Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

uppdrag granskning

Homosexlagen och biståndet till Uganda

Ugandas president Yoweri Museveni hyllades som ett afrikanskt framtidshopp när han grep makten 1986. Hans one-liners var som ljuv musik i öronen på de internationella biståndsgivarna. ”Felet med afrikanska ledare är att de sitter på sin post alldeles för länge”, är ett uttalande som citeras ofta.

Han besökte Sverige 1995 och framträdde på en presskonferens tillsammans med statsminister Ingvar Carlsson. Han fick frågan hur det stod till med demokratin i hans land.

– I Uganda har vi något som kallas no-party-democracy, skrattade han. Demokrati utan partier.

Ingvar Carlsson vid hans sida skrattade så att tårarna rann. I dag har Museveni suttit vid makten i 28 år.

Uganda blev en biståndsälskling. Inte minst Sverige kastade pengar över landet. Beslutade till och med om generellt budgetstöd, ända tills undertecknad gjorde ett långt reportage för SVT:s Uppdrag Granskning som tydligt visade varför det var en dålig idé. Då skrotades de planerna.

Det har funnits många bra anledningar att helt avbryta stat-till-statbiståndet till Uganda. Exempelvis landets skandalösa plundrande av grannen Kongo DRC. Eller den brutala förföljelsen och misshandeln av Kizza Besigye som dristade sig till att utmana Museveni i ett antal riggade presidentval.

Men omvärldens enda reaktion på dessa övergrepp har varit ”beklaganden” och ”vi ser med stort allvar på…” och så vidare. Medan biståndet har rullat på.

Nu, däremot, reses krav från många håll på att biståndet ska avbrytas på grund av den nyligen antagna lagen som kriminaliserar homosexualitet. Jag menar att det är olyckligt av flera skäl. Förföljelsen av homosexuella i Uganda hänger ihop med en allmänt hårdnande attityd till oppositionella röster inom det civila samfundet. Genom att särskilja homosexlagen, så som internationella opinionsbildare gör, isolerar man den frågan från sitt politiska sammanhang.

Omvärldens hot om indraget bistånd triggar igång försvarsmekanismerna hos ugandiska politiker och debattörer. Plötsligt blir homosexlagen en fråga om nationell självständighet och stolthet. ”Vi kanske har bisarra lagar men de är våra lagar och dem ska ingen lägga sig i!”

President Obama sa nyligen att homosexlagen skulle komplicera relationen mellan Uganda och USA. Andrew Mwenda, en av Ugandas mest framträdande intellektuella dissidenter, påpekade att det var det uttalandet som tvingade Museveni att demonstrativt, inför ett pressuppbåd, underteckna lagförslaget. Det var Musevenis enda chans att bevisa sin självständighet gentemot den amerikanska överhögheten.

Om omvärlden nu drar in biståndet till Uganda kommer de homosexuella att få skulden för det, trots att det naturligtvis är lagstiftarna som borde stå med hundhuvudet. Det är så logiken fungerar i ett sånt här sammanhang.

Vi måste fortsätta stötta inte bara de homosexuella i Uganda, utan alla marginaliserade medborgare som drabbas av det auktoritära styret. Men vi måste hitta på ett smartare sätt att uttrycka vårt stöd.

Det högljudda och hotfulla fördömandet av den ugandiska regeringens agerande, och hotet om indraget bistånd, är exempel på hur man kan krama ihjäl den man vill beskydda.

Uppdrag Granskning: kan somalierna läsa och skriva?

Uppdrag Granskning, UG, 15 maj blev litet av ett Västgötaklimax. Det kändes som att ett antal viktiga frågor tappades bort. Men av en händelse, kanske, blixtbelystes några detaljer kring den somaliska invandrargruppen i Sverige.

Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att resa i Afrika. Jag skall inte vara dryg och nedlåtande mot dem som har gjort andra val i livet och därmed aldrig har fått närkontakt med denna fantastiska kontinent. Men jag häpnar ständigt över den massiva okunnighet som råder i Sverige när det gäller grundläggande fakta om Afrika.

Diskussionen kring somaliers läs- och skrivkunnighet togs upp i UG. Martin Aagård på Aftonbladet har hävdat att 85 procent av somalierna har för- eller eftergymnasial utbildning. Att påstå något annat är tydligen, enligt Aagård, att gå Sverigedemokraternas ärenden. Man är praktiskt taget rasist om man tycker att 85 procent låter mycket.

När jag tar del av den diskussionen tänker jag så här: om en välutbildad, troligen intellektuell ung man som Martin Aagård själv tror på dessa siffror, hur är då kunskapsläget gällande allt annat som är viktigt rörande Afrika? Om sådana som han leder debatten, vem i hela världen skall man då lita på?

Jag menar, det är ju så enkelt att kolla fakta. FN-organet Unesco (som jag litar hyfsat på) anger att under perioden 2000 till 2007 hade färre än 25 procent av barnen i Somalia tillgång till sex års grundläggande skolgång. (Primary education.) Observera hade tillgång till, vilket inte alls måste betyda att de faktiskt gick där i sex år.

De som gick vidare till Secondary School, alltså över årskurs sex, var sex procent. Sex procent! Se Unescos hemsida HÄR.

Läs- och skrivkunnigheten bland vuxna somalier var under samma period 37,8 procent. Betydligt färre kvinnor än män (naturligtvis!) kunde läsa och skriva. Och, tro mig, läget på skolfronten i Somalia har inte förbättrats sedan 2007.

Med några knapptryckningar på en dator får man enkelt fram dessa siffror.

Att en skribent som Aagård struntar i fakta och bara blåser på med fritt tyckande är extremt oroväckande. Somalierna i Sverige torde inte bli hjälpta av att han mörkar deras svåra utbildningssituation. Jag undrar vad han egentligen är ute efter.

En somalisk sedvänja som uppmärksammades i programmet och som är tämligen missförstådd i Sverige är tuggandet av den milt centralstimulerande växten khat. Fullt laglig i Kenya, Etiopien och Somalia. Jag gjorde en kort-kort liten film om khat för ett par år sedan. Se den HÄR.