Hur ska det gå för Lundin och Bildt?
Åklagare Magnus Elving ringde i går. Han har under fem års tid bedrivit en förundersökning gällande påstådda brott mot den internationella humanitära rätten i Sudan under åren 1997 till 2003.
Konkret handlar hans utredning om huruvida det svenska oljebolaget Lundin Oil agerade olagligt i södra Sudan – nuvarande Sydsudan – under den aktuella perioden. Det finns tre konkreta frågeställningar.
1 – Går det att bevisa att de påstådda brotten av militär och regeringsanknuten milis mot civilbefolkningen i Block 5A har ägt rum under den aktuella tiden?
2 – Var i så fall personer med svensk anknytning medvetna om dessa brott?
3 – Har dessa personer på något sätt främjat brott genom ”råd eller dåd” – det vill säga, har de genom faktiska åtgärder, beslut, psykisk påverkan eller på annat sätt styrkt förövarna i deras beslut att begå brottsliga handlingar?
Elving hade en del saker han ville fråga mig om. År 2000 var jag på plats i Lundins prospekteringsområde tillsammans med dåvarande vd Ian Lundin. Jag filmade och mitt material visades som ett Dokument Utifrån på SVT. Året därpå gjorde jag ett nytt besök där och det blev ett reportage i SVT:s Agenda. Se det HÄR.
Jag har själv blivit förhörd av Magnus Elving i den här frågan. Nu ser jag i tidningsuppgifter från i somras att även Ian och Lukas Lundin skall förhöras, och dessutom Carl Bildt som satt i Lundins styrelse från 2000.
När jag talade med Magnus Elving i går frågade jag hur det gick med hans utredning. Han var som vanligt förtegen men sade ändå att någon typ av besked sannolikt kommer under nästa år.
Det måste vara en åklagares mardröm att försöka genomföra förhör med folk, givet det läge som råder i Sydsudan, sade jag.
Inte alls, svarade Elving. Han tyckte det var intressant och lärorikt, och att få tag på vittnen var inte så svårt som man kanske kan tro.
Jag önskar honom lycka till. Jag tycker det vore en seger för det svenska rättssamhället om vi kunde få ett avgörande i den här frågan. Helt oavsett utslaget.
Såvitt jag vet är jag fortfarande den enskilde svensk som har den bredaste kunskapen när det gäller inbördeskriget och oljans roll i detsamma i Sudan.
2014 gav jag ut min reportagebok Oljans pris där jag utförligt redovisar de fantastiska turerna kring kriget, oljan och Lundin Oil. Den som läser den kan med någorlunda precision gissa sig till svaren på de tre frågorna ovan.
Köp Oljans pris på Adlibris HÄR eller Bokus HÄR. Den finns även som e-bok.
Min hjältinna Ayaan Hirsi Ali
När jag reste till Afrika första gången 1976 hamnade jag hos en sudanesisk familj i Khartoum. Jag hade lärt känna en av deras söner på tågresan genom nubiska öknen och togs emot med sedvanlig sudanesisk gästfrihet.
Jag hade läst en del om könssegregeringen i muslimska länder och den verklighet jag fick bevittna där jag bodde i två veckor var lika fascinerande som hårresande.
När jag kom till Kenya några månader senare checkade jag in på lilla underbara Iqbal Hotel i Nairobis fattigkvarter. Hotellet beboddes till stor del av landsflyktiga somaliska tjejer. Vi blev kompisar och jag tillbringade många, många timmar i deras khattuggande sällskap. De berättade om sin livssituation i Somalia och förklarade varför de gladeligen hade riskerat livet för att fly landet. Det kvinnoförtryck de vittnade om var för mig närmast obegripligt.
Det var inte förrän långt senare som jag kunde få struktur på mina tankar kring kvinnors situation i Somalia. Och även många andra muslimska länder. Det var när jag läste somaliska Ayaan Hirsi Alis självbiografiska bok ”Infidel”. På svenska fånigt kallad ”En fri röst”.
Hon blev min hjältinna. En knivskarp analytiker och totalt oförfärad kritiker av ett system som förslavar kvinnor. Förvandlar dem till bruksföremål.
Ayaan Hirsi Ali är i Sverige nu för att lansera en ny bok. ”Reformera islam” heter den. Om detta skriver Erik Helmerson i DN 25 april. Läs texten HÄR.
Erik H brukar ju kunna tala klarspråk men nu studsar han som en flipperkula mellan åsiktskorridorens väggar. Han skriver att Ayaan Hirsi Ali ställer viktiga frågor men att hon inte alltid har de rätta svaren.
Nähä? Och vilka är de rätta svaren på alla de extremt kritiska frågor man måste ställa gällande kvinnors situation i Somalia och andra muslimska länder? Vet Erik Helmerson det?
Han beskyller henne för att hennes uttalanden om islam ofta har varit ”plumpa, okänsliga och hårda”.
Vem är det Ayaan Hirsi Ali skall vara känslig och mjuk emot? Är det för att hon är kvinna som Erik H kräver detta av henne? Jag blir snart galen av den här undfallenheten inför inhumana samhällssystem.
Det som kan tilläggas här, är att det inte är islam som är huvudfienden i sammanhanget. Som Per Brinkemo förtjänstfullt har förklarat i sin bok ”Mellan klan och stat. Somalier i Sverige” handlar det om klansystemet. Islam är en religion som är specialdesignad för klansamhällen i ökenområden. För att tala med Marx så utgör islam den ideologiska överbyggnaden i ett klansamhälle som Somalia. De klanregler som tuktar kvinnorna och reducerar dem till status- och bruksföremål och framför allt barnaföderskor, förvandlas av islam till gudomliga påbud. Att bryta mot dem är att häda, att bespotta Allah.
Även kristendomen föddes i ett klansamhälle men genomgick sedermera den omvälvande reformationen. Den blev möjlig först när klanerna hade tappat makten i Europa. Så länge muslimska länder till övervägande del är utpräglade klansamhällen kommer ingen reformation att äga rum. Det är muslimerna själva som är de stora förlorarna, vilket de sekteristiska striderna muslimer emellan i Nordafrika och Mellanöstern vittnar om.
Ebola, gröna apor och andra farsoter
När jag reste genom Sudan första gången 1976 blev jag strandad i huvudstaden Khartoum. Det hade jag i och för sig inget emot. Khartoum var en härlig plats på den tiden för en ung och äventyrslysten svensk. Skälet till min ofrivilliga längre vistelse där var att en farsot hade brutit ut i den södra delen av landet. Den kallades gröna-ap-sjukan och var nära besläktad med det som i dag heter ebola.
Det dröjde innan jag kunde resa vidare. All trafik till och från södra Sudan stängdes av. Så småningom lokaliserade man ett slags epicentrum för sjukdomen, byn Maridi i södern. Sudanesiska myndigheter gjorde då det enda de kunde. De blockerade Maridi och lät folk dö. Det hjälpte dock inte helt. Många smittade hade redan lämnat byn och på det nedgångna sjukhuset i staden Juba – numera huvudstad i Sydsudan – hamnade patienter som sprutade infekterat blod ur alla kroppsöppningar. Jag träffade senare två engelsmän som hade varit inlagda där för dysenteribehandling men tvingats fly för att undgå smittan. De vandrade genom vildmarken och nådde sedermera Kenya vars gräns till Sudan också var officiellt stängd.
Redan då visade det sig alltså svårt att begränsa sjukdomen med avspärrningar. Folk reser hela tiden och rör sig ofta snabbt över långa distanser.
Grön-ap-sjukan och ebola kommer från djurriket, från infekterade däggdjur. Folk äter bushmeat, ofta apkött. Det anses vara en delikatess. Detta har länge betraktats som ett problem som hotar exempelvis schimpansbeståndet. Nu visar det sig att naturen slår tillbaka. Många hävdar ju att även hiv har ett liknande ursprung.
Jag kan se ett skrämmande men också fascinerande apokalyptiskt undergångsscenario utvecklas. Vi människor går omkring och oroar oss för global uppvärmning, kärnvapenkrig och andra katastrofer som kan hanteras med vetenskapliga och politiska metoder. Medan vi är helt upptagna med att titta åt det hållet smyger sig naturen på i det fördolda. Fågelinfluensa, gröna-ap-virus och ebola slår till och vi står där nakna och chanslösa.
Vita afrikanördar som älskar den kontinenten slänger sig ofta med ett uttryck som sammanfattar den frustration man kan känna när allt går åt pipsvängen. Trots att man varit västerländskt smart och tror sig ha gjort allt rätt. Africa wins again! suckar folk.
Ska mänsklighetens vagga som numera avfärdas som ointressant för vår fortlevnad visa sig bli vår baneman?
I dag härjar ebola främst i Liberia och Sierra Leone. Två länder som fått sin beskärda del av sjukdomar, olyckor och katastrofer. Se mina två korta filmer som handlar om det. Klicka HÄR och HÄR.
Recension av en recension
Ingen blir profet i sin egen hemstad. När Uppsala Nya Tidning sent omsider recenserade min bok Oljans pris 2 juni (läs texten HÄR) så kunde man känna hur recensenten Lena Sohl knappt ville ta i den med tång. Hon kan inte smälta att jag vägrar ansluta mig till utövarna av en av Sveriges mest populära folksporter, den som kallas Lundin bashing på engelska. Att smiska oljebolaget Lundin.
I bokens inledande kapitel berättar jag utförligt om den situation som rådde i inbördeskrigets Sudan kring millennieskiftet. Vilka de olika aktörerna var, krigets förlopp och oljebolagens roll i sammanhanget. Den som läser detta kommer att förstå att skurkarna var många, offren var ännu fler och hjältarna gick att räkna på ena handens fingrar.
Att i det läget ensidigt peka ut oljebolagen som orsak till det omfattande mänskliga lidandet är djupt intellektuellt ohederligt och vittnar om total okunnighet. Mitt privilegium är att jag var där, jag såg vad som hände och jag träffade både offer och förövare. Det är det jag skriver om i Oljans pris.
Lena Sohl i UNT blir så provocerad av mina påståenden i boken att hon vänder sig direkt till mig i sin recension och skriver att jag har fel. Hon är en av många skrivbordsexperter som anser sig känna till sakförhållanden utan att själv ha varit på plats.
I recensionens ingress står det att boken handlar om ”de katastrofer som oljebolagens verksamheter i Östafrika lett till”.
Det gör den inte alls. Den handlar om helt andra saker. Men enligt den arbetsbeskrivning som svenska kulturarbetare har att rätta sig efter måste oljeutvinning i Afrika resultera i katastrofer. Om verkligheten ser annorlunda ut så är det fel på verkligheten, och då är det litteraturrecensentens plikt att påtala detta.
De långa kapitel som utgör merparten av boken och handlar om Kenya, Uganda och Etiopien nämner Lena Sohl över huvud taget inte.
Uppsala där jag bor är en trevlig stad men dess kulturelit är liten. Den utgör ett slags kulturell helgedom och om man som jag svär i denna kyrka så får man förstås betala ett pris för det.
Det hade varit fåfängt av mig att förvänta mig en uppskattande recension i UNT.
Den som vill läsa andra mer genomtänkta recensioner av min bok kan klicka HÄR.
Mer om propagandakriget i Sydsudan
De pågående striderna i Sydsudan berättar en del om propagandan som spreds vid millennieskiftet gällande det inbördeskrig som då pågick i Sudan.
Det var då organisationen Christian Aid publicerade sin rapport The Scorched Earth. Den brända jorden. Enligt rapporten pågick det som närmast kunde liknas vid ett folkmord i södra Sudan. Khartoums regeringsarmé tillsammans med lojala milisgrupper ägnade sig åt att förfölja och döda civila som bodde i det vidsträckta område där oljeprospektering pågick.
Svenska Lundin Oil pekades ut som en av de värsta bovarna beroende på att bolaget hade låtit bygga en väg mellan städerna Bentiu och Leer. Fyrtioåtta byar sades ha bränts ned för att ge plats åt vägbygget. 160 000 människor hade dödats eller drivits på flykt. Påstods det.
Dessa siffror förbryllade mig. När jag besökte platsen 2001 konstaterade jag att tusentals människor hade flytt till Bentiu och grannstaden Rubkona, där regeringsarmén, Lundin Oil och den största milisgruppen hade sina högkvarter.
All min erfarenhet av krig sade mig att civila flyr bort från det som hotar dem. De flyr inte till sina mördare. Det var något i Christian Aids version av kriget som inte stämde.
Gerillan SPLA nämndes knappt i sammanhanget. All skuld lades på oljebolagen, i synnerhet Lundin Oil.
För cirka en månad sedan meddelade Läkare utan gränser, MSF, att de evakuerade sin klinik i Bentiu och förde patienter och personal i säkerhet till staden Leer. MSF:s chef på plats uttryckte sin stora lättnad över att det fanns en bra väg som underlättade evakueringen. Det är den väg som Lundin lät bygga för 14 år sedan.
Härom dagen kom ett nödrop från MSF. All deras personal i Leer har tvingats fly ut i bushen tillsammans med samtliga patienter. Det är livsfarligt att stanna kvar. Häftiga strider pågår. Läs nyhetstelegrammet HÄR.
Den militära organisation som nu vållar död och förödelse i regionen är densamma som tidigare hölls om ryggen av Christian Aid och beskrevs som offer, krigets stora förlorare.
Läs min föregående bloggtext här nedan om den högerkristna desinformationskampanjen.
Om de nu pågående striderna i Sydsudan kan föra något gott med sig, så är det kanske att rätta till de felaktiga analyser som gjordes av inbördeskriget för ett decennium sedan.
USA:s kamp för Sydsudan förgäves
När Sydsudans president Salva Kiir framträder offentligt har han alltid en stor cowboyhatt på huvudet. Den har han fått av USA:s tidigare president George W Bush. Hatten symboliserar den nära relationen mellan dessa män. Varje gång Salva Kiir visar sig i den betyder det att han bedyrar Bush sin vänskap och respekt.
Få svenskar förstår den symboliken. Sydsudan har försvunnit från den svenska medieradarn. Våra stora tidningar bryr sig inte ens om att skicka dit sina korrespondenter.
Det är synd eftersom Sydsudan är en nation som spelar en mycket viktig roll i det stora politiska spelet om Afrika. Det har man förstått i USA där upprördheten över det som nu pågår i världens nyaste land är påtaglig.
Under det långa inbördeskriget i Sudan som pågick mellan 1983 och 2005 växte den amerikanska insikten om att en avgörande geopolitisk förändring stod för dörren. Om ett självständigt, kristet dominerat Sydsudan kunde skapas så skulle det landet kunna bli en trogen amerikansk allierad. Den muslimska expansionen söderut på kontinenten som dirigerades av Hassan Turabi, parhäst till Sudans president Omar Bashir, skulle kunna stoppas.
USA inledde ett mycket ambitiöst lobbyarbete för att tvinga fram en politisk lösning som innebar att Sudan skulle delas. Det var framför allt George W Bush som satte upp detta som sitt främsta politiska mål i Afrika. Politiska tungviktare som exempelvis John Prendergast satsade all sin tid på projektet.
President Bush hade ett nära samarbete med den kristna högern i USA. Ur det samarbetet föddes det omfattande lobbyarbete som bar frukt efter flera år. En av de drivande var Franklin Graham, son till evangelisten Billy Graham.
För att isolera regeringen i Khartoum spred högerlobbyn uppgiften att slaveriet i Sudan hade fått ett uppsving på grund av inbördeskriget. Högerkristna organisationer samlade pengar för att köpa loss ”slavar”. Det blev naturligtvis en mycket lukrativ verksamhet för ”slavhandlarna”. Miljoner dollar satsades på att översätta bibeln till lokala sydsudanesiska språk. Jag har själv inspekterat Franklin Grahams organisation Samaritans Purse och följt deras arbete med att flyga in biblar till gerillakontrollerade områden.
Alla som på något sätt understödde den förhatliga regeringen i Khartoum skulle motarbetas. Det gällde i synnerhet de oljebolag som var verksamma i Sudan. Kristna grupper i USA och Europa engagerade sig i arbetet. För att kunna nå målet – ett självständigt Sydsudan – måste de utländska affärsföretag i Sudan som stödde regeringen stoppas. Detta blev den amerikanska kristna högerns stora paradfråga.
Det är intressant att notera att denna genuint högerkristna strategi anammades utan att problematiseras eller ifrågasättas av exempelvis svenska debattörer på vänsterkanten. Franklin Grahams paroller köptes utan prut och upphöjdes till gospel truth.
I dag är förvirringen total i alla läger. De som tidigare beskrevs som martyrer lidande under Khartoums förtryck sliter nu strupen av varandra. Salva Kiir har tagit av sig cowboyhatten och dragit på sig en kamouflagefärgad keps istället.
Den bild av inbördeskriget i Sudan som målades upp av den amerikanska kristna högern tillsammans med diverse europeiska kristna organisationer visar sig nu i efterhand vara falsk. Maktförhållandena såg inte ut så som de beskrevs. Gerillan SPLA – som i dag får ta skulden för de strider som pågår och har dödat säkert 10 000 människor – var inte den folkliga befrielserörelse som många ville beskriva den som.
Den som vill veta mer om detta uppmanas att läsa min bok Oljans pris som kommer ut i april.
Biståndet medskyldigt till våldet i Sydsudan
De strider som bröt ut i Sydsudan sistlidna december var väntade. Redan för tre år sedan, den 7 januari 2011 publicerade jag en text på DN Debatt med rubriken ”Svenskt bistånd sponsrar kapprustning i södra Sudan”.
Jag skrev: Nu pågår en intensiv kapprustning mellan de forna fienderna i landet. Det sker med hjälp av biståndspengar, bland annat svenska.
En regering som vill skaffa sig legitimitet inför folket bör naturligtvis lägga nationens resurser på det som folket allra mest behöver. Sjukvård, skolor, vägar och sanitet. Allt detta saknas nämligen i södra Sudan.
Men i en tyst överenskommelse har detta istället överlåtits åt utländska biståndsgivare. Det finns en mörk baksida av denna biståndsgenerositet. Den betyder nämligen att regeringen kan satsa sina oljepengar på att köpa vapen. Fyrtio procent av södra Sudans budget går till ”säkerhet”, läs militär upprustning. Fyrtio procent!
Läs hela texten på DN Debatt HÄR.
Jag påpekade vidare att det yttre krigshotet inte var särskilt påtagligt. Däremot fanns det en överhängande risk att olika rivaliserande grupper inom landet skulle gå i krig mot varandra.
Det är exakt vad som nu har hänt. Och dessa grupper är välbeväpnade.
Sydsudan skapades 2011 som ett direkt resultat av fredsöverenskommelsen som satte punkt för ett 22 år långt krig. Den nya nationen blev omedelbart en favorit för biståndsorganisationer i västvärlden. EU och de enskilda medlemsländerna, inklusive Sverige, har överfört enorma penningsummor avsedda för utvecklingsprojekt. Detta har inneburit ökade möjligheter till förskingring i stor skala. Den viktigaste effekten av den omfattande hjälpen är dock att landets egna resurser – oljepengar – har kunnat användas för att bygga upp krigsmakten. Det är denna krigsmakt som nu i över en månads tid har ägnat sig åt att ta livet av de egna medborgarna.
Enkelt uttryckt: biståndsgivarna har fixat markservicen vilket har gjort det möjligt för Sydsudans regering att istället lägga pengarna på krigsmakten.
Om givarländerna från början hade krävt att Sydsudans regering skulle finansiera utvecklingsprojekt och därmed bygga ett socialt kontrakt med sina medborgare, så hade kanske den politiska situationen i landet kommit att se annorlunda ut. Men det som hände var att praktiskt taget alla projekt av betydelse för gemene man togs omhand av utländska biståndsgivare. Efter en tid började medborgarna med fog ställa sig frågan vad de skulle ha regeringen till.
Det är det oansvariga biståndet som starkt har bidragit till att Sydsudan allt sedan sin tillblivelse har utvecklats till ett land där medborgarna tycker att regeringen är irrelevant, och dessutom en parasit som mest bara ägnar sig åt att försnilla pengar.
I det läget är det inte konstigt om våldet blir lättantändligt och att lojaliteten med regeringen sviktar.
Det är inte första gången ett oansvarigt bistånd möjliggör militarisering. För varje svensk biståndskrona som nådde Sydsudan, frigjordes motsvarande summa i landets budget för vapeninköp. Nu mördas oskyldiga civila med dessa vapen.
Det här är enkel matematik som varenda biståndsgivare känner till. Men som ingen vill prata om.
Kommer i april: “Oljans pris”
I april ger jag ut min bok Oljans pris. Det är en litterär dokumentär som handlar om den växande oljeindustrin i Östafrika.
En stor del av boken handlar om situationen i Sudan kring millennieskiftet. Det var då Lundin Oil gjorde entré och började leta efter olja. Inbördeskriget hade pågått i 17 år men VD Ian Lundin ansåg ändå att det var fråga om stamstrider.
– Det är som vilda västern, sade han. Det är många olika grupper som springer omkring och slåss mellan varandra.
Med sin blotta närvaro drogs Lundin in i kriget och i dag är dåvarande styrelsen för bolaget föremål för en förundersökning av svensk åklagare. Det handlar om medhjälp till folkrättsbrott.
Jag var där, jag reste med Ian Lundin, filmade och intervjuade. I Oljans pris berättar jag för första gången hela historien om vad som hände där, och hur det hände. Vem som gjorde vad.
Jag skriver också om hur det gick till när åklagare Magnus Elving förhörde mig, vad Africa Oils VD avslöjade för mig och vad Carl Bildt berättade när jag talade med honom om Lundin och Sudan.
Men min bok handlar också om andra länder i regionen. Jag besökte nyligen El Kuran, den plats i den etiopiska Ogadenprovinsen som Martin Schibbye och Johan Persson var på väg till när de greps av etiopisk polis. Jag skriver om mitt möte med människorna på platsen, om gerillan ONLF vars representant jag träffade, och bolaget Africa Oil som letar efter olja där.
Jag berättar om Lamu, paradisön på Kenyas kust där en jättelik hamn och oljeterminal skall byggas. Platsen är idealisk för att skeppa ut Afrikas alla dyrbara råvaror till Kina som slukar allt.
I framtidens historieböcker kommer man kunna läsa att det var vid Lamu det stora globala maktskiftet beseglades. Det maktskifte som tvingade västvärlden på knä och fick Kina att stiga fram som den nya obestridda globala stormakten.
Allt tack vara råvarorna från Afrika, världens rikaste kontinent med världens fattigaste befolkning.
Olja är den viktigaste råvaran av dem alla. Oljans pris blir årets mest angelägna inlägg i diskussionen om vår framtid.
Läs mer på bokens hemsida www.oljanspris.se eller klicka HÄR.
Peter Gadet spökar igen i Sydsudan
Uppgifterna om att det är Peter Gadet som ligger bakom de dramatiska händelserna i staden Bor i Sydsudan är minst sagt oroväckande.
Under det långa inbördeskriget i Sudan som upphörde 2005 var Peter Gadet en av de mest tongivande figurerna. Han bytte lojalitet upprepade gånger. Han var ansluten till en milisgrupp i oljedistriktet Unity State men revolterade mot sin befälhavare kring millennieskiftet. Revolten misslyckades och då enrollerades han av gerillan SPLA istället. Han inledde en hänsynslös terror mot civila strax söder om staden Rubkona där Lundin Oil hade sin bas.
Gadet tillhör nuerstammen och det påstås nu i nyhetsrapporteringen att han skulle vara lojal mot den utpekade kuppmakaren Riek Machar, även han nuer.
Jag tvivlar på det. De samarbetade ibland under inbördeskriget men var oftast fiender och kan möjligen nu ha ingått en taktisk allians. Men Peter Gadet kommer inte att underordna sig Riek Machar, det vågar jag lova. Han har egna, mycket välutvecklade maktambitioner.
När Sydsudan blev självständigt startade han en rebellgrupp vid namn South Sudan Liberation Army och började attackera civila under förespegling att det var en kamp mot regeringen. Relativt nyligen lät han sig rekryteras till regeringsarmén. Men nu är han på krigsstigen igen och utpekas som befälhavare för de nuersoldater som har erövrat Bor och dödat ett okänt antal människor.
Beteendet är typiskt för Peter Gadet.
Bor är en stad vars namn väcker minnen av ond, bråd död. Det var där inbördeskriget startade 1983 då framlidne SPLA-ledaren John Garang ledde ett myteri bland soldaterna. Men det var också i Bor den stora massakern inträffade 1991, då Riek Machars rebeller dödade omkring 2 000 civila, tillhörande dinkastammen. Den omfattande svält som följde beroende på att Rieks styrkor hade plundrat hela regionen påstås ha skördat 25 000 dödsoffer.
Notera alltså att denne Riek Machar, skyldig till Bormassakern, var vicepresident ända fram till i somras.
Jag var i Bor för några år sedan. Då var det en fridfull hamnstad vid Nilen, en viktig transitpunkt där gods från norr lastades från fartyg till lastbilar för vidare färd söderut. Bor är en mycket viktig stad i Sydsudan.
Att Peter Gadets styrkor nu har erövrat staden och uppges ha siktet inställt på huvudstaden Juba är väldigt dåliga nyheter. Peter Gadet är regeringens onde Nemesis. Han är den de har fått för sina synder.
Anna Lindh, Sudan och folkrätten
I dag talar alla om Anna Lindh som mördades för tio år sedan. Medierna bågnar av hyllningsartiklar. Hon beskrivs som världens bästa utrikesminister som skulle ha blivit världens bästa partiordförande. Kanske världens bästa statsminister.
Måhända är jag miljöskadad av mitt jobb som journalist. Cynisk, luttrad. Men jag kan inte hjälpa att jag något blasfemiskt anar att det handlar om att sminka liket.
”Den utrikespolitiska förnyelse som hon kom att representera var den förändrade synen på folkrätten och de mänskliga rättigheterna inom vänstern”, skriver Katrine Kielos i dagens DN.
Jag vet inte hur mycket förnyelse hon stod för. Det lilla jag hade med henne att göra gav mig inte anledning att hysa några illusioner.
Under mitt arbete med boken Sveriges afrikanska krig (Timbro förlag 2008) försökte jag ta reda på i vilken mån hjälporganisationen Norska Folkhjälpen hade smugglat vapen till gerillan SPLA under inbördeskriget i Sudan, delvis med finansiering av svenska Sida. Norska UD försäkrade att ingen smuggling hade förekommit. Så här skrev jag:
”Alla som hade lite inblick i hur det sudanesiska inbördeskriget gestaltade sig visste att det var helt omöjligt att bilda sig en klar uppfattning om vem som smugglade vapen och vem som inte gjorde det. Det vi vet är att Norska Folkhjälpen öppet tog ställning för och solidariserade sig med SPLA-s militära målsättning. Vi vet också att Norska Folkhjälpen anklagades för vapensmuggling gång på gång, av den ena efter den andra. Av sudaneser, av biståndsarbetare och av journalister. Norska UD-s försäkran luktade mörkläggning lång väg.
Jag försökte forska i hur Sida hanterade sin relation med Norska Folkhjälpen, men utan framgång. Jag ville ta reda på vilka kontakter som hade förekommit mellan svenska och norska UD i frågan. Det var dåvarande statssekreterare Mats Karlsson som var ansvarig för den här delen av Afrika och jag hittade en notering i UD-s diarium om att han hade träffat Norges ambassadör den 2 oktober 1998 och pratat om Sudan. Med största sannolikhet rörde samtalet Norska Folkhjälpen och kritiken mot dess verksamhet, eftersom detta hade blivit en nyhet även i Sverige. Jag begärde ut handlingarna om Mats Karlssons möte med den norske ambassadören, min förfrågan valsade fram och tillbaka en tid. Till slut fick jag ett brev från svenska UD. ”Regeringen avslår Er begäran”, stod det överst. ”Den av Er efterfrågade handlingen innehåller uppgifter som angår Sveriges förbindelser med annan stat. Det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser om uppgifterna röjs. Dessa uppgifter omfattas därför av sekretess enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.” Undertecknat Anna Lindh, utrikesminister.
Förnyelse i synen på folkrätt och mänskliga rättigheter? Tja, fråga dem vars anhöriga dog av vapen som kanske hade hamnat i händerna på rebellsoldater med benäget bistånd av Sverige.
Sveriges afrikanska krig finns att köpa HÄR.