Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

per gudmundson

Sveriges svek mot Tanzania

Min förra bloggtext uppmärksammade kritiken mot det svenska biståndet till Tanzania. Svenska Dagbladets Per Gudmundson hakade på och skrev en bra text på samma tema. En replik från någon var väntad och igår 27 oktober kom den. Från Gun-Britt Andersson, vice ordförande för Expertgruppen för biståndsanalys EBA, som har författat den kritiska rapport som det handlar om.

Andersson tycker att Gudmundson har fäst sig för mycket vid det negativa i rapporten. Det är en vanlig reaktion från biståndsmänniskor som kritiseras. Hon försöker bagatellisera den flera decennier långa tanzaniska katastrofpolitiken med att den var ”tidvis missriktad”. Men eftersom hon inte vill vara lika negativ som Gudmundson skriver hon också att den var ”tidvis bättre och ambitiösare”.

Jag tror dessvärre att Andersson inte har förstått någonting av kritiken. I sitt försök att försvara det svenska biståndet till Tanzania på sammanlagt 66 miljarder kronor under perioden 1962 till 2013 använder sig Andersson av en retorik som är mycket vanlig i biståndssammanhang. Hon skriver att inkomstfattigdomen under hela den perioden har minskat ”särskilt i urbana områden”.

Det är ett annat sätt att säga att fattigdomen inte har minskat på landsbygden och det är just detta som mycket av EBA-s kritik går ut på.

Det viktigaste i EBA-s rapport handlar dock inte om det pekuniära. Det handlar om det faktum att Sverige under flera decennier stöttade ett socialistiskt experiment i Afrika som enligt rapporten innebar ”två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter”. Plus, vill jag understryka, stort mänskligt lidande.

I mitten av 1980-talet hade Sida börjat nyktra till efter den värsta socialistberusningen som hade hållit i sig sedan början av 60-talet. I Sidas landrapport om Tanzania från 1986 kan man läsa: ”Det är i efterhand skrämmande att se hur fort det gick att med en politik uppriktigt inriktad på landsbygdsutveckling förstöra grunden för ett effektivt småbruk. Producentpriserna sjönk, transportsystemet förföll, betalningarna försenades, konsumtionsvarorna försvann.”

Den tanzaniska politiken kallades ujamaa och gick ut på att kollektivisera jordbruket. Människor förflyttades, ofta under tvång, och sattes i arbete med uppgifter de inte var tränade till. Trots att analytiker var överens om att kollektiviseringsprogrammet innebar en katastrof, fick president Nyerere utländska hjälporganisationer att ansluta sig till det. Han satte det som villkor för att de skulle få vara verksamma i landet. Både Oxfam och Christian Aid stödde i praktiken upprättandet av ujamaabyar trots att de kände till att detta skedde till priset av folkfördrivning och tvång.

Till och med Världsbanken accepterade inledningsvis att underkasta sig den tanzaniska statens agenda. Det ledde till ett utvecklingsprogram där moderna jordbruksmaskiner importerades och överlämnades till lantbrukare som inte visste hur de skulle användas. Reservdelar fanns inte att få tag på, inte heller verkstäder med kunniga tekniker. Det räckte med att ett bränslefilter gick sönder på en traktor så blev den stående obrukbar. Snart var den rostig, övervuxen och plundrad på lösa delar som gick använda till annat. Det var en kapitalförstöring av stora mått.

Allra värst enligt min mening var att Sverige aktivt stöttade allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Amnesty International hade fullt upp med att utdela reprimander mot Nyereres styre. Jag hittar en gammal Amnestyrapport från 1975 tillgänglig på webben. Där berättar Amnesty International att president Nyerere hade benådat 7 308 vanliga kriminella och sänkt straffen för ytterligare 3 685 med anledning av att han hade återvalts som president för fjärde gången. Politiska fångar har emellertid inte frigivits, skriver Amnesty beklagande och uppmanar sina medlemmar att vädja till Nyerere om amnesti för alla dem som sitter inspärrade för sina avvikande åsikters skull.

Detta var alltså bara ett axplock ur Amnesty Internationals rapporter, publicerad fyra år efter Olof Palmes besök i Tanzania då han bland annat höll ett berömt tal och betonade den grundläggande historiska samhörigheten mellan Sverige och fattiga länder som kämpar mot underutveckling, kolonialism och förtryck.

I rapporten från EBA fastslås det att det svenska biståndet till Tanzania baserades på ‘ideological affinity’, alltså ideologiskt släktskap. Begrunda detta, det betyder mer än man kanske tror vid första anblicken. Mottagarlandet var en enpartistat där oliktänkande sattes i fängelse till och med innan de hunnit uttrycka sina avvikande åsikter. Nyerere praktiserade nämligen det som på engelska heter preventive detention mot sina politiska meningsmotståndare. Det betydde att människor kunde låsas in i förebyggande syfte innan de hunnit begå något brott, ett öde som drabbade hundratals individer med avvikande åsikter.

År 1978 gick Tanzania till anfall mot grannen Uganda i akt och mening att störta landets president. Inför attacken mer än fördubblades Tanzanias väpnade styrkor. Militärutgifterna ökade med 37 procent mellan 1976 och 1978 och krigsnotan uppgick till cirka 500 miljoner dollar i den tidens penningvärde.

Det är enkelt att konstatera att kriget finansierades med biståndspengar eftersom det var de enda pengar det för övrigt bankrutta Tanzania förfogade över.

President Nyerere formulerade sina visioner om socialism i ett dokument kallat Arushadeklarationen. Det är en text som leder tankarna till Maos lilla röda. Göran Hydén, kännare av Tanzania skriver i ”Tanzania – vision och verklighet” att: ”Arushadeklarationen antydde ett chockartat stort steg i riktning mot ett rent socialistiskt samhälle enligt de flesta utländska bedömare”.

Gun-Britt Andersson skriver att det var en ”nödvändig och smärtsam omprövning” som fick president Nyerere att avgå 1985. Det låter som om det var hans eget frivilliga beslut, men så var det inte. IMF och Världsbanken hade ställt ultimativa krav till Nyerere. Slopa socialismen, annars blir det inga mer pengar.

Hade inte Sverige och Sida med alla sina ”experter” kunnat komma fram till samma slutsats långt tidigare?

Rasister, rasister, överallt rasister…

Avsaknaden av konsekvensneutralitet är ett växande problem inom svensk journalistik. Jag har påtalat det här i min blogg tidigare. En redaktör ska inte fundera över vilka konsekvenser publicerandet får. Endast en sak gäller: har den här nyheten allmänintresse? Alltså: har allmänheten rätt att få veta vad som har hänt?

Nathan Shachar skriver elegant om detta i dagens DN, läs HÄR.

Medier är inte till för att sortera nyheter efter deras uppbygglighet. Dels är det ovärdigt att leva så, dels vet vi hur det går för länder som slår in på den vägen”.

Han tar den ständigt pågående svenska debatten om rasism som utgångspunkt för sina reflektioner. Han skriver om de ”malande, självgisslande litaniorna om hur vårt samhälle är inpyrt med rasism”.

Precis som undertecknad är Shachar en berest människa som har sett att rasism är ett betydligt större problem i resten av världen än det är i Sverige. Jag vill hävda att det är som allra störst i Afrika.

De ”självgisslande litaniorna” har gjort att rädslan för att bli kallad rasist driver politiker till absurda beslut. Shachar skriver om Fredrik Reinfeldt som gör upp med Miljöpartiet om ökad invandring, ”bara för att inte bli kallad rasist”.

Journalister vars uppgift det skall vara att bryta tabun och drivas av mottot ”publish and be damned” gör tvärtom. De tabubelägger viktiga frågor om hedersvåld och invandring. Istället för att granska makten – som låtsas att dessa frågor är helt oproblematiska – blir de maktens megafoner.

Shachars sorg över en yrkeskår som sviker är tydlig och lätt att sympatisera med.

Den ständigt läsvärde Per Gudmundson i Svenska Dagbladet hålls i strama tyglar av ledarredaktionen. I tidningen får han skriva om ofarliga mainstreamfrågor. På sin blogg lever han ut och skriver om det som SvD egentligen skulle publicera. Läs hans texter HÄR så förstår ni vad jag menar.

Är det dit vi är på väg? En publicistisk värld där kunniga och engagerade journalister måste hitta alternativa kanaler för att kunna få ut det som de själva anser är de viktiga frågorna, därför att deras politiskt korrekta redaktörer censurerar dem?

Jag är själv ett exempel på detta. Istället för att försöka få en debattext publicerad i en morgontidning och vänta i tre dagar på ett besked som sedan utmynnar i ett ”tack för erbjudandet men nej tack”, väljer jag att blogga. Här på min blogg tar jag ut svängarna och kan vara hur obekväm som helst. Ett utsökt behagligt privilegium, vill jag påstå!

Texter skall motivera till självständigt tänkande. Eller åter igen, som Shachar skriver: ”Medier är inte till för att sortera nyheter efter deras uppbygglighet”.

Något förvånande ansluter sig även Göran Greider till den kritiska diskursen i dagens (8/10) DN. Han skriver om den barnsliga pseudodebatten om rasism som handlar om ”tecknade filmer och kinapuffar” och konstaterar att varje sådan debatt slutar med att ”de rättfärdiga” vinner argumentationen. Samtidigt som de är på väg att förlora kriget.

Jag är övertygad om att det är de som är likgiltiga för ras och kulturell identitet som till slut kommer att rädda oss”, skriver han avslutningsvis. Läs hans text HÄR.

Ja, Göran, jag kan inte annat än hålla med och hoppas du får rätt. Blotta tanken på att de som du kallar för ”de rättfärdiga” skulle få sista ordet gör mig stel av skräck.