Den förlorade oskulden
Efter terrordådet i köpcentret Westgate i Nairobi, Kenya, i september 2013 skrev jag en krönika här på min blogg. Drygt två år sedan, alltså. Läs den HÄR.
Då frågade folk hur det kunde hända. Jag frågade istället varför det inte hänt tidigare, och varför det inte hände oftare. Jag skrev också att frågan inte var om något liknande skulle kunna hända i Sverige, utan snarare när det skulle inträffa.
Kanske är vi några steg närmare det ögonblicket nu.
Det fanns ett preludium till Westgatemassakern som hade pågått i många år. När jag kom till Nairobi första gången 1976 var det en öppen stad där man kunde röra sig fritt. Folk varnade mig för rånare men någon sådan råkade jag aldrig ut för. Vi utländska back-packers med våra afrikanska vänner och väninnor rörde oss fritt i stan dag som natt.
I dag är läget annorlunda. Metalldetektorer vid inpassage på hotell. Fler vakter på gatorna. Många utländska företag har flyttat ut till förorterna. Centrala Nairobi anses inte vara säkert längre.
De muslimska kvinnor man ser är ofta beslöjade. Särskilt somaliskorna. Det var de inte för 40 år sedan. Konflikten i Somalia har spillt över till Kenya i form av terror och en strängare syn på religionen. Dessa två fenomen går hand i hand.
Jag lyssnade häromkvällen på en föreläsning av terrorforskaren Magnus Norell då han släppte sin nya bok Kalifatets återkomst. Nödvändig läsning för den som vill hänga med. Det han särskilt tryckte på i sin föreläsning var de missuppfattningar som råder gällande terrorns koppling till islam. När exempelvis IS utför blodiga handlingar och påstår att det sker i Allahs namn så reagerar mängder av opinionsbildare med ryggmärgen och hävdar att detta inte är sant. Som president Bush sade efter 11 september; Islam is a religion of peace. Som den fördomsfrie forskare Norell är, punkterade han den myten. Allt som IS gör har täckning i Koranen, fastslog han. Men denna insikt är så skrämmande att västerlänningar, i synnerhet, instinktivt fördömer den som lögn. Det kan bara inte vara sant. Jo, säger Norell. Det är sant.
Den 7 juli 2005 drabbades London av ett terrorattentat utfört av självmordsbombare i kollektivtrafiken vilket skördade 52 människoliv och skadade drygt 700. Efteråt gjordes omfattande opinionsundersökningar bland brittiska muslimer gällande deras attityd till attackerna. Det framkom då att cirka 20 procent av de tillfrågade ”kände sympati” med förövarna. Dock tyckte så många som 99 procent att det var fel att utföra dåden. I en annan undersökning ansåg cirka 25 procent av tillfrågade brittiska muslimer att terrorattackerna var ”berättigade”.
Det här är svårtolkade siffror men allt annat än unisona fördömanden från muslimerna måste betraktas som allvarliga varningssignaler.
Stefan Löfvens uttalande om att Sverige har varit naivt är också svårtolkat. Är det en uppriktig självkritik? Magnus Norell understryker hur viktigt det är att svenska regeringen slutar skattefinansiera islamistiska organisationer, vilket har pågått en lång tid och har stark acceptans bland svenska politiker. Vi kan bara stilla bedja om att Löfven inser att detta är en del av naiviteten och måste avbrytas. All uppmuntran av islamism ökar terrorhotet. Det är en tydlig lärdom från händelser runt om i världen.
Moder Svea håller på att mista sin oskuld. Men det är inte fråga om någon romantisk deflorering på en sommaräng med en avgudad drömprins. Snarare en brutal och utdragen våldtäkt.
Flatheten förenar de folkvalda
Islamister dirigerar i dag den politiska utvecklingen i flera afrikanska länder. Den vilsenhet i beslutsfattandet som präglar europeiska politiker i deras förhållande till islamistisk terror matchas väl av deras afrikanska kolleger. De insatser som görs för att stoppa terrorn sammanfattas oftast som ”för lite och för sent”.
Inget tyder i dagsläget på att detta kommer förändras till det bättre. Varken i Europa eller i Afrika.
Det var hotet från den islamistiska rörelsen Boko Haram i Nigeria som fick en majoritet av väljarna att lägga sin röst på utmanaren Muhammadu Buhari i det nyligen hållna presidentvalet. Buhari är en 72-årig före detta militärdiktator vars främsta merit i sammanhanget är att han har överlevt en attack från Boko Haram, och i samband med den svurit att krossa rörelsen. Trots att han öppet kallar sig konservativ muslim och talar uppskattande om sharialagar.
Är han mannen att leda landet och representera Nigeria inför omvärlden? Jag tycker synd om nigerianerna.
Jag tycker lika synd om kenyanerna som styrs av en regering som förefaller helt handfallen inför hotet från den somaliska terrorgruppen al Shabaab. Massakern på 148 människor i staden Garissa nyligen borde skaka Kenya i grunden. Men det enda kenyanerna kan vara säkra på är att liknande händelser kommer att inträffa igen. Och igen. Tills Somalia uppnår något slags fred vilket inte är möjligt utan deltagande av al Shabaab.
Den förre nigerianske presidenten Goodluck Jonathan ansträngde sig aldrig att ta itu med Boko Haram. Jag tror hans attityd till problematiken till stor del handlade om att han inte ansåg att hans eget liv eller vitala intressen för landet var hotade. Det var ju bara diverse fattiglappar uppe i norr som miste livet i Boko Harams attacker.
Den kenyanske presidenten Uhuru Kenyatta tycks ha en liknande syn på saken. När al Shabaab attackerade köpcentret Westgate i Nairobi i september 2013 varvid 62 människor mördades, kände kanske Kenyatta att våldet kom lite för nära inpå knutarna. Men 148 döda i den gudsförgätna avkroken Garissa, det kan man som kenyansk president stå ut med.
Ett av de största problemen i afrikansk politik är att ledarna – folkvalda eller ej – praktiskt taget aldrig tar ansvar för hela landet. De representerar snäva särintressen, inte sällan av familjekaraktär, som i slutänden handlar om att ackumulera så stor förmögenhet som möjligt under ämbetstiden.
De åtnjuter stöd från omvärlden. När de väljs utan fusk hyllas de som demokratiska föredömen. De inhöstar ekonomiskt bistånd från länder som exempelvis Sverige.
De har inga lösningar på de mest akuta problemen. En kompetensbrist som de delar med sina europeiska kolleger.
Kenya fyller 50 år
Kenya firar i dag – 12 december – 50 år av självständighet. Hipp, hipp hurra säger jag litet trött. Jag tycker nog man kan skönja en medelålderskris hos detta fantastiska land som skulle kunna vara paradiset på jorden.
När jag kom till Kenyas huvudstad Nairobi första gången 1976 var det en stad i slyngelåldern. Det var ett skönt äventyr för en ung ryggsäcksluffare att sugas in i denna jäsande smältdegel som bubblade av tillförsikt och framtidstro. Landet hade varit självständigt i endast tretton år. Alla tog för givet att allt bara kunde bli bättre. Till och med tiggarna var optimistiska.
Men runt omkring mullrade våldet. Idi Amin härjade i Uganda. Afrostalinisterna hade tagit makten i Etiopien och jagade unga intellektuella. Snart skulle den Röda Terrorn bryta ut som skördade 50 000 unga etiopiers liv. Alltmedan Sverige etablerade sig som den största givaren av civilt gåvobistånd till Etiopien, by the way.
I Somalia var president Siad Barre fullt upptagen med att köra sitt land i botten och resultatet av det har vi sedan länge facit på. Året därpå bröt Ogadenkriget ut.
Folk flydde hals över huvud från de våldsdrabbade grannländerna, de flesta sökte sig till Nairobi. Unga ugandier, etiopier och somalier blev mina vänner och rumskamrater. För mig var det en underbar tid.
Men för Kenya var det inte lika fantastiskt. Några år senare blev det uppenbart att klyftorna i samhället växte. Framtidstron kom av sig. Segregationen blev tydlig när stadsdelen Eastleigh förvandlades till Lilla Mogadishu, bebott nästan uteslutande av somalier.
Somalia imploderade, för några år sedan invaderade Kenya för att säkra sin gräns och i höstas kom vedergällningen från militanta somaliska islamister i form av massakern i köpcentret Westgate.
Runt omkring Nairobi växte slumområdena med dramatisk fart. Kibera blev världsberömt och närmast synonymt med hjärtskärande fattigdom.
President Jomo Kenyatta, landsfadern, utvecklade tribalism till en skön konst. Alltså att göra politik av det faktum att landets befolkning var uppdelad i en mängd olika stammar. Politiska motsättningar etablerades, 2008 skulle de explodera i landsomfattande våld som krävde över ettusen dödsoffer.
I dag sitter Jomo Kenyattas son Uhuru Kenyatta som president. Åtalad av den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag.
Som sagt. När man fyller femtio så kan det vara dags att sitta ned och försöka summera sitt liv. Vad gjorde jag rätt? Vad gjorde jag fel?
Kenya skulle nog må bra av att lägga sig på psykologsoffan ett tag och prata ut med någon förstående terapeut.
Att mörda i Guds namn
Femtio studenter mördades i går av den islamistiska terrorgruppen Boko Haram i Nigeria. De mördades därför att de inte var muslimer.
När somaliska al Shabaab attackerade i Nairobi för en vecka sedan skonade de muslimer och mördade så många icke-muslimer de kunde.
Korstågen på medeltiden som resulterade i miljoner arabers död motiverades av den kristna tron. Är det inte dags att titta på den tro som i dag motiverar dödandet?
Vi minns George W Bush famösa påstående att islam är ”a religion of peace”. I DN 28/9 citerades professor Mohammad Fazlhashemi som sade: ”På senare tid har allt fler börjat se likheter mellan demokrati och islam som den presenteras i urkunderna”.
Ursäkta mig, professorn, men det här tycker jag luktar propagandistisk lögn. Urkunden nummer ett i sammanhanget är koranen. Jag har läst den och lovade mina bloggläsare att jag skulle återkomma med en recension. Dock gjorde det mig så betryckt att ta del av denna litania av svavelosande hotelser i Allahs namn att jag kom av mig helt.
Redan i andra suran (versen) anges tonen. ”Ett strängt straff väntar dem” som inte tror på Allah. ”Gud låter det onda förvärras, och ett plågsamt straff väntar dem för deras ständiga lögner”. ”Gud skall straffa dem för deras skämt.” (!)
”Frukta Gud!” står det vidare. ”Ni skall veta att Guds straff är ett strängt straff.”
Sida upp och sida ner varnas för denne stränge, straffande Gud. Och det här med demokratin? Fåfängt söker jag efter sådana tecken. Koranen utgör en stark plädering för det extremt auktoritära styret. De som motsätter sig detta styre skall nedkämpas av Guds krigare. Islam betyder underkastelse. Här gäller det att tillhöra rätt lag.
”Troende! Välj inte judar och kristna till era bundsförvanter – de stöder och skyddar varandra – och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem. Gud vägleder inte de orättfärdiga. Hela deras strävan är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv – och Gud är inte vän av dem som stör ordningen på jorden.”
”Kämpa därför för Guds sak och ingjut lugn och dödsförakt hos de troende. Guds slag faller hårdast och hans straff är av exemplarisk stränghet.” ”De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv (judar och kristna, min anm.) skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna.”
Det påstås att de terrorister som dödar i islams namn har gjort en extrem tolkning av koranen, alltså underförstått en felaktig tolkning. Det stämmer inte. Efter att ha läst muslimernas heliga skrift är jag övertygad om att terroristerna har uppfattat koranen helt korrekt. För övrigt så är det förbjudet för en rättrogen muslim att tolka koranen. Den ska tas bokstavligt eftersom den är Guds ord.
Ändå kräver texten ofta tolkningar. ”Tag inte en annans liv annat än i rättfärdigt syfte”, står det. Här får den presumtive dråparen alltså själv bedöma vad som är rättfärdigt.
Som i New York 11 september 2001. Eller som i Nairobi 21 september 2013. Eller i Nigeria i går.
Kenyatta är den store vinnaren
Bland alla förlorare efter attacken i Westgate, Nairobi, finns det en vinnare. President Uhuru Kenyatta. Hur cyniskt det än kan låta så kom terrorangreppet som en skänk från ovan för hans del.
Jag har väldigt svårt att tro att den internationella brottmålsdomstolen ICC nu kommer att kunna driva målet mot honom till fällande dom.
De senaste dagarna har Kenyatta framträtt som en värdig landsfader. Han har predikat enighet och kraftfull kamp mot terrorismen. Det kenyanska folket har gått samman i solidaritet med offren i Westgate. De har donerat blod, skänkt pengar, visat att Kenya är ett enat land med ett enat folk. De har hyllat sin president som representerar denna enighet. Åtminstone enligt de nyhetsrapporter som nått oss.
Häromdagen ringde Barack Obama upp sin kenyanske kollega och försäkrade honom att USA är Kenyas bundsförvant i kampen mot terrorismen. Andra regeringschefer har gjort sammalunda och tillfogat floder av kondoleanser.
Uhuru Kenyatta håvar in pluspoäng. Nu står hans stjärna som allra högst. Han är en Good Guy.
Vem hade kunnat ana detta när den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag åtalade Kenyatta för brott mot mänskligheten? Det handlar om mord, deportation, våldtäkt, förföljelse och andra inhumana handlingar.
Medåtalad är hans vicepresident William Ruto.
Åtalen mot dem kom efter våldet som följde på valet 2007. Kenyatta stödde den sittande presidenten Kibaki. Ruto stödde utmanaren Odinga. De var bittra motståndare. Efter valet bröt kravaller ut i hela landet. Över tusen människor dödades. ICC pekade ut Kenyatta och Ruto som huvudskyldiga.
Sedan dess har de båda spelat sina kort exakt rätt. Inför presidentvalet i mars i år gick de samman. De skakade hand, blev ett team. Visade att de stod över de stammotsättningar som annars dominerar det politiska livet i Kenya. De vann valet.
Den tionde september inställde sig William Ruto i Haag då rättegången mot honom inleddes. När Westgatemassakern bröt ut fick han permission för att åka hem till Kenya och styra upp situationen tillsammans med sin chef Kenyatta. ICC markerade tydligt att Ruto inte var vilken misstänkt skurk som helst.
Den 12 november ska Uhuru Kenyatta inställa sig i Haag. Flera vittnen har hoppat av och vägrar nu att delta. Kenyatta hyllas som en hjälte av det internationella samfundet. Obama ringer till honom och bedyrar sitt stöd för hans politik.
Finns det någon som tror att detta kommer att sluta med att Kenyatta hamnar i finkan?
Jag tror det inte. Funderar på att satsa en peng hos Ladbrokes.
På måndag går Kenya till ett historiskt val
På måndag 4 mars är det dags. Då ska kenyanerna välja en ny president. Bland de åtta kandidater som ställer upp är det bara två som har en chans att vinna. Uhuru Kenyatta och Raila Odinga.
Det betyder också att det med allra största sannolikhet blir en andra valomgång i april.
Som jag har skrivit här tidigare så är Kenyatta åtalad av brottmålsdomstolen ICC i Haag. Det är även hans parhäst William Ruto som är tänkt att bli vicepresident. De anklagas för att ha anstiftat våldet som följde på det förra valet som hölls 2007.
Det här borde vara en riktig showstopper. Hur kan man ens ställa upp i ett val med ett sådant damoklessvärd hängande över sig? Men kenyansk politik är outgrundlig. Det finns de som hävdar att ICC:s åtal kan vara till Kenyattas och Rutos fördel. Så här går resonemanget:
De flesta kenyaner anser att ICC företräder den forna kolonialmakten Storbritannien. Vita utlänningar som försöker säga åt kenyanerna vad som är rätt och fel. Sådant skapar ilska och kan vara skäl nog för att rösta just på Kenyatta.
Sedan finns det andra som tänker lite längre och resonerar så här: om Odinga väljs så blir det han som måste verkställa överlämnandet av Kenyatta och Ruto till Haag. Det kommer att väcka väldigt mycket ont blod bland kikuyufolket – som Kenyatta tillhör – och deras anhängare i Kenya. Det kan bli nya kravaller liknande 2008, till och med inbördeskrig.
Kanske lugnast att välja Kenyatta till president i alla fall. Som i så fall måste inställa sig i Haag och kanske dömas till ett långt fängelsestraff.
Vilket scenario!
Jag är på plats i Nairobi på måndag. Ska bli mycket intressant.
Kenya går till val i mars
Kenya går till val den fjärde mars, om knappt en månad alltså. Det saknas inte olyckskorpar som kraxar om en repris på förra valet 2007. Det resulterade i ett våld som höll på att bli ett regelrätt inbördeskrig.
Den sittande presidenten Mwai Kibaki anklagades för valfusk. Hans utmanare Raila Odinga piskade på anklagelserna. Fler än tusen människor dödades, en kvarts miljon blev hemlösa.
Nu skall en ny president väljas. Kibakis tid är över. Bland kandidaterna finns, förutom Odinga även William Ruto och Uhuru Kenyatta. Båda dessa är åtalade av domstolen ICC i Haag. Anklagade för delaktighet i eftervalsvåldet 2008.
Raila Odinga är utan tvivel favorit i det kommande valet. Han är son till landets förste vice president, men om det ska räknas som en merit så kan man påpeka att hans farligaste konkurrent Uhuru Kenyatta är son till landsfadern Jomo Kenyatta.
Att tolka kenyansk politik kräver färdigheter i klass med avancerad kremlologi. Det mesta som sker politiskt, sker i slutna rum. Att öppna upp dessa rum för allmän insyn torde vara en av de viktigaste åtgärderna för att utveckla den sköra demokratin i landet. Men en sådan åtgärd finns nog inte på de nuvarande presidentkandidaternas agendor.
Kenya är i desperat behov av en regering med folkligt stöd. Tyvärr har alla tidigare regeringar byggt sin makt på att spela ut olika folkgrupper mot varandra. Den sortens politik måste upphöra om landets ska kunna ta sig an de enorma utmaningar som ligger inom den närmaste tioårsperioden.
Viktigast är kanske den snabbt växande oljeindustrin. Kenya kommer om några år att vara oljeexportör och då blir det skarpt läge. Oljeförbannelsen har drabbat många afrikanska länder.
Jag kommer att vara på plats i Kenya den fjärde mars. Det blir spännande!
Om UD:s resevarningar.
Jag har skrivit om UD:s resevarningar här tidigare. Jag känner mig mycket stolt över att ha förmått UD att ändra inställning till Lamu i Kenya. UD strök denna sömniga paradisö från sin varningslista efter mitt ilskna påpekande.
Ni som planerar att åka dit har anledning att tacka mig. Det går nämligen inte att teckna en normal reseförsäkring till en plats som UD avråder från att besöka. Detta får omfattande konsekvenser.
I fallet Lamu orsakade UD:s bannbulla kraftigt inkomstbortfall bland lokalbefolkningen som försörjer sig på turismen. Det gäller även på andra platser.
UD avråder delvis från besök i 20 afrikanska länder. Det betyder nästan vartannat land på den kontinenten. Se UD:s lista HÄR. Man måste alltså fråga sig hur många afrikaner som saknar möjlighet att försörja sig på turism på grund av slentrianmässiga resevarningar som i många fall kanske helt saknar grund.
Efter mitt påpekande om det absurda i att avråda från resor till Lamu har UD uppdaterat hela sin text om Kenya, vilket är glädjande. Den känns nu mer saklig och relevant.
Visst kan varningar till aningslösa turister vara på sin plats många gånger. Men jag hävdar att UD regelmässigt skrämmer upp folk alldeles i onödan. Så här står det bland annat om Nairobi: ”18 november 2012 – I stadsdelen Eastleigh i Nairobi dödades enligt uppgift nio personer medan ett trettiotal personer skadades i ett attentat mot en buss i lokaltrafik, en person uppges ha gripits på plats misstänkt för delaktighet i attentatet. Oroligheter utbröt i området efter dådet. Attentat har utförts i området även tidigare. Stor försiktighet bör iakttas.”
Den som aldrig har varit i Nairobi kan ju få för sig att Eastleigh (låter lyxigt) utgör stadens kommersiella centrum. Men så är det inte. Eastleigh är en extremt nedgången förort till Nairobi som bebos nästan uteslutande av fattiga somalier. Utländska turister vistas aldrig där. Kan vara bra att känna till, menar jag.
Det skulle vara intressant att veta vad andra länders utrikesdepartement skrev om Malmö under 2009 och 2010 då det sköts vilt där. Läs om skjutningarna HÄR. Med den måttstock som svenska UD använder för att bedöma farligheten i andra länder bör ju Malmö ha varit totalt dödskallemärkt i internationella turistsammanhang.
Skulle vara spännande att läsa: “State Department avråder från resor till Malmoe, Sweden, som inte är absolut nödvändiga. Om du ändå reser, tänk på att din försäkring inte gäller…”
Hur många UD-n avrådde från att besöka Stockholm efter det att Taimour Abdulwahab hade sprängt sig själv i luften i centrala Stockholm för i dag exakt två år sedan? Medan vi svenskar sorglöst fortsatte julshoppa på Drottninggatan med omnejd.
Som Jesus sade: “Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”