Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

“Oljans pris” ut till försäljning

Min bok Oljans pris kommer ut den 10 april. Det går bra att beställa den från förlaget via hemsidan som du hittar HÄR.

Den finns också på Adlibris och Bokus, för den som föredrar det.

Det är en mycket ambitiös och spännande reportagebok på 334 sidor. Den handlar om den nu snabbt växande oljeindustrin i Östafrika. Jag har rest och arbetat i den regionen i snart 40 år. Oljans pris är en summering av erfarenheter, kunskap, intryck och möten med människor.

Det har varit fantastiskt att skriva boken. De första kapitlen handlar om mina upplevelser med Lundin Oil som startade redan vid millennieskiftet. Som ingen annan journalist har jag följt bolaget närgånget och berättar nu för första gången hela historien om Lundins oljeäventyr i Sudan.

Jag blev själv hårt kritiserad när jag inte ville ansluta mig till den moraliska majoriteten i Sverige som demoniserade Lundin Oil. Nu redogör jag för min ståndpunkt och en och annan utpekad kritiker kommer att känna sig trampad på tårna.

Jag är som vanligt obekväm och tänker mina egna tankar. Jag ber inte om ursäkt för att somliga kommer att ta illa vid sig av det.

Men boken handlar om mycket mer än Lundin. Under förra året reste jag i Kenya, Etiopien och Uganda och samlade material. Jag besökte borrplatser i vildmarken, träffade bönder och boskapsskötare och naturligtvis även oljedirektörer. Plus en mängd andra människor.

Jag reste till Ogaden i sydöstra Etiopien och fick senare, i Kenya, ett möte med en ledare för ONLF-gerillan som hotar att attackera oljebolagen i Ogaden. Bland andra det svenskrelaterade Africa Oil.

Boken har producerats på rekordtid och är precis så rykande aktuell som en reportagebok ska vara. Att den dessutom är väldigt snygg att titta på är en extra bonus.

Folkmordet i Rwanda – 20 år senare

Det är nu tjugo år sedan folkmordet i Rwanda startade. Den 6 april 1994 sköts ett flygplan ned när det var på väg att landa mitt inne i huvudstaden Kigali. Ombord fanns landets president Juvénal Habyarimana. Han tillhörde folkgruppen hutu. Attentatet utlöste en massaker som hade planerats en längre tid. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.

De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.

Det är mycket snack om internationell rätt i dessa dagar, a pro på Ukraina. Barack Obama slår sig för bröstet. Hade han agerat annorlunda än sin föregångare Bill Clinton om han varit president 1994?

En som möjligen har funderat över det är Paul Rusesabagina som drev Hotel des Mille Collines i Kigali. Där upplät han skydd åt och räddade livet på 1 268 (enligt Wikipedia) skräckslagna människor.

Berättelsen om honom resulterade sedermera i den tämligen förljugna och hårt romantiserade filmen ”Hotel Rwanda”.

Många antog nog automatiskt att Rusesabagina skulle hylla den tutsidominerade regering som tillträdde efter det att hutumilisen drivits på flykt. Så blev det dock inte. Istället har Rusesabagina blivit en av president Paul Kagames skarpaste kritiker.

Allra bittrast är dock Rusesabagina när han blickar tillbaka på hur omvärlden förhöll sig till dramat sommaren 1994. Så här skriver han:

During those 3 months of the Genocide, while I was at the Hotel des Mille Collines trying to shelter the people under my roof,  I tried to reach President Clinton and the rest of the international community.  I tried by every means to reach the outside world and to ask them to help rescue my countrymen from the Hell that we were living in. I could not get anyone to listen then. I especially tried to get the United States government to help.  I called and faxed and wrote on behalf of all Rwandans asking the President and the State Department to help stop the Genocide. I heard nothing in return. 

Today, we can all do more. There are people dying in Rwanda and the Congo every day. The Rwanda government signs peace deals with one hand and waves their militias in to the Congo to kill innocent victims with the other hand.”

Jag var i Rwanda för några år sedan och filmade en så kallad gacacarättegång, där en misstänkt folkmördare rannsakades. Se filmen genom att klicka HÄR.

Se även min film om massakrerna i kyrkorna. Klicka HÄR.

Tuaregernas nöd är en tickande bomb

År 2006 besökte jag musikfestivalen i öknen utanför Timbuktu i Mali. Det var första gången jag bekantade mig med tuaregerna, detta märkliga ökenfolk som bebor de centrala delarna av Sahara. De kom i tusental till festivalen, ridande på sina dromedarer. Alla var i feststämning, det blev en underbar tillställning i dagarna tre.

Jag anade då inte att det var sista gången den anordnades på det sättet. Säkerhetsläget skärptes och några år senare exploderade regionen i öppet våld.

Våren 2012 invaderades norra Mali inklusive Timbuktu av nationalistiska och islamistiska väpnade grupper. Jag skrev en hel del om det, bland annat en längre rapport för tankesmedjan Frivärld och ett antal kortare artiklar. Läs exempelvis den HÄR.

Nu finns en serie filmer producerade av Al Jazeera som berättar historien om tuaregerna och deras dröm om det egna landet Azawad. Se den första HÄR. Den är oerhört sevärd och ger en utomordentligt bra bakgrund till tuaregernas situation. Den är också mycket vackert filmad och innehåller bra musik.

Jag har svårt att se hur fred och stabilitet ska kunna uppnås i tuaregernas del av Sahara utan att deras nationalistiska aspirationer tillgodoses. Tuaregernas öde utgör en mycket bister baksida av hela den arabiska våren.

Behövs demokrati i Afrika?

FN:s globala undersökning My World som omfattar 1,4 miljoner människor i 194 länder är utomordentligt matnyttig läsning för den som intresserar sig för utvecklingsfrågor. Den visar att folk har en mycket klar bild av fattigdomens orsaker.

När människor fick ranka sina önskningar toppades listan av utbildning, hälsovård och jobb. På fjärde plats kom önskemålet om en hederlig regering. Alltså den klassiska prioriteringen: först bröd, sedan demokrati. Intressant nog kom kamp mot klimatförändring sist på listan. Värt att notera för alla mp-anstrukna journalister som gärna torgför åsikten att klimatförändringen är en fråga på allas läppar i exempelvis Afrika. Det är den inte alls.

Slutsatsen är att demokrati är viktig men inte betyder någonting om den demokratiskt valda regeringen inte levererar vad den har lovat. Detta leder in på en av mina käpphästar när det gäller fattigdomsreducering i Afrika.

Den verksamhet som bedrivs i Afrika av biståndsorganisationer av alla möjliga slag är till stor del kontraproduktiv. Behjärtansvärda biståndsprojekt som handlar om de viktiga toppfrågorna utbildning, hälsa och jobb möjliggör för det berörda landets regering att slippa ta ansvar för det. Och därmed uteblir upprättandet av det nödvändiga sociala kontraktet mellan medborgare och stat.

När folk ser att alla de viktiga områdena i samhället tas om hand av utländska biståndsorganisationer så frågar de sig med rätta vad de ska ha regeringen till. Där grundläggs många av de konflikter som skakar Afrika.

Under mitt senaste besök i Sydsudan reste jag med bil genom stora delar av landet. Titt som tätt dök det upp skyltar utmed vägen som berättade att det eller det biståndsprojektet nu var på gång, och det finansierades av Världsbanken, eller EU, eller Afrikanska utvecklingsbanken eller liknande. Allt som hade ett värde för de fattiga sydsudaneserna drevs av utlänningar. Samtidigt som landets regering håvade in miljoner dollar dagligen i oljeintäkter.

Inte konstigt att en liten gnista kunde sätta fyr på hela landet, så som skedde den 15 december då den väpnade maktkamp bröt ut som fortfarande pågår.

Allt som oftast påstås det att merparten av länderna i Afrika söder om Sahara nu är demokratiskt styrda. Det är en sanning med stor modifikation. Demokratin är i de flesta fall en fasad ägnad att slå blå dunster i ögonen på utländska betraktare, oftast biståndsgivare. Afrikanerna själva vet bättre. Den regering som inte levererar har inget existensberättigande, oavsett hur snyggt valet gick till.

Och att regeringen inte levererar, det beror oftast på att klåfingriga hjälporganisationer tror att de gör en god gärning genom att ta över statens ansvar.

Jag tror de flesta svenska biståndsorganisationer inklusive Sida förstår det här. Men de vill inte ta konsekvenserna av det, eftersom det skulle innebära att de fick skära ned sin egen verksamhet.

Läs om undersökningen My World, den är tankeväckande . Klicka HÄR.

Homosexlagen och biståndet till Uganda

Ugandas president Yoweri Museveni hyllades som ett afrikanskt framtidshopp när han grep makten 1986. Hans one-liners var som ljuv musik i öronen på de internationella biståndsgivarna. ”Felet med afrikanska ledare är att de sitter på sin post alldeles för länge”, är ett uttalande som citeras ofta.

Han besökte Sverige 1995 och framträdde på en presskonferens tillsammans med statsminister Ingvar Carlsson. Han fick frågan hur det stod till med demokratin i hans land.

– I Uganda har vi något som kallas no-party-democracy, skrattade han. Demokrati utan partier.

Ingvar Carlsson vid hans sida skrattade så att tårarna rann. I dag har Museveni suttit vid makten i 28 år.

Uganda blev en biståndsälskling. Inte minst Sverige kastade pengar över landet. Beslutade till och med om generellt budgetstöd, ända tills undertecknad gjorde ett långt reportage för SVT:s Uppdrag Granskning som tydligt visade varför det var en dålig idé. Då skrotades de planerna.

Det har funnits många bra anledningar att helt avbryta stat-till-statbiståndet till Uganda. Exempelvis landets skandalösa plundrande av grannen Kongo DRC. Eller den brutala förföljelsen och misshandeln av Kizza Besigye som dristade sig till att utmana Museveni i ett antal riggade presidentval.

Men omvärldens enda reaktion på dessa övergrepp har varit ”beklaganden” och ”vi ser med stort allvar på…” och så vidare. Medan biståndet har rullat på.

Nu, däremot, reses krav från många håll på att biståndet ska avbrytas på grund av den nyligen antagna lagen som kriminaliserar homosexualitet. Jag menar att det är olyckligt av flera skäl. Förföljelsen av homosexuella i Uganda hänger ihop med en allmänt hårdnande attityd till oppositionella röster inom det civila samfundet. Genom att särskilja homosexlagen, så som internationella opinionsbildare gör, isolerar man den frågan från sitt politiska sammanhang.

Omvärldens hot om indraget bistånd triggar igång försvarsmekanismerna hos ugandiska politiker och debattörer. Plötsligt blir homosexlagen en fråga om nationell självständighet och stolthet. ”Vi kanske har bisarra lagar men de är våra lagar och dem ska ingen lägga sig i!”

President Obama sa nyligen att homosexlagen skulle komplicera relationen mellan Uganda och USA. Andrew Mwenda, en av Ugandas mest framträdande intellektuella dissidenter, påpekade att det var det uttalandet som tvingade Museveni att demonstrativt, inför ett pressuppbåd, underteckna lagförslaget. Det var Musevenis enda chans att bevisa sin självständighet gentemot den amerikanska överhögheten.

Om omvärlden nu drar in biståndet till Uganda kommer de homosexuella att få skulden för det, trots att det naturligtvis är lagstiftarna som borde stå med hundhuvudet. Det är så logiken fungerar i ett sånt här sammanhang.

Vi måste fortsätta stötta inte bara de homosexuella i Uganda, utan alla marginaliserade medborgare som drabbas av det auktoritära styret. Men vi måste hitta på ett smartare sätt att uttrycka vårt stöd.

Det högljudda och hotfulla fördömandet av den ugandiska regeringens agerande, och hotet om indraget bistånd, är exempel på hur man kan krama ihjäl den man vill beskydda.

Homosexlagen i Uganda

Nu fylls svenska medier av indignation över den hårda lagstiftningen mot homosexuella i Uganda.

Bror Duktig i Sverige vet bäst och hans minne är kort. Att problematisera viktiga samhällsfrågor ligger inte för honom. Ännu en gång öppnar sig en möjlighet att låta det förträngda Afrikaföraktet pysa ut. Gud vad galna de är, de här n…!

Kanske bör vi ett kort ögonblick reflektera över det faktum att homosexualitet officiellt betraktades som en sinnessjukdom i Sverige fram till 1979. Att bli klassad som sinnessjuk är också ett slags livstidsstraff.

Kanske bör vi också fundera över vad det kan vara som skiljer Uganda från Sverige när det gäller synen på homosexualitet som samhällsfenomen.

Alla som vet något om Afrika söder om Sahara känner till att dessa samhällen traditionellt är släktskapsbaserade. Det betyder att släkten – kollektivet – är viktigare än individen. Dennes viktigaste uppgift är att reproducera släkten. Så var det även i Sverige för inte så länge sedan. På den tiden då homosexualitet utgjorde ett hot mot samhällets fortbestånd, på samma sätt som man ser på saken i dag i Uganda.

I Afrika söder om Sahara är den utvidgade familjen – the extended family på antropolog-vokabulär – den i särklass viktigaste samhällsinstitutionen. När den hotas, hotas hela samhället.

Att människor av samma kön ingår äktenskapsliknande relationer och därmed avstår från att producera barn är som en tidsinställd bomb i ett samhälle där släkten betyder allt. Släkten kan bestå endast så länge den växer. I samma ögonblick som den slutar expandera tappar den också i styrka.

Så, kära gayaktivister i Sverige. Tagga ned. Kliv av de höga hästarna och försök förstå vad som konstituerar attityder och lagstiftning i länder vars samhällssystem skiljer sig från det svenska.

Detta mitt inlägg skall inte tolkas som att jag stöder den ugandiska lagstiftningen. Det skall bara tolkas som att jag efterlyser lite problematisering och eftertanke i debatten.

Mer om propagandakriget i Sydsudan

De pågående striderna i Sydsudan berättar en del om propagandan som spreds vid millennieskiftet gällande det inbördeskrig som då pågick i Sudan.

Det var då organisationen Christian Aid publicerade sin rapport The Scorched Earth. Den brända jorden. Enligt rapporten pågick det som närmast kunde liknas vid ett folkmord i södra Sudan. Khartoums regeringsarmé tillsammans med lojala milisgrupper ägnade sig åt att förfölja och döda civila som bodde i det vidsträckta område där oljeprospektering pågick.

Svenska Lundin Oil pekades ut som en av de värsta bovarna beroende på att bolaget hade låtit bygga en väg mellan städerna Bentiu och Leer. Fyrtioåtta byar sades ha bränts ned för att ge plats åt vägbygget. 160 000 människor hade dödats eller drivits på flykt. Påstods det.

Dessa siffror förbryllade mig. När jag besökte platsen 2001 konstaterade jag att tusentals människor hade flytt till Bentiu och grannstaden Rubkona, där regeringsarmén, Lundin Oil och den största milisgruppen hade sina högkvarter.

All min erfarenhet av krig sade mig att civila flyr bort från det som hotar dem. De flyr inte till sina mördare. Det var något i Christian Aids version av kriget som inte stämde.

Gerillan SPLA nämndes knappt i sammanhanget. All skuld lades på oljebolagen, i synnerhet Lundin Oil.

För cirka en månad sedan meddelade Läkare utan gränser, MSF, att de evakuerade sin klinik i Bentiu och förde patienter och personal i säkerhet till staden Leer. MSF:s chef på plats uttryckte sin stora lättnad över att det fanns en bra väg som underlättade evakueringen. Det är den väg som Lundin lät bygga för 14 år sedan.

Härom dagen kom ett nödrop från MSF. All deras personal i Leer har tvingats fly ut i bushen tillsammans med samtliga patienter. Det är livsfarligt att stanna kvar. Häftiga strider pågår. Läs nyhetstelegrammet HÄR.

Den militära organisation som nu vållar död och förödelse i regionen är densamma som tidigare hölls om ryggen av Christian Aid och beskrevs som offer, krigets stora förlorare.

Läs min föregående bloggtext här nedan om den högerkristna desinformationskampanjen.

Om de nu pågående striderna i Sydsudan kan föra något gott med sig, så är det kanske att rätta till de felaktiga analyser som gjordes av inbördeskriget för ett decennium sedan.

USA:s kamp för Sydsudan förgäves

När Sydsudans president Salva Kiir framträder offentligt har han alltid en stor cowboyhatt på huvudet. Den har han fått av USA:s tidigare president George W Bush. Hatten symboliserar den nära relationen mellan dessa män. Varje gång Salva Kiir visar sig i den betyder det att han bedyrar Bush sin vänskap och respekt.

Få svenskar förstår den symboliken. Sydsudan har försvunnit från den svenska medieradarn. Våra stora tidningar bryr sig inte ens om att skicka dit sina korrespondenter.

Det är synd eftersom Sydsudan är en nation som spelar en mycket viktig roll i det stora politiska spelet om Afrika. Det har man förstått i USA där upprördheten över det som nu pågår i världens nyaste land är påtaglig.

Under det långa inbördeskriget i Sudan som pågick mellan 1983 och 2005 växte den amerikanska insikten om att en avgörande geopolitisk förändring stod för dörren. Om ett självständigt, kristet dominerat Sydsudan kunde skapas så skulle det landet kunna bli en trogen amerikansk allierad. Den muslimska expansionen söderut på kontinenten som dirigerades av Hassan Turabi, parhäst till Sudans president Omar Bashir, skulle kunna stoppas.

USA inledde ett mycket ambitiöst lobbyarbete för att tvinga fram en politisk lösning som innebar att Sudan skulle delas. Det var framför allt George W Bush som satte upp detta som sitt främsta politiska mål i Afrika. Politiska tungviktare som exempelvis John Prendergast satsade all sin tid på projektet.

President Bush hade ett nära samarbete med den kristna högern i USA. Ur det samarbetet föddes det omfattande lobbyarbete som bar frukt efter flera år. En av de drivande var Franklin Graham, son till evangelisten Billy Graham.

För att isolera regeringen i Khartoum spred högerlobbyn uppgiften att slaveriet i Sudan hade fått ett uppsving på grund av inbördeskriget. Högerkristna organisationer samlade pengar för att köpa loss ”slavar”. Det blev naturligtvis en mycket lukrativ verksamhet för ”slavhandlarna”. Miljoner dollar satsades på att översätta bibeln till lokala sydsudanesiska språk. Jag har själv inspekterat Franklin Grahams organisation Samaritans Purse och följt deras arbete med att flyga in biblar till gerillakontrollerade områden.

Alla som på något sätt understödde den förhatliga regeringen i Khartoum skulle motarbetas. Det gällde i synnerhet de oljebolag som var verksamma i Sudan. Kristna grupper i USA och Europa engagerade sig i arbetet. För att kunna nå målet – ett självständigt Sydsudan – måste de utländska affärsföretag i Sudan som stödde regeringen stoppas. Detta blev den amerikanska kristna högerns stora paradfråga.

Det är intressant att notera att denna genuint högerkristna strategi anammades utan att problematiseras eller ifrågasättas av exempelvis svenska debattörer på vänsterkanten. Franklin Grahams paroller köptes utan prut och upphöjdes till gospel truth.

I dag är förvirringen total i alla läger. De som tidigare beskrevs som martyrer lidande under Khartoums förtryck sliter nu strupen av varandra. Salva Kiir har tagit av sig cowboyhatten och dragit på sig en kamouflagefärgad keps istället.

Den bild av inbördeskriget i Sudan som målades upp av den amerikanska kristna högern tillsammans med diverse europeiska kristna organisationer visar sig nu i efterhand vara falsk. Maktförhållandena såg inte ut så som de beskrevs. Gerillan SPLA – som i dag får ta skulden för de strider som pågår och har dödat säkert 10 000 människor – var inte den folkliga befrielserörelse som många ville beskriva den som.

Den som vill veta mer om detta uppmanas att läsa min bok Oljans pris som kommer ut i april.

Om rasister och prostituerade

Lyssnar på Studio Ett där ett samtal förs om rasismen i Sverige.

Det är ett ämne som jag skyggar för lite grand. Jag tycker det är obekvämt att prata om det. Som jag har påpekat här tidigare så är Sverige ett land med extremt få rasismyttringar jämfört med de flesta andra länder i världen. Det kom tydligen som en överraskning för många när jag här på min blogg påpekade att rasismen i svarta Afrika bräcker den i Sverige med hästlängder.

Jösses vilka rasistiska stereotyper många afrikaner slänger sig med!

Medan jag förstrött lyssnar på debattörerna i radion vandrar mina tankar iväg i associativa banor. Jag kommer att tänka på tjejerna från Somalia som bodde på samma billiga hotell som jag i Nairobi på det glada sjuttiotalet. De var ju fostrade i en extremt pryd tradition i sitt muslimska hemland. När de flydde därifrån och hamnade i Kenya tog deras familjer avstånd från dem. Det ansågs vara ett grovt brott mot de religiösa konventionerna att lämna hemmet och inte ha en nära manlig släkting som ”beskyddare”, vilket var sed i Somalia.

De flickor som ändå tog detta steg ansågs synda. De kallades öppet för horor eftersom de valt att bryta med de patriarkala sedvänjorna. Jag upptäckte att detta stigmatiserande fick en lite märklig effekt.

En somalisk väninna till mig berättade att hon visste att hennes enda sätt att försörja sig i Nairobi var prostitution. Men hon ville inte, hon stretade emot. Ända tills hon fick veta att hennes familj redan betraktade henne som prostituerad, bara för att hon hade förlupit hemmet.

Jamen då så, tänkte hon. Då har jag ingen heder att bevara. Då kan jag lika gärna bli prostituerad. Och så fick det bli.

På liknande sätt tycks det förhålla sig med somliga svenskar som vill föra en resonerande diskussion kring invandringens omfattning, och får höra att de därmed är att betrakta som rasister.

Jamen då så, tror jag många tänker. Då är jag väl rasist. Då kan jag ju lika gärna rösta på SD i höst.

Jag tror det hysteriska skrikandet om rasism i Sverige är totalt kontraproduktivt. Jag tror det bara marginaliserar människor och tvingar in dem i en rasistisk självbild som inte är sann.

Människor på hela jorden har en tendens att leva upp till de förväntningar de känner på sig. Särskilt om de är negativa.

Afrosvenskarna offer för dålig image

Afrosvenskar är mer utsatta för diskriminering och hatbrott än andra minoriteter i Sverige. Det framgår av rapporten ”Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige” som överlämnas till regeringen i dag (3/2).

De tre utredarna skriver om sin rapport på DN Debatt. Deras inlägg väcker en hel del tankar. Jag är övertygad om att de har rätt i sak. Svarta människor får säkerligen ta emot fler rasistiska gliringar och ännu värre i sin vardag. Man kan fundera på vad det beror på.

Det är rimligt att anta att svenskar i allmänhet betraktar afrikaner som representanter för Afrika. Och det är en kontinent med ett gigantiskt imageproblem. Vad vet folk om Afrika? Jo, att där grasserar sjukdomar, svält, krig och epidemier. Skolor saknas, våldet är ständigt närvarande. Jag skulle gissa att en majoritet av Sveriges befolkning betraktar hela Afrika som ett nödlidande inferno.

När då en representant för denna katastrofdrabbade del av världen knackar på dörren i Sverige och söker ett jobb eller en bostad, är det konstigt om arbetsgivaren eller hyresvärden tvekar?

Hur sann är då den gängse bilden av Afrika?  Inte alls, vill jag påpeka. Den är till största del helt falsk. Den som gör en resa i praktiskt taget vilken del som helst av Afrika kommer att ha svårt att känna igen sig i den svenska mediebilden av kontinenten. Den som skapar Afrikas image.

Och vem skapar mediebilden? Givetvis nyhetsmedierna, men framför allt hjälporganisationerna. Varje dag matas vi med tidningsannonser och reklamfilmer på teve som visar nödlidande svarta människor. Bilden av Afrika blir synonym med bilden av det där svältande barnet vars liv vi ska rädda genom att skänka pengar.

Afrikas dåliga image är till stor del resultatet av hjälporganisationernas massiva marknadsföring som alltid har gått ut på att framställa afrikaner som mindervärdiga varelser som inte kan ta hand om sig själva. Som är beroende av den vite mannens gåva för att kunna överleva.

Det där tror jag är en viktig del i förklaringen till att afrosvenskar diskrimineras. Man kan inte ha ett jämlikt förhållande med en människa som man samtidigt förväntas tycka synd om.

Utöver det vill jag påpeka att afrosvenskarna kanske skulle fundera över hur klokt det är att låta sig representeras av det som heter Afrosvenskarnas riksförbund. En organisation med klart antidemokratisk profil. Den som tar del av deras program blir inte mer benägen att anställa en person som associeras med dem. Det vill säga en afrosvensk.

Jag ser den aktuella rapporten som ytterligare ett uttryck för den fåfänga svenska jakten på Utopia. Det perfekta samhället där inga motsättningar existerar, där alla är systrar och bröder oavsett alla individuella skillnader.

Det kommer aldrig att förverkligas. Varje individ – vit som svart – fattar sina beslut på grundval av erfarenheter, kunskap och magkänsla. Ingen rapport i världen kommer att kunna ändra på det. Särskilt inte en rapport som utmynnar i att problemet ska lösas genom att man tillsätter en statlig utredning.