- Gaza mass graves, Burkina Faso executions, and soaring global hunger: The Cheat Sheet
- EXCLUSIVE: Inside Egypt's secret scheme to detain and deport thousands of Sudanese refugees
- ‘If we survive’: Palestinians in Rafah on fears of an imminent Israeli invasion
- US military aid to be sent to Ukraine right away
- The UN envoy, the controversial aid plan, and Myanmar’s fast-changing war
Staten och kapitalet
Sveriges bistånd till diktaturer har i alla tider försvarats med att det är viktigt att upprätthålla en dialog. För att kunna prata med diktatorer och göra dem uppmärksamma på den utsökta svenska modellen på det att de genast må reformera sina länder, har vi strött miljarder och åter miljarder över allsköns envåldshärskare.
Det har aldrig fungerat.
Ugandas president Museveni är bara ett exempel. Han tog makten 1986 och har sedan dess skruvat åt järngreppet om det ugandiska folket. Hans familj bodde länge i Göteborg, han har massvis med svenska politikervänner som har umgåtts nära med honom. Och han har tagit emot jag vet inte hur många miljarder i svenskt bistånd.
Om han fick höra talas om den just nu aktuella diskussionen om Sveriges vapenhandelsavtal med Saudiarabien så är jag säker på att han skulle skratta gott. De svenska direktörernas debattartikel i DN (klicka HÄR) skulle lika gärna kunna handla om biståndet till Afrika.
Det vi säger och gör betyder något i våra partnerländer, skriver direktörerna grötmyndigt. Genom dialog och utbyte kan vi förmedla förståelse och sprida grundläggande värderingar kring rättssystem, civila rättigheter och hållbart företagande, fortsätter de.
Ursäkta mig, Jacob Wallenberg och ni 30 övriga, men det där är nonsens och det vet ni. Det är försäljarsnack. Om det inte vore så fånigt så skulle man kunna bli upprörd.
Eller tror ni på fullt allvar att det saudiska samhällssystemet ser ut som det gör därför att de styrande saknar information om bättre alternativ? Vad är det för dialog ni tänker driva? Ska ni i samtal med saudiska affärspartners ta upp frågor om mänskliga rättigheter och kräva reformer i det saudiska rättsväsendet?
Nej, det vet jag att ni aldrig kommer att göra. Ni kommer aldrig att snudda vid de frågorna. Ni kommer att lisma, skrapa med foten och böja er framåt så djupt det bara går. För ni vet att ni tjänar på det. Även om det svider till lite.
Den attityd som genomsyrar direktörernas debattartikel känner jag väl igen. För drygt ett år sedan reste jag med ledningen för oljebolaget Africa Oil i Östafrika. Vi kom till Etiopien vars rykte som rättsstat var allvarligt anfrätt av bland annat Schibbye-Persson-affären.
Jag hamnade i en palaver med bolagets representant i Etiopien. Det var en väldigt trevlig kille som kände landet väl. Påläst, rapp, kul att prata med. Men han försökte på alla sätt urskulda och negligera de etiopiska brotten mot mänskliga rättigheter. Att det på något vis skulle vara moraliskt betänkligt att göra affärer med Etiopien avfärdande han helt. Jag lyckades inte lirka in ett enda uns av tvivel i hans tankar.
Han lät precis som Jacob Wallenberg. Och det är ju så de låter, de som vill tjäna pengar i diktaturer. Absolut, vi tar bestämt avstånd från brott mot mänskliga rättigheter. Men vi tycker det är viktigt att vara på plats och sprida demokratiska värderingar.
Pyttsan, säger jag. Kan ni inte åtminstone vara hederliga nog att säga som det är? Vi vill tjäna pengar och vi skiter i politiken.
Fantastiskt att bistånd och vapenhandel motiveras med samma argument. Staten och kapitalet sitter verkligen i samma båt.
Den enda tröst jag känner är att jag är medborgare i en humanitär stormakt.
Burkina Faso inget unikt fall
Det folkliga upproret i Burkina Faso är ett sundhetstecken. Det kan tolkas som att afrikaner inte längre accepterar att bli hunsade av brutala envåldshärskare.
Men händelseutvecklingen vittnar också om hur skröplig demokratin är i Afrika.
Det som nyligen utlöste de protester som tvingade bort president Blaise Compaore var dennes försök att ändra grundlagen. Han hade suttit vid makten sedan 1987 och ville nu kunna ”väljas” för ytterligare en period. Vilket den relativt nya konstitutionen alltså förbjöd.
Tricket misslyckades, folk blev förbannade och gick ut på gatorna och i skrivande stund är det militären som har makten.
Utan tvivel har demokratin gjort framsteg i Afrika under de senaste decennierna. Men bakslagen är tyvärr lika tydliga. Compaores försök att manipulera grundlagen till sin fördel är inget unikt fall.
I Algeriet gjorde parlamentet ett tillägg till konstitutionen 2008 för att göra det möjligt för president Bouteflika att väljas om. I valet i april i år fick han 82% av rösterna.
I Kamerun sitter president Paul Biya säkert i sadeln sedan 1982 och har avskaffat tidsbegränsningen för sitt maktinnehav.
I Tchad avskaffades samma begränsning 2005 och nu kan president Idriss Deby sitta på livstid.
Samma sak i Gabon där Omar Bongo har styrt sedan 1967.
I Namibia ändrade ”frihetshjälten” Sam Nujoma grundlagen till sin fördel 1999. Sedan dess har ordningen återställts och nuvarande presidenten Pohamba kan inte återväljas för evigt.
I Niger störtades president Tandja Mamadou 2010 men hade innan dess lyckats ändra grundlagen så att han kunde sitta i elva år.
I Nigeria gjorde president Obasanjo ett tappert försök att ändra lagen 2006 men stoppades av parlamentet. I Togo avskaffades tidsgränsen för presidenten 2002 och när president Gnassingbe Eyadama dog tog hans son över.
I Tunisien blev Ben Ali president 1987 och ändrade redan året därpå grundlagen till sin favör. Men för några år sedan störtades han som vi vet.
I Uganda tog Yoweri Museveni makten 1986. Ett av hans första kända uttalanden var att afrikanska presidenter sitter vid makten alldeles för länge. 2005 ändrade han grundlagen så att han nu kan återväljas tills han stupar. Ett av hans senare uttalanden är att han har suttit vid makten så länge att han numera är expert på att regera.
Noteras bör att Sverige under mycket lång tid har försörjt flera av dessa despoter. Exempelvis Burkina Faso var länge mottagare av svenskt budgetstöd. Alltså kontanter rakt in i statskassan utan självständig revision.
Det är det som min främsta kritik mot biståndet handlar om. Att bistånd premierar dåligt styre, finansierar envåldshärskare och därmed försvårar den nödvändiga politiska reformationen i Afrika.
Jag får ständigt nya bevis för hur korrekt den analysen är.
Homosexlagen i Uganda
Nu fylls svenska medier av indignation över den hårda lagstiftningen mot homosexuella i Uganda.
Bror Duktig i Sverige vet bäst och hans minne är kort. Att problematisera viktiga samhällsfrågor ligger inte för honom. Ännu en gång öppnar sig en möjlighet att låta det förträngda Afrikaföraktet pysa ut. Gud vad galna de är, de här n…!
Kanske bör vi ett kort ögonblick reflektera över det faktum att homosexualitet officiellt betraktades som en sinnessjukdom i Sverige fram till 1979. Att bli klassad som sinnessjuk är också ett slags livstidsstraff.
Kanske bör vi också fundera över vad det kan vara som skiljer Uganda från Sverige när det gäller synen på homosexualitet som samhällsfenomen.
Alla som vet något om Afrika söder om Sahara känner till att dessa samhällen traditionellt är släktskapsbaserade. Det betyder att släkten – kollektivet – är viktigare än individen. Dennes viktigaste uppgift är att reproducera släkten. Så var det även i Sverige för inte så länge sedan. På den tiden då homosexualitet utgjorde ett hot mot samhällets fortbestånd, på samma sätt som man ser på saken i dag i Uganda.
I Afrika söder om Sahara är den utvidgade familjen – the extended family på antropolog-vokabulär – den i särklass viktigaste samhällsinstitutionen. När den hotas, hotas hela samhället.
Att människor av samma kön ingår äktenskapsliknande relationer och därmed avstår från att producera barn är som en tidsinställd bomb i ett samhälle där släkten betyder allt. Släkten kan bestå endast så länge den växer. I samma ögonblick som den slutar expandera tappar den också i styrka.
Så, kära gayaktivister i Sverige. Tagga ned. Kliv av de höga hästarna och försök förstå vad som konstituerar attityder och lagstiftning i länder vars samhällssystem skiljer sig från det svenska.
Detta mitt inlägg skall inte tolkas som att jag stöder den ugandiska lagstiftningen. Det skall bara tolkas som att jag efterlyser lite problematisering och eftertanke i debatten.