Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

västsahara

Äntligen rätt om Västsahara

Beskedet om att Sverige inte erkänner Västsahara kom inte helt överraskande efter de olika turerna i frågan förra året. Regeringen fruktade diagnosen ”diplomatiskt självskadebeteende” och priset riskerade att bli högt.

Men framför allt skulle ett erkännande få svenska ministrar och tjänstemän att framstå som politiska charlataner.

Det mest anmärkningsvärda med hela debaclet är nämligen att kärnfrågan aldrig har belysts offentligt av ansvariga handläggare. Inte heller betonats i nyhetsrapporteringen. Kärnfrågan stavas nämligen Polisario. Det är ett möjligt erkännande av Polisario som det hela tiden har handlat om, men detta har effektivt kamouflerats med formuleringen ”erkänna Västsahara”.

Jag vågar påstå att extremt få riksdagsmän som vurmar för ett erkännande av ”Västsahara” besitter någon som helst kunskap om Polisario. Jag tror inte ens de vet vad dess ordförande heter.  Än mindre hur rörelsen är uppbyggd, dess kopplingar till Algeriet, dess roll i terrornätverken i Nordvästafrika, dess bristande folkliga stöd, dess cyniska utnyttjande av utarmade flyktingar som politisk gisslan och dess totala brist på erfarenhet av att styra ett land.

Med Polisario vid rodret i Västsahara skulle världen få ytterligare en failed state, misslyckad stat, att hantera. Det är det sista världen behöver i dag.

Kanske är det det som Margot Wallström och hennes rådgivare så sakteliga har kommit att inse. Men egentligen tror jag inte det. Hennes och andras offentliga uttalanden om Västsahara är anmärkningsvärt renons på analys av Polisario. Rörelsen nämns oftast inte.

Det är som om man skulle diskutera Palestina på längden och tvären utan att nämna PLO.

Jag ser frånvaron av Polisario i den svenska debatten och nyhetsrapporteringen som ett uttryck för en chauvinistisk svensk utrikesattityd.  För dem som argumenterar för ett erkännande av ”Västsahara” räcker det med att Marocko ockuperar landområdet. Någon problematisering av detta behövs inte.

Det är den perfekta stormen. En urgammal monarki med en enväldig kung ockuperar sedan 40 år ett landområde. Check!

FN kräver att frågan får en politisk lösning. Check!

Fördrivna människor lever i usla flyktingläger. Check!

Polisario, en väpnad befrielserörelse, kräver att landet blir självständigt. Check!

En stat med revolutionär historia – Algeriet – stöttar Polisario. Check!

Allting är ibockat rätt och slutresultatet kan bara bli att Marocko ska ut och Polisario in. Eller hur? Så kan det se ut ända tills man börjar analysera och problematisera. Något som förfärande många politiker är extremt ovilliga att göra. Det är ju så mycket tryggare att ha fel tillsammans än att ha rätt ensam.

Rebellromantik grundad på okunnighet har styrt svenska politikers tänkande under mycket lång tid. Det har lett till det ena katastrofala beslutet efter det andra, i synnerhet i Afrika.

Vi kan bara hoppas och be att Sveriges beslut att inte erkänna Västsahara, det vill säga Polisario, står fast.

Och så vill jag naturligtvis överlämna en ros till Margot och lyfta på hatten. Bra gjort!

Skall vi ta vara på Västsahara?

Marocko har i 40 år ockuperat regionen Västsahara. I november 1975 vandrade omkring 350 000 marockaner in i området i den famösa Gröna marschen. Avsikten var att etablera fakta på marken, som det brukar heta. Det är ett trick som har praktiserats med framgång på andra håll i världen. Allra tydligast i Israel. Det landets gradvisa övertagande av palestinska landområden har ända sedan 1948 till stor del gått ut på att låta bosättare ockupera mark för att därefter med diverse juridiska finter se till att marken permanent byter ägare.

Marocko har lyckats väl. Västsahara är i dag de facto en del av ockupationsmakten. Den västsahariska befrielserörelsen Polisario utgör inget direkt hot. Det är endast internationell opinion som kan störa Marockos framtidsplaner för Västsahara.

Där kommer Sverige in i bilden. Under hösten har regeringen aktualiserat frågan om ett eventuellt erkännande av Polisario. Det skulle ge rörelsen råg i ryggen. Tunga opinionsbildare som nu senast folkrättsjuristerna Ove Bring, Said Mahmoudi och Pål Wrange förespråkar ett sådant erkännande. Läs deras DN Debattartikel HÄR.

De tre gör hisnande jämförelser mellan Västsahara och andra historiska konflikter. De skriver: Ungefär 15 procent av territoriet Västsahara kontrolleras i dag av Sahariska republiken. På detta område finns en fungerande sahrawisk förvaltning (Polisario, min anm.) i ett glest befolkat område. Regeringen befinner sig i exil i Tindouf i Algeriet (på samma sätt som den lagliga norska regeringen under andra världskriget befann sig i London). Sahrawierna har en otvetydig rätt till självbestämmande, inklusive rätten att bilda en egen stat, om man så vill.

Debattartikeln är ett skolexempel på en skrivbordsprodukt som är helt frikopplad från verkligheten. Jag tvivlar på att de tre skribenterna har kunskap om hur väl fungerande Polisarios förvaltning är. Jämförelsen mellan en självutnämnd gerillaledning och den norska regeringen under andra världskriget bör norrmännen uppfatta som en förolämpning. Att avsiktligt underlåta att problematisera det faktum att de civila sahrawierna i Tindouf har hållits som gisslan av Polisario och Algeriet under vedervärdiga förhållanden i 40 år är i mitt tycke oanständigt. Läs min tidigare bloggtext om detta HÄR.

Det enda jag kan hålla med om i debattexten är att sahrawierna har rätt till självbestämmande. Men hur skall det åstadkommas? Frågan är oerhört komplicerad och det är anmärkningsvärt att tre så högt uppsatta folkrättsjurister hanterar den så lättsinnigt.

Jag noterar att folkrättsjurister i vissa lägen skarpt kritiserar hur Afrikas gränser på 1800-talet drogs med penna och linjal av kolonialmakter, men i andra lägen uppenbarligen tycker att dessa gränser är heliga. I diskussionen om Västsaharas framtid måste sahrawiernas väl och ve komma i främsta rummet. Var gränsen mellan Marocko och Västsahara en gång drogs kan inte vara hugget i sten.

Bring, Mahmoudi och Wrange skriver: Allt detta ger följande resultat: Västsaharierna har en statsbildning som hade varit effektiv om det inte varit för Marockos olagliga ockupation.

Det är ett halsbrytande påstående. Om man beaktar Polisarios historia så framstår det som en grov propagandafras helt utan sakligt underlag.

Jag har under årtionden som journalist i Mellanöstern och Afrika haft närkontakt med en mängd befrielserörelser, från PLO i Palestina till SPLA i Sudan. Helhetsintrycket är att militanta rörelser av det slaget blir riktigt usla regeringar när de kommer till makten.

Sahrawierna förtjänar bättre än så. Omvärlden ska inte erkänna Polisario utan istället arbeta för att åstadkomma den länge aviserade men ständigt uppskjutna folkomröstningen om Västsaharas status. Det måste ske i nära och förtroligt samarbete med Marocko. Det kräver diplomatisk fingerfärdighet, inte populistiska utspel för att vinna billiga politiska poäng.

Flyktingar som gisslan

Kraftiga skyfall har nyligen drabbat sydvästra Algeriet. Där, i regionen Tindouf finns flyktingläger huvudsakligen bestående av mycket enkla hus av lera och pinnar. Hus som inte tål vatten. I lägren bor människor som har flytt från Västsahara.

Förödelsen uppges vara omfattande. Nöden har alltid varit kronisk där. Ena dagen brännande ökenhetta. Nästa dag skyfall. UNHCR kämpar med att föra in förnödenheter, tält och dricksvatten.

Men, undrar kanske någon, varför satsar man inte istället på att förflytta människor därifrån? Naturförhållandena är ju vidriga. Varför ska de behöva bo där? Algeriet är ett jättestort land där de cirka 100 000 västsaharier som det är fråga om enkelt skulle kunna spridas ut, assimileras och erbjudas betydligt bättre levnadsförhållanden.

Jo, det finns en förklaring till det. På NGO-lingo kallas det Warehousing refugees. Alltså, att förvara flyktingar i ett slags bildlik lagerlokal. I en artikel i skriften World Refugee Survey 2004 (klicka HÄR) hittar jag uppgiften att nästan hälften av världens flyktingar har bott i läger mer än ett år. Flyktingarna från Västsahara som kämpar mot hetta och skyfall i Tindouf har bott där i 40 år.

Warehousing is the practice of keeping refugees in protracted situations of restricted mobility, enforced idleness, and dependency — their lives on indefinite hold — in violation of their basic rights under the 1951 UN Refugee Convention, står det i artikeln.

Lägren i Tindouf är en präktig skandal. Det enda skälet till att människor tvingas vara kvar där och förvägras ett värdigt liv är att de är Polisarios gisslan. Gerillan Polisario har kämpat mot Marockos ockupation av Västsahara sedan mitten av 1970-talet. Det som håller den kampen vid liv är att Polisario kan hävda att det finns nödlidande flyktingar som kräver att få återvända.

Men deras nöd utnyttjas av Polisario på det mest cyniska sätt. Om de erbjöds full rörelsefrihet i Algeriet så skulle de bosätta sig någon annanstans. Bli algeriska medborgare. Lämna sitt jobbiga förflutna och få ett värdigt liv. Men: därmed skulle den politiska kampen tappa all energi.

Det får inte ske, enligt Polisario. Därför ska flyktingarna offras för den politiska saken.

Jag anar att de svenska politiker – huvudsakligen vänsterpartister och socialdemokrater – som hyllar Polisario, aldrig har funderat närmare på det här. De är kanske så vana vid att individer offras för en politisk kamp att de inte tycker det betyder något.

Fenomenet Warehousing refugees  finns inte bara i Algeriet. Runt om i världen, inte minst i Mellanöstern, sitter människor och ser livet förtvina i hopplösa läger, utan medborgerliga rättigheter och rörelsefrihet, därför att deras ledare behöver dem som pjäser i det politiska spelet. Palestinierna har i flera decennier utgjort mänskliga bondeoffer.

Jamen, invänder nu någon, om det inte fanns flyktingar som ville återvända till sitt ockuperade hemland, då skulle ju ockupationsmakten vinna. Marocko och Israel skulle kunna säga: ”Flyktingar, vilka flyktingar? Vi kan inte se några.”

Möjligen kan den här svåra frågan översättas till den svenska diskussionen om tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd.

Fundera på det.

IKEA stoppat i Marocko

Marocko stoppar nu IKEA-s planerade varuhus i landet. Enligt uppgifter i internationell press togs beslutet måndag 28 september i ett hastigt sammankallat regeringsmöte.

IKEA stod just i begrepp att öppna det första av planerade fem varuhus i Marocko. Det officiella skälet till regeringens beslut är att det saknas ett nödvändigt tillstånd. Men sanningen är enklare och betydligt mindre byråkratisk.

Marocko stoppar IKEA i protest mot Sveriges planer på att erkänna den så kallade republiken Västsahara styrd av rörelsen Polisario.

Det jag har varslat om här på min sida tycks nu alltså besannas. Läs mina tidigare texter om Västsahara HÄR. Läs gärna också min text i septembernumret av tidskriften Axess som handlar om samma ämne.

Den svenska regeringens hållning i frågan om Västsahara skördar nu sina första riktigt allvarliga offer. Det sker mot en bakgrund av försämrade relationer mellan Marocko och Sverige i en tid då banden istället borde stärkas.

Vi har ett växande problem med kriminella marockanska ungdomar i svenska storstäder. Det rör sig om flera hundra bara i Stockholm. Hittills har det tydligen varit omöjligt att skicka dem till Marocko eftersom de vägrar uppge sin nationella identitet och Marocko är ovilligt att ta emot dem. Det är ett problem som måste lösas med förhandlingar baserade på tillit och vänskap.

Sedan flera år sitter svensken Johan Gustafsson fånge någonstans i Nordvästafrika hos en islamistisk terrorgrupp. Marocko är det land i regionen som har möjlighet att arbeta för en frigivning genom sina säkerhetskontakter. I våras framförde svenska regeringen äntligen en förfrågan om detta till marockanska myndigheter. Detta är något som kräver fingertoppskänsla i det diplomatiska arbetet.

Marocko är också det land i Nordafrika som EU borde satsa allra mest på att samarbeta med. Marockansk polis har sprängt mängder av terroristceller och sannolikt förhindrat flera attentat i Europa liknande de i Madrid och London.

Marocko borde vara samarbetspartner nummer ett i Nordafrika. Istället går den svenska regeringen och klantar till relationerna som nu alltså får både ekonomiska och diplomatiska konsekvenser.

________________________________

Update tisdag kväll:

Har nu talat med utrikesdepartementet. De säger att Stefan Löfvens uttalande från i våras, om att ett erkännande av Västsahara under Polisario inte är aktuellt, fortfarande gäller. Men, och detta är viktigt; UD ska nu göra en “genomlysning” av frågan om Västsahara med anledning av den pågående debatten i frågan. I november skall FN-s säkerhetsråd diskutera Västsahara och min sagesperson på UD underströk att Sverige följer FN. Detta kan mycket väl ge Löfven en ursäkt för att erkänna Västsahara/Polisario. Det vore en seger för vänsterpartiet och därmed ett nytt exempel på parlamentarisk kohandel. UD säger att de följer frågan om IKEA-s vedermödor, men inte mer än så.

Spännande. Fortsättning följer.

Västsahara bättre än sitt rykte

Tillbaka i Sverige efter ett kort besök i Västsahara. Nöjd med att kunna konstatera att mina intryck skilde sig från mina förväntningar på ett dramatiskt sätt.

Jag besökte kuststaden Dakhla, centrum för landets fiskeindustri. Trålare lossade sin fångst, kylbilar fraktade fisk till moderna förpackningsfabriker där män och kvinnor jobbade sida vid sida. Utmed strandboulevarden trängdes kaféer och restauranger. Lokalbefolkningen minglade med franska ungdomar som var där för att kitesurfa i de perfekta atlantvågorna. Utanför mitt hotell fanns ett litet tivoli med radiobilar och uppblåsbar hoppborg där barnen tjoade och tjimmade till sent in på natten.

På kvällen fylkades vinddrivna svarta människor från Mauretanien, Niger och andra västafrikanska länder i marknadskvarteren. De sålde skor, kastruller och miswakpinnar att borsta tänderna med. Ytterst få poliser och praktiskt taget inga militärer så långt ögat nådde.

Ändå anses Västsahara vara en av världens mest konfliktinfekterade platser. Vår egen Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet vurmar för att Marocko, som ockuperar Västsahara sedan 1975, skall släppa sina anspråk och att ”befrielserörelsen” Polisario skall bilda regering i det som då skall kallas Demokratiska sahariska arabrepubliken.

Redan 2012 beslutade svenska riksdagen om ett erkännande av Västsahara. Det stupade på formalia eftersom Polisario inte kontrollerar landet. Men flera tunga namn inom S och MP har sagt sig vilja driva igenom ett erkännande. Bland andra Urban Ahlin. Det kom därför som en lätt överraskning när Stefan Löfven i mars tillkännagav att det inte blir något svenskt erkännande av Västsahara. Detta efter att Margot Wallström råkat i blåsväder på grund av erkännandet av Palestina. När hon dristade sig att kritisera Saudiarabien i samma veva fick hon hela Arabförbundet på sig, (som stöder Marockos anspråk på Västsahara) och då insåg regeringen att det inte var läge att provocera mera.

Men frågan om ett svenskt erkännande av Västsahara dör inte i och med detta. Den kan snabbt få liv igen. Det internationella samfundet har de senaste åren visat prov på häpnadsväckande oförmåga att förstå arabvärlden. Störtandet av Moammar Gaddafi i Libyen, där Natoflyg deltog, var en gigantisk dumhet som bara kan jämföras med störtandet av Iraks Saddam Hussein.

Ett Västsahara under ledning av Polisario skulle bli en algerisk lydstat utan egen överlevnadsförmåga. Landet skulle utsättas för kraftig påverkan från dominerande terrorgrupper i regionen. Hotet mot Europa och mot andra länder i området skulle öka.

Men som sagt, korkade beslut har tagits förut. Den svenska regeringen kanske snart ändrar sig igen beträffande Västsahara.

Inget förvånar längre när det gäller politisk opportunism och okunnighet.

Västsaharas biståndsbluff

Utan att veta om det bidrar svenska skattebetalare via EU till terrorfinansiering i Nordafrika. Låter det fantasifullt? Nå, läs då den här texten.

I flera decennier har EU satsat motsvarande cirka 100 miljoner kronor om året på stöd till flyktingar från Västsahara bosatta i läger i Algeriet.

Redan 2003 gjordes en undersökning om misstänkta svindlerier. Det fanns anklagelser om att mat och andra förnödenheter hade förts på avvägar. En rapport presenterades 2007 men begravdes illa kvickt. Inte förrän helt nyligen, den 22 januari, kom rapporten fram i samband med en utfrågning i Europaparlamentet. EU:s budgetkommissionär klargjorde då att EU fortfarande skänkte bistånd till ett värde av 10 miljoner euro om året till västsahariska flyktingar. Trots kännedom om svindlerier.

Rapporten skrevs av EU:s specialorgan OLAF som granskar korruption och bedrägerier inom unionen. Innehållet är häpnadsväckande. Det handlar om hur den västsahariska organisationen Polisario, som säger sig kämpa för att Västsahara ska bli självständigt, under mycket lång tid systematiskt och välorganiserat har förskingrat bistånd avsett för fattiga flyktingar.

Enligt rapporten har Polisario överdrivit uppgifterna om antalet flyktingar i de algeriska lägren och därmed erhålligt väsentligt mer bistånd än vad som vore skäligt.

Man har dessutom metodiskt försnillat matleveranser och sålt stora delar av dem. Enligt OLAF har Polisario folk på plats i hamnen i Oran, där fartygen med mat lossas. Varorna lastas på bilar för vidare leverans till okända köpare, i många fall i andra länder. Den franske forskaren och säkerhetsexperten Antonin Tisseron pekar ut Polisario som en starkt terroranstruken organisation och menar att vinsten från bedrägerierna finansierar terrorism.

Bakgrunden till allt detta är den politiska situation som råder i regionen. Marocko ockuperar sedan 1975 Västsahara. Dödläge råder i de politiska samtalen. Ingen lösning är i sikte. Polisario hävdar att 150 000 flyktingar bor i miserabla läger i Algeriet. Siffran ifrågasätts av många men Polisario tillåter inte någon opartisk folkräkning.

Uppgifterna om hur EU fortsätter att sponsra Polisario genom att se mellan fingrarna med omfattande förskingring av biståndsmedel är djupt oroande. Det bör också vara stötande för EU-medborgarnas rättsmedvetande. I praktiken innebär det nämligen att våra skattepengar används för att finansiera kriminalitet och terrorism i Västafrika.

De västsahariska flyktingarna i Algeriet lever under mycket svåra förhållanden. Deras utsatthet gör dem lättrekryterade av terrorgrupper som exempelvis Al-Qaida-grenen AQIM som sedan länge ägnar sig åt kidnappningar, trafficking samt smuggling av vapen och narkotika i regionen.

Svensken Johan Gustafsson är en av dem som sitter fången någonstans i det väldiga ökenområdet i Västafrika. Det är inte alls omöjligt att han befinner sig på Polisariokontrollerat territorium dit ingen polismakt äger tillträde.

Att EU skänker bistånd till Polisario i vetskap om att medlen försnillas och göder terrorism är illa nog. Att biståndspengarna tas ur EU-medborgarnas fickor i form av skatt och att rapporten om bedrägerierna hölls hemlig i åtta år gör saken ännu värre. Det är en präktig skandal och Sverige borde nyttja sin röst i unionen för att ställa frågor kring detta.

Det lär dock inte inträffa i första taget. Socialdemokraterna stöder Polisario och är sannolikt inte intresserade av att uppmärksamma organisationens svindlerier.

Är Marocko vän eller fiende?

Vilka vänner och fiender har Sverige i Afrika? Möjligen får vi en liten vink om detta när vår nya utrikesminister Margot Wallström ska presentera utrikesdeklarationen snart.

Den är ju oftast tämligen allmän i sina formuleringar men om man går tillbaka några år så kan man se att flera av de policymarkeringar som har gjorts där senare har blivit realpolitik.

Sverige har aldrig haft någon formulerad relation gentemot Afrika utöver biståndspolitiken. Det är ganska egendomligt. Vårt förhållande med en jättelik kontinent härbärgerande cirka en miljard själar har vilat på ett kontrakt som handlar om resursöverföringar från en globalt sett pyttenation.

Jag tror den tiden är över. Nu måste Sverige på allvar fundera över vilka afrikanska stater och organisationer som vi ska alliera oss med. Den politiska turbulensen i Nordafrika, den nödvändiga omvärderingen av gamla ”vänner” som exempelvis Zimbabwe samt Kinas inflytande gör att Sverige måste ta ställning.

Vem är vän och vem är fiende i Afrika?

Låt oss titta på Marocko som ett intressant test case. Landet ockuperar sedan lång tid det område som kallas Västsahara. FN har uttryckt att det är oacceptabelt. En folkomröstning om områdets status har i flera decennier stått på dagordningen utan att förverkligas. Marocko utvinner mineraler i Västsahara och bedriver industrifiske i havet.

Det finns en organisation som säger sig företräda västsahariernas intressen. Den kallar sig befrielserörelse (oemotståndligt för många svenskar!) och heter Polisario. Den vädjar till omvärlden att erkänna den fria nationen Västsahara som då skall styras av nämnda Polisario.

Visst låter det som att Margot borde ställa sig bakom det? Visst låter det som att hon borde mobilisera sina tyngsta brösttoner och i utrikesdeklarationen förtrytsamt tillkännage att det nu minsann får vara nog. Nu ämnar Sverige erkänna Västsahara. Precis som vi erkände Palestina. Vilket innebär att vi bestämt tar avstånd från Marockos anspråk på området. Och därmed alienerar oss från det nordafrikanska kungadömet.

Det var på tiden! kommer många att utbrista.

Men då hör det till saken att Polisario enligt alla tillförlitliga källor är skapad och styrd av Algeriet som är Marockos ärkefiende och vill komma åt Västsaharas rikedomar. Det hör också till saken att Aqim, al Qaida i Västafrika, ägnar sig åt trafficking, vapen- och drogsmuggling genom områden som står under Polisarios kontroll.

Värt att notera är också att Marocko, å sin sida,  framgångsrikt ägnar sig åt att spåra upp och lagföra militanta islamister som annars kanske skulle ta sig till Europa.

Så frågan är, vem skall Sverige försöka vara kompis med? Marocko eller Polisario? Vi måste välja. Vi kan inte få båda två.

Ska bli spännande att höra om Margot tar upp frågan i utrikesdeklarationen.

Margot + Polisario = sant?

Västsahara diskuterades i riksdagen den 4 november. Vänsterpartiet hade i en interpellation begärt att utrikesminister Margot Wallström skulle förklara hur Sverige ser på ett diplomatiskt erkännande av landområdet.

Samma dag skrev två socialdemokrater en debattartikel i Aftonbladet där de krävde ett svenskt erkännande, med motiveringen att de vill ha en bättre värld. Det vill vi väl alla. Men att erkänna Västsahara innebär konkret att erkänna rebellrörelsen Polisario. Att det skulle leda till en bättre värld ställer jag mig tveksam till. Läs debattartikeln HÄR.

Jag skrev nyligen om sakfrågan på min blogg. Klicka HÄR. Jag häpnar över den troskyldiga ton som präglade debatten i riksdagen. Som om det gällde en liten utrikesbyråkratisk bagatell.

När jag hör Margot Wallström säga att frågan ska utredas – vilket betyder att hon absolut inte avvisar ett erkännande – så kommer jag att tänka på president George W Bush ominösa uttalande strax efter 11 september 2001.

”Antingen är ni med oss, eller också är ni med terroristerna.”

Jag tror allas vår Margot måste begrunda detta.

Konflikten kring Västsahara kan från det lite sömniga svenska perspektivet förefalla vara en utrikespolitisk marginalfråga. Men det är det inte. Den har enorma implikationer för Europa, Nordafrika och till och med för Latinamerika.

Marocko, som sedan 1975 ockuperar Västsahara, ligger bara några mil från Europa. I rebellrörelsen Polisarios flyktingläger rekryteras desperata människor till de extremt lukrativa verksamheter som på senare år har vuxit fram i nordvästra Afrika.

På grund av den dåliga polisiära kontrollen av hela regionen som innefattar flera ökenländer, har den blivit en viktig del i transithandel av droger från Latinamerika till Europa. Därtill kommer illegala vapentransporter och människosmuggling.

Och, som grädde på moset, välorganiserad terrorism. Den al Qaidaanknutna rörelsen AQIM opererar i norra Mali, Niger och Mauretanien. Enligt underrättelsekällor han den tillgång till safe havens i de delar av Västsahara som kontrolleras av Polisario.

Polisario har en bister historia som mottagare av stöd från Moammar Ghadaffi och åtnjuter sedan lång tid massiv support från Algeriet.

Algeriet ägnar sig åt ett avancerat dubbelspel när det gäller terrorismen. Efter att under många år ha bedrivit ett inbördeskrig mot terrorgrupper är i dag landet starkt misstänkt för att härbärgera och stötta nämnda AQIM tillsammans med närbesläktade islamistiska terrorgrupper som Mujao och Ansar el Dine. Boko Haram från Nigeria och även somaliska Al Shabaab sägs ha representanter i ökenområden som kontrolleras av Algeriet. Det långsiktiga målet med detta är oklart.

Vad som dock är känt är att Polisarios väpnade kamp mot Marocko ska ses som ett proxy war, krig genom ombud, mellan Algeriet och Marocko gällande Västsahara där rika naturfyndigheter finns.

Om den svenska regeringen under dessa förhållanden bestämmer sig för att erkänna Västsahara – och därmed det starkt terroranstrukna Polisario – så är det som att sticka huvudet i ett getingbo.

Det kommer inte att gynna Sveriges internationella anseende, den saken är klar.

Västsahara och vänsterpartiet

Västsahara, sade Jonas Sjöstedt i SVT:s Rapport. Det är bra att den nya regeringen erkänner Palestina men vi borde också erkänna Västsahara. Han nämnde det i förbigående, jag tror inte så många tittare hann uppfatta hans ställningstagande.

Frågan om Västsahara är tämligen perifer i den svenska utrikesdebatten. Det är sällan man hör någon prata om den. Det är naturligtvis synd, regionen är ett av de mest intressanta av världens kvarvarande omstridda områden. Västsahara klassas av FN som icke självstyrande. 1975 överlämnades det av Spanien till Marocko och Mauretanien.

Men där finns också organisationen Polisario. Den utger sig för att vara en befrielserörelse och kräver självständighet. Och det är förstås detta som engagerar vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt.

Han har varit där, och det hedrar honom. Han har skrivit en lång och intressant rapport om sitt besök. Han är mycket missnöjd med att vår förra regering inte erkände Västsahara och Polisario, trots att det faktiskt fanns en majoritet i riksdagen för det.

Erkännandet stupade på formalia. Väldigt viktig formalia. För att ett land skall kunna erhålla diplomatiskt erkännande måste en rad kriterier uppfyllas. Landet ska ha ett avgränsat territorium, en fast befolkning och en regering som kontrollerar territoriet.

Västsahara uppfyller inte något av dessa krav.

Det tycker inte Jonas Sjöstedt spelar någon roll. Han står uppenbarligen helt på Polisarios sida, trots att denna rörelse uppvisar en mängd tecken på att vara en kraftigt terroranstruken organisation.

De senaste åren har al Qaida etablerat sig i nordvästra Afrika i form av gruppen AQIM. Den rörelsen var starkt engagerad i terrorangreppen och den tillfälliga ockupationen av norra Mali härom året. Allt fler rapporter berättar nu om att de områden i Västsahara som faktiskt kontrolleras av Polisario används av AQIM för militär träning. Dessutom finansierar AQIM sin terrorverksamhet med drogsmuggling och trafficking i stor skala genom den delen av Afrika. Ett i praktiken laglöst land är naturligtvis idealistiskt för sådan verksamhet.

Sedan flera år sitter svensken Johan Gustafsson tillfångatagen av en islamistisk terrorgrupp någonstans i detta vidsträckta ökenområde. Det är fullt möjligt att han befinner sig i den del av Västsahara som styrs av Polisario. Det mest svårkontrollerade området i hela regionen.

Jag tycker det är stötande att vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt personligen så här lättvindigt propagerar för ett erkännande av Västsahara och Polisario. Det vittnar om politisk omognad, rebellromantik och dålig kunskap om politiska realiteter i ett av världens just nu mest terrorinfekterade områden. Det är också ett hån mot alla de människor som lider dagligen av islamistisk terror i Västafrika.

Gå hem och läs på, Jonas.