Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

demokrati

Staten och kapitalet

Sveriges bistånd till diktaturer har i alla tider försvarats med att det är viktigt att upprätthålla en dialog. För att kunna prata med diktatorer och göra dem uppmärksamma på den utsökta svenska modellen på det att de genast må reformera sina länder, har vi strött miljarder och åter miljarder över allsköns envåldshärskare.

Det har aldrig fungerat.

Ugandas president Museveni är bara ett exempel. Han tog makten 1986 och har sedan dess skruvat åt järngreppet om det ugandiska folket. Hans familj bodde länge i Göteborg, han har massvis med svenska politikervänner som har umgåtts nära med honom. Och han har tagit emot jag vet inte hur många miljarder i svenskt bistånd.

Om han fick höra talas om den just nu aktuella diskussionen om Sveriges vapenhandelsavtal med Saudiarabien så är jag säker på att han skulle skratta gott. De svenska direktörernas debattartikel i DN (klicka HÄR) skulle lika gärna kunna handla om biståndet till Afrika.

Det vi säger och gör betyder något i våra partnerländer, skriver direktörerna grötmyndigt. Genom dialog och utbyte kan vi förmedla förståelse och sprida grundläggande värderingar kring rättssystem, civila rättigheter och hållbart företagande, fortsätter de.

Ursäkta mig, Jacob Wallenberg och ni 30 övriga, men det där är nonsens och det vet ni. Det är försäljarsnack. Om det inte vore så fånigt så skulle man kunna bli upprörd.

Eller tror ni på fullt allvar att det saudiska samhällssystemet ser ut som det gör därför att de styrande saknar information om bättre alternativ? Vad är det för dialog ni tänker driva? Ska ni i samtal med saudiska affärspartners ta upp frågor om mänskliga rättigheter och kräva reformer i det saudiska rättsväsendet?

Nej, det vet jag att ni aldrig kommer att göra. Ni kommer aldrig att snudda vid de frågorna. Ni kommer att lisma, skrapa med foten och böja er framåt så djupt det bara går. För ni vet att ni tjänar på det. Även om det svider till lite.

Den attityd som genomsyrar direktörernas debattartikel känner jag väl igen. För drygt ett år sedan reste jag med ledningen för oljebolaget Africa Oil i Östafrika. Vi kom till Etiopien vars rykte som rättsstat var allvarligt anfrätt av bland annat Schibbye-Persson-affären.

Jag hamnade i en palaver med bolagets representant i Etiopien. Det var en väldigt trevlig kille som kände landet väl. Påläst, rapp, kul att prata med. Men han försökte på alla sätt urskulda och negligera de etiopiska brotten mot mänskliga rättigheter. Att det på något vis skulle vara moraliskt betänkligt att göra affärer med Etiopien avfärdande han helt. Jag lyckades inte lirka in ett enda uns av tvivel i hans tankar.

Han lät precis som Jacob Wallenberg. Och det är ju så de låter, de som vill tjäna pengar i diktaturer. Absolut, vi tar bestämt avstånd från brott mot mänskliga rättigheter. Men vi tycker det är viktigt att vara på plats och sprida demokratiska värderingar.

Pyttsan, säger jag. Kan ni inte åtminstone vara hederliga nog att säga som det är? Vi vill tjäna pengar och vi skiter i politiken.

Fantastiskt att bistånd och vapenhandel motiveras med samma argument. Staten och kapitalet sitter verkligen i samma båt.

Den enda tröst jag känner är att jag är medborgare i en humanitär stormakt.

Fantasier om Nordafrika

Läget i Nordafrika förvärras timme för timme. Detta uppmärksammas i svenska medier och när jag läser om situationen slås jag av den naiva aningslöshet som fortfarande präglar skribenternas texter.

Dagens Nyheter (21/10) summerar den arabiska våren, som inträffade för fyra år sedan, och sammanfattar läget med rubriken ”Optimismen har kommit av sig”. I Libyen störtades Muammar Khadaffi med hjälp av Nato-flyg. Men Natos insats som syftade till att stötta ”moderata krafter” i Libyen, var inte uttryck för optimism. Den var uttryck för extrem okunnighet. Rent ut sagt dumhet.

Dumheten bestod i uppfattningen att Khadaffis despoti automatiskt skulle förbytas till demokrati, så fort diktatorn var störtad. Det är en mycket utbredd föreställning i västvärlden. Många politiska bedömare utgår ifrån att människor som lever under politiskt förtryck längtar efter en form av västerländsk parlamentarism.

Så är icke fallet. I Libyen var det styrelseskicket aldrig aktuellt. Där ville folk återupprätta klanernas makt. Och det är precis vad som har hänt. I dag råder öppet krig mellan rivaliserande klaner och att politiska experter i Europa inte kunde se att detta skulle hända kan inte kallas annat än dumhet.

Tunisien går till val på söndag 26 oktober. Rapporteringen i svenska medier inför detta präglas av sedvanligt önsketänkande. Partiet Ennahda tycks vara favorittippat och dess politiker beskrivs som moderata islamister.

Ursäkta, vad är det för ett slags tulipanaros? För mig låter det lika omöjligt som moderata nazister. En islamist är en islamist och sådana borde inte ha något inflytande över ett lands politik. Vare sig i arabvärlden eller i Sverige.

De gamla nordafrikanska diktaturerna Tunisien, Libyen och Egypten karakteriserades av att de var klan- eller stamsamhällen styrda av enväldiga statsapparater som inte tolererade opposition. När den repressiva staten försvagades i och med att diktatorn störtades, blev det fritt fram för dem som länge väntat i kulisserna. Muslimska brödraskapet i Egypten, Ennahda i Tunisien och välbeväpnade klanledare i Libyen.

Den västerländska typen av parlamentarisk demokrati har inte en chans i sådana politiska sammanhang. Efterfrågas inte, är i princip okänd.

Detta måste europeiska politiker och Nato-generaler lära sig innan de börjar stötta ”moderata” krafter i dessa länder.

Behövs demokrati i Afrika?

FN:s globala undersökning My World som omfattar 1,4 miljoner människor i 194 länder är utomordentligt matnyttig läsning för den som intresserar sig för utvecklingsfrågor. Den visar att folk har en mycket klar bild av fattigdomens orsaker.

När människor fick ranka sina önskningar toppades listan av utbildning, hälsovård och jobb. På fjärde plats kom önskemålet om en hederlig regering. Alltså den klassiska prioriteringen: först bröd, sedan demokrati. Intressant nog kom kamp mot klimatförändring sist på listan. Värt att notera för alla mp-anstrukna journalister som gärna torgför åsikten att klimatförändringen är en fråga på allas läppar i exempelvis Afrika. Det är den inte alls.

Slutsatsen är att demokrati är viktig men inte betyder någonting om den demokratiskt valda regeringen inte levererar vad den har lovat. Detta leder in på en av mina käpphästar när det gäller fattigdomsreducering i Afrika.

Den verksamhet som bedrivs i Afrika av biståndsorganisationer av alla möjliga slag är till stor del kontraproduktiv. Behjärtansvärda biståndsprojekt som handlar om de viktiga toppfrågorna utbildning, hälsa och jobb möjliggör för det berörda landets regering att slippa ta ansvar för det. Och därmed uteblir upprättandet av det nödvändiga sociala kontraktet mellan medborgare och stat.

När folk ser att alla de viktiga områdena i samhället tas om hand av utländska biståndsorganisationer så frågar de sig med rätta vad de ska ha regeringen till. Där grundläggs många av de konflikter som skakar Afrika.

Under mitt senaste besök i Sydsudan reste jag med bil genom stora delar av landet. Titt som tätt dök det upp skyltar utmed vägen som berättade att det eller det biståndsprojektet nu var på gång, och det finansierades av Världsbanken, eller EU, eller Afrikanska utvecklingsbanken eller liknande. Allt som hade ett värde för de fattiga sydsudaneserna drevs av utlänningar. Samtidigt som landets regering håvade in miljoner dollar dagligen i oljeintäkter.

Inte konstigt att en liten gnista kunde sätta fyr på hela landet, så som skedde den 15 december då den väpnade maktkamp bröt ut som fortfarande pågår.

Allt som oftast påstås det att merparten av länderna i Afrika söder om Sahara nu är demokratiskt styrda. Det är en sanning med stor modifikation. Demokratin är i de flesta fall en fasad ägnad att slå blå dunster i ögonen på utländska betraktare, oftast biståndsgivare. Afrikanerna själva vet bättre. Den regering som inte levererar har inget existensberättigande, oavsett hur snyggt valet gick till.

Och att regeringen inte levererar, det beror oftast på att klåfingriga hjälporganisationer tror att de gör en god gärning genom att ta över statens ansvar.

Jag tror de flesta svenska biståndsorganisationer inklusive Sida förstår det här. Men de vill inte ta konsekvenserna av det, eftersom det skulle innebära att de fick skära ned sin egen verksamhet.

Läs om undersökningen My World, den är tankeväckande . Klicka HÄR.

Den där jobbiga demokratin

Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.

Det är ett välkänt talesätt och ingenstans är väl det tydligare än i Afrika. Trots det hör man i dag allt fler som hävdar att demokrati inte är nödvändig för att förbättra samhällsskick och levnadsförhållanden för människor i fattiga länder.

Det har liksom blivit en pikant intellektuell accessoar för somliga att svära i den politiska kyrkan genom att hävda att demokrati är onödig.

Av dem som ansluter sig till den föreställningen tror jag dock inte särskilt många skulle acceptera diktatur i Sverige. Eller har jag kanske fel där?

I dagens DN Debatt (13/12, läs HÄR) skriver professor Lars Rudebeck om betydelsen av demokrati för att hålla tillbaka korruption. Jag kan bara instämma. Och jag tror att hela debatten om demokratins betydelse skulle behöva en ordentlig genomgång.

Jag deltog nu i veckan i ett seminarium vid Lunds universitet som handlade just om demokrati. Den tes jag drev är att demokrati inte skall ses enbart som en teknisk procedur. Det handlar inte i första hand om att gå till valurnorna en gång vart tredje eller fjärde år och lägga sin röst.

Det handlar framför allt om att demokrati är en mentalitet. Ett sätt att tänka och vara som människa.

I många afrikanska länder har man ”infört demokrati”. Det betyder att man har antagit den tekniska proceduren. Detta hyllas av omvärlden som därmed slår sig till ro och tänker att de politiska problemen är lösta. Men så är det inte.

Den som bemödar sig om att resa i afrikanska länder och umgås och prata med vanligt folk kommer att upptäcka att ett gigantiskt problem är den auktoritetstro som råder överallt. Folk är, enkelt uttryckt, väldigt rädda för chefen. Och det har de anledning att vara. Den som sätter sig upp mot chefen i ett vanligt afrikanskt land drabbas nämligen oftast väldigt hårt.

Chefen kan vara en make, en chef på jobbet, en överordnad släkting, en lokal politiker eller presidenten själv. Det finns chefer överallt, som alla hukar för.

Och när alla är rädda för chefen vågar ingen ta initiativ, av rädsla för att misslyckas och bli bestraffad. Samhället står stilla, ekonomin går på tomgång.

Det är detta förhållande som en demokratisk mentalitet skulle kunna ändra på. Men en mentalitet kan inte ”införas”. Den måste växa fram av egen kraft.

Det sägs ofta att det viktigaste i en demokrati är att medborgarna kan rösta fram den regering de vill ha. Det är bara delvis sant. Jag vill påstå att det viktigaste är möjligheten att kunna rösta bort den regering de inte vill ha. Det är ofta väldigt mycket svårare.

Jag är mycket oroad av att räknenissarna utökar sitt inflytande i biståndsbranschen. Det är nämligen de som oftast förespråkar idén om demokratins bristande betydelse för ekonomisk tillväxt. I dagens DN attackeras exempelvis professor Bo Rothstein för sin inställning.

Västvärlden som vilar tryggt i sin egen månghundraåriga parlamentariska demokrati kan gäspande avfärda betydelsen av densamma i Afrika. Det är ju välkänt att folk där inte har samma behov som vi. Själva ser de saken annorlunda.

Worshipping a dictator is such a pain in the ass, som författaren Chinua Achebe sade.

Sverige göder Afrikas diktaturer.

Barn i Axum, Etiopien.“Efter 40 års bistånd, då västvärlden pumpat in 15 biljoner kronor i u-länderna, står 105 miljoner barn i Afrika utan skolgång. Vatten och toaletter saknas. De fattiga har inte ens råd med myggnät. Trots valfusk och korruption får diktatorer
fortsatt svenskt bistånd. Afrika behöver demokrati.”

Så skrev jag i den här artikeln i Svenska Dagbladet 2007. Sakta, sakta börjar mitt budskap sjunka in hos dem som håller i biståndspengarna.

Läs texten i svenskan här.