- EXCLUSIVE: Inside Egypt's secret scheme to detain and deport thousands of Sudanese refugees
- ‘If we survive’: Palestinians in Rafah on fears of an imminent Israeli invasion
- US military aid to be sent to Ukraine right away
- The UN envoy, the controversial aid plan, and Myanmar’s fast-changing war
- Conservation versus human rights: Kenya's Ogiek dilemma
Mer om könsstympning
Min senaste text om kvinnlig könsstympning fick ett väldigt gensvar. Hoppas det speglar ett seriöst intresse hos mina läsare.
Jag blev präktigt upprörd när jag lyssnade på det radioprogram som jag refererade till. Samtalet med antropologen Sara Johnsdotter. Hon banaliserar, relativiserar och trivialiserar den oerhört viktiga frågan om kvinnlig könsstympning. Hon får det att låta som om det är en harmlös liten kulturaccessoar som vi skall vara överseende med.
Sanningen är en helt annan.
Enligt Unicef är idag omkring 130 miljoner flickor och kvinnor i världen stympade. Det förekommer i många afrikanska länder. I Somalia beräknas cirka 95 procent av alla flickor vara utsatta för könsstympning. Oftast den grövsta formen som jag skrev om i min senaste text.
Utan att vara direkt påbjudet i koranen har könsstympning i Somalia en stark koppling till islam. Men det förekommer även bland icke-muslimska grupper. Jag har själv intervjuat kristna kvinnor i Etiopien som vittnar om att en form av könsstympning förekommer bland dem.
EU uppger att cirka 180 000 invandrarflickor från framför allt Somalia, Etiopien och Eritrea i Europa årligen riskerar att utsättas för könsstympning.
Könsstympning medför ofta mycket allvarliga medicinska komplikationer. Det utförs i regel av kvinnor som saknar medicinskt kunnande. Redskapet är i allmänhet ett vanligt rakblad. Infektioner är legio. Kraftig ärrbildning som försvårar såväl samlag som barnafödande är mycket vanligt. Det psykologiska traumat för den enskilda flickan kan vi bara fantisera om.
Läs gärna Ayan Hirsi Alis outhärdliga skildring av hur hon stympades som barn, i boken ”Infidel”.
Antropologen Sara Johnsdotter rör sig i radioprogrammet med antikverade begrepp som för länge sedan har strukits ur den gängse antropologiska vokabulären. Hon talar exempelvis om ”faraonisk omskärelse”. Det är en term som grundar sig på ett missförstånd. När arkeologer påträffade balsamerade kvinnor från forntidens Egypten noterade man att deras vaginor ofta var hopsydda. Det ledde till den felaktiga slutsatsen att kvinnorna hade utsatts för detta under sin livstid. I stället handlade det om hur man balsamerade kroppar. Den dödes inre organ avlägsnades genom kroppsöppningarna, exempelvis vaginan. Därefter syddes den igen för att undvika att rester rann ut där.
Infibulation skall det heta. Inte faraonisk omskärelse.
Begreppet omskärelse är för övrigt relaterat till engelskans ”circumcision” som bokstavligen betyder ”skära runt omkring”, vilket man också gör på pojkar. Att som Sara Johnsdotter använda samma begrepp när flickor stympas är totalt felaktigt. Könsstympning är den enda adekvata benämningen.
Johnsdotter väljer dessutom i radioprogrammet att tala om könsstympning och omskärelse i samma sammanhang vilket skapar total begreppsförvirring. Omskärelse, alltså att avlägsna en del av förhuden på pojkar, kan vara en rituell (religiöst betingad) åtgärd eller en medicinsk. Världshälsoorganisationen WHO uppger exempelvis att omskärelse minskar risken för hiv-infektion med ungefär 60 procent.
Kvinnlig könsstympning har enbart allvarliga negativa medicinska följder.
Nödhjälpens fula baksida
Ni som har följt det jag har skrivit om bistånd under årens lopp, har förstått att även den till synes goda nödhjälpen många gånger har en ful baksida.
Att ifrågasätta delar av det arbete som bedrivs av Unicef, Röda Korset och andra humanitära organisationer ger inga stilpoäng inför de politiskt korrekta åsiktsdomarna, det kan jag försäkra. Jag har fått ordentligt på huden när jag har dristat mig till att påpeka att nödhjälp ibland blir täckmantel för krigsoperationer.
Nu finns en ny bok som tar ett helhetsgrepp på det här. ”The Golden Fleece” heter den. Klicka HÄR för en närmare presentation.
Det gyllene skinnet, skulle den heta på svenska. Titeln anspelar på den grekiska myten om Jason som jagade detta värdefulla föremål.
Boken centrala tema är hur nödhjälp sedan lång tid tillbaka har fungerat i symbios med krigsoperationer. Det finns i dag otaliga exempel på detta i Afrika. Utanför den kontinenten utgör Afghanistan den bästa illustrationen på fenomenet.
“Humanitarians have been used… as fig leaves to veil government action and inaction in the face of war crimes and genocide. Humanitarians have been paid, manipulated, and `embedded’ with singular disregard for humanitarian principles. They have been routinely ignored, even in cases of obvious humanitarian need and enormous public outcry. They have been silent when they should have spoken out, and they have spoken out when they should have remained silent. They have called for military intervention… and on the few occasions when they got their wish, they mostly lived to regret it,” skriver Ian Smillie, en av bokens författare och grundare av organisationen Canadian NGO Inter Pares.
I boken presenteras flera exempel på hur nödhjälp har manipulerats i konflikter alltifrån Vietnamkriget till nu pågående krig i Afrika. Nödmat kan användas för att tvinga människor att flytta, för att mätta soldater, krossa fungerande marknadssystem eller för att berika lokala krigsherrar.
Oftast är det tråkigt att behöva säga ”vad var det jag sade”. Men vad var det jag sade i min bok ”Sveriges afrikanska krig” 2008? Jag är i alla fall inte ensam om mina dystopiska bedömningar.