Nyhetsarkiv
Kategorier
Ethno Press Youtube
No items
Ethno Press Facebook
Ethno Press Twitter

Jag och mina rasistiska klichéer

Jag har skrivit ett, endast ett Fantomenäventyr. Det var i nummer 20, året var 1993. Se bilden.

Äventyret hette Odjuret och skönheterna. Storyn var full av kolonialistiska och rasistiska klichéer, som alltid i tidningen Fantomen. Dessa klichéer utgör ju själva fundamentet i berättelsen om den vite maskerade övermänniskan som frälser de primitiva svarta infödingarna från ondskan. I min story fanns unga, vackra svarta kvinnor som på väg genom djungeln överfölls av en jättegorilla. Skurken var en galen vetenskapsman som hade dresserat och preparerat gorillan med testosteron. Skurken plundrade de dödade kvinnorna på deras organ och sålde dessa i transplantationssyfte.

När Fantomen griper in blir han fängslad av vetenskapsmannen men kallar då på bandarerna. Dessa lustiga små pygméer klädda i bastkjol vars ledare Guran bär något som liknar en lampskärm på huvudet.

Min story var dock inte bara full av rasistiska stereotyper. Den innehöll också en mängd kulturella referenser, allt från Expressens klassiska löpsedelsrubrik Svart hjärta lika rött som vitt, (om världens första hjärttransplantation utförd av doktor Christiaan Barnard i Sydafrika, med en vit patient och en svart donator), till Macbeth och Kingkong.

Jag oroade mig inte för mitt lättsinniga hanterande av klichéer. Det är ju nämligen så att en författare alltid ingår en tyst överenskommelse med läsaren. Det här är en fantasi och skall läsas som en sådan. Jag som skriver tror att du som läser är intelligent nog för att fatta det.

Jag hade väldigt kul när jag skrev.

I dag hade det inte varit lika kul. Texten skulle bli platt och livlös, är jag rädd. Om det ens skulle bli någon text. Jag skulle tvingas sitta och tänka över varje ord, kritiskt granska min fantasi – som är mitt viktigaste verktyg som författare – och censurera mina infall som kommer bubblande ur mitt undermedvetna.

Annars skulle jag hamna i samma situation som den eminente Jan Lööf. Jag läser i dagens DN att hans förlag Bonnier Carlsen har beslutat att några av hans barnböcker ska in i giftskåpet eftersom de befinns innehålla ”stereotypa skildringar av andra kulturer”.

Jag vill inte raljera allt för mycket över förlagets beslut eftersom jag ser att det finns en liten, men dock allmän kärna av förnuft i själva grundresonemanget. Det kan inte vara kul för ett svart litet barn i Sverige att konfronteras med uttalat rasistiska bilder av svarta människor. Och sådana finns det gott om i litteraturen. (Dock inte hos Jan Lööf, ej heller hos Stina Wirsén.) Eller stereotypa skildringar av ondskefulla araber, för den delen. Filmerna om Indiana Jones borde väl av den anledningen bränts på bål för länge sedan.

Jag tror att Bonnier Carlsen måste tänka ett varv till innan de bannlyser Jan Lööfs böcker. Det största problemet med bannlysningen är nämligen att den kommer att begränsa författares framtida författande. Den som vill bli publicerad kommer att anstränga sig ännu mer än censurivrarna, allt i syfte att undvika risken att bli refuserad och kallad rasist.

De ungdomsförfattare som vill skildra dagens Sverige kommer därför att få en tuff uppgift att balansera mellan verkligheten och den drömda idealbilden av det mångkulturella samhället. Deras böcker kommer i framtiden att vara helt oanvändbara för att rekonstruera hur Sverige såg ut år 2016. Men de kommer att ha en trygg placering i biblioteken.

Vi har att se fram emot väldigt tråkig läsning. Tack Bonnier Carlsen för det.