- Gaza Snapshots: How Palestinians are risking their lives to return home
- A mutual aid volunteer reflects on a year of war in Sudan
- Israel-Iran strikes, Darfur atrocity warnings, and a costly El Niño: The Cheat Sheet
- Despite setback, UK Rwanda plan likely to become law
- Ghana accused of expelling Fulani asylum seekers from Burkina Faso
Nödhjälp i krig.
Man vet att man har blivit en åsiktsmaskin när redaktörer ringer och vill beställa debattartiklar. Det händer mig då och då, senast häromdagen. SVT Debatt hörde av sig och ville att jag skulle skriva något tänkvärt den 19 augusti, World Humanitarian Day. Jag har studerat nödhjälp i Afrika ganska ingående och utvecklat en sund skepsis till verksamheten. Nödhjälp är naturligtvis livsviktigt i akuta situationer men har en tendens att permanentas. Då blir hjälpen istället en ursäkt för världssamfundet att strunta i att avhjälpa orsakerna till nöden. Detta såg jag tydligt när jag gjorde filmen “Den enes död” för SVT 2001. En kort engelsk version kallad One Mans Death finns att titta på på min Youtube-kanal.
Debatt i TV om bistånd.
Den 26 april 2012 var jag med i programmet Debatt i SVT. Vi skulle diskutera det svenska biståndet som fyllde 50 år. Som meningsmotståndare hade jag två representanter för ett gammalt tänkande som lyckligtvis fasas ut mer och mer. Jag berättade för TV-publiken att det svenska biståndet kostar 100 miljoner kronor om dagen. UD medger att det inte går att utvärdera effekterna av det. Jag märkte att det gick en susning genom publiken. Men det bet inte på den gamle Sida-chefen Bo Göransson. Han skrek att jag var stollig. Intressant, tänkte jag. Istället för motargument får jag en hemmagjord psykiatrisk diagnos.