Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

ennahda

Fantasier om Nordafrika

Läget i Nordafrika förvärras timme för timme. Detta uppmärksammas i svenska medier och när jag läser om situationen slås jag av den naiva aningslöshet som fortfarande präglar skribenternas texter.

Dagens Nyheter (21/10) summerar den arabiska våren, som inträffade för fyra år sedan, och sammanfattar läget med rubriken ”Optimismen har kommit av sig”. I Libyen störtades Muammar Khadaffi med hjälp av Nato-flyg. Men Natos insats som syftade till att stötta ”moderata krafter” i Libyen, var inte uttryck för optimism. Den var uttryck för extrem okunnighet. Rent ut sagt dumhet.

Dumheten bestod i uppfattningen att Khadaffis despoti automatiskt skulle förbytas till demokrati, så fort diktatorn var störtad. Det är en mycket utbredd föreställning i västvärlden. Många politiska bedömare utgår ifrån att människor som lever under politiskt förtryck längtar efter en form av västerländsk parlamentarism.

Så är icke fallet. I Libyen var det styrelseskicket aldrig aktuellt. Där ville folk återupprätta klanernas makt. Och det är precis vad som har hänt. I dag råder öppet krig mellan rivaliserande klaner och att politiska experter i Europa inte kunde se att detta skulle hända kan inte kallas annat än dumhet.

Tunisien går till val på söndag 26 oktober. Rapporteringen i svenska medier inför detta präglas av sedvanligt önsketänkande. Partiet Ennahda tycks vara favorittippat och dess politiker beskrivs som moderata islamister.

Ursäkta, vad är det för ett slags tulipanaros? För mig låter det lika omöjligt som moderata nazister. En islamist är en islamist och sådana borde inte ha något inflytande över ett lands politik. Vare sig i arabvärlden eller i Sverige.

De gamla nordafrikanska diktaturerna Tunisien, Libyen och Egypten karakteriserades av att de var klan- eller stamsamhällen styrda av enväldiga statsapparater som inte tolererade opposition. När den repressiva staten försvagades i och med att diktatorn störtades, blev det fritt fram för dem som länge väntat i kulisserna. Muslimska brödraskapet i Egypten, Ennahda i Tunisien och välbeväpnade klanledare i Libyen.

Den västerländska typen av parlamentarisk demokrati har inte en chans i sådana politiska sammanhang. Efterfrågas inte, är i princip okänd.

Detta måste europeiska politiker och Nato-generaler lära sig innan de börjar stötta ”moderata” krafter i dessa länder.