Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

Utan äganderätt svälter Afrika

Biståndsorganet Sida gisslas hårt i en debattartikel i dagens DN, 10 juni. Två chefer i frivilligorganisationen We effect kritiserar Sida för att sakna konkreta förslag när det gäller livsmedelssituationen i Afrika. Fler än 50 miljoner människor på den afrikanska kontinenten hotas av svält, enligt artikelförfattarna.

Lösningen på det problemet uppges vara att, citat: öka den afrikanska livsmedelsproduktionen genom hållbara, moderna metoder som ger högre produktivitet. Detta kräver investeringar i jordbrukssektorn, så att utbildning, forskning och rådgivning kan byggas ut. Med mer effektiva brukningsmetoder kan skördarna och lönsamheten i det afrikanska jordbruket öka flerfalt. En sådan utveckling kan utrota hungern och samtidigt minska fattigdom, miljöförstöring och förtrycket av kvinnorna, som sliter omänskligt hårt i det eftersatta jordbruket.

Det finns i dagsläget praktiskt taget inga storskaliga, mekaniserade jordbruk i Afrika söder om Sahara, förutom i Sydafrika. Nästan all produktion avsedd för inhemsk konsumtion (undantag är alltså specialiserade exportprodukter) äger rum i små familjejordbruk. Betyder det att We effect har rätt i sina förslag?

Nej. De undviker nogsamt den allra viktigaste frågan, nämligen jordägandet. Innan det blir meningsfullt att investera i jordbrukssektorn måste Afrikas hundratals miljoner småbönder få lagfart på sin mark, vilket väldigt få har i dag. Det är avsaknaden av äganderätt till marken som utgör den allra största bromsklossen när det gäller produktionen. En bonde som inte äger sin mark vill inte investera, eftersom marken kan konfiskeras av en makthavare när som helst.

Land grabbing är ett oerhört vanligt fenomen i Afrika. Så fort en lantbrukare har gjort förbättringar som innebär en vinstgenererande produktionshöjning så blir marken attraktiv för smarta spekulanter som utnyttjar okunniga och ofta illitterata jordbrukare.

Bristen på äganderätt – lagfart – i kombination med rättslöshet och land grabbing är de i särklass största hindren för en produktionsökning inom jordbruket i Afrika. Så länge dessa problem är olösta är det meningslöst att prata om mekanisering och effektivisering.

Tyvärr är det nog så att kärnfrågan här – nödvändigheten av privat jordägande – är en så het potatis att varken Sida eller We effect har lust att ta i den.

Jag och mina rasistiska klichéer

Jag har skrivit ett, endast ett Fantomenäventyr. Det var i nummer 20, året var 1993. Se bilden.

Äventyret hette Odjuret och skönheterna. Storyn var full av kolonialistiska och rasistiska klichéer, som alltid i tidningen Fantomen. Dessa klichéer utgör ju själva fundamentet i berättelsen om den vite maskerade övermänniskan som frälser de primitiva svarta infödingarna från ondskan. I min story fanns unga, vackra svarta kvinnor som på väg genom djungeln överfölls av en jättegorilla. Skurken var en galen vetenskapsman som hade dresserat och preparerat gorillan med testosteron. Skurken plundrade de dödade kvinnorna på deras organ och sålde dessa i transplantationssyfte.

När Fantomen griper in blir han fängslad av vetenskapsmannen men kallar då på bandarerna. Dessa lustiga små pygméer klädda i bastkjol vars ledare Guran bär något som liknar en lampskärm på huvudet.

Min story var dock inte bara full av rasistiska stereotyper. Den innehöll också en mängd kulturella referenser, allt från Expressens klassiska löpsedelsrubrik Svart hjärta lika rött som vitt, (om världens första hjärttransplantation utförd av doktor Christiaan Barnard i Sydafrika, med en vit patient och en svart donator), till Macbeth och Kingkong.

Jag oroade mig inte för mitt lättsinniga hanterande av klichéer. Det är ju nämligen så att en författare alltid ingår en tyst överenskommelse med läsaren. Det här är en fantasi och skall läsas som en sådan. Jag som skriver tror att du som läser är intelligent nog för att fatta det.

Jag hade väldigt kul när jag skrev.

I dag hade det inte varit lika kul. Texten skulle bli platt och livlös, är jag rädd. Om det ens skulle bli någon text. Jag skulle tvingas sitta och tänka över varje ord, kritiskt granska min fantasi – som är mitt viktigaste verktyg som författare – och censurera mina infall som kommer bubblande ur mitt undermedvetna.

Annars skulle jag hamna i samma situation som den eminente Jan Lööf. Jag läser i dagens DN att hans förlag Bonnier Carlsen har beslutat att några av hans barnböcker ska in i giftskåpet eftersom de befinns innehålla ”stereotypa skildringar av andra kulturer”.

Jag vill inte raljera allt för mycket över förlagets beslut eftersom jag ser att det finns en liten, men dock allmän kärna av förnuft i själva grundresonemanget. Det kan inte vara kul för ett svart litet barn i Sverige att konfronteras med uttalat rasistiska bilder av svarta människor. Och sådana finns det gott om i litteraturen. (Dock inte hos Jan Lööf, ej heller hos Stina Wirsén.) Eller stereotypa skildringar av ondskefulla araber, för den delen. Filmerna om Indiana Jones borde väl av den anledningen bränts på bål för länge sedan.

Jag tror att Bonnier Carlsen måste tänka ett varv till innan de bannlyser Jan Lööfs böcker. Det största problemet med bannlysningen är nämligen att den kommer att begränsa författares framtida författande. Den som vill bli publicerad kommer att anstränga sig ännu mer än censurivrarna, allt i syfte att undvika risken att bli refuserad och kallad rasist.

De ungdomsförfattare som vill skildra dagens Sverige kommer därför att få en tuff uppgift att balansera mellan verkligheten och den drömda idealbilden av det mångkulturella samhället. Deras böcker kommer i framtiden att vara helt oanvändbara för att rekonstruera hur Sverige såg ut år 2016. Men de kommer att ha en trygg placering i biblioteken.

Vi har att se fram emot väldigt tråkig läsning. Tack Bonnier Carlsen för det.

En intim gest

Yasri Khans vägran att skaka hand med kvinnor exponerar Miljöpartiets masterplan vars syfte är att maximera röster. Så här ser planen ut:

Propagera för ökad asylmottagning och notera att de flesta nyanlända är muslimer som inom några år ska kunna rösta, åtminstone i kommunalvalen. Låt muslimska politiker avancera inom partiet. När dessa har etablerat sig och partiet har fått en ”mångkulturell” profil så kommer muslimska invandrare att rösta på MP.

Den trista sanningen kan alltså mycket väl vara den, att MP-s påstådda omsorg om flyktingar mest bara handlar om en långsiktig plan att nå politisk makt i Sverige.

MP är naturligtvis inte ensamt om att tänka i dessa banor. Mig veterligt finns det bara ett svenskt riksdagsparti som inte ägnar sig åt denna röstmaximerande taktik. Författaren Anna-Lena Lodenius, specialiserad på politisk extremism, skrev nyligen om moderatpolitikern Abdirizak Waberi, socialdemokraten Omar Mustafa och centerpartisten Mahmoud Aldebe som alla vill islamisera Sverige och var på vippen att nå toppositioner i sina partier. Läs Lodenius hela text HÄR.

De problem som uppstår med MP-s masterplan handlar om att många engagerade muslimer i Sverige som ges förtur till politiska poster bär på värderingar som går stick i stäv med svenska sekulära traditioner. De förmår inte – vill inte – skilja på religion och politik och är oförmögna att se att det är just denna hållning som har skapat toppstyrda och många gånger dysfunktionella stater i hela arabvärlden. Stater som imploderar i våld och tvingar människor på flykt.

För att närmare lära känna Yasri Khans attityd kan man logga in på islamguiden.com. Där hittar man följande text:

Regeln (att inte skaka hand med en person av motsatt kön, min anm.) grundar sig på Koranen som säger att vi inte ens ska komma nära utomäktenskaplig intimitet. Ordet i Koranen är “zinaa” vilket också kan översättas med omoral. Koranen säger också att män och kvinnor ska sänka sina blickar och inte stirra på varandra d.v.s. inte stirra på någon som inte är nära familj eller ens äkta hälft: de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet; det leder till större renhet i deras liv.”

Det var precis detta som Khan anförde som förklaring till sin vägran att skaka hand med kvinnor. Att handskakningen är en intim gest. Trots sin uppväxt i Sverige är Khan uppenbarligen offer för samma extrema sexualskräck som dominerar i hela den muslimska världen och ger upphov till ojämlika samhällen där kvinnor särbehandlas negativt. Som kuriosa kan nämnas att denna skräck också är en del i förklaringen till att arabländerna ständigt förlorar mot Israel, ett land där män och kvinnor är glada i varandra och har kul ihop.

Demokrati börjar i relationen mellan två människor. Den börjar i hemmet och kan aldrig pådyvlas uppifrån. Att svenska partier så oförblommerat låter representanter för bakåtsträvande religiösa ideologier få framträdande roller är mycket illavarslande. Extra sorgligt är det för de sekulära muslimer som kommer till Sverige i hopp om att slippa religiös extremism och upptäcker att företrädare för sådan extremism idealiseras här.

När jag googlar på Yasri Khan finner jag att han är generalsekreterare och en av grundarna av ”Svenska muslimer för fred och rättvisa”.

Jag vet inte vad de har på sin verkliga agenda. Men efter att ha rest i decennier i arabvärlden och Afrika kan jag konstatera att det inte finns något ord i dessa trakter som missbrukas så till den mildra grad som ”fred”. Det skulle i så fall vara ordet ”rättvisa”.

Att skaka eller inte skaka

För några år sedan var jag i Kenya för att göra research för min bok Oljans pris. Jag hade bokat in en träff med Sumayya Hassan-Athmani, kvinnan på bilden här bredvid. Hon var chef för det nationella oljebolaget i Kenya. Mycket skärpt, mycket framgångsrik. Hon var 40 år gammal och hade gjort karriär i en stenhård bransch i skarp konkurrens med män som inte var att leka med.

Jag sträckte fram näven för att ge henne en rejäl svensk handskakning. Då backade hon undan och lade högerhanden på bröstet. Jag blev lite paff och frågade spontant varför hon inte ville hälsa på mig. Hon sade bara leende att det inte var förenligt med hennes tro att ta främmande män i hand.

Allright, tänkte jag. When in Rome, do as the Romans. Men jag undrade förstås hur andra män i hennes närhet reagerade. Kenya är ju till största del ett kristet land.

– Lustigt nog är utlänningar ofta mer förstående inför min attityd än kenyaner som inte har någon erfarenhet av andra kulturer, svarade hon. Somliga tror att en hijab trycker på hjärnan så att man inte kan tänka klart.

Jag har rest väldigt mycket i muslimska länder och har sällan upplevt fenomenet vägra-ta-i-hand. Senast hände det i Sverige. En kvinnlig äldre släkting till en palestinsk vän till mig kom hit från Syrien. Jag stötte på dem på ett köpcentrum i Uppsala och ville hälsa på damen. Hon gjorde likadant som Sumayya i Kenya.

Med detta vill jag endast säga att det inte bara är muslimska män som kan bete sig så här. Dock är det nog vanligare bland dem. Min hustru har råkat ut för handskakevägrare några gånger fler än jag.

Jag är närmast fanatisk anhängare av övertygelsen att man ska ta seden dit man kommer, så långt det är möjligt. Denna övertygelse i kombination med min bristande religiösa tro gör att jag uppfattar vägran att ta i hand – ett universellt sätt att hälsa – som nedlåtande, föraktfullt och snorkigt. Att muslimska kvinnor kan uppträda lika illa som männen i det här avseendet förändrar inte saken.

Inga kulturrelativistiska krumbukter kan få mig på andra tankar.

Al Shabaabs dubbla ansikten

Oljans framtid i Östafrika ter sig alltmer osäker. När jag gav ut min bok Oljans pris 2014 stod optimismen på topp. Boken handlar om hur framför allt Kenya och Uganda låg i startgroparna och gjorde sig redo att börja exportera det svarta guldet. Ekonomer arbetade febrilt med att räkna ut de enorma vinster som väntade. Snart skulle massfattigdom vara ett minne blott.

Men det fanns osäkra variabler i ekvationen. Det raskt sjunkande oljepriset var bara en av dessa.  Utskeppningen skulle ske via en planerad pipeline från inlandet till en storhamn på Kenyas kust, nära den uråldriga och magiskt vackra ön Lamu i Indiska oceanen där inte mycket har förändrats de senaste hundra åren. Många oroade sig för vad hamnbygget skulle innebära för Lamus oersättliga kulturvärden. För att inte tala om turismen som redan var hårt pressad beroende på somaliska terrorgruppen al Shabaabs attacker i regionen. Resevarningar till Lamu utfärdades efter en mystisk kidnappning 2011, som somaliterroristerna ansågs ligga bakom. Det blev ett dråpslag för turistnäringen på ön. Vita utlänningar vågade inte åka dit. Reseförsäkringar gällde inte längre.

Därefter slog al Shabaab till mot en by på fastlandet nära ön Lamu. Ett stort antal civila dödades. Huruvida det verkligen var somaliska terrorister är dock fortfarande oklart. Effekten blev ändå att antalet besökare på ön sjönk ytterligare.

Till dessa bekymmer adderades alltså det som åtskilliga Lamubor uppfattar som ett ännu större hot mot deras framtid, nämligen hamnbygget. Många fruktar att det väldiga inflödet av arbetare, tjänstemän och allsköns andra kategorier i Lamus absoluta närhet ska förstöra miljön på alla möjliga sätt. Fylla, prostitution, skrik och skrän kommer att bli vardagsföreteelser, befarar många. Skaldjursfisket hotas av oljeutsläpp och muddring. Mangroveskogarna decimeras.

Då, i detta prekära läge, träder al Shabaab in som en räddande ängel. På grund av terrorgruppens attacker i den region där pipeline och hamn planeras har externa finansiärer börjat dra öronen åt sig. Nu tittar man på andra alternativ. Kanske överger man idén om utskeppning av olja vid Lamu och satsar i stället på hamnen Tanga i Tanzania. Där finns ännu inga terrorister som spränger rörledningar.

Man brukar fråga om oljan är en välsignelse eller en förbannelse för de fattiga i Afrika. Nu kan man ställa samma fråga rörande al Shabaab.

Som mina läsare förstår menar jag naturligtvis inte att Lamus befolkning bör tacka al Shabaab. Men hela den komplexa historien om Lamu, oljan och hamnen belyser ett i Afrika mycket vanligt fenomen. Nämligen konflikten mellan det traditionella och det moderna. En konflikt som oftast inkluderar avvägningen mellan fattigdom och välstånd. I vilken mån skall miljö och traditioner offras för att fattigdomen skall utplånas?

Jag tänker ofta på det när jag reser i Afrika. Jag konstaterar att de moderna delarna av kontinenten är dem som jag är minst intresserad av. Jag sitter hellre vid en koleld utanför en hydda på savannen och äter grillad get, än på en hamburgerbar i storstan. Jag lyssnar hellre på råmande kor än tutande bilar. Jag älskar den spännande kroppsodören från naturfolk som saknar rinnande vatten.

Är jag en bakåtsträvande romantiker? Kanske, men på en kontinent där allt gammalt anses vara ”backwards” och primitivt på ett negativt sätt, där tror jag det finns plats även för bakåtsträvare.

Det är bara en grej som jag alltid måste hålla i minnet. Fattigdom är aldrig romantiskt.

Kenyas kvinnor kan

Det kan förefalla motsägelsefullt att just ön Lamu i Indiska oceanen vid Kenyas kust skall vara min absoluta favoritplats i Afrika. Jag är oerhört kritisk till religionens roll i samhället totalt och globalt. Ändå är det till det extremmuslimska Lamu jag alltid längtar när Sverige känns för kallt och jobbigt. Jag kom hem därifrån härom dagen.

Det är naturligtvis inte för islams skull jag älskar Lamu. Det är för totalupplevelsen av kultur, miljö, värme, salt hav och vänliga människor. Religionen får man som turist på köpet vare sig man vill eller ej.

Islams hårda grepp om öns invånare visar sig för den tillfällige betraktaren allra tydligast i den kvinnliga klädkoden. När jag kom till Lamu första gången för 40 år sedan var buibui en vanlig klädsel. En svart dräkt som skyler kroppen men i normalfallet inte ansiktet. När damerna spankulerade lojt genom stan hände det till och med att det löst sittande tyget ibland gled ner och blottade en naken axel, en bit vackert glänsande svart nacke och rygg.

Sedan dess har koden skärpts. Nu är niqab – som endast lämnar en springa för ögonen – den vanligaste modellen. Den skärpningen hänger ihop med en allmänt strängare syn på islams roll i det lilla lokalsamhället, i en tid när motsättningar mellan muslimer och kristna i Kenya ökar.

Lamu mobiliserar för att stå emot förändringstrycket utifrån. På en husvägg i idylliska byn Shella finns information på engelska som riktar sig till utländska turister. Please, respektera våra traditioner, står det. Ni utländska kvinnliga besökare, klä er anständigt. Man måste inte vara halvnaken för att vara vacker.

Jag har inga problem med sådana uppmaningar. Jag är varm förespråkare av att man ska ta seden dit man kommer, i både Kenya och Sverige. Och, intressant nog tror jag inte hotet mot de kvinnoförtryckande traditionerna kommer från halvnakna turister. Jag har upptäckt att det i all tysthet pågår en helt annan subversiv aktion avsedd att visa Lamus kvinnor att livet inte måste levas instängd i ett svart skynke.

Som droppen urholkar stenen skall Lamus muslimer konfronteras med niqabdoktrinens totala motsats. Jag talar om det lilla flygbolaget Air Kenyas kvinnliga piloter. Tre gånger har jag flugit tur och retur Nairobi – Lamu under de senaste åren. I samtliga fall med unga kvinnliga piloter. Genom att bara sitta där vid spakarna, starta och landa och skojfriskt slänga käft med passagerarna av vilka ofta någon är muslim från Lamu på väg till eller från huvudstaden, visar de upp ett alternativ till Lamus kvinnoförtryck som ingen halvnaken västerländsk turist någonsin lyckas med.

Air Kenyas kvinnliga piloter är mina hjältinnor. När jag ser dem släpper tillfälligt mina dystopiska grubblerier över tillståndet i Afrika. Om den svarta kontinenten ska han någon chans att staga upp sig så måste kvinnorna göra jobbet. De afrikanska männen har jag förlorat hoppet om för länge sedan.

Inte polisens ansvar, sa konstapel Bastian

Jag passerar Resecentrum (buss- och järnvägsstationen) i Uppsala tämligen ofta på väg till eller från Stockholm. För var gång blir de allt fler. De ensamkommande. Jag behöver inte grubbla och krumbukta så mycket när jag ska klassificera dem. Jag känner igen stilen mycket väl från mina år i Afrika och Mellanöstern. Det är såna här killar som jag har lärt mig att hålla ögonen på. Jag undviker alltid att greja med plånboken i deras närvaro.

I dag läser jag i Uppsala Nya Tidning att ”problemgäng ska kartläggas”. Det är nämligen så bland dessa ”ensamkommande barn” som håller till på Resecentrum, att “allt fler dras in i grov kriminalitet“, enligt Christer Nordström, presstalesperson vid Uppsalapolisen. Det handlar enligt honom om rån och stölder.

Christer Nordström är den perfekta polisen. Han är glad, snäll och fryntlig. (OBS – ingen ironi.) På kvällarna efter arbetstid kan man träffa honom på Filmstaden där han river biljetter som extraknäck. Han gillar att vara ute bland folk. Han skapar en känsla av att vi bor i Kamomilla stad. Men nu har något hänt som har rubbat hans världsbild, det kan jag läsa mellan raderna där han citeras i dagens artikel. Han berättar om “ensamkommande ungdomar som driver omkring på stan, går in på matställen och bråkar. Resenärer på Stockholmspendeln larmar om att stora gäng går på utan att betala biljett“.

Det vi bevittnar är en kulturkollision. Å ena sidan svenska sociala och rättsvårdande myndigheter som är vana att hantera problematik som de känner igen. Å andra sidan förhärdade unga män från samhällen där rättsstaten har kollapsat för länge sedan, om den någonsin har funnits. Unga män som har överlevnad som högsta prioritet och ger blanka fan i vad välmenande svenska myndigheter säger. Eller konduktörer, för den delen.

Men nu ska de alltså kartläggas.

“Vi måste få en klar bild vilka de här ungdomarna är”, säger Jan Holmlund, chef på socialförvaltningen. “Innan vi vet säkert vill vi inte peka ut någon“, tillägger han.

Peka ut? Om en individ begår brott ska väl polisen ta honom och skicka in honom i rättssystemet. Eller? Nej, så enkelt är det inte.

“Det är inte polisens ansvar det här, vilket tyvärr många verkar tro”, säger Christer Nordström.

Det rör sig om totalt cirka 1 200 ”ensamkommande barn” i Uppsala kommun. Många av dem begår brott. Ännu fler riskerar att börja begå brott. Men detta är inte polisens ansvar. Det ska vara socialförvaltningens jobb att ta itu med problemet.

Där har man diskuterat hur det ser ut, säger socialnämndens ordförande. Hon kan bara uttala sig om de 400 ungdomar som är placerade i familjehem. Ansvaret för övriga skjuter hon över till någon annan, ospecifikt.

Hon tillägger att kommunstyrelsen ska avsätta mer av de 118 miljoner kronor som staten bidrar med för ”åtgärder för unga ensamkommande.” Pengar saknas alltså inte.

Någon som tror att problemet därmed närmar sig en lösning?

Meanwhile, i en annan del av staden. Greta, 86, petar håglöst i den sönderkokta fiskrätten vars råvaror inte får kosta mer än 15 kronor, serverad på äldreboendet. Hon drömmer om svunna tider.

Det gör jag med.

Läs UNT:s text HÄR.

Äntligen rätt om Västsahara

Beskedet om att Sverige inte erkänner Västsahara kom inte helt överraskande efter de olika turerna i frågan förra året. Regeringen fruktade diagnosen ”diplomatiskt självskadebeteende” och priset riskerade att bli högt.

Men framför allt skulle ett erkännande få svenska ministrar och tjänstemän att framstå som politiska charlataner.

Det mest anmärkningsvärda med hela debaclet är nämligen att kärnfrågan aldrig har belysts offentligt av ansvariga handläggare. Inte heller betonats i nyhetsrapporteringen. Kärnfrågan stavas nämligen Polisario. Det är ett möjligt erkännande av Polisario som det hela tiden har handlat om, men detta har effektivt kamouflerats med formuleringen ”erkänna Västsahara”.

Jag vågar påstå att extremt få riksdagsmän som vurmar för ett erkännande av ”Västsahara” besitter någon som helst kunskap om Polisario. Jag tror inte ens de vet vad dess ordförande heter.  Än mindre hur rörelsen är uppbyggd, dess kopplingar till Algeriet, dess roll i terrornätverken i Nordvästafrika, dess bristande folkliga stöd, dess cyniska utnyttjande av utarmade flyktingar som politisk gisslan och dess totala brist på erfarenhet av att styra ett land.

Med Polisario vid rodret i Västsahara skulle världen få ytterligare en failed state, misslyckad stat, att hantera. Det är det sista världen behöver i dag.

Kanske är det det som Margot Wallström och hennes rådgivare så sakteliga har kommit att inse. Men egentligen tror jag inte det. Hennes och andras offentliga uttalanden om Västsahara är anmärkningsvärt renons på analys av Polisario. Rörelsen nämns oftast inte.

Det är som om man skulle diskutera Palestina på längden och tvären utan att nämna PLO.

Jag ser frånvaron av Polisario i den svenska debatten och nyhetsrapporteringen som ett uttryck för en chauvinistisk svensk utrikesattityd.  För dem som argumenterar för ett erkännande av ”Västsahara” räcker det med att Marocko ockuperar landområdet. Någon problematisering av detta behövs inte.

Det är den perfekta stormen. En urgammal monarki med en enväldig kung ockuperar sedan 40 år ett landområde. Check!

FN kräver att frågan får en politisk lösning. Check!

Fördrivna människor lever i usla flyktingläger. Check!

Polisario, en väpnad befrielserörelse, kräver att landet blir självständigt. Check!

En stat med revolutionär historia – Algeriet – stöttar Polisario. Check!

Allting är ibockat rätt och slutresultatet kan bara bli att Marocko ska ut och Polisario in. Eller hur? Så kan det se ut ända tills man börjar analysera och problematisera. Något som förfärande många politiker är extremt ovilliga att göra. Det är ju så mycket tryggare att ha fel tillsammans än att ha rätt ensam.

Rebellromantik grundad på okunnighet har styrt svenska politikers tänkande under mycket lång tid. Det har lett till det ena katastrofala beslutet efter det andra, i synnerhet i Afrika.

Vi kan bara hoppas och be att Sveriges beslut att inte erkänna Västsahara, det vill säga Polisario, står fast.

Och så vill jag naturligtvis överlämna en ros till Margot och lyfta på hatten. Bra gjort!

Det handlar om kultur

Nu är det gyllene tider för alla kulturrelativister, könsförtryckarapologeter och begreppsförvillare. Sedan nyheterna om tafsande ensamkommande flyktingbarn blev förstasidesrubriker jobbar svettiga etnicitetsideologer för högtryck. Här gäller det att blanda bort korten så till den milda grad att ingen ska kunna veta vad som är upp eller ner, ut eller in.

Målsättningen är i all tysthet klart och tydligt formulerad. När den önskvärda totalförvirringen är uppnådd ska ingen kunna säga att tafsandet har något med kulturell tillhörighet hos tafsaren att göra.

Så här låter det: Det är inte fråga om etnicitet hos tafsaren. Svenska män tafsar minsann lika mycket som utländska, det vet varenda tjej. Det handlar om män som tafsar på kvinnor, punkt!

Om det nu skulle gå att påvisa att merparten tafsare är muslimer så ska alla veta att tafsandet inte har något med religion att göra. Det står inte någonstans i Koranen att det är okej att tafsa på kvinnor.

Summan av kardemumman är att alla män är lika goda kålsupare och att det handlar om kön och inte etnicitet.

Låt mig då anmäla min synpunkt. Tafsandet handlar om kultur. Det är dock inte så enkelt som att tafsandet är specifikt muslimskt. Men muslimer lever traditionellt i klansamhällen och jag vill hävda att tafsarna är extremt överrepresenterade där. I klansamhällena finner vi förutom muslimer även yazidier, zoroastrer och för den delen även kristna araber och många andra icke-muslimska folkgrupper. Det klansamhällena har gemensamt är att kvinnorna har en avsevärt lägre rang än männen och att de tjänar som garanter för manliga släktingars heder.

Och det är just det sistnämnda det handlar om här. De ”egna” kvinnorna ska vara ärbara och helst gömmas undan alla andra mäns blickar. Andra kvinnor däremot, i synnerhet utländska, riskerar ständigt att bli betraktade och behandlade som sexuell lösegendom. Och då är det fritt fram att tafsa.

För att ytterligare komplicera resonemanget vill jag påpeka att det bland muslimska samhällen finns en väldig variation när det gäller kvinnors ställning och därmed också graden av tafsande. Titta på den här vackra kvinnan på bilden. Notera hennes klädsel. Hon är muslim och bor i Mali. Hela hennes uppenbarelse vittnar om att hon skulle bli lika överraskad som chockad om någon man plötsligt började tafsa på henne. I Mali har kvinnor en högre ställning än i exempelvis Somalia, som är kanske sämst i klassen när det gäller kvinnors rättigheter.

I svensk och internationell press beskrivs det nu som om tafsandet har blivit en nationell lagsport bland unga invandrarkillar. Jag kan inte bedöma omfattningen. Det som är så självklart att det inte borde behöva sägas är dock att det bland alla tafsande flyktingpojkar finns massvis med grabbar som inte kan tänka sig att tafsa. Sannolikt därför att de har haft en bra mamma som har gett dem en god uppfostran.

Men tyvärr är sånt inte så vanligt i klansamhällen. Tyvärr är motsatsen det vanligaste. Att pojkar uppfostras till att förakta alla kvinnor utanför släkten.

I Sverige växer nu lokala klansamhällen fram i invandrartäta förorter. Där odlas samma kvinnosyn som i det gamla hemlandet.

Därför handlar tafsandet om kultur.

Lundinspåret kallnar i Sydsudan

Jag träffade häromdagen en man från Sydsudan som lever som kvotflykting i Sverige. Han är en av få överlevande efter en massaker på en polisstation i Juba, Sydsudan, 2013. Omkring 200 män sköts ihjäl instängda i ett rum. Inte sedan Rwanda 1994 har jag tagit del av en sådan fruktansvärd berättelse.

Jag kan inte undgå att koppla samman det som nu sker i Sydsudan med den förundersökning gällande misstänkt medhjälp till folkrättsbrott som svenske åklagaren Magnus Elving arbetar med. Den utredning som alltså handlar om huruvida styrelsen för Lundin Oil ska kunna åtalas.

För att kunna värdera vilka möjligheter Elving har att på ett rättssäkert sätt bedriva sitt arbete måste man förstå vilken typ av samhälle Sydsudan är. Och jag är inte helt övertygad om att han och hans medarbetare gör det. Där gäller helt andra regler och normer än här.

En av mina källor berättar att Elvings kollega, chefsåklagare Krister Petersson besökte Sydsudan för ett par år sedan och genomförde förhör. En av dem han träffade var Tito Biel som var högt uppsatt befälhavare i milisgruppen South Sudan Defence Forces, SSDF, under det andra inbördeskriget mellan 1983 och 2005. Det som alltså slutade med en uppgörelse som banade väg för bildandet av den självständiga staten Sydsudan. Han var verksam i det område där Lundin borrade efter olja. Han var en av storskurkarna och visste det mesta om vad som hände i regionen.

Krister Petersson hade tur som fick tag på Tito Biel. Det var i grevens tid för i slutet av förra året dödades denne i en helikopterattack. Han kan sålunda inte medverka i en eventuell rättegång.

En annan centralfigur som dog för inte länge sedan var Paulino Matip. Där gick åklagaren miste om ett nyckelvittne av rang.

Petersson träffade dock den allra största storskurken Riek Machar, som tidvis samarbetade med Lundin kring millennieskiftet. Enligt min uppgiftslämnare fick åklagaren inte ut så mycket av det mötet. Riek Machar bad honom komma tillbaka senare. Come back later som det brukar heta när folk i Afrika inte vill prata med en. Såvitt jag förstår har det ännu inte hänt på grund av det dåliga säkerhetsläget i Sydsudan. Jag skulle inte heller tro att Riek Machar är så intresserad av att prata med den svenske åklagaren. Han har alldeles för många bokstavliga lik i garderoben.

En annan intressant person som Petersson intervjuade var John Dor, tidigare guvernör i staden Bentiu. Jag träffade honom år 2001 och fick intrycket att han var något så ovanligt som en hederlig regeringstjänsteman. Han stod Lundin nära men var ändå öppenhjärtig med detaljer i det då pågående kriget, detaljer vars offentliggörande inte gynnade det svenska bolaget.

Därutöver träffade Krister Petersson ett antal vanliga civila som påstod sig vara offer för krigshandlingar. Vittnen som kan vara relevanta i Elvings utredning. Det är intressant eftersom jag har hört från en annan av mina källor att det sprids ett rykte i Sydsudan om att man kan få pengar om man pratar med en svensk åklagare om händelserna i Western Upper Nile under kriget. Sannolikt en missuppfattning av det faktum att civila som drabbats eventuellt kan få skadestånd i händelse av fällande domar.

Jag tror det är upplagt för en riktigt rafflande final på Magnus Elvings förundersökning. Jag följer den med stor spänning.

Den som vill fördjupa sig i detta skall läsa min bok Oljans pris från 2014 där jag utförligt redovisar alla turerna i den här högintressanta historien. Boken finns på Adlibris och Bokus. Läs också om den HÄR.