Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

tanzania

Sveriges svek mot Tanzania

Min förra bloggtext uppmärksammade kritiken mot det svenska biståndet till Tanzania. Svenska Dagbladets Per Gudmundson hakade på och skrev en bra text på samma tema. En replik från någon var väntad och igår 27 oktober kom den. Från Gun-Britt Andersson, vice ordförande för Expertgruppen för biståndsanalys EBA, som har författat den kritiska rapport som det handlar om.

Andersson tycker att Gudmundson har fäst sig för mycket vid det negativa i rapporten. Det är en vanlig reaktion från biståndsmänniskor som kritiseras. Hon försöker bagatellisera den flera decennier långa tanzaniska katastrofpolitiken med att den var ”tidvis missriktad”. Men eftersom hon inte vill vara lika negativ som Gudmundson skriver hon också att den var ”tidvis bättre och ambitiösare”.

Jag tror dessvärre att Andersson inte har förstått någonting av kritiken. I sitt försök att försvara det svenska biståndet till Tanzania på sammanlagt 66 miljarder kronor under perioden 1962 till 2013 använder sig Andersson av en retorik som är mycket vanlig i biståndssammanhang. Hon skriver att inkomstfattigdomen under hela den perioden har minskat ”särskilt i urbana områden”.

Det är ett annat sätt att säga att fattigdomen inte har minskat på landsbygden och det är just detta som mycket av EBA-s kritik går ut på.

Det viktigaste i EBA-s rapport handlar dock inte om det pekuniära. Det handlar om det faktum att Sverige under flera decennier stöttade ett socialistiskt experiment i Afrika som enligt rapporten innebar ”två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter”. Plus, vill jag understryka, stort mänskligt lidande.

I mitten av 1980-talet hade Sida börjat nyktra till efter den värsta socialistberusningen som hade hållit i sig sedan början av 60-talet. I Sidas landrapport om Tanzania från 1986 kan man läsa: ”Det är i efterhand skrämmande att se hur fort det gick att med en politik uppriktigt inriktad på landsbygdsutveckling förstöra grunden för ett effektivt småbruk. Producentpriserna sjönk, transportsystemet förföll, betalningarna försenades, konsumtionsvarorna försvann.”

Den tanzaniska politiken kallades ujamaa och gick ut på att kollektivisera jordbruket. Människor förflyttades, ofta under tvång, och sattes i arbete med uppgifter de inte var tränade till. Trots att analytiker var överens om att kollektiviseringsprogrammet innebar en katastrof, fick president Nyerere utländska hjälporganisationer att ansluta sig till det. Han satte det som villkor för att de skulle få vara verksamma i landet. Både Oxfam och Christian Aid stödde i praktiken upprättandet av ujamaabyar trots att de kände till att detta skedde till priset av folkfördrivning och tvång.

Till och med Världsbanken accepterade inledningsvis att underkasta sig den tanzaniska statens agenda. Det ledde till ett utvecklingsprogram där moderna jordbruksmaskiner importerades och överlämnades till lantbrukare som inte visste hur de skulle användas. Reservdelar fanns inte att få tag på, inte heller verkstäder med kunniga tekniker. Det räckte med att ett bränslefilter gick sönder på en traktor så blev den stående obrukbar. Snart var den rostig, övervuxen och plundrad på lösa delar som gick använda till annat. Det var en kapitalförstöring av stora mått.

Allra värst enligt min mening var att Sverige aktivt stöttade allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Amnesty International hade fullt upp med att utdela reprimander mot Nyereres styre. Jag hittar en gammal Amnestyrapport från 1975 tillgänglig på webben. Där berättar Amnesty International att president Nyerere hade benådat 7 308 vanliga kriminella och sänkt straffen för ytterligare 3 685 med anledning av att han hade återvalts som president för fjärde gången. Politiska fångar har emellertid inte frigivits, skriver Amnesty beklagande och uppmanar sina medlemmar att vädja till Nyerere om amnesti för alla dem som sitter inspärrade för sina avvikande åsikters skull.

Detta var alltså bara ett axplock ur Amnesty Internationals rapporter, publicerad fyra år efter Olof Palmes besök i Tanzania då han bland annat höll ett berömt tal och betonade den grundläggande historiska samhörigheten mellan Sverige och fattiga länder som kämpar mot underutveckling, kolonialism och förtryck.

I rapporten från EBA fastslås det att det svenska biståndet till Tanzania baserades på ‘ideological affinity’, alltså ideologiskt släktskap. Begrunda detta, det betyder mer än man kanske tror vid första anblicken. Mottagarlandet var en enpartistat där oliktänkande sattes i fängelse till och med innan de hunnit uttrycka sina avvikande åsikter. Nyerere praktiserade nämligen det som på engelska heter preventive detention mot sina politiska meningsmotståndare. Det betydde att människor kunde låsas in i förebyggande syfte innan de hunnit begå något brott, ett öde som drabbade hundratals individer med avvikande åsikter.

År 1978 gick Tanzania till anfall mot grannen Uganda i akt och mening att störta landets president. Inför attacken mer än fördubblades Tanzanias väpnade styrkor. Militärutgifterna ökade med 37 procent mellan 1976 och 1978 och krigsnotan uppgick till cirka 500 miljoner dollar i den tidens penningvärde.

Det är enkelt att konstatera att kriget finansierades med biståndspengar eftersom det var de enda pengar det för övrigt bankrutta Tanzania förfogade över.

President Nyerere formulerade sina visioner om socialism i ett dokument kallat Arushadeklarationen. Det är en text som leder tankarna till Maos lilla röda. Göran Hydén, kännare av Tanzania skriver i ”Tanzania – vision och verklighet” att: ”Arushadeklarationen antydde ett chockartat stort steg i riktning mot ett rent socialistiskt samhälle enligt de flesta utländska bedömare”.

Gun-Britt Andersson skriver att det var en ”nödvändig och smärtsam omprövning” som fick president Nyerere att avgå 1985. Det låter som om det var hans eget frivilliga beslut, men så var det inte. IMF och Världsbanken hade ställt ultimativa krav till Nyerere. Slopa socialismen, annars blir det inga mer pengar.

Hade inte Sverige och Sida med alla sina ”experter” kunnat komma fram till samma slutsats långt tidigare?

Sextiosex biståndsmiljarder rakt ner i slasken

Nu får vi äntligen höra den osminkade sanningen om det svenska biståndet till Tanzania. Expertgruppen för biståndsanalys EBA, som är en statlig kommitté med Lars Heikensten som ordförande, har låtit göra en fullständig utvärdering. Jag har aldrig tidigare läst en statlig rapport som utgör en sådan förödande kritik mot hela den svenska biståndspolitiken från 1960-talet och framåt.

Mellan åren 1962 och 2013 uppgick det svenska biståndet till Tanzania till ungefär 66 miljarder kronor (siffran är korrigerad från 60 miljarder, som jag felaktigt skrev tidigare), eller 8,4 procent av det svenska bilaterala biståndet under perioden. Detta gjorde Tanzania till den största mottagaren av svenskt  bilateralt bistånd under samma period. Tanzania var flaggskeppet i den svenska biståndsflottan.

Stödet till Tanzania inleddes tidigt på 1960-talet som ett resultat av personliga kontakter mellan Tage Erlander, den svenska missionären Barbro Johansson och landets förste president Julius Nyerere. När Olof Palme blev statsminister och Nyerere hade publicerat sin revolutionära och av Mao Zedong starkt inspirerade programförklaring som gick under namnet Arushadeklarationen, ökade det svenska biståndet.

EBA skriver: Sverige dominerade biståndet till Tanzania under 1970-talet och var den största givaren i volym varje år från 1972 till 1979. Under dessa år var det svenska biståndet i hög grad kopplat till Nyerere-administrationens industriutvecklingspolitik och till Nyereres vision om afrikansk socialism. Sverige och andra nordiska regeringar var mycket positiva då de såg likheter med egna socialdemokratiska principer.

Vad rapporten dock inte nämner i sin sammanfattning är att Sverige hade borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982, som utan kritiskt tänkande fullföljde stödet till det socialistiska Tanzania. Det tycker jag är en av de mest uppseendeväckande detaljerna i det hela.

Sverige sökte ett tvillingland i Afrika och tyckte sig se det i Tanzania. Det mest centrala i Nyereres socialistiska politik hette ujamaa. Det var ett projekt som gick ut på att krossa de gamla bystrukturerna på landsbygden och istället upprätta kollektivjordbruk. Människor förflyttades, ofta under tvång. Produktionen avstannade, jorden missköttes och ekonomin kollapsade. Detta pågick under flera decennier och hade ett entusiastiskt svenskt stöd.

Från EBA-rapporten igen: 1960- och 70-talen kännetecknades av en mycket instabil ekonomisk tillväxt och en ökande inflation. I början av 1980-talet inträffade en ekonomisk kollaps, delvis på grund av brister i politiken och de institutionella resultaten under Nyerere-epoken, och dess vision om afrikansk socialism. Visionen innefattade främjandet av en strukturell ekonomisk omvandling från en jordbruksekonomi till en industriell ekonomi grundad på självförsörjning. Detta inbegrep en politik där landsbygdsbefolkning flyttades till byar för att främja socialistiskt orienterad produktion.  

Slutsatsen i rapporten är att, citat: Sverige ansågs ha bidragit till en lägre tillväxt under 1966 till 1992. (…) Givarsamfundet bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980-talet.

Det här är en formulering av EBA som i sin enkelhet sammanfattar mycket av svensk biståndspolitik: Perioden 1962–1982 präglades av goda intentioner och stark optimism. Trots det framgår det tydligt av tillgänglig dokumentation att det var två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter.

Sextiosex miljarder kronor i bistånd. Sjunkande tillväxt. Ekonomisk kollaps. Bortkastade utvecklingsmöjligheter. Med den här rapporten från EBA får vi för första gången en konkret sammanfattning av misslyckandet, men huvuddragen har varit kända länge. Hur har Sida reagerat på det? Som vanligt, genom att överföra mer pengar.

Bara under 2015 tog Tanzania emot 837 miljoner kronor från svenska skattebetalare.

Läs hela rapporten HÄR.