Den förlorade oskulden
Efter terrordådet i köpcentret Westgate i Nairobi, Kenya, i september 2013 skrev jag en krönika här på min blogg. Drygt två år sedan, alltså. Läs den HÄR.
Då frågade folk hur det kunde hända. Jag frågade istället varför det inte hänt tidigare, och varför det inte hände oftare. Jag skrev också att frågan inte var om något liknande skulle kunna hända i Sverige, utan snarare när det skulle inträffa.
Kanske är vi några steg närmare det ögonblicket nu.
Det fanns ett preludium till Westgatemassakern som hade pågått i många år. När jag kom till Nairobi första gången 1976 var det en öppen stad där man kunde röra sig fritt. Folk varnade mig för rånare men någon sådan råkade jag aldrig ut för. Vi utländska back-packers med våra afrikanska vänner och väninnor rörde oss fritt i stan dag som natt.
I dag är läget annorlunda. Metalldetektorer vid inpassage på hotell. Fler vakter på gatorna. Många utländska företag har flyttat ut till förorterna. Centrala Nairobi anses inte vara säkert längre.
De muslimska kvinnor man ser är ofta beslöjade. Särskilt somaliskorna. Det var de inte för 40 år sedan. Konflikten i Somalia har spillt över till Kenya i form av terror och en strängare syn på religionen. Dessa två fenomen går hand i hand.
Jag lyssnade häromkvällen på en föreläsning av terrorforskaren Magnus Norell då han släppte sin nya bok Kalifatets återkomst. Nödvändig läsning för den som vill hänga med. Det han särskilt tryckte på i sin föreläsning var de missuppfattningar som råder gällande terrorns koppling till islam. När exempelvis IS utför blodiga handlingar och påstår att det sker i Allahs namn så reagerar mängder av opinionsbildare med ryggmärgen och hävdar att detta inte är sant. Som president Bush sade efter 11 september; Islam is a religion of peace. Som den fördomsfrie forskare Norell är, punkterade han den myten. Allt som IS gör har täckning i Koranen, fastslog han. Men denna insikt är så skrämmande att västerlänningar, i synnerhet, instinktivt fördömer den som lögn. Det kan bara inte vara sant. Jo, säger Norell. Det är sant.
Den 7 juli 2005 drabbades London av ett terrorattentat utfört av självmordsbombare i kollektivtrafiken vilket skördade 52 människoliv och skadade drygt 700. Efteråt gjordes omfattande opinionsundersökningar bland brittiska muslimer gällande deras attityd till attackerna. Det framkom då att cirka 20 procent av de tillfrågade ”kände sympati” med förövarna. Dock tyckte så många som 99 procent att det var fel att utföra dåden. I en annan undersökning ansåg cirka 25 procent av tillfrågade brittiska muslimer att terrorattackerna var ”berättigade”.
Det här är svårtolkade siffror men allt annat än unisona fördömanden från muslimerna måste betraktas som allvarliga varningssignaler.
Stefan Löfvens uttalande om att Sverige har varit naivt är också svårtolkat. Är det en uppriktig självkritik? Magnus Norell understryker hur viktigt det är att svenska regeringen slutar skattefinansiera islamistiska organisationer, vilket har pågått en lång tid och har stark acceptans bland svenska politiker. Vi kan bara stilla bedja om att Löfven inser att detta är en del av naiviteten och måste avbrytas. All uppmuntran av islamism ökar terrorhotet. Det är en tydlig lärdom från händelser runt om i världen.
Moder Svea håller på att mista sin oskuld. Men det är inte fråga om någon romantisk deflorering på en sommaräng med en avgudad drömprins. Snarare en brutal och utdragen våldtäkt.
Somalia hatar Margot = sant
Att nu även Somalia fördömer Margot Wallströms kritik av Saudiarabien tycker jag inte vi ska hetsa upp så mycket över. Somalia har ingen självständig utrikespolitik utan måste i varje ögonblick väga sina ord på guldvåg och tänka noga på vad man vinner eller förlorar på ett uttalande.
Att i det här läget ställa upp på Saudiarabiens sida är självklart. Saudierna stöder Somalia ekonomiskt och förser den somaliska regeringen med vapen. Härom året skickade saudierna till exempel sextio stridsvagnar till Somalia som de hade köpt från Tyskland. De flesta länder i världen, till och med Sverige (!) vägrar sälja vapen till regeringen i Mogadishu.
Däremot är vi generösa med bistånd. Vi (svenska skattebetalare) donerar årligen 300 miljoner kronor till Somalia. Det ska pågå till 2017 då det ska omförhandlas.
Jag tycker vi ska bekymra oss mer över detta än över hyttandet med somaliska nävar mot Margot Wallström. Det svenska biståndet har små förutsättningar att åstadkomma det som det är avsett för, nämligen mänsklig säkerhet och försörjning, mänskliga rättigheter, demokrati, hälsa och jämställdhet.
Som mottagare av biståndet står regeringen i Mogadishu, som inte skulle överleva många dagar utan utländskt stöd. Det betyder alltså att den saknar folkligt stöd och jag tycker det är anmärkningsvärt att den svenska regeringen inte någon gång tycks vilja ta sig en riktig funderare på vad detta faktiskt innebär.
Varför tycks majoriteten somalier vara motståndare till sin egen regering?
Det är fortfarande terrorgruppen al Shabaab som utgör den mest progressiva politiska kraften i Somalia, och det beror på att den har lyckats adressera det folkliga behovet på gräsrotsnivå. Viktigast av allt är att al Shabaab arbetar inom ramen för det uråldriga klansystemet i Somalia.
Omvärlden har bestämt sig för att sidsteppa klansystemet och satsa allt på en fiktiv centralregering som skall representera en lika fiktiv nationalstat.
Det har inte lyckats och det kommer inte att lyckas. Det kommer bara innebära fortsatt krig och blodspillan.
Margot Wallström tycks vara lika okunnig om dessa grundläggande förhållanden som sina företrädare. Hon fortsätter pumpa in pengar i en regering som saknar legitimitet och blir sedan förvånad när samma regering slår henne på fingrarna.
Det finns läxor att lära av detta.
Kärlek och tolerans
Några afrikanska muslimer i Sverige blev intervjuade på teve häromkvällen, med anledning av terrorattacken i Paris. De fördömde den naturligtvis och betonade att en sådan händelse inte hade något med islam att göra. En ung kvinna som jag tror kom från Somalia underströk att islam står för kärlek och tolerans.
Ja, tänkte jag, hon är från Somalia, hon borde ju veta.
Det kändes betryggande att höra att det inte finns någon tankevärld som tjänar som inspiration till ett sådant förfärligt dåd. Att förövarna inte var motiverade av någon teologisk ideologi som hade invaggat dem i föreställningen att det de gjorde var rätt och riktigt. Att de inte var Guds soldater eller något sånt, som man ju hör talas om ibland.
De var bara ensamma galningar utan sammanhang, helt enkelt.
Jag önskar att teve påpassligt hade gjort liknande intervjuer med folk i samband med Breiviks massmord i Norge. Då hade det känts skönt att höra att inte heller han inspirerades av någon ideologi. Jag hade velat höra folk säga att högerextremismen står för kärlek och tolerans och att Breivik bara var en ensam galning.
Annars, menar jag, kan man ju frukta att det dyker upp fler Breivikar.
Det här med islam och mord på dem som hånar Profeten är väl ungefär samma sak som den medeltida kristna inkvisitionen, tänkte jag. Det fanns nog inget teologiskt stöd för den heller. Kristendomen står ju för kärlek och tolerans. Påven Gregorius IX var väl en ensam galning som fick med sig ett helt gäng andra ensamma galningar som kunde ägna sig åt att mörda dem som inte passade in i den kristna standardbilden.
Mina tankar rörde sig också osökt mot Stalin och Mao och andra kommunister som hade ihjäl miljontals människor. De hänvisade också till sin ideologiska övertygelse men Sven Wollter och många andra har ju förklarat för oss att vi har fått allt om bakfoten. Om jag förstår kommunismens apologeter rätt så handlar även den ideologin om kärlek och tolerans.
Statstelevisionen har ett ansvar och efter det jag såg på teve häromkvällen sover jag mycket bättre på natten, i trygg förvissning om att mördarna i Paris agerade helt utanför ett ideologiskt sammanhang. Risken är minimal att andra muslimer ska begå liknande brott.
Framtiden tar aldrig slut i Afrika
Jag vill önska mina läsare ett gott nytt år och tacka för att ni följer min blogg. Mina kommentarer kring stort och smått i Afrika är uppenbarligen uppskattade. Jag tror det beror på att jag aldrig är taktisk, aldrig försöker känna efter åt vilket håll opinionsvinden blåser, utan ständigt litar på mitt eget omdöme i mina utsagor.
Året som nu har passerat bjöd på sedvanlig dramatik i Afrika. Fortsatt inbördeskrig i Sydsudan, ebola i Västafrika, terror i Kenya och tilltagande politisk kris i Sydafrika, Somalia och flera andra länder. Plus mycket, mycket annat. Boko Haram, statskupper, allt det där som får folk att säga att Afrika är en dömd kontinent.
Men vi som känner Afrika – och det gör ju ni, kära läsare, allt mer – vi vet att Afrika är så mycket mer än det som skapar dystra tidningsrubriker. Glädje, värme, kärlek, äventyr. Och allt detta möjliggörs av de till antalet cirka en miljard afrikaner som befolkar kontinenten.
De i synnerhet önskar jag ett 2015 som blir en aning bättre än det år som nu har gått. Jag tänker fortsätta att strunta i UD:s resevarningar och besöka de platser jag älskar. Bifogar en bild från min senaste fisketur på Lamu i Kenya.
Boko Haram vill jag berätta om
Den islamistiska terrorgruppen Boko Haram skapar rubriker med att kidnappa skolflickor i Nigeria.
Rörelsen har hittills varit tämligen okänd i Sverige men ni som följer min blogg har kunnat läsa om Boko Haram flera gånger. Så här skrev jag i augusti 2012:
Boko Haram säger sig vilja upprätta en islamistisk stat i norra Nigeria. All kontakt med västerländska påfund är förbjudna. Grundaren Muhammed Yusuf mördades 2009 men hann innan dess formulera flera viktiga teser. Han hävdade att jorden var platt. Han avfärdade darwinismen och krävde att den parlamentariska demokratin i Nigeria skulle avskaffas. Om Boko Harams existens är en följd av arbetslöshet och social misär, som många hävdar, så gällde det i alla fall inte Muhammed Yusuf själv. Han levde flott och körde omkring i en Mercedes.
Det är intressant att notera att Boko Haram är en närmast komplett spegelbild av den ugandiska rebellgruppen Lords Resistance Army, LRA. Herrens motståndsarmé på svenska. LRA:s ledare Joseph Kony vill upprätta ett gammaltestamentligt, kristet rike i norra Uganda byggt på de tio budorden. Han har i flera decennier bedrivit krig mot den ugandiska regeringen genom att mörda civila. Mig veterligt har ingen hävdat att LRA:s terror skulle vara ett resultat av arbetslöshet.
LRA:s uppgift var att destabilisera den ugandiska regeringen på uppdrag av Sudan. Det berodde på att Uganda stödde den sydsudanesiska gerillan SPLA. Nu är inbördeskriget i Sudan slut. Sydsudan är ett eget land och LRA behövs inte längre. Kony och hans mannar befinner sig på flykt.
Jag tror att en grundlig analys av Boko Haram skulle visa att gruppen har en liknande uppgift i Nigeria som LRA hade i Uganda. Att destabilisera regeringen. Bädda för regimskifte. Ändra landets interna maktbalans. Jag skulle bli förvånad om inte Libyens förre ledare Khadaffi hade ett antal fingrar med i spelet innan han dödades.
Att Boko Haram skulle vara de fattigas och åsidosattas röst i Nigeria tror jag inte alls på.
Läs övriga texter på min blogg. De heter:
”Att mörda i Guds namn” från 30 september 2013. Den hittar du HÄR.
”Kampen mot Boko Haram angår oss alla” från 22 maj 2013. Läs HÄR.
”Boko Haram och andra afrikanska skurkar” från 30 augusti 2012. Läs HÄR.
Du kan också skriva in Boko Haram i sökfältet här till vänster på sidan så kommer du direkt till texterna.
Kriget mot terrorismen
I boken ”A Season in Hell” berättar den kanadensiske diplomaten Robert Fowler om sin tid som kidnappningsoffer hos al Qaida i Västafrika. Hans plågoandar som höll honom fången i öknen hånade västvärlden för dess oförmåga att vinna det asymmetriska kriget mot terrorismen.
”Vi slåss för att dö, medan ni slåss för att kunna åka hem till era familjer. Hur kan vi förlora?” sade de.
Jag kommer att tänka på detta när jag läser DN:s ledare i dag, 7 oktober. Skribenten rekapitulerar USA:s misslyckade försök att påtvinga Somalia fred 1993. Det slutade med totalt amerikanskt nederlag, just därför att motståndarna slogs för att dö. Medan de flesta amerikanska soldaterna i Mogadishu troligen mest av allt ville åka hem till sina familjer.
I går rapporterades det att amerikanska specialförband hade försökt sig på en attack mot al Shabaab i Somalia helt nyligen. Hur framgångsrik den var är ännu oklart. DN:s skribent gläder sig ändå åt att USA tycks vara tillbaka i Somalia och avslutar sin text med:
”Det är på sin plats att vara tacksam över att det finns en mäktig demokratisk stat som agerar världspolis mot världens värsta brottslingar”.
Ja, det låter sig sägas, men på vilken sida i terrorkriget befinner sig egentligen Sverige? Efter elfte september yttrade George W Bush sin berömda fras. ”Varje nation i varje region måste nu fatta beslut. Antingen är ni med oss, eller också är ni med terroristerna.”
Jag skulle gissa att USA betraktar Sverige som en stor svikare i kampen mot den militanta islamismen. Här i vårt lilla land är det fullt lagligt att vara medlem i terrorgruppen al Shabaab som den senaste tiden har profilerat sig som den mest handlingskraftiga delen av al Qaida.
Detta faktum gör naturligtvis Sverige till ett mycket attraktivt land för al Shabaab som vill att deras medlemmar ska kunna ha en trygg bas där de inte jagas av polisen bara för att de är anslutna till en militant terrorgrupp.
I förra veckan medverkade jag i Studio Ett i Sveriges Radio och diskuterade al Shabaab med Thomas Hammarberg som fram till helt nyligen var Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Thomas är ju en snäll kille så det kändes lite trist att behöva höja rösten mot den rappakalja han levererade. Samtalet gällde de två somalisvenskar som är åtalade i USA, misstänkta för delaktighet i terrorbrott i Somalia.
De är båda väl kända av Säpo sedan länge. En av dem kallar sig Abu Zaid och har bland annat lagt ut en film på Youtube där han står någonstans i Somalia och lovar att han ska hugga halsen av Lars Vilks.
Nu hotas de av livstidsstraff i USA efter att ha gripits i Djibouti i Afrika. En av dem har via sin bror i Sverige meddelat att han har blivit torterad under förhören. Det har vi än så länge bara hans ord på men Thomas Hammarberg var helt säker på att det stämde. Han var mycket indignerad över att de båda männen hade gripits och förts till USA för rättegång eftersom de ju är svenska medborgare. Han gjorde sitt yttersta för att tona ned misstankarna mot dem.
”De hade blivit lockade av vad de hade hört om al Shabaab och tyvärr åkt dit”, sade han.
Tyvärr åkt dit? Vad menade han med det? Tyvärr åkt till Somalia, eller tyvärr åkt fast?
Det finns de som tycker att jag är dryg och överlägsen när jag påstår att svenskar generellt är sagolikt naiva i sin syn på den militanta islamismen. Men jag framhärdar. Tyvärr tror jag vi kommer att få betala ett högt pris för denna naivitet. Lyssna på samtalet mellan mig och Thomas Hammarberg HÄR.
Kenyatta är den store vinnaren
Bland alla förlorare efter attacken i Westgate, Nairobi, finns det en vinnare. President Uhuru Kenyatta. Hur cyniskt det än kan låta så kom terrorangreppet som en skänk från ovan för hans del.
Jag har väldigt svårt att tro att den internationella brottmålsdomstolen ICC nu kommer att kunna driva målet mot honom till fällande dom.
De senaste dagarna har Kenyatta framträtt som en värdig landsfader. Han har predikat enighet och kraftfull kamp mot terrorismen. Det kenyanska folket har gått samman i solidaritet med offren i Westgate. De har donerat blod, skänkt pengar, visat att Kenya är ett enat land med ett enat folk. De har hyllat sin president som representerar denna enighet. Åtminstone enligt de nyhetsrapporter som nått oss.
Häromdagen ringde Barack Obama upp sin kenyanske kollega och försäkrade honom att USA är Kenyas bundsförvant i kampen mot terrorismen. Andra regeringschefer har gjort sammalunda och tillfogat floder av kondoleanser.
Uhuru Kenyatta håvar in pluspoäng. Nu står hans stjärna som allra högst. Han är en Good Guy.
Vem hade kunnat ana detta när den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag åtalade Kenyatta för brott mot mänskligheten? Det handlar om mord, deportation, våldtäkt, förföljelse och andra inhumana handlingar.
Medåtalad är hans vicepresident William Ruto.
Åtalen mot dem kom efter våldet som följde på valet 2007. Kenyatta stödde den sittande presidenten Kibaki. Ruto stödde utmanaren Odinga. De var bittra motståndare. Efter valet bröt kravaller ut i hela landet. Över tusen människor dödades. ICC pekade ut Kenyatta och Ruto som huvudskyldiga.
Sedan dess har de båda spelat sina kort exakt rätt. Inför presidentvalet i mars i år gick de samman. De skakade hand, blev ett team. Visade att de stod över de stammotsättningar som annars dominerar det politiska livet i Kenya. De vann valet.
Den tionde september inställde sig William Ruto i Haag då rättegången mot honom inleddes. När Westgatemassakern bröt ut fick han permission för att åka hem till Kenya och styra upp situationen tillsammans med sin chef Kenyatta. ICC markerade tydligt att Ruto inte var vilken misstänkt skurk som helst.
Den 12 november ska Uhuru Kenyatta inställa sig i Haag. Flera vittnen har hoppat av och vägrar nu att delta. Kenyatta hyllas som en hjälte av det internationella samfundet. Obama ringer till honom och bedyrar sitt stöd för hans politik.
Finns det någon som tror att detta kommer att sluta med att Kenyatta hamnar i finkan?
Jag tror det inte. Funderar på att satsa en peng hos Ladbrokes.