Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

1994

Finns det bara två vittnen i Rwanda?

Artisten Gina Dirawi har varit i Rwanda och gjort ett teveprogram. Ginas värld heter serien och kan ses på SVT Play HÄR.

Temat för Rwandaprogrammet är förlåtelse och försoning. Gina träffar folk som berättar om folkmordet 1994. Hon besöker kyrkor där människor mördades. Hon får höra de mest groteska berättelser om hur folk slogs ihjäl. Hon blir berörd.

Jag förstår henne så väl. Jag har själv varit där. Gått runt på samma platser och till och med träffat samma människor.

Det var 2009. Jag reste till Rwanda för att göra film om läget i landet. Genom en god vän fick jag tips om en ung kvinna som kunde fungera som tolk. Hon pluggade egentligen och var alltså ingen officiell tolk. När jag sade att jag ville träffa någon som kunde berätta om upplevelser under folkmordet funderade hon en stund.

”Jag tror jag vet en kvinna som nog är ganska intressant”, svarade hon.

Kvinnan hette Alice. Jag träffade henne dagen därpå i en kyrka där människor hade mördats. Hon berättade sin historia för mig. Efter en stund dök en man upp som hette Emmanuel. Det visade sig att han hade mördat Alice barn 1994 och försökt mörda henne också. Nu hade hon förlåtit honom och han berättade sin historia.

Det var naturligtvis precis den story man vill ha som journalist. Nöjd reste jag hem och klippte ihop mina filmer. Foto på dem båda ser ni här bredvid.

Sedan upptäckte jag att fler än jag hade träffat Alice och Emmanuel. Jag läste ett reportage i en svensk tidning om dem. Märkligt sammanträffande, tänkte jag.

Och nu, sex år senare, visar det sig att det är precis samma Alice och Emmanuel som Gina Dirawi har träffat!

En snabb sökning på Google ger 936 träffar på deras namn. De är omskrivna i Daily Mail, The Australian, Aftonbladet och en mängd andra tidningar.

Den fråga som inställer sig är: Finns det inga andra i detta land som kan berätta om sitt öde?

Rwanda är föremål för intensiva lobbyattacker från mängder av instanser världen över. Det finns bland annat de som hävdar att vårdandet av minnena från folkmordet endast syftar till att slå vakt om tutsiernas maktinnehav. Att regeringen har byggt upp en propagandaapparat som väloljat serverar samma historier till alla gästande journalister från utlandet. Nu ifrågasätter till och med BBC sanningarna om folkmordet. Det skrev jag om HÄR nyligen.

Det tycks ligga en hund begraven någonstans. Kan det vara så att Rwandas myndigheter är rädda att någon skall låta sig intervjuas av utländska medier och leverera en version av händelserna 1994 som inte stämmer med den officiella? Att regeringen håller sig med ett stall av pålitliga förövare och överlevande offer som alltid skickas fram när utländska journalister kommer till landet. Ett stall där Alice och Emmanuel är huvudattraktionerna.

The plot thickens, som man säger.

Var folkmordet i Rwanda en bluff?

Rwanda är ett av Afrikas allra mest besynnerliga och kontroversiella länder.

De flesta kan i stora drag historien om folkmordet 1994. Det fanns två folkgrupper i landet av numerär betydelse. Hutu och tutsi. Politiska omständigheter triggade igång massakrer som utmynnade i att närmare en miljon tutsier mördades.

Paul Kagame framträdde som den man som räddade landet från undergång. Hans rebellarmé invaderade från Uganda, stoppade folkmordet och tog makten. Jorden runt hyllades han som en hjälte. Han blev president.

Landet byggdes snabbt upp och blev på kort tid en ekonomisk framgångssaga. Kagame gjorde sig känd som Afrikas Lee Kuan Yew. En social ingenjör, visionär och humanist.

Äntligen, jublade biståndsgivare och demokratiivrare världen över. Äntligen en afrikansk ledare som vill sitt folks bästa och inte är korrumperad.

Nu har en dokumentärfilm från BBC ifrågasatt allt detta. I filmen framträder forskare som hävdar att majoriteten av dem som dog under folkmordet var hutu, inte tutsi. De hänvisar bland annat till befolkningsstatistik som tycks visa att det var en omöjlighet att en miljon tutsier hade mördats i ett land med cirka sju miljoner invånare, och där tutsierna utgjorde cirka 14 procent. I så fall hade varenda tutsier dött. Men så skedde inte. Tutsierna utgör i dag cirka 15 procent av befolkningen.

Enligt filmen stoppades inte mördandet av Kagames armé. Det hade redan upphört när hans soldater tågade in. Kagame styr nu sitt land med järnhand och lönnmördar oppositionella. Hans hjältegloria är enligt BBC helt oförtjänt. Icke oväntat är Kagame rasande och hotar att stoppa all BBC:s verksamhet i landet. Intressant film, se den HÄR.

Parallellt med detta händer det andra spännande saker i Rwanda. Paul Kagame har anslutit sig till den sorgliga trend som dominerar bland afrikanska makthavare och som handlar om att till varje pris klamra sig fast vid makten. Han vill att grundlagen skrivs om så att han ska kunna väljas till president ännu en gång. Och därefter förstås ytterligare en gång. Och så vidare.

I grannlandet Burundi manipulerade presidenten grundlagen och det resulterade i kravaller med dödsfall. Men i Rwanda påstås i princip varenda medborgare stödja Kagames ansträngning att kunna bli president på livstid. Jurister som reste land och rike runt för att intervjua folk om en möjlig grundlagsändring hittade bara tio personer som motsatte sig att Kagame ska kunna regera för evigt.

Allt detta är mycket illavarslande. Jag tror att vi snart får se allvarliga politiska eruptioner i Rwanda. Jag vågar inte sia om när det sker.

Men det kommer, tro mig.