- EXCLUSIVE: Inside Egypt's secret scheme to detain and deport thousands of Sudanese refugees
- ‘If we survive’: Palestinians in Rafah on fears of an imminent Israeli invasion
- US military aid to be sent to Ukraine right away
- The UN envoy, the controversial aid plan, and Myanmar’s fast-changing war
- Conservation versus human rights: Kenya's Ogiek dilemma
Al Shabaabs dubbla ansikten
Oljans framtid i Östafrika ter sig alltmer osäker. När jag gav ut min bok Oljans pris 2014 stod optimismen på topp. Boken handlar om hur framför allt Kenya och Uganda låg i startgroparna och gjorde sig redo att börja exportera det svarta guldet. Ekonomer arbetade febrilt med att räkna ut de enorma vinster som väntade. Snart skulle massfattigdom vara ett minne blott.
Men det fanns osäkra variabler i ekvationen. Det raskt sjunkande oljepriset var bara en av dessa. Utskeppningen skulle ske via en planerad pipeline från inlandet till en storhamn på Kenyas kust, nära den uråldriga och magiskt vackra ön Lamu i Indiska oceanen där inte mycket har förändrats de senaste hundra åren. Många oroade sig för vad hamnbygget skulle innebära för Lamus oersättliga kulturvärden. För att inte tala om turismen som redan var hårt pressad beroende på somaliska terrorgruppen al Shabaabs attacker i regionen. Resevarningar till Lamu utfärdades efter en mystisk kidnappning 2011, som somaliterroristerna ansågs ligga bakom. Det blev ett dråpslag för turistnäringen på ön. Vita utlänningar vågade inte åka dit. Reseförsäkringar gällde inte längre.
Därefter slog al Shabaab till mot en by på fastlandet nära ön Lamu. Ett stort antal civila dödades. Huruvida det verkligen var somaliska terrorister är dock fortfarande oklart. Effekten blev ändå att antalet besökare på ön sjönk ytterligare.
Till dessa bekymmer adderades alltså det som åtskilliga Lamubor uppfattar som ett ännu större hot mot deras framtid, nämligen hamnbygget. Många fruktar att det väldiga inflödet av arbetare, tjänstemän och allsköns andra kategorier i Lamus absoluta närhet ska förstöra miljön på alla möjliga sätt. Fylla, prostitution, skrik och skrän kommer att bli vardagsföreteelser, befarar många. Skaldjursfisket hotas av oljeutsläpp och muddring. Mangroveskogarna decimeras.
Då, i detta prekära läge, träder al Shabaab in som en räddande ängel. På grund av terrorgruppens attacker i den region där pipeline och hamn planeras har externa finansiärer börjat dra öronen åt sig. Nu tittar man på andra alternativ. Kanske överger man idén om utskeppning av olja vid Lamu och satsar i stället på hamnen Tanga i Tanzania. Där finns ännu inga terrorister som spränger rörledningar.
Man brukar fråga om oljan är en välsignelse eller en förbannelse för de fattiga i Afrika. Nu kan man ställa samma fråga rörande al Shabaab.
Som mina läsare förstår menar jag naturligtvis inte att Lamus befolkning bör tacka al Shabaab. Men hela den komplexa historien om Lamu, oljan och hamnen belyser ett i Afrika mycket vanligt fenomen. Nämligen konflikten mellan det traditionella och det moderna. En konflikt som oftast inkluderar avvägningen mellan fattigdom och välstånd. I vilken mån skall miljö och traditioner offras för att fattigdomen skall utplånas?
Jag tänker ofta på det när jag reser i Afrika. Jag konstaterar att de moderna delarna av kontinenten är dem som jag är minst intresserad av. Jag sitter hellre vid en koleld utanför en hydda på savannen och äter grillad get, än på en hamburgerbar i storstan. Jag lyssnar hellre på råmande kor än tutande bilar. Jag älskar den spännande kroppsodören från naturfolk som saknar rinnande vatten.
Är jag en bakåtsträvande romantiker? Kanske, men på en kontinent där allt gammalt anses vara ”backwards” och primitivt på ett negativt sätt, där tror jag det finns plats även för bakåtsträvare.
Det är bara en grej som jag alltid måste hålla i minnet. Fattigdom är aldrig romantiskt.
Publish and be damned
Flyktingströmmen från Afrika och Mellanöstern har förändrat världen, men också mediernas bild av densamma. Det fanns en tid när de grundläggande journalistiska principerna var heliga vid nyhetsvärderingen på redaktionerna. Den viktigaste, och egentligen enda regeln var: har händelsen allmänintresse? I så fall skall den publiceras.
Allmänintresse definieras i detta sammanhang som den typ av information som medborgaren behöver för att kunna hantera sina demokratiska rättigheter och skyldigheter.
Ur detta föddes devisen Publish and be damned. Det är inte mediernas skyldighet att hantera konsekvenserna av publicerandet. Nyhetsrapporteringen skall vara konsekvensneutral. Mediernas enda uppdragsgivare är allmänheten som har rätt att få ta del av det som har ett allmänintresse. Att publicera är inte en rättighet. Det är en plikt. I samma ögonblick som redaktören börjar fundera över om publiceringen kan få jobbiga konsekvenser för någon, då infinner sig självcensuren. Då sviks allmänheten. Då börjar nyhetsmedierna hasa ned för ett sluttande plan.
I dag styrs nyhetsvärderingen av andra principer. Kan en publicering av händelsen kränka eller skada någon? Då ska vi inte publicera! Det resonemanget tar sig ofta uttryck i en apologetisk hållning till islamistiska illdåd eftersom muslimer i allmänhet av medierna betraktas som ”en utsatt grupp”. Trots att muslimer finns representerade i 237 länder och utgör cirka 25 procent av jordens befolkning.
I dag, 18 november, inträffade dock ett mycket intressant men sannolikt isolerat trendbrott i mitt husorgan DN. En ganska lång, fördjupande och problematiserande text som handlar om svensken Mehdi-Mohammed Ghezali. Läs texten HÄR.
Hans resor och förehavanden under senare år kopplas samman med militanta islamister i Europa. Han är inte anklagad för något brott men den som läser texten förstår genast att han troligen inte har rent mjöl i påsen. Artikeln utgör en ovärderlig pusselbit för den som vill förstå vad som händer på islamistfronten i Europa, och hur olika grupper och individer agerar gentemot varandra. Tack DN för denna intressanta läsning vid frukostbordet!
Dessvärre tror jag inte det här handlar om att DN har övergett sin sagoberättande agendajournalistik. När känslorna från Parismassakern har lagt sig får vi nog hacka i oss den igen.
Och just nu, i detta skrivande ögonblick, sitter naturligtvis mängder av islamistapologeter i Sverige och slipar sina knivar, redo att kasta sig över DN.
Är Marocko vän eller fiende?
Vilka vänner och fiender har Sverige i Afrika? Möjligen får vi en liten vink om detta när vår nya utrikesminister Margot Wallström ska presentera utrikesdeklarationen snart.
Den är ju oftast tämligen allmän i sina formuleringar men om man går tillbaka några år så kan man se att flera av de policymarkeringar som har gjorts där senare har blivit realpolitik.
Sverige har aldrig haft någon formulerad relation gentemot Afrika utöver biståndspolitiken. Det är ganska egendomligt. Vårt förhållande med en jättelik kontinent härbärgerande cirka en miljard själar har vilat på ett kontrakt som handlar om resursöverföringar från en globalt sett pyttenation.
Jag tror den tiden är över. Nu måste Sverige på allvar fundera över vilka afrikanska stater och organisationer som vi ska alliera oss med. Den politiska turbulensen i Nordafrika, den nödvändiga omvärderingen av gamla ”vänner” som exempelvis Zimbabwe samt Kinas inflytande gör att Sverige måste ta ställning.
Vem är vän och vem är fiende i Afrika?
Låt oss titta på Marocko som ett intressant test case. Landet ockuperar sedan lång tid det område som kallas Västsahara. FN har uttryckt att det är oacceptabelt. En folkomröstning om områdets status har i flera decennier stått på dagordningen utan att förverkligas. Marocko utvinner mineraler i Västsahara och bedriver industrifiske i havet.
Det finns en organisation som säger sig företräda västsahariernas intressen. Den kallar sig befrielserörelse (oemotståndligt för många svenskar!) och heter Polisario. Den vädjar till omvärlden att erkänna den fria nationen Västsahara som då skall styras av nämnda Polisario.
Visst låter det som att Margot borde ställa sig bakom det? Visst låter det som att hon borde mobilisera sina tyngsta brösttoner och i utrikesdeklarationen förtrytsamt tillkännage att det nu minsann får vara nog. Nu ämnar Sverige erkänna Västsahara. Precis som vi erkände Palestina. Vilket innebär att vi bestämt tar avstånd från Marockos anspråk på området. Och därmed alienerar oss från det nordafrikanska kungadömet.
Det var på tiden! kommer många att utbrista.
Men då hör det till saken att Polisario enligt alla tillförlitliga källor är skapad och styrd av Algeriet som är Marockos ärkefiende och vill komma åt Västsaharas rikedomar. Det hör också till saken att Aqim, al Qaida i Västafrika, ägnar sig åt trafficking, vapen- och drogsmuggling genom områden som står under Polisarios kontroll.
Värt att notera är också att Marocko, å sin sida, framgångsrikt ägnar sig åt att spåra upp och lagföra militanta islamister som annars kanske skulle ta sig till Europa.
Så frågan är, vem skall Sverige försöka vara kompis med? Marocko eller Polisario? Vi måste välja. Vi kan inte få båda två.
Ska bli spännande att höra om Margot tar upp frågan i utrikesdeklarationen.
Kriget mot terrorismen
I boken ”A Season in Hell” berättar den kanadensiske diplomaten Robert Fowler om sin tid som kidnappningsoffer hos al Qaida i Västafrika. Hans plågoandar som höll honom fången i öknen hånade västvärlden för dess oförmåga att vinna det asymmetriska kriget mot terrorismen.
”Vi slåss för att dö, medan ni slåss för att kunna åka hem till era familjer. Hur kan vi förlora?” sade de.
Jag kommer att tänka på detta när jag läser DN:s ledare i dag, 7 oktober. Skribenten rekapitulerar USA:s misslyckade försök att påtvinga Somalia fred 1993. Det slutade med totalt amerikanskt nederlag, just därför att motståndarna slogs för att dö. Medan de flesta amerikanska soldaterna i Mogadishu troligen mest av allt ville åka hem till sina familjer.
I går rapporterades det att amerikanska specialförband hade försökt sig på en attack mot al Shabaab i Somalia helt nyligen. Hur framgångsrik den var är ännu oklart. DN:s skribent gläder sig ändå åt att USA tycks vara tillbaka i Somalia och avslutar sin text med:
”Det är på sin plats att vara tacksam över att det finns en mäktig demokratisk stat som agerar världspolis mot världens värsta brottslingar”.
Ja, det låter sig sägas, men på vilken sida i terrorkriget befinner sig egentligen Sverige? Efter elfte september yttrade George W Bush sin berömda fras. ”Varje nation i varje region måste nu fatta beslut. Antingen är ni med oss, eller också är ni med terroristerna.”
Jag skulle gissa att USA betraktar Sverige som en stor svikare i kampen mot den militanta islamismen. Här i vårt lilla land är det fullt lagligt att vara medlem i terrorgruppen al Shabaab som den senaste tiden har profilerat sig som den mest handlingskraftiga delen av al Qaida.
Detta faktum gör naturligtvis Sverige till ett mycket attraktivt land för al Shabaab som vill att deras medlemmar ska kunna ha en trygg bas där de inte jagas av polisen bara för att de är anslutna till en militant terrorgrupp.
I förra veckan medverkade jag i Studio Ett i Sveriges Radio och diskuterade al Shabaab med Thomas Hammarberg som fram till helt nyligen var Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Thomas är ju en snäll kille så det kändes lite trist att behöva höja rösten mot den rappakalja han levererade. Samtalet gällde de två somalisvenskar som är åtalade i USA, misstänkta för delaktighet i terrorbrott i Somalia.
De är båda väl kända av Säpo sedan länge. En av dem kallar sig Abu Zaid och har bland annat lagt ut en film på Youtube där han står någonstans i Somalia och lovar att han ska hugga halsen av Lars Vilks.
Nu hotas de av livstidsstraff i USA efter att ha gripits i Djibouti i Afrika. En av dem har via sin bror i Sverige meddelat att han har blivit torterad under förhören. Det har vi än så länge bara hans ord på men Thomas Hammarberg var helt säker på att det stämde. Han var mycket indignerad över att de båda männen hade gripits och förts till USA för rättegång eftersom de ju är svenska medborgare. Han gjorde sitt yttersta för att tona ned misstankarna mot dem.
”De hade blivit lockade av vad de hade hört om al Shabaab och tyvärr åkt dit”, sade han.
Tyvärr åkt dit? Vad menade han med det? Tyvärr åkt till Somalia, eller tyvärr åkt fast?
Det finns de som tycker att jag är dryg och överlägsen när jag påstår att svenskar generellt är sagolikt naiva i sin syn på den militanta islamismen. Men jag framhärdar. Tyvärr tror jag vi kommer att få betala ett högt pris för denna naivitet. Lyssna på samtalet mellan mig och Thomas Hammarberg HÄR.
Att mörda i Guds namn
Femtio studenter mördades i går av den islamistiska terrorgruppen Boko Haram i Nigeria. De mördades därför att de inte var muslimer.
När somaliska al Shabaab attackerade i Nairobi för en vecka sedan skonade de muslimer och mördade så många icke-muslimer de kunde.
Korstågen på medeltiden som resulterade i miljoner arabers död motiverades av den kristna tron. Är det inte dags att titta på den tro som i dag motiverar dödandet?
Vi minns George W Bush famösa påstående att islam är ”a religion of peace”. I DN 28/9 citerades professor Mohammad Fazlhashemi som sade: ”På senare tid har allt fler börjat se likheter mellan demokrati och islam som den presenteras i urkunderna”.
Ursäkta mig, professorn, men det här tycker jag luktar propagandistisk lögn. Urkunden nummer ett i sammanhanget är koranen. Jag har läst den och lovade mina bloggläsare att jag skulle återkomma med en recension. Dock gjorde det mig så betryckt att ta del av denna litania av svavelosande hotelser i Allahs namn att jag kom av mig helt.
Redan i andra suran (versen) anges tonen. ”Ett strängt straff väntar dem” som inte tror på Allah. ”Gud låter det onda förvärras, och ett plågsamt straff väntar dem för deras ständiga lögner”. ”Gud skall straffa dem för deras skämt.” (!)
”Frukta Gud!” står det vidare. ”Ni skall veta att Guds straff är ett strängt straff.”
Sida upp och sida ner varnas för denne stränge, straffande Gud. Och det här med demokratin? Fåfängt söker jag efter sådana tecken. Koranen utgör en stark plädering för det extremt auktoritära styret. De som motsätter sig detta styre skall nedkämpas av Guds krigare. Islam betyder underkastelse. Här gäller det att tillhöra rätt lag.
”Troende! Välj inte judar och kristna till era bundsförvanter – de stöder och skyddar varandra – och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem. Gud vägleder inte de orättfärdiga. Hela deras strävan är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv – och Gud är inte vän av dem som stör ordningen på jorden.”
”Kämpa därför för Guds sak och ingjut lugn och dödsförakt hos de troende. Guds slag faller hårdast och hans straff är av exemplarisk stränghet.” ”De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv (judar och kristna, min anm.) skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna.”
Det påstås att de terrorister som dödar i islams namn har gjort en extrem tolkning av koranen, alltså underförstått en felaktig tolkning. Det stämmer inte. Efter att ha läst muslimernas heliga skrift är jag övertygad om att terroristerna har uppfattat koranen helt korrekt. För övrigt så är det förbjudet för en rättrogen muslim att tolka koranen. Den ska tas bokstavligt eftersom den är Guds ord.
Ändå kräver texten ofta tolkningar. ”Tag inte en annans liv annat än i rättfärdigt syfte”, står det. Här får den presumtive dråparen alltså själv bedöma vad som är rättfärdigt.
Som i New York 11 september 2001. Eller som i Nairobi 21 september 2013. Eller i Nigeria i går.
Somalier + islamism = dödlig mix
Hur kunde det hända? Massakern i Westgate, Nairobi, chockar världen.
Jag skulle vilja vända på frågan. Hur kommer det sig att det inte hände tidigare? Att det inte händer oftare?
Jag har sett Nairobi förvandlas. Jag minns med grafisk skärpa mitt första besök, när jag anlände som ung ryggsäcksluffare en höstdag 1976.
Nairobi var en öppen stad. Där fanns hela Afrika samlat plus en god del av resten av världen. Jag checkade in på lilla Iqbal Hotel, ett mikrokosmos där landsflyktiga etiopier, smugglare från Uganda, pengatvättare från Nigeria och inte minst landsflyktiga tjejer från Somalia förgyllde min tillvaro. Så till den milda grad att det inspirerade till min debutroman ”En bil åt mister Singh”.
Kaféet The Thorntree vid anrika New Stanley Hotel var den givna mötesplatsen. Där drack vi kopiösa mängder kaffe, rökte Sportsman, pratade politik och planerade resor. Alla var där.
I dag är The Thorntree inbyggt, avskärmat från gatan och bevakat av vakter med metalldetektor. Detsamma gäller för andra kaféer, restauranger och hotell i centrum. Allt för att ge sken av säkerhet.
Men en kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Och det finns många svaga länkar i Nairobis säkerhetskedja. Jag bodde på Hotel 680 mitt i centrum för ett par år sedan. Vid entrén stod vakter, min väska kollades, metalldetektorn gjorde sitt jobb. Väl inne i foajén upptäckte jag genast att det fanns två andra entréer från gatan. En av dem via skoaffären Bata, direktingång från Kenyatta Avenue. Och inte en vakt så långt ögat nådde vid dessa dörrar.
Samma arrangemang såg jag vid stans köpcentra, exempelvis Westgate. En entré bevakad, en annan helt tom på vakter.
Samtidigt har antalet somalier i Nairobi ökat dramatiskt sedan mitt första besök. Stadsdelen Eastleigh domineras av dem och mina sagesmän berättar om enorma mängder dollarsedlar, droger och vapen i omlopp där. Pengarna kommer till stor del från piratverksamheten i hemlandet.
När kenyansk militär gick in i Somalia härom året för att bekämpa al Shabaab kunde de flesta räkna ut att det skulle bli hämndaktioner i Nairobi. Frågan är, som sagt, varför det har dröjt så länge. Frågan är förstås också när det händer igen. För det är nog bara en tidsfråga.
Stor tillväxt av en somalisk befolkning av vilka flera naturligtvis är militanta islamister, i kombination med politisk konflikt och somaliers känsla av oförrätt föder givetvis våld.
Jag vill inte vara alarmist och skrika att vargen kommer, men jag tycker nog ändå att det finns anledning att titta på lilla Sverige. Här har vi också en växande somalisk befolkning av vilka flera sympatiserar med militant islamism. Det kan Säpo intyga, läs gärna deras hemsida. Detta i kombination med ökat svenskt engagemang i internationella konflikter som ofta inkluderar extrem islamism.
Är frågan om något skall hända i Sverige, eller när det skall hända?
Läs gärna min text i dagens (26/9) Svenska Dagblad, Brännpunkt, som jag skrev tillsammans med terrorforskaren Magnus Norell. Klicka HÄR.
Kenyatta är den store vinnaren
Bland alla förlorare efter attacken i Westgate, Nairobi, finns det en vinnare. President Uhuru Kenyatta. Hur cyniskt det än kan låta så kom terrorangreppet som en skänk från ovan för hans del.
Jag har väldigt svårt att tro att den internationella brottmålsdomstolen ICC nu kommer att kunna driva målet mot honom till fällande dom.
De senaste dagarna har Kenyatta framträtt som en värdig landsfader. Han har predikat enighet och kraftfull kamp mot terrorismen. Det kenyanska folket har gått samman i solidaritet med offren i Westgate. De har donerat blod, skänkt pengar, visat att Kenya är ett enat land med ett enat folk. De har hyllat sin president som representerar denna enighet. Åtminstone enligt de nyhetsrapporter som nått oss.
Häromdagen ringde Barack Obama upp sin kenyanske kollega och försäkrade honom att USA är Kenyas bundsförvant i kampen mot terrorismen. Andra regeringschefer har gjort sammalunda och tillfogat floder av kondoleanser.
Uhuru Kenyatta håvar in pluspoäng. Nu står hans stjärna som allra högst. Han är en Good Guy.
Vem hade kunnat ana detta när den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag åtalade Kenyatta för brott mot mänskligheten? Det handlar om mord, deportation, våldtäkt, förföljelse och andra inhumana handlingar.
Medåtalad är hans vicepresident William Ruto.
Åtalen mot dem kom efter våldet som följde på valet 2007. Kenyatta stödde den sittande presidenten Kibaki. Ruto stödde utmanaren Odinga. De var bittra motståndare. Efter valet bröt kravaller ut i hela landet. Över tusen människor dödades. ICC pekade ut Kenyatta och Ruto som huvudskyldiga.
Sedan dess har de båda spelat sina kort exakt rätt. Inför presidentvalet i mars i år gick de samman. De skakade hand, blev ett team. Visade att de stod över de stammotsättningar som annars dominerar det politiska livet i Kenya. De vann valet.
Den tionde september inställde sig William Ruto i Haag då rättegången mot honom inleddes. När Westgatemassakern bröt ut fick han permission för att åka hem till Kenya och styra upp situationen tillsammans med sin chef Kenyatta. ICC markerade tydligt att Ruto inte var vilken misstänkt skurk som helst.
Den 12 november ska Uhuru Kenyatta inställa sig i Haag. Flera vittnen har hoppat av och vägrar nu att delta. Kenyatta hyllas som en hjälte av det internationella samfundet. Obama ringer till honom och bedyrar sitt stöd för hans politik.
Finns det någon som tror att detta kommer att sluta med att Kenyatta hamnar i finkan?
Jag tror det inte. Funderar på att satsa en peng hos Ladbrokes.
Kidnappningsdramat i Algeriet
Kidnappningsdramat i Algeriet var oväntat i sig. Men att de nu hårt trängda islamisterna i norra Mali skulle slå tillbaka på ett okonventionellt sätt var inte oförmodat.
Nu återstår spänd väntan inför nästa överraskande motattack i detta asymmetriska krig .
Det vi ser utspela sig i nordvästra Afrika är skrämmande likt den dystopi som Samuel P. Huntington målade upp i sin bok ”The Clash of Civilizations”. Hans tes är i korthet följande:
när supermakter inte längre konkurrerar om världsherravälde – efter Sovjetunionens kollaps – kommer en ny, global maktkamp att växa fram. En kamp mellan civilisationer. Det vi ser nu är hur militant islamism prövar sina krafter mot sekulära men likafullt mestadels kristet dominerade makter.
Än så länge är den militanta islamismen dåligt koordinerad men viljan och ambitionen kan man inte klaga på.
Det ska bli mycket spännande att bevittna fortsättningen på denna kraftmätning.
För mig har de senaste dagarna varit fyllda av intressanta uppdrag. I dag fredag 18 januari satt jag i SVT:s Gomorron Sverige och kommenterade gisslandramat. Se inslaget HÄR.
I går var jag med i Sveriges Radios Studio Ett och pratade om samma sak. Klicka HÄR.
Jag hann knappt kliva ur studion förrän Expressen ringde och ville att jag skriva på samma tema. Klicka HÄR.
Här på min blogg kan du läsa flera av mina inlägg om Mali. Scrolla ner här, eller sök i arkivet här bredvid.
Al Shabaab – gerilla eller terrorgrupp?
Hur ska Sverige förhålla sig till att USA har fängslat två svenska medborgare som har anslutit sig till den somaliska terrorgruppen al Shabaab?
Om detta skriver DN i dag (9 januari) på ledarsidan under rubriken ”Den starkes orätt”. Den starke är i sammanhanget alltså USA. Som gör orätt, enligt DN.
Texten är sedvanligt grötmyndig och avslutas med: ”Rättstatens principer gäller lika för alla. Sverige har en skyldighet att stå upp för sina medborgare när deras grundläggande rättigheter kränks.”
Al Shabaab är en islamistisk terrorgrupp som har vuxit fram under det långa inbördeskriget i Somalia. Den är officiellt del av det världsomspännande nätverket al Qaida. Gruppen har som målsättning att bekämpa ”islams fiender”, först och främst i Somalia och när det målet är uppnått ska kampen spridas internationellt. Det innebär naturligtvis även Sverige.
Gruppen har under flera år ägnat sig åt att sprida död och förödelse, plundra nödhjälpsleveranser och kidnappa hjälparbetare. Al Shabaab vill införa en strikt version av muslimsk sharialag i Somalia vilket bland annat innebär stympning av människor som anklagas för brott, stening av kvinnor som påstås vara otrogna med mera.
Nu har två somalisvenskar alltså gripits och förts till USA. De anklagas för medlemskap i al Shabaab, vilket är ett brott enligt amerikansk lag.
Opinionsbildare i Sverige hävdar att de gripna somalisvenskarna har rätt till stöd från svenska UD därför att de är svenska medborgare. Men är det verkligen så medborgarskapet är tänkt att fungera? Att det ska ge juridiskt skydd åt människor som väljer att ansluta sig till en terrorgrupp? Att bli svensk medborgare måste ses som ett privilegium. Man inlemmas i en stat som har jobbat i flera hundra år med att bygga ett fungerande demokratiskt system och lyckats hyggligt med att göra män och kvinnor jämlika. Om man då ansluter sig till al Shabaab som aktivt och med vapen bekämpar demokrati, jämlikhet och människors lika värde, har man då inte förverkat privilegiet att vara svensk medborgare?
Jag trodde tanken med asyl var att erbjuda människor en trygg tillflykt undan krig. Inte att stärka deras möjligheter att själva delta i kriget.
Att jämföra de gripna somalisvenskarna med Martin Schibbye och Johan Persson – vilket har gjorts – är inget annat än en grov förolämpning. Jag förmodar att de som gör den jämförelsen också vill jämställa somalisvenskarna med Dawit Isaak. Det resonemanget förvandlar även Schibbye, Persson och Dawit till terrorister.
Men somalisvenskarna är ju inte anklagade för något brott, sägs de. Påståendet vittnar om total okunnighet om realiteterna i Somalia. Vilken poliskår eller åklagarmyndighet skulle kunna formulera en anklagelse om ett begånget brott? Att triumferande utropa att de inte är anklagade för något brott och därför måste betraktas som oskyldiga är bara ett sätt att relativisera och banalisera den ondska som är al Shabaabs signum. Det är helt obegripligt att svenska opinionsbildare nedlåter sig till det. Men jag antar att det beror på att de helt enkelt inte vet vad de pratar om. De har ingen aning om vilka al Shabaab är.
Vad har då jag för kompetens att uttala mig om al Shabaab och de gripna somalisvenskarna, undrar kanske någon. Det ger mig tillfälle att presentera mig lite närmare för mina läsare här på min blogg.
Jag har som journalist bevakat Afrika i snart 40 år. Jag har rest med TPLF-gerillan i norra Etiopien under pågående krig. Jag har fotvandrat med SPLA-gerillan i Sudan, också under pågående krig. Jag har intervjuat Hassan Turabi, John Garang, Meles Zenawi, Riek Machar, Lam Akol och en mängd andra rebeller, gerillaledare, fotsoldater och terrorister. Gjort film, skrivit böcker plus ett oändligt antal tidningsartiklar.
Jag har också jobbat på SVT:s Aktuellt. Jag noterar nu att SVT väljer att kalla al Shabaab för en ”gerilla”. Det ordet har haft en positiv klang i svenska nyhetskonsumenters öron i flera årtionden och associeras med frihetskamp och strävan mot demokrati. Att SVT kallar al Shabaab för en gerilla och inte för en terrorgrupp är ingen tillfällighet, tro mig. Jag vet hur sådana detaljer diskuteras på Aktuellts och Rapports redaktioner. Ordval är viktiga, de är markörer.
Den som vill veta hur al Shabaab har byggt upp sin organisation i Sverige, redo att ta sig an den större uppgiften att bekämpa islams fiender på svensk mark, rekommenderas att läsa Patric Fahlanders avhandling i freds och konfliktforskning; ”Al-Shabaab in Sweden. Perceptions of an Islamist extremist organization.” Klicka HÄR.
Göteborgsposten skriver också initierat om de båda gripna somalisvenskarna. Klicka HÄR.