Lundinspåret kallnar i Sydsudan
Jag träffade häromdagen en man från Sydsudan som lever som kvotflykting i Sverige. Han är en av få överlevande efter en massaker på en polisstation i Juba, Sydsudan, 2013. Omkring 200 män sköts ihjäl instängda i ett rum. Inte sedan Rwanda 1994 har jag tagit del av en sådan fruktansvärd berättelse.
Jag kan inte undgå att koppla samman det som nu sker i Sydsudan med den förundersökning gällande misstänkt medhjälp till folkrättsbrott som svenske åklagaren Magnus Elving arbetar med. Den utredning som alltså handlar om huruvida styrelsen för Lundin Oil ska kunna åtalas.
För att kunna värdera vilka möjligheter Elving har att på ett rättssäkert sätt bedriva sitt arbete måste man förstå vilken typ av samhälle Sydsudan är. Och jag är inte helt övertygad om att han och hans medarbetare gör det. Där gäller helt andra regler och normer än här.
En av mina källor berättar att Elvings kollega, chefsåklagare Krister Petersson besökte Sydsudan för ett par år sedan och genomförde förhör. En av dem han träffade var Tito Biel som var högt uppsatt befälhavare i milisgruppen South Sudan Defence Forces, SSDF, under det andra inbördeskriget mellan 1983 och 2005. Det som alltså slutade med en uppgörelse som banade väg för bildandet av den självständiga staten Sydsudan. Han var verksam i det område där Lundin borrade efter olja. Han var en av storskurkarna och visste det mesta om vad som hände i regionen.
Krister Petersson hade tur som fick tag på Tito Biel. Det var i grevens tid för i slutet av förra året dödades denne i en helikopterattack. Han kan sålunda inte medverka i en eventuell rättegång.
En annan centralfigur som dog för inte länge sedan var Paulino Matip. Där gick åklagaren miste om ett nyckelvittne av rang.
Petersson träffade dock den allra största storskurken Riek Machar, som tidvis samarbetade med Lundin kring millennieskiftet. Enligt min uppgiftslämnare fick åklagaren inte ut så mycket av det mötet. Riek Machar bad honom komma tillbaka senare. Come back later som det brukar heta när folk i Afrika inte vill prata med en. Såvitt jag förstår har det ännu inte hänt på grund av det dåliga säkerhetsläget i Sydsudan. Jag skulle inte heller tro att Riek Machar är så intresserad av att prata med den svenske åklagaren. Han har alldeles för många bokstavliga lik i garderoben.
En annan intressant person som Petersson intervjuade var John Dor, tidigare guvernör i staden Bentiu. Jag träffade honom år 2001 och fick intrycket att han var något så ovanligt som en hederlig regeringstjänsteman. Han stod Lundin nära men var ändå öppenhjärtig med detaljer i det då pågående kriget, detaljer vars offentliggörande inte gynnade det svenska bolaget.
Därutöver träffade Krister Petersson ett antal vanliga civila som påstod sig vara offer för krigshandlingar. Vittnen som kan vara relevanta i Elvings utredning. Det är intressant eftersom jag har hört från en annan av mina källor att det sprids ett rykte i Sydsudan om att man kan få pengar om man pratar med en svensk åklagare om händelserna i Western Upper Nile under kriget. Sannolikt en missuppfattning av det faktum att civila som drabbats eventuellt kan få skadestånd i händelse av fällande domar.
Jag tror det är upplagt för en riktigt rafflande final på Magnus Elvings förundersökning. Jag följer den med stor spänning.
Den som vill fördjupa sig i detta skall läsa min bok Oljans pris från 2014 där jag utförligt redovisar alla turerna i den här högintressanta historien. Boken finns på Adlibris och Bokus. Läs också om den HÄR.
Hur ska det gå för Lundin och Bildt?
Åklagare Magnus Elving ringde i går. Han har under fem års tid bedrivit en förundersökning gällande påstådda brott mot den internationella humanitära rätten i Sudan under åren 1997 till 2003.
Konkret handlar hans utredning om huruvida det svenska oljebolaget Lundin Oil agerade olagligt i södra Sudan – nuvarande Sydsudan – under den aktuella perioden. Det finns tre konkreta frågeställningar.
1 – Går det att bevisa att de påstådda brotten av militär och regeringsanknuten milis mot civilbefolkningen i Block 5A har ägt rum under den aktuella tiden?
2 – Var i så fall personer med svensk anknytning medvetna om dessa brott?
3 – Har dessa personer på något sätt främjat brott genom ”råd eller dåd” – det vill säga, har de genom faktiska åtgärder, beslut, psykisk påverkan eller på annat sätt styrkt förövarna i deras beslut att begå brottsliga handlingar?
Elving hade en del saker han ville fråga mig om. År 2000 var jag på plats i Lundins prospekteringsområde tillsammans med dåvarande vd Ian Lundin. Jag filmade och mitt material visades som ett Dokument Utifrån på SVT. Året därpå gjorde jag ett nytt besök där och det blev ett reportage i SVT:s Agenda. Se det HÄR.
Jag har själv blivit förhörd av Magnus Elving i den här frågan. Nu ser jag i tidningsuppgifter från i somras att även Ian och Lukas Lundin skall förhöras, och dessutom Carl Bildt som satt i Lundins styrelse från 2000.
När jag talade med Magnus Elving i går frågade jag hur det gick med hans utredning. Han var som vanligt förtegen men sade ändå att någon typ av besked sannolikt kommer under nästa år.
Det måste vara en åklagares mardröm att försöka genomföra förhör med folk, givet det läge som råder i Sydsudan, sade jag.
Inte alls, svarade Elving. Han tyckte det var intressant och lärorikt, och att få tag på vittnen var inte så svårt som man kanske kan tro.
Jag önskar honom lycka till. Jag tycker det vore en seger för det svenska rättssamhället om vi kunde få ett avgörande i den här frågan. Helt oavsett utslaget.
Såvitt jag vet är jag fortfarande den enskilde svensk som har den bredaste kunskapen när det gäller inbördeskriget och oljans roll i detsamma i Sudan.
2014 gav jag ut min reportagebok Oljans pris där jag utförligt redovisar de fantastiska turerna kring kriget, oljan och Lundin Oil. Den som läser den kan med någorlunda precision gissa sig till svaren på de tre frågorna ovan.
Köp Oljans pris på Adlibris HÄR eller Bokus HÄR. Den finns även som e-bok.
Vem bryr sig om mördandet i Sydsudan?
Striderna i Sydsudan intensifieras. Rebellerna under ledning av Riek Machar har intagit staden Bentiu som är huvudort i det viktigaste oljedistriktet.
Under påskhelgen mördades hundratals civila i ett blodbad som leder tankarna till Rwanda för 20 år sedan.
Människor i Bentiu sköts och slogs ihjäl i kyrkor, moskéer och sjukhus. Rebellerna tog över en lokal radiostation och sände hatfyllda budskap riktade mot ”de andra”, de som inte tillhör Riek Machars stam.
Inga dödssiffror för kriget som inleddes den 15 december förra året har publicerats. Det är mycket märkligt. Mina kontakter i Sydsudan uppger dock att det rör sig om flera tiotal tusen, kanske upp emot etthundratusen totalt.
Bentiu, skådeplats för påskens massakrer, är granne med Rubkona där Lundin Oil hade sitt högkvarter kring millennieskiftet. I min nyligen utgivna bok Oljans pris skriver jag tämligen detaljerat om situationen där. Se bokens hemsida och läs ett smakprov HÄR.
I Sverige har våldet i Sydsudan reducerats till notisnivå. De stora nyhetsredaktionerna gäspar förstrött. De tycker antagligen att det blir alldeles för komplicerat att försöka reda ut vilka som är good guys och vilka som är bad guys. Lika bra att låta saken bero då. Ungefär samma inställning som inledningsvis rådde gällande folkmordet i Rwanda. Krigen i Kongo som inleddes i slutet av 1990-talet och släckte sammanlagt cirka 5,5 miljoner människoliv lyckades aldrig kvala in som stor nyhet i Sverige.
Samtidigt jobbar åklagare Magnus Elving vidare med sin förundersökning gällande Lundin Oils eventuella medverkan till folkrättsbrott i södra Sudan kring millennieskiftet. I juni har han hållit på i fyra år. Elving tycks fortfarande vara förvissad om att det var den vite mannens agerande som orsakade lidandet där.
Ibland hör jag folk säga att Afrika är svårt att förstå. Det är inte så konstigt när ämnet behandlas som det görs.
Klämtar klockan för Lundin Oil?
Fick besök av en kriminalinspektör från Krigsbrottskommissionen i går. En storvuxen och jovialisk herre ringde på dörren. Vi blev sittande i en och en halv timme och pratade Sudan, Lundin Oil och folkrättsbrott.
Som bekant misstänks Lundin Oil för medhjälp till folkrättsbrott i södra Sudan under perioden 1997 till 2003. De som kan komma att åtalas är de individer som satt i styrelsen för bolaget under den perioden. Det handlar om bröderna Ian och Lukas Lundin, Carl Bildt och övriga styrelsemedlemmar.
Jag har tidigare blivit förhörd av åklagare Magnus Elving och kriminalkommissarie Stig Edqvist i samma ärende. Det som jag särskilt noterade då var att de båda tycktes vara dåligt pålästa gällande inbördeskriget i Sudan som formellt tog slut 2005.
Kanske inte så konstigt. Den politiska situationen i södra Sudan var ohyggligt komplex och svåröverskådlig . Jag tror inte det fanns någon som hade full överblick över alla milisgrupper, gerillafraktioner och enskilda befälhavare från olika läger som allt som oftast bytte sida i kriget.
Det var på många sätt en journalistisk mardröm att rapportera från kriget eftersom det som var sant ena dagen inte stämde dagen efter.
Kriminalinspektören i går öppnade litet oväntat med att säga att han tyckte Elvings och Edqvists förhör med mig var dåligt genomfört. Det var för mycket luft, tyckte han.
Han berättade att han hade varit i Sydsudan och förhört vittnen. Dock inga politiker, endast folk på gräsrotsnivå.
Jag har länge känt mig skeptisk till Elvings förundersökning. När jag träffade Carl Bildt nyligen sade han att han inte hade blivit kontaktad av åklagaren ännu. Hur man skall kunna hitta bindande bevis för att Lundin Oil medverkade till folkrättsbrott för drygt tio år sedan är för mig ett mysterium. Men jag är ju inte jurist. Kriminalinspektören i går berättade att det nu är fem personer som jobbar med förundersökningen. Tidigare var de tre.
En sådan här undersökning tar tid, sade han, men tillade att vi om ett år bör veta om det kan bli ett åtal eller inte.
Spännande. Mycket tyder på att jag i det läget kommer att inkallas som något slags vittne. Måste börja förbereda mig mentalt på det.
Hyckleri om SPP, MSF och Lundin Petroleum
Aftonbladet skriver i dag om hur SPP köpt aktier i Lundin Petroleum (”skandalbolaget” kallat) och hur detta har väckt kritik på många håll.
Läkare utan gränser har SPP som pensionsförvaltare men överväger nu att byta till annat bolag. Det här är en riktigt intressant story med många bottnar.
Det är inte så konstigt att SPP väljer aktier i Lundin Petroleum. Det var tio år sedan bolaget gjorde sig av med sina kontroversiella tillgångar i det som då hette södra Sudan. Sedan dess har det mest handlat om jättefynd av olja i Nordsjön. Aktien har gått som en raket på börsen.
Aftonbladets reporter kan inte dölja sin indignation över att Läkare utan gränser förknippas med Lundin. Läkare utan gränser är ju “good guys” medan Lundin Petroleum är “bad guys”. Lundin är också föremål för en ”rättslig prövning”, som det formuleras i tidningstexten.
Well, jag har själv blivit förhörd av åklagare Magnus Elving i det sammanhanget och jag skulle ju inte säga att ett åtal mot Lundin verkar stå bakom knuten precis. Det skulle förvåna mig oerhört mycket om Elvings förundersökning resulterade i rättegång.
Men om vi då tittar på vad det var som orsakade – och fortfarande orsakar – våldsam kritik mot Lundin gällande Sudan, vad hittar vi då? Jo, först och främst det vid millennieskiftet dokumenterade samröret mellan dåvarande Lundin Oil och milisgruppen SSUM i södra Sudan.
SSUM stöddes av regeringen i Khartoum och hade till uppgift att skydda Lundin Oil så att bolaget skulle kunna leta efter olja utan att behöva vara rädd för gerillan SPLA.
SSUM var en ytterst brutal grupp som mördade civila. Dessutom rekryterade den barnsoldater, vilket jag visade i ett reportage på teve 2001. Titta på det HÄR om du vill.
Min tes är att alla som tillför resurser i ett krig, också blir delaktiga i kriget. Lundin tog SSUM:s tjänster i bruk. Utan tvivel blev Lundin delaktigt i kriget och det är det som hela kritiken mot bolaget handlar om.
Men – nu kommer det intressanta – Läkare utan gränser har gjort samma sak. Häromåret gav organisationen ut en bok som heter ”Humanitarian Negotiations Revealed”. Det är en mycket öppenhjärtig och självkritisk betraktelse över de svårigheter det innebär att arbeta som en humanitär organisation i ett krigsområde.
Utan omsvep bekänner Läkare utan gränser att de också flera gånger har anlitat väpnade milisgrupper för sitt beskydd. Precis som Lundin Oil. Så här skriver de bland annat i boken: ”Let’s go back to the issue of armed guards. In Afghanistan, in Eritrea and on many occasions in other situations, the organisation has used combatants to ensure the safety of its teams and convoys. Whilst humanitarian aid should not be imposed by force, the use of armed escorts has sometimes been seen in the history of the organisation as a condition for providing assistance.”
Läs hela texten HÄR.
Genom att anlita väpnade miliser gjorde sig Läkare utan gränser delaktigt i krig, på samma sätt som Lundin Oil. Det här borde kunna vara en intressant utgångspunkt för en viktig diskussion.
Dessvärre tror jag inte det svenska debattklimatet tillåter någon sådan. Ni som håller med mig har ändå härmed fått lite ”food for thoughts”, som engelsmännen säger.
Man kan aldrig “förstå” ett folkmord.
För första gången ställs nu en rwandier inför rätta i Sverige, anklagad för delaktighet i folkmordet 1994. Det är en svensk medborgare i 50-årsåldern. Ska bli intressant att följa.
Folkmordet i Rwanda förblir ett ständigt kliande ärr i världssamvetet. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.
De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.
Jag besökte Rwanda för några år sedan. Jag filmade och intervjuade överlevande. Jag besökte bland annat byn Nyamata. Kyrkan där har förvandlats till ett minnesmärke över en av de värsta enskilda massakrerna under folkmordet. Omkring tiotusen människor mördades i och i närheten av kyrkan under några få dagar i mitten av april 1994. På de enkla kyrkbänkarna ligger offrens kläder kvar i drivor. Klänningar, byxor, hattar och enkla smycken. Altarduken är fortfarande mörkfläckig av blod. Mängder av kranier ligger bevarade en trappa ned.
Aidan Hartley, reporter på Reuters nyhetsservice i Kenya kom dit 1994, inte långt efter det att massakern hade ägt rum. I boken The Zanzibar Chest, som är en blandning av reportage och självbiografi beskriver han sina känslor vid anblicken av de sönderhackade liken i och utanför kyrkan. Det var då, när han stod där som han insåg det omöjliga i att rapportera om verkligheten i folkmordets Rwanda. Han berättar hur han kom att tänka på en gammal släkting som hade deltagit i befrielsen av koncentrationslägret Bergen-Belsen den 12 april 1945. Morbror Noel, som han hette, hade aldrig velat prata om vad han såg och upplevde där i lägret. Hartley skriver att det var i Nyamata som han till fullo insåg vidden av förbrytelserna i Rwanda. ”Och när jag insåg det så upptäckte jag att Rwanda låg långt bortom mina begränsade talanger som korrespondent”, skriver han. ”På samma sätt som min morbror Noel hade misslyckats med att i ord beskriva vad han hade sett när han vandrade in i Belsen, så misslyckades vi att med ord, bilder och videofilm uttrycka vad vi bevittnade med egna ögon.”
Jag filmade en rättegång i Rwanda. Den började trevande men blev sedan starkt dramatisk och gripande. Se filmen genom att klicka HÄR.
Se även min film om kyrkan i Nyamata. Klicka HÄR.
Det fanns många skurkar i södra Sudan.
Som bekant arbetar den svenske åklagaren Magnus Elving med en förundersökning rörande folkrättsbrott i södra Sudan. Dessa brott sägs ha ägt rum kring millennieskiftet. Jag som reste och arbetade som journalist där vid den tidpunkten kan intyga att brotten var omfattande. I Elvings undersökning figurerar det svenska oljebolaget Lundin Oil – som inte längre existerar i samma skepnad – och mig veterligt pågår ingen utredning mot några andra aktörer. Det är synd. Den katastrof som drabbade de civila i södra Sudan under kriget styrdes nämligen av många aktörer. Särskilt intressant är det att granska utländska kristna lobbygruppers agerande. Om detta skrev jag i Expressen i juni 2010. Läs texten här.