politiker påstå att vi måste vara solidariska med världens fattiga och hjälpa till med bistånd, föreslår jag att du stänger av teven eller radion, eller vad det nu handlar om.

Påståendet är lögn. Om en minskning av världsfattigdomen innebär en negativ påverkan på västvärldens ekonomi så är denna minskning inte välkommen. Så enkelt är det.  Djupare än så sitter inte solidariteten.

Kärlek och tolerans

Några afrikanska muslimer i Sverige blev intervjuade på teve häromkvällen, med anledning av terrorattacken i Paris. De fördömde den naturligtvis och betonade att en sådan händelse inte hade något med islam att göra. En ung kvinna som jag tror kom från Somalia underströk att islam står för kärlek och tolerans.

Ja, tänkte jag, hon är från Somalia, hon borde ju veta.

Det kändes betryggande att höra att det inte finns någon tankevärld som tjänar som inspiration till ett sådant förfärligt dåd. Att förövarna inte var motiverade av någon teologisk ideologi som hade invaggat dem i föreställningen att det de gjorde var rätt och riktigt. Att de inte var Guds soldater eller något sånt, som man ju hör talas om ibland.

De var bara ensamma galningar utan sammanhang, helt enkelt.

Jag önskar att teve påpassligt hade gjort liknande intervjuer med folk i samband med Breiviks massmord i Norge. Då hade det känts skönt att höra att inte heller han inspirerades av någon ideologi. Jag hade velat höra folk säga att högerextremismen står för kärlek och tolerans och att Breivik bara var en ensam galning.

Annars, menar jag, kan man ju frukta att det dyker upp fler Breivikar.

Det här med islam och mord på dem som hånar Profeten är väl ungefär samma sak som den medeltida kristna inkvisitionen, tänkte jag. Det fanns nog inget teologiskt stöd för den heller. Kristendomen står ju för kärlek och tolerans. Påven Gregorius IX var väl en ensam galning som fick med sig ett helt gäng andra ensamma galningar som kunde ägna sig åt att mörda dem som inte passade in i den kristna standardbilden.

Mina tankar rörde sig också osökt mot Stalin och Mao och andra kommunister som hade ihjäl miljontals människor. De hänvisade också till sin ideologiska övertygelse men Sven Wollter och många andra har ju förklarat för oss att vi har fått allt om bakfoten. Om jag förstår kommunismens apologeter rätt så handlar även den ideologin om kärlek och tolerans.

Statstelevisionen har ett ansvar och efter det jag såg på teve häromkvällen sover jag mycket bättre på natten, i trygg förvissning om att mördarna i Paris agerade helt utanför ett ideologiskt sammanhang. Risken är minimal att andra muslimer ska begå liknande brott.

Afrika, Sverige, tiggare och Calmfors

Många tror att det kryllar av tiggare i Afrika men så är det faktiskt inte. Till att börja med så finns det väldiga regionala skillnader. På somliga platser i somliga länder ser man inga alls. I de större städerna finns desto fler. Dock inte i alla länder, intressant nog. Det finns en föreställning om att tiggarna skulle vara som allra flest på riktigt fattiga platser, men det stämmer inte.

Något organiserat tiggeri har jag aldrig kunnat skönja i Afrika. Var och en tycks tigga för sig. Till skillnad från situationen i Sverige, där det är uppenbart att de rumänska tiggarna har inmutade platser som alla andra respekterar. De skjutsas ofta dit på morgonen och hämtas på kvällen. Det är som att gå till jobbet.

När jag läste ekonomen Lars Calmfors text i DN 7 januari, med rubriken ”Kan vi ge tiggarna jobb?” (läs HÄR) så trodde jag först att han utgick ifrån samma iakttagelse som jag. Att tiggeriet är påfallande likt ett åtta till fem-jobb.

Men sedan förstod jag att det var fråga om en satir. Jag kunde riktigt se framför mig hur Lars Calmfors satt och fnissade i mjugg när han skrev debattartikeln.

De flesta tiggare vill förmodligen inget hellre än att arbeta, skriver han. Calmfors är naturligtvis alldeles för bildad för att hemfalla åt en sådan kulturrelativistisk och etnocentrisk tanke.

Jag vet att det finns många som tror att alla människor i världen trånar efter villa, Volvo och vovve. Calmfors kan omöjligen vara en av dem. Han vet givetvis att människor överallt utvecklar strategier för sin överlevnad. Att arbeta – med allt vad det innebär i Sverige – är bara ett sätt utav många. Att alla skulle vilja jobba är bara en luthersk myt.

När man läser hans text till slutet förstår man vad hans verkliga budskap är till svenska folket. Om vi erbjuder tiggarna arbete så kommer många fler att anlända hit och tigga medan även de inväntar ett jobb. Tiggeriet kommer alltså inte att upphöra. Inte heller strömmen av fattiga rumäner.

Hur vi än vänder oss så har vi rumpan bak, alltså.

I den avslutande meningen avslöjar Calmfors själv att hans text bara är en satir.

Det krävs också analys för att förstå konsekvenserna av vad vi gör, skriver han, säkerligen med ett snett leende.

Ett ord i rättan tid, Lars. Tack för det!