Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

folkmord

Finns det bara två vittnen i Rwanda?

Artisten Gina Dirawi har varit i Rwanda och gjort ett teveprogram. Ginas värld heter serien och kan ses på SVT Play HÄR.

Temat för Rwandaprogrammet är förlåtelse och försoning. Gina träffar folk som berättar om folkmordet 1994. Hon besöker kyrkor där människor mördades. Hon får höra de mest groteska berättelser om hur folk slogs ihjäl. Hon blir berörd.

Jag förstår henne så väl. Jag har själv varit där. Gått runt på samma platser och till och med träffat samma människor.

Det var 2009. Jag reste till Rwanda för att göra film om läget i landet. Genom en god vän fick jag tips om en ung kvinna som kunde fungera som tolk. Hon pluggade egentligen och var alltså ingen officiell tolk. När jag sade att jag ville träffa någon som kunde berätta om upplevelser under folkmordet funderade hon en stund.

”Jag tror jag vet en kvinna som nog är ganska intressant”, svarade hon.

Kvinnan hette Alice. Jag träffade henne dagen därpå i en kyrka där människor hade mördats. Hon berättade sin historia för mig. Efter en stund dök en man upp som hette Emmanuel. Det visade sig att han hade mördat Alice barn 1994 och försökt mörda henne också. Nu hade hon förlåtit honom och han berättade sin historia.

Det var naturligtvis precis den story man vill ha som journalist. Nöjd reste jag hem och klippte ihop mina filmer. Foto på dem båda ser ni här bredvid.

Sedan upptäckte jag att fler än jag hade träffat Alice och Emmanuel. Jag läste ett reportage i en svensk tidning om dem. Märkligt sammanträffande, tänkte jag.

Och nu, sex år senare, visar det sig att det är precis samma Alice och Emmanuel som Gina Dirawi har träffat!

En snabb sökning på Google ger 936 träffar på deras namn. De är omskrivna i Daily Mail, The Australian, Aftonbladet och en mängd andra tidningar.

Den fråga som inställer sig är: Finns det inga andra i detta land som kan berätta om sitt öde?

Rwanda är föremål för intensiva lobbyattacker från mängder av instanser världen över. Det finns bland annat de som hävdar att vårdandet av minnena från folkmordet endast syftar till att slå vakt om tutsiernas maktinnehav. Att regeringen har byggt upp en propagandaapparat som väloljat serverar samma historier till alla gästande journalister från utlandet. Nu ifrågasätter till och med BBC sanningarna om folkmordet. Det skrev jag om HÄR nyligen.

Det tycks ligga en hund begraven någonstans. Kan det vara så att Rwandas myndigheter är rädda att någon skall låta sig intervjuas av utländska medier och leverera en version av händelserna 1994 som inte stämmer med den officiella? Att regeringen håller sig med ett stall av pålitliga förövare och överlevande offer som alltid skickas fram när utländska journalister kommer till landet. Ett stall där Alice och Emmanuel är huvudattraktionerna.

The plot thickens, som man säger.

Var folkmordet i Rwanda en bluff?

Rwanda är ett av Afrikas allra mest besynnerliga och kontroversiella länder.

De flesta kan i stora drag historien om folkmordet 1994. Det fanns två folkgrupper i landet av numerär betydelse. Hutu och tutsi. Politiska omständigheter triggade igång massakrer som utmynnade i att närmare en miljon tutsier mördades.

Paul Kagame framträdde som den man som räddade landet från undergång. Hans rebellarmé invaderade från Uganda, stoppade folkmordet och tog makten. Jorden runt hyllades han som en hjälte. Han blev president.

Landet byggdes snabbt upp och blev på kort tid en ekonomisk framgångssaga. Kagame gjorde sig känd som Afrikas Lee Kuan Yew. En social ingenjör, visionär och humanist.

Äntligen, jublade biståndsgivare och demokratiivrare världen över. Äntligen en afrikansk ledare som vill sitt folks bästa och inte är korrumperad.

Nu har en dokumentärfilm från BBC ifrågasatt allt detta. I filmen framträder forskare som hävdar att majoriteten av dem som dog under folkmordet var hutu, inte tutsi. De hänvisar bland annat till befolkningsstatistik som tycks visa att det var en omöjlighet att en miljon tutsier hade mördats i ett land med cirka sju miljoner invånare, och där tutsierna utgjorde cirka 14 procent. I så fall hade varenda tutsier dött. Men så skedde inte. Tutsierna utgör i dag cirka 15 procent av befolkningen.

Enligt filmen stoppades inte mördandet av Kagames armé. Det hade redan upphört när hans soldater tågade in. Kagame styr nu sitt land med järnhand och lönnmördar oppositionella. Hans hjältegloria är enligt BBC helt oförtjänt. Icke oväntat är Kagame rasande och hotar att stoppa all BBC:s verksamhet i landet. Intressant film, se den HÄR.

Parallellt med detta händer det andra spännande saker i Rwanda. Paul Kagame har anslutit sig till den sorgliga trend som dominerar bland afrikanska makthavare och som handlar om att till varje pris klamra sig fast vid makten. Han vill att grundlagen skrivs om så att han ska kunna väljas till president ännu en gång. Och därefter förstås ytterligare en gång. Och så vidare.

I grannlandet Burundi manipulerade presidenten grundlagen och det resulterade i kravaller med dödsfall. Men i Rwanda påstås i princip varenda medborgare stödja Kagames ansträngning att kunna bli president på livstid. Jurister som reste land och rike runt för att intervjua folk om en möjlig grundlagsändring hittade bara tio personer som motsatte sig att Kagame ska kunna regera för evigt.

Allt detta är mycket illavarslande. Jag tror att vi snart får se allvarliga politiska eruptioner i Rwanda. Jag vågar inte sia om när det sker.

Men det kommer, tro mig.

Folkmordet i Rwanda – 20 år senare

Det är nu tjugo år sedan folkmordet i Rwanda startade. Den 6 april 1994 sköts ett flygplan ned när det var på väg att landa mitt inne i huvudstaden Kigali. Ombord fanns landets president Juvénal Habyarimana. Han tillhörde folkgruppen hutu. Attentatet utlöste en massaker som hade planerats en längre tid. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.

De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.

Det är mycket snack om internationell rätt i dessa dagar, a pro på Ukraina. Barack Obama slår sig för bröstet. Hade han agerat annorlunda än sin föregångare Bill Clinton om han varit president 1994?

En som möjligen har funderat över det är Paul Rusesabagina som drev Hotel des Mille Collines i Kigali. Där upplät han skydd åt och räddade livet på 1 268 (enligt Wikipedia) skräckslagna människor.

Berättelsen om honom resulterade sedermera i den tämligen förljugna och hårt romantiserade filmen ”Hotel Rwanda”.

Många antog nog automatiskt att Rusesabagina skulle hylla den tutsidominerade regering som tillträdde efter det att hutumilisen drivits på flykt. Så blev det dock inte. Istället har Rusesabagina blivit en av president Paul Kagames skarpaste kritiker.

Allra bittrast är dock Rusesabagina när han blickar tillbaka på hur omvärlden förhöll sig till dramat sommaren 1994. Så här skriver han:

During those 3 months of the Genocide, while I was at the Hotel des Mille Collines trying to shelter the people under my roof,  I tried to reach President Clinton and the rest of the international community.  I tried by every means to reach the outside world and to ask them to help rescue my countrymen from the Hell that we were living in. I could not get anyone to listen then. I especially tried to get the United States government to help.  I called and faxed and wrote on behalf of all Rwandans asking the President and the State Department to help stop the Genocide. I heard nothing in return. 

Today, we can all do more. There are people dying in Rwanda and the Congo every day. The Rwanda government signs peace deals with one hand and waves their militias in to the Congo to kill innocent victims with the other hand.”

Jag var i Rwanda för några år sedan och filmade en så kallad gacacarättegång, där en misstänkt folkmördare rannsakades. Se filmen genom att klicka HÄR.

Se även min film om massakrerna i kyrkorna. Klicka HÄR.

“Var snäll och strunta i Rwanda”

Jag fick ett mejl från Paul Rusesabagina i går.Please ignore Rwanda”, skrev han. Var snäll och strunta i Rwanda.

Eftersom det var just han som bad mig strunta i Rwanda så var jag naturligtvis tvungen att genast läsa hans ganska långa brev. Paul Rusesabagina är inte vem som helst. Han är mannen som räddade livet på drygt 1 200 människor under folkmordet i Rwanda 1994.

Den som har sett filmen ”Hotel Rwanda” känner till storyn. Paul var manager på Hotel des Milles Collines i huvudstaden Kigali. När folkmordet bröt ut gav han skydd åt desperata människor – de flesta tutsier – som flydde undan mördarna på gatorna.

”In 1994, I tried desperately to get the world to pay attention to the atrocities that were being perpetrated in my beloved Rwanda”, skriver han i sitt mejl. ”Using a secret fax line that the killers did not know about, we sent faxes day and night to Brussels, London, Washington, DC and to the United Nations.  I was disturbing every NGO, every media outlet, every government official that I could contact. We were begging for someone to end the slaughter.”

Till ingen nytta. Omvärlden blundade och höll för öronen. Det här var FN:s allra mörkaste stund i modern tid. Skam åt Kofi Annan som var den som blundade och höll för öronen allra hårdast.

Efter folkmordet belönades Paul vederbörligen men hamnade också ganska snabbt i konflikt med Rwandas nya tutsiledda regering. Han och president Paul Kagame blev bittra fiender. Paul Rusesabagina flyttade till Belgien.

Nästa månad, i september, skall parlamentsval hållas i Rwanda. Därför ber Paul Rusesabagina mig strunta i landet. Han skriver att han inte ber om några valövervakare, inte ens några internationella observatörer. Vi vet ju redan hur valet kommer att gå, noterar han bittert. Så varför bry sig?

Alla de rättigheter som är förknippade med demokrati som pressfrihet och yttrande- och mötesfrihet saknas enligt Paul i Rwanda. Ett parlamentsval är bara ett element i en demokrati och om övriga bitar saknas så blir valet en fars, påpekar han.

Pauls slutkläm i brevet är dramatiskt: ”Please do not further legitimize the Rwandan government by pretending that these elections are anything but what they really are: a sham. Nothing more than political theater to prop up the party that supports the dictator”.

Kampen om makten i Rwanda upphörde inte när de tutsidominerade styrkorna marscherade in i Kigali och drev hutumilisen på flykt i mitten av juli 1994. På tre månader hade omkring en miljon människor mördats. Sedan dess har maktkampen ändrat karaktär och spridit sig till grannlandet Demokratiska Republiken Kongo.

I Europa och USA bedrivs en intensiv propagandakampanj för och emot president Kagame och hans regering. En kampanj som saknar motstycke gällande afrikanska konflikter.

Jag kan inte bedöma om Paul Rusesabagina är den stora demokratiförespråkare och humanist som han presenteras som. Eller om han har politiska motiv som han inte redovisar.

Men när det gäller hans förutsägelse om valutgången i Rwanda så är jag övertygad om att han har rätt.

Kagame kommer att vinna, med eller utan valobservatörer.

Titta gärna på min film som handlar om en gacacarättegång i Rwanda. Den berättar en hel del om fasorna under folkmordet. Klicka HÄR.

 

Folkmordet i Rwanda. Lärde vi oss något?

Det är nu nitton år sedan folkmordet i Rwanda startade. Den 6 april 1994 sköts ett flygplan ned när det var på väg att landa mitt inne i huvudstaden Kigali. Ombord fanns landets president Juvénal Habyarimana. Han tillhörde folkgruppen hutu. Attentatet utlöste en massaker som hade planerats en längre tid. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.

De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.

En centralfigur i detta drama var Paul Rusesabagina som drev Hotel des Mille Collines. Där upplät han skydd åt och räddade livet på 1 268 (enligt Wikipedia) skräckslagna människor.

Berättelsen om honom resulterade sedermera i den tämligen förljugna och hårt romantiserade filmen ”Hotel Rwanda”.

Många antog nog automatiskt att Rusesabagina skulle hylla den tutsidominerade regering som tillträdde efter det att hutumilisen drivits på flykt. Så blev det dock inte. Istället har Rusesabagina blivit en av president Paul Kagames skarpaste kritiker.

Allra bittrast är dock Rusesabagina när han blickar tillbaka på hur omvärlden förhöll sig till dramat sommaren 1994. Så här skriver han i det mejl jag fick i dag:

During those 3 months of the Genocide, while I was at the Hotel des Mille Collines trying to shelter the people under my roof,  I tried to reach President Clinton and the rest of the international community.  I tried by every means to reach the outside world and to ask them to help rescue my countrymen from the Hell that we were living in. I could not get any one to listen then. I especially tried to get the United States government to help.  I called and faxed and wrote on behalf of all Rwandans asking the President and the State Department to help stop the Genocide. I heard nothing in return. 

Today, we can all do more. There are people dying in Rwanda and the Congo everyday. The Rwanda government signs peace deals with one hand and waves their militias in to the Congo to kill innocent victims with the other hand.”

Jag var i Rwanda för några år sedan och filmade en så kallad gacacarättegång, där en misstänkt folkmördare rannsakades. Se filmen genom att klicka HÄR.

Se även min film om massakrerna i kyrkorna. Klicka HÄR.

 

 

Man kan aldrig “förstå” ett folkmord.

För första gången ställs nu en rwandier inför rätta i Sverige, anklagad för delaktighet i folkmordet 1994. Det är en svensk medborgare i 50-årsåldern. Ska bli intressant att följa.

Folkmordet i Rwanda förblir ett ständigt kliande ärr i världssamvetet. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.

De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.

Jag besökte Rwanda för några år sedan. Jag filmade och intervjuade överlevande. Jag besökte bland annat byn Nyamata. Kyrkan där har förvandlats till ett minnesmärke över en av de värsta enskilda massakrerna under folkmordet. Omkring tiotusen människor mördades i och i närheten av kyrkan under några få dagar i mitten av april 1994. På de enkla kyrkbänkarna ligger offrens kläder kvar i drivor. Klänningar, byxor, hattar och enkla smycken. Altarduken är fortfarande mörkfläckig av blod. Mängder av kranier ligger bevarade en trappa ned.

Aidan Hartley, reporter på Reuters nyhetsservice i Kenya kom dit 1994, inte långt efter det att massakern hade ägt rum. I boken The Zanzibar Chest, som är en blandning av reportage och självbiografi beskriver han sina känslor vid anblicken av de sönderhackade liken i och utanför kyrkan. Det var då, när han stod där som han insåg det omöjliga i att rapportera om verkligheten i folkmordets Rwanda. Han berättar hur han kom att tänka på en gammal släkting som hade deltagit i befrielsen av koncentrationslägret Bergen-Belsen den 12 april 1945. Morbror Noel, som han hette, hade aldrig velat prata om vad han såg och upplevde där i lägret. Hartley skriver att det var i Nyamata som han till fullo insåg vidden av förbrytelserna i Rwanda. ”Och när jag insåg det så upptäckte jag att Rwanda låg långt bortom mina begränsade talanger som korrespondent”, skriver han. ”På samma sätt som min morbror Noel hade misslyckats med att i ord beskriva vad han hade sett när han vandrade in i Belsen, så misslyckades vi att med ord, bilder och videofilm uttrycka vad vi bevittnade med egna ögon.”

Jag filmade en rättegång i Rwanda. Den började trevande men blev sedan starkt dramatisk och gripande. Se filmen genom att klicka HÄR.

Se även min film om kyrkan i Nyamata. Klicka HÄR.

Rwanda – “Du ska få träffa min mördare”.

Godmorgon, världen 5 april 2009.

“Rwanda femton år efter folkmordet. För femton år sedan flydde hon från massmordet i en rwandisk kyrka. Idag har hon lärt känna mannen som nästan dödade henne. Reportage från Rwanda, om en försoningsprocess som väcker förundran i omvärlden.”

Jag gjorde det här radioreportaget efter mitt första besök i Rwanda. Mötet med dessa människor grep mig mycket starkt. Gå till Godmorgon, världens hemsida och lyssna på inslaget genom att KLICKA HÄR.

Titta också på den film jag gjorde i Rwanda som handlar om en så kallad gacacarättegång. Se filmen genom att KLICKA HÄR.