Nyhetsarkiv
Kategorier
Ethno Press Youtube
No items
Ethno Press Facebook
Ethno Press Twitter

När Afrika kom till Sverige

Under en promenad utmed gågatan i Uppsala ser jag fler tiggare än om jag skulle vandra motsvarande sträcka genom centrala Nairobi. Eller Addis Abeba. Eller Khartoum.

Under hela mitt liv har jag matats med idén om att välfärdslandet Sverige skall exportera sin modell till resten av världen. Tanken var länge att vi skulle föregå med gott exempel i skapandet av det globala folkhemmet.

Nu visar det sig att det blir precis tvärt om. Världen kommer till Sverige i form av tiggare och kåkstäder. Slumområden, som vi säger i Afrika. Och svenska beslutsfattare står helt handfallna inför detta.

Nu har visserligen en moderat ordförande i polisnämnden i Södertälje beslutat att bötfälla tre tiggare. Hon kommer säkerligen att hånas och stigmatiseras vederbörligen. Bli kallad för ond och hjärtlös. För det är på den nivån debatten om tiggare i Sverige förs. Bara känsloargument.

Det är synd, för frågan är mycket allvarlig.

Min erfarenhet av tiggare har jag skaffat mig under resor i Afrika. Där måste man lära sig att förhålla sig till tiggandet. Som vit betraktas man som en vandrande plånbok. Om man ger pengar till varje tiggare så hamnar man till slut själv på gatan. Alltså måste man bestämma sig. Om jag ger till en tiggare, varför ger jag då inte till alla? Vem sätter gränsen för hur många tiggare jag kan ge till?

Att påstå att det är min privatekonomis begränsning som avgör detta är naturligtvis lögn. Jag slutar att ge långt innan min egen köpkraft blir hotad.

Om jag då ger till tiggare, varför gör jag det? Enkelt. För att dämpa mitt dåliga samvete och för att få känna mig lite ädel. Trots att jag vet att min magra gåva aldrig kommer att förändra den där tiggarens tillvaro.

Jag har utvecklat en annan strategi när jag är i Afrika. Jag ger aldrig till tiggare. Däremot är jag ganska frikostig mot dem som erbjuder tjänster av olika slag. När jag sitter i en bilkö och en liten kille kommer springande och vill tvätta min vindruta så betalar jag för det. Även om rutan redan är ren. Jag anlitar ofta skoputsare trots att skorna inte alltid behöver det. Jag köper tidning av tidningspojken på gatan trots att jag kanske redan har läst den.

Kort sagt, jag uppmuntrar entreprenörskap och företagsanda. Jag belönar folk som vill arbeta. Jag kan inte se att det finns något annat rimligt sätt att förhålla sig till fattiga människor på privat nivå.

De som i Sverige ömmar för tiggarnas rätt att få fortsätta tigga kan jag bara beklaga. De har inte fattat någonting av fattigdomens mekanismer.