- Gaza mass graves, Burkina Faso executions, and soaring global hunger: The Cheat Sheet
- EXCLUSIVE: Inside Egypt's secret scheme to detain and deport thousands of Sudanese refugees
- ‘If we survive’: Palestinians in Rafah on fears of an imminent Israeli invasion
- US military aid to be sent to Ukraine right away
- The UN envoy, the controversial aid plan, and Myanmar’s fast-changing war
Ny bok: Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika
Det här är den häpnadsväckande berättelsen om Sveriges icke officiella men likväl existerande taktiska samarbete med Sovjetunionen under kalla kriget. Moskva ville förvandla europeiska kolonier i Afrika till sovjetiska lydstater, samt underminera apartheidregimen i Sydafrika och föra ANC till makten. I det projektet dök en lika oväntad som villig partner upp, nämligen Sverige. En outtalad ansvarsfördelning utvecklades.
Det var revolutionära, marxistiska befrielserörelser som skulle åstadkomma förändringen. Från Sverige fick de så kallat humanitärt stöd. Från Sovjetunionen kom vapen.
– Västvärlden, det vill säga Sverige framför allt, vägrade att leverera vapen till befrielserörelserna i södra Afrika. Vi svenskar var helt medvetna om att den där vapensidan, till gerillan, den skötte Sovjetunionen, berättar författaren Per Wästberg.
Sovjetunionen hade geopolitiska maktambitioner. Sverige drevs av en önskan att kunna exportera socialdemokratiska ideal i byggandet av ett nytt Afrika. Priset blev högt. Svenska skattepengar kom i hemlighet att finansiera ett storskaligt dödande.
Kampen lyckades rent tekniskt över förväntan. Angola, Moçambique, Rhodesia/Zimbabwe, Guinea Bissau och Namibia erhöll självständighet. ANC tog makten i Sydafrika. Efter maktskiftet har dessa länder i varierande grad utvecklats i negativ riktning. Av socialdemokrati syns inte ett spår.
Det svenska stödet till befrielserörelser i Afrika inleddes på 1960-talet och pågick i flera decennier. Totalt överfördes många miljarder kronor, ofta i hemlighet utan att vare sig riksdag eller skattebetalare visste om det. Förre statsministern Ingvar Carlsson berättar i boken att han och regeringen medvetet valde att inte känna till detaljer i den hemliga verksamheten. Stödet hanterades till stor del av tjänstemän på Sida och UD av vilka många hade uttalade vänstersympatier. Pengarna gick till rörelser som hade en privilegierad ställning hos Sovjetunionen.
I boken intervjuas förre statsministern Ingvar Carlsson, författaren Per Wästberg, förre generaldirektören för Sida Anders Forsse, förre sydafrikanske utrikesministern Pik Botha, förra diplomaten Birgitta Karlström Dorph med flera.
“Boken är väldokumenterad, skriven med återhållen vrede och kommer att väcka förargelse inom regering och verk. Bra.” skriver Staffan Heimerson i Aftonbladet.
“Boken är ett viktigt inlägg i biståndsdebatten och riktar sig till alla som är engagerade/intresserade av bistånds- och utvecklingsfrågor,” avslutar BTJ (tidigare Bibliotekstjänst) sin mycket positiva recension.
Jag skickade en bok till Per Wästberg, han mejlade mig ett svar:
“Tack, Bengt, den kom idag och jag försvann i den under ett par timmar då jag borde ha förberett torsdagsmötet i Akademien. Du skriver med kraft och klarhet. (…) Du har ju rätt i att tjänstemännen på Sida var högst engagerade, på vänstersidan, det bevittnade jag var vecka.”
Roger Akelius, skatteexpert som jag inte känner,aldrig har träffat, mejlade mig. “Just nu läser jag ditt senaste alster. Jag är imponerad. Faktaspäckat, inget dravel, du tar fram för mig relevanta aspekter. Du skriver oerhört bra. Skriv mer!”
Köp den på Adlibris, klicka HÄR.
Eller Bokus, klicka HÄR.
Sveriges svek mot Tanzania
Min förra bloggtext uppmärksammade kritiken mot det svenska biståndet till Tanzania. Svenska Dagbladets Per Gudmundson hakade på och skrev en bra text på samma tema. En replik från någon var väntad och igår 27 oktober kom den. Från Gun-Britt Andersson, vice ordförande för Expertgruppen för biståndsanalys EBA, som har författat den kritiska rapport som det handlar om.
Andersson tycker att Gudmundson har fäst sig för mycket vid det negativa i rapporten. Det är en vanlig reaktion från biståndsmänniskor som kritiseras. Hon försöker bagatellisera den flera decennier långa tanzaniska katastrofpolitiken med att den var ”tidvis missriktad”. Men eftersom hon inte vill vara lika negativ som Gudmundson skriver hon också att den var ”tidvis bättre och ambitiösare”.
Jag tror dessvärre att Andersson inte har förstått någonting av kritiken. I sitt försök att försvara det svenska biståndet till Tanzania på sammanlagt 66 miljarder kronor under perioden 1962 till 2013 använder sig Andersson av en retorik som är mycket vanlig i biståndssammanhang. Hon skriver att inkomstfattigdomen under hela den perioden har minskat ”särskilt i urbana områden”.
Det är ett annat sätt att säga att fattigdomen inte har minskat på landsbygden och det är just detta som mycket av EBA-s kritik går ut på.
Det viktigaste i EBA-s rapport handlar dock inte om det pekuniära. Det handlar om det faktum att Sverige under flera decennier stöttade ett socialistiskt experiment i Afrika som enligt rapporten innebar ”två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter”. Plus, vill jag understryka, stort mänskligt lidande.
I mitten av 1980-talet hade Sida börjat nyktra till efter den värsta socialistberusningen som hade hållit i sig sedan början av 60-talet. I Sidas landrapport om Tanzania från 1986 kan man läsa: ”Det är i efterhand skrämmande att se hur fort det gick att med en politik uppriktigt inriktad på landsbygdsutveckling förstöra grunden för ett effektivt småbruk. Producentpriserna sjönk, transportsystemet förföll, betalningarna försenades, konsumtionsvarorna försvann.”
Den tanzaniska politiken kallades ujamaa och gick ut på att kollektivisera jordbruket. Människor förflyttades, ofta under tvång, och sattes i arbete med uppgifter de inte var tränade till. Trots att analytiker var överens om att kollektiviseringsprogrammet innebar en katastrof, fick president Nyerere utländska hjälporganisationer att ansluta sig till det. Han satte det som villkor för att de skulle få vara verksamma i landet. Både Oxfam och Christian Aid stödde i praktiken upprättandet av ujamaabyar trots att de kände till att detta skedde till priset av folkfördrivning och tvång.
Till och med Världsbanken accepterade inledningsvis att underkasta sig den tanzaniska statens agenda. Det ledde till ett utvecklingsprogram där moderna jordbruksmaskiner importerades och överlämnades till lantbrukare som inte visste hur de skulle användas. Reservdelar fanns inte att få tag på, inte heller verkstäder med kunniga tekniker. Det räckte med att ett bränslefilter gick sönder på en traktor så blev den stående obrukbar. Snart var den rostig, övervuxen och plundrad på lösa delar som gick använda till annat. Det var en kapitalförstöring av stora mått.
Allra värst enligt min mening var att Sverige aktivt stöttade allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Amnesty International hade fullt upp med att utdela reprimander mot Nyereres styre. Jag hittar en gammal Amnestyrapport från 1975 tillgänglig på webben. Där berättar Amnesty International att president Nyerere hade benådat 7 308 vanliga kriminella och sänkt straffen för ytterligare 3 685 med anledning av att han hade återvalts som president för fjärde gången. Politiska fångar har emellertid inte frigivits, skriver Amnesty beklagande och uppmanar sina medlemmar att vädja till Nyerere om amnesti för alla dem som sitter inspärrade för sina avvikande åsikters skull.
Detta var alltså bara ett axplock ur Amnesty Internationals rapporter, publicerad fyra år efter Olof Palmes besök i Tanzania då han bland annat höll ett berömt tal och betonade den grundläggande historiska samhörigheten mellan Sverige och fattiga länder som kämpar mot underutveckling, kolonialism och förtryck.
I rapporten från EBA fastslås det att det svenska biståndet till Tanzania baserades på ‘ideological affinity’, alltså ideologiskt släktskap. Begrunda detta, det betyder mer än man kanske tror vid första anblicken. Mottagarlandet var en enpartistat där oliktänkande sattes i fängelse till och med innan de hunnit uttrycka sina avvikande åsikter. Nyerere praktiserade nämligen det som på engelska heter preventive detention mot sina politiska meningsmotståndare. Det betydde att människor kunde låsas in i förebyggande syfte innan de hunnit begå något brott, ett öde som drabbade hundratals individer med avvikande åsikter.
År 1978 gick Tanzania till anfall mot grannen Uganda i akt och mening att störta landets president. Inför attacken mer än fördubblades Tanzanias väpnade styrkor. Militärutgifterna ökade med 37 procent mellan 1976 och 1978 och krigsnotan uppgick till cirka 500 miljoner dollar i den tidens penningvärde.
Det är enkelt att konstatera att kriget finansierades med biståndspengar eftersom det var de enda pengar det för övrigt bankrutta Tanzania förfogade över.
President Nyerere formulerade sina visioner om socialism i ett dokument kallat Arushadeklarationen. Det är en text som leder tankarna till Maos lilla röda. Göran Hydén, kännare av Tanzania skriver i ”Tanzania – vision och verklighet” att: ”Arushadeklarationen antydde ett chockartat stort steg i riktning mot ett rent socialistiskt samhälle enligt de flesta utländska bedömare”.
Gun-Britt Andersson skriver att det var en ”nödvändig och smärtsam omprövning” som fick president Nyerere att avgå 1985. Det låter som om det var hans eget frivilliga beslut, men så var det inte. IMF och Världsbanken hade ställt ultimativa krav till Nyerere. Slopa socialismen, annars blir det inga mer pengar.
Hade inte Sverige och Sida med alla sina ”experter” kunnat komma fram till samma slutsats långt tidigare?
Ta seden dit man kommer
När jag åker till Afrika tänker jag alltid på det gamla ordstävet; when in Rome, do as the Romans. Eller som vi säger på svenska: Man ska ta seden dit man kommer.
På Kenyas kust är det skönt att glida omkring med en färggrann kikoy runt höfterna och Bata flipflops på fötterna. Som the locals. Shorts går också bra nu för tiden. När jag är i Nairobi däremot, går jag aldrig klädd i shorts. Inte heller slafsig T-shirt. Snygg och prydlig ska man vara. Afrikaner är ju i allmänhet väldigt välklädda. De som har råd, vill säga.
Nu undrar ni förstås hur jag kan känna till klädkoden så väl. Tja, det är ganska lätt. Man stannar bara till ett kort ögonblick på gatan och tittar sig omkring. Sedan försöker man göra som the Romans.
Trots att detta är ohyggligt enkelt så finns det många som misslyckas med det. När jag var på den kenyanska ön Lamu senast, ett djupt konservativt muslimskt lokalsamhälle, stötte jag på en grupp skandinaviska unga tjejer inne i stan, Lamu Town. De kunde omöjligt undgå att se att de flesta kvinnorna där var klädda i heltäckande buibui, eller niqab. Själva var de klädda i kortkorta shorts och löst hängande linnen som avslöjade mer än de dolde. En av dem frågade mig om vägen och då passade jag på att tipsa om att de borde klä sig annorlunda. De såg på mig med bestörtning och började sedan fnissa. Maken till löjligt påpekande! Skulle de behöva skyla kroppen?!
Jag känner en av imamerna på ön och har pratat med honom om den här saken. Jag vet vad han och folk i allmänhet på Lamu tycker. Att klä sig som de här tjejerna är att markera distans och säga Fuck You till de normer som gäller på plats. Det kan man naturligtvis göra om man vill. Men det får konsekvenser. Man blir inte välkomnad. Inte inlemmad i gemenskapen. Man blir inte respekterad. Det vet jag att de här skandinaviska tjejerna på Lamu fick erfara in på bara kroppen. De allra flesta som såg dem drog slutsatsen att de måste vara prostituerade. Det fanns ingen annan förklaring till deras klädsel. Möjligen kunde de vara sinnesrubbade. I Afrika går mentalsjuka människor ibland omkring nakna inne i stan.
Jag tänker på detta när jag ser muslimska invandrarkvinnor i Sverige. De flesta tycks hålla fast vid den klädstil som gäller i deras hemländer. Sjal på huvudet, ofta en heltäckande särk. Jag önskar jag kunde få även dem att göra som the Romans. Jag vet att de har ett patriarkat att förhålla sig till. Manliga släktingar som inte vill att någon främmande man skall se hur vackra de är. Men någon gång måste de börja bryta sig ur underkastelsens slaveri. Oj, så mycket lättare de skulle bli accepterade av svenskar om de slängde sjalen och drog på sig snygga kläder.
Men det gör de flesta inte. De tänker precis lika fel som de lättklädda skandinaviska tjejerna på Lamu.
När nyhetsfabriken slaktar sina offer
Emmanuel Abour från Ghana verkar vara en bra kille. Han bor i Södertälje och jobbar som städare och reklamutdelare i Stockholm. Dagens Nyheter berättar om honom i sin reportageserie #deosynliga. Läs HÄR.
Emmanuel är effektiv. Han springer i trapporna när han delar ut sina blad. DN:s reporter har svårt att hålla jämna steg med honom. På bilderna i tidningen ser man en kille full av energi. Han är välklädd i ändamålsenliga byxor, tröja och skor.
A winner, skulle folk i Ghana säga.
Jag vet inte hur det gick till när DN kontaktade Emmanuel och frågade om han ville låta sig intervjuas och fotograferas. Men jag kan gissa att han nog blev ganska glad och smickrad. Han är ju en hårt arbetande människa med optimistisk framtidstro kommen från en fattig bakgrund. Det framgår mellan raderna i reportaget. Observera, mellan raderna.
Jag har varit i Ghana och umgåtts med barskrapade människor i slumområdet Nima i huvudstaden Accra. Jag kan tydligt föreställa mig vad Emmanuel har lämnat bakom sig. För honom representerar Sverige naturligtvis himmelriket. Han har jobb och bostad. Men i DN blir han bara ett offer. Han ”utnyttjas på en hänsynslös arbetsmarknad”.
Jag har sällan sett en oskyldig människa få sin värdighet strippad så brutalt som i #deosynliga.
När Emmanuel blev kontaktad av DN kunde han förstås inte ana att det fanns en roll ledig för honom, skapad av nyhetsdramaturgerna på tidningen. I dramat ska det finnas en hjälte, en skurk och ett offer. Så ser det ut i alla sagor.
Hjälten i den här berättelsen är fackombudsmannen som förtrytsamt påpekar att Emmanuels lön på 50 kronor i timmen som han tjänar på att dela ut reklam är för lite. Minst 80 ska han ha. Och han ska gå, inte springa i trapporna!
Skurken är representanten för Svensk Direktreklam som har anställt Emmanuel. Företaget är, enligt DN, själva symbolen för migranternas misslyckande och dess rekryterande av arbetskraft beskrivs som ett slags hallickverksamhet. I de påvra härbärgena där fattiga migranter hukar i sin osynliga skuggvärld uttalas företagets namn ”ofta med ett sorgset leende”, enligt DN. (Undrar hur DN:s reporter kan känna till det?)
Och offret, som sagt, det är Emmanuel.
DN:s reporter resonerar kring möjligheten för Emmanuel att stämma Svensk Direktreklam. Hur många tycker att det låter som en bra idé?
Reportaget ”Slit med reklam hans sista utväg” är ett standardförpackat snyftreportage där ingen hänsyn har tagits till verkligheten. En hårt arbetande människa som försörjer sig hederligt i ett Sverige där lågutbildade utlänningar med dåliga språkkunskaper kan titta i månen efter ett jobb, reduceras av tidningen till ett utnyttjat offer.
Den som läser kritiskt ser ganska lätt hur DN:s avsikt är att skuldbelägga det svenska samhället. Vi ska återigen för pruttisjuttonde gången få inpräntat i oss vilka cyniska och ogina människor vi är, vi svenskar.
Jag tycker Emmanuel ska stämma DN istället för Svensk Direktreklam. För ärekränkning.
Somalia hatar Margot = sant
Att nu även Somalia fördömer Margot Wallströms kritik av Saudiarabien tycker jag inte vi ska hetsa upp så mycket över. Somalia har ingen självständig utrikespolitik utan måste i varje ögonblick väga sina ord på guldvåg och tänka noga på vad man vinner eller förlorar på ett uttalande.
Att i det här läget ställa upp på Saudiarabiens sida är självklart. Saudierna stöder Somalia ekonomiskt och förser den somaliska regeringen med vapen. Härom året skickade saudierna till exempel sextio stridsvagnar till Somalia som de hade köpt från Tyskland. De flesta länder i världen, till och med Sverige (!) vägrar sälja vapen till regeringen i Mogadishu.
Däremot är vi generösa med bistånd. Vi (svenska skattebetalare) donerar årligen 300 miljoner kronor till Somalia. Det ska pågå till 2017 då det ska omförhandlas.
Jag tycker vi ska bekymra oss mer över detta än över hyttandet med somaliska nävar mot Margot Wallström. Det svenska biståndet har små förutsättningar att åstadkomma det som det är avsett för, nämligen mänsklig säkerhet och försörjning, mänskliga rättigheter, demokrati, hälsa och jämställdhet.
Som mottagare av biståndet står regeringen i Mogadishu, som inte skulle överleva många dagar utan utländskt stöd. Det betyder alltså att den saknar folkligt stöd och jag tycker det är anmärkningsvärt att den svenska regeringen inte någon gång tycks vilja ta sig en riktig funderare på vad detta faktiskt innebär.
Varför tycks majoriteten somalier vara motståndare till sin egen regering?
Det är fortfarande terrorgruppen al Shabaab som utgör den mest progressiva politiska kraften i Somalia, och det beror på att den har lyckats adressera det folkliga behovet på gräsrotsnivå. Viktigast av allt är att al Shabaab arbetar inom ramen för det uråldriga klansystemet i Somalia.
Omvärlden har bestämt sig för att sidsteppa klansystemet och satsa allt på en fiktiv centralregering som skall representera en lika fiktiv nationalstat.
Det har inte lyckats och det kommer inte att lyckas. Det kommer bara innebära fortsatt krig och blodspillan.
Margot Wallström tycks vara lika okunnig om dessa grundläggande förhållanden som sina företrädare. Hon fortsätter pumpa in pengar i en regering som saknar legitimitet och blir sedan förvånad när samma regering slår henne på fingrarna.
Det finns läxor att lära av detta.
Afrika, Sverige, tiggare och Calmfors
Många tror att det kryllar av tiggare i Afrika men så är det faktiskt inte. Till att börja med så finns det väldiga regionala skillnader. På somliga platser i somliga länder ser man inga alls. I de större städerna finns desto fler. Dock inte i alla länder, intressant nog. Det finns en föreställning om att tiggarna skulle vara som allra flest på riktigt fattiga platser, men det stämmer inte.
Något organiserat tiggeri har jag aldrig kunnat skönja i Afrika. Var och en tycks tigga för sig. Till skillnad från situationen i Sverige, där det är uppenbart att de rumänska tiggarna har inmutade platser som alla andra respekterar. De skjutsas ofta dit på morgonen och hämtas på kvällen. Det är som att gå till jobbet.
När jag läste ekonomen Lars Calmfors text i DN 7 januari, med rubriken ”Kan vi ge tiggarna jobb?” (läs HÄR) så trodde jag först att han utgick ifrån samma iakttagelse som jag. Att tiggeriet är påfallande likt ett åtta till fem-jobb.
Men sedan förstod jag att det var fråga om en satir. Jag kunde riktigt se framför mig hur Lars Calmfors satt och fnissade i mjugg när han skrev debattartikeln.
De flesta tiggare vill förmodligen inget hellre än att arbeta, skriver han. Calmfors är naturligtvis alldeles för bildad för att hemfalla åt en sådan kulturrelativistisk och etnocentrisk tanke.
Jag vet att det finns många som tror att alla människor i världen trånar efter villa, Volvo och vovve. Calmfors kan omöjligen vara en av dem. Han vet givetvis att människor överallt utvecklar strategier för sin överlevnad. Att arbeta – med allt vad det innebär i Sverige – är bara ett sätt utav många. Att alla skulle vilja jobba är bara en luthersk myt.
När man läser hans text till slutet förstår man vad hans verkliga budskap är till svenska folket. Om vi erbjuder tiggarna arbete så kommer många fler att anlända hit och tigga medan även de inväntar ett jobb. Tiggeriet kommer alltså inte att upphöra. Inte heller strömmen av fattiga rumäner.
Hur vi än vänder oss så har vi rumpan bak, alltså.
I den avslutande meningen avslöjar Calmfors själv att hans text bara är en satir.
Det krävs också analys för att förstå konsekvenserna av vad vi gör, skriver han, säkerligen med ett snett leende.
Ett ord i rättan tid, Lars. Tack för det!
Löfven och Mugabe. Lika som bär?
Jag roar mig med – och oroas av – att hitta likheter mellan svensk och afrikansk politik. Det har inte varit så lätt tidigare men nu tycker jag man kan upptäcka allt fler paralleller.
I afrikanska länder hyser regeringspartiet alltid en mycket föraktfull attityd till den politiska oppositionen. Om sådan ens är tillåten. De som motsätter sig regeringens politik demoniseras och utmålas ofta som extremister. Regeringen vill inte ta i oppositionspartiet med tång. Det är vanligt att regeringens politik utformas så att den ska blockera oppositionen, helt oavsett vad denna föreslår.
Den ofta förekommande ”mjuka” opposition vars politik inte skiljer sig allt för mycket från regeringens bjuds ibland in till samarbete. Därmed neutraliseras den. Folket kommer att uppfatta den som synonym med makten. Det här har hänt i exempelvis Kenya och Zimbabwe.
De verkligt oppositionella hålls dock fortfarande på armlängds avstånd. Det gör att människor som motsätter sig regeringspolitiken söker andra metoder att förändra landet. Det är då väpnade rebellrörelser uppstår. När en stor grupp missnöjda medborgare trots många röster i valet inte får något inflytande över landets politik så växer risken för våld.
Nationalekonomen Tino Sanandaji har i en artikel i Realtid (läs HÄR) sammanfattat det som jag tror ligger till grund för att SD fick 13 procent i valet. Han skriver:
När Eurostat redovisar siffror för antal som beviljas asyl första halvåret 2014 visar det sig att Sverige, med ungefär 2 procent av EU:s befolkning, står för 22 procent av de beviljade asylansökningarna. Det innebär att Sverige ensamt beviljar fler asyl än vad Storbritannien, Frankrike, Spanien, Finland, Danmark och Norge gör tillsammans.
Man kan yvas över detta och vara stolt över att vara medborgare i en humanitär stormakt. Men man kan också, utifrån skilda utgångspunkter, tycka att det är problematiskt.
Mest problematiskt tycker jag dock det är att en stor och synbarligen ständigt växande del av den svenska väljarkåren systematiskt hålls borta från politiskt inflytande. Det ska inte uppfattas som att jag sympatiserar med SD.
Det ska uppfattas som att jag är en tänkande och reflekterande människa. Och dessutom orolig för att svensk politik allt mer börjar likna afrikansk.
Vi vänjer oss snart vid fattigdomen
Det finns en mängd förklaringar till varför fattigdomsbekämpning fungerar så dåligt i Afrika, trots alla goda intentioner och hängivna biståndsgivare. En viktig orsak är att de afrikanska myndigheter som förväntas medverka i biståndsfinansierade projekt av det slaget inte tycker att fattigdom är något stort problem.
När den vite hjälparen dundrar in med famnen full av fattigdomsbekämpande åtgärder så möts denne av förvånade blickar från sin svarte motpart som tänker: ”Vad är problemet? Jag är ju inte fattig. Inte den där vitingen heller. Vad är han så upprörd över? Bäst vi låter honom hållas. De där pengarna kan vi säkert slussa över till andra konton vad det lider. Det vore ju synd om de skulle gå till spillo i något fattigt slumområde.”
Jag kom att tänka på ett sådant scenario när jag läste DN:s ledare 28 april. ”Vi ska inte vänja oss”, löd rubriken. Texten handlade om tiggarna i Sverige.
Sorry, DN, men jag tror det är kört. Vi kommer att vänja oss. För egen del kan jag säga att jag redan har vant mig, på grund av mina frekventa besök i Afrika. Jag ger inte pengar till tiggare, vilket jag faktiskt gjorde i min ungdom. Istället försöker jag vara generös mot fattiga människor i Afrika som anstränger sig att vara entreprenörer. Jag köper gärna en tidning av tidningspojken även om jag redan har läst den. Jag låter gatubarnen tvätta bilens vindruta även om det inte behövs. För dessa tjänster betalar jag skäligt. Om detta har jag resonerat här tidigare.
Men att bara släppa en slant i en framsträckt burk i handen på en helt frisk människa, det gör jag inte. Jag är helt övertygad om att fattigdom bara kan arbetas bort. Och då måste faktiskt de fattiga själva anstränga sig. Vilket väldigt många gör i Afrika. Otroligt många. Och det har effekt. Besök vilket slumområde som helst så kommer du att upptäcka att det sjuder av aktivitet och entreprenörskap.
Den svenska viljan att hjälpa fattiga människor i Afrika tror jag var en effekt av att Sverige saknade den typen av fattigdom. Vi blev genuint upprörda när vi såg riktigt utblottade människor som saknade allt. Därav den svenska biståndsviljan, enprocentmålet och den egendomliga generositeten som yttrar sig i att vi gör oss av med drygt etthundra miljoner kronor om dagen i ”fattigdomsbekämpande” bistånd utan att få veta om det har någon effekt.
Samtidigt som svenska pensionärer måste gå till socialen.
Nu har vi snart vant oss vid närkontakten med fattiga tiggare. Då kommer biståndsviljan att sjunka. Innan dess kommer den kanske att omdefinieras. Jag menar, varför ska vi skicka pengar till Afrika när de fattiga sitter utanför ICA och vädjar om en procent?
Som så ofta gör sig DN till tolk för önsketänkarna. ”Vi kan inte acceptera att det här byggs permanenta kåkstäder”, skriver ledarskribenten. Ack ja, det kommer, det kommer. Tro mig. Varför skulle Sverige vara annorlunda? Nu när det är möjligt för fattiga rumäner att åka till Sverige och tigga, då kommer fattigdomen att etableras även här.
”Vi ska inte jaga tiggarna ur landet”, skriver DN vidare.
Nä, det kan vi nog inte. Vi får bara vänja oss. EU:s fria rörlighet – som jag är varm anhängare av – kommer att återinföra massfattigdomen i Sverige. Det nya klassamhället.
”Vi ska inte tillåta att det uppstår skuggsamhällen bortanför välfärdsstatens räckvidd”, tillägger DN grötmyndigt.
Välkomna till verkligheten, säger jag.
Om rasister och prostituerade
Lyssnar på Studio Ett där ett samtal förs om rasismen i Sverige.
Det är ett ämne som jag skyggar för lite grand. Jag tycker det är obekvämt att prata om det. Som jag har påpekat här tidigare så är Sverige ett land med extremt få rasismyttringar jämfört med de flesta andra länder i världen. Det kom tydligen som en överraskning för många när jag här på min blogg påpekade att rasismen i svarta Afrika bräcker den i Sverige med hästlängder.
Jösses vilka rasistiska stereotyper många afrikaner slänger sig med!
Medan jag förstrött lyssnar på debattörerna i radion vandrar mina tankar iväg i associativa banor. Jag kommer att tänka på tjejerna från Somalia som bodde på samma billiga hotell som jag i Nairobi på det glada sjuttiotalet. De var ju fostrade i en extremt pryd tradition i sitt muslimska hemland. När de flydde därifrån och hamnade i Kenya tog deras familjer avstånd från dem. Det ansågs vara ett grovt brott mot de religiösa konventionerna att lämna hemmet och inte ha en nära manlig släkting som ”beskyddare”, vilket var sed i Somalia.
De flickor som ändå tog detta steg ansågs synda. De kallades öppet för horor eftersom de valt att bryta med de patriarkala sedvänjorna. Jag upptäckte att detta stigmatiserande fick en lite märklig effekt.
En somalisk väninna till mig berättade att hon visste att hennes enda sätt att försörja sig i Nairobi var prostitution. Men hon ville inte, hon stretade emot. Ända tills hon fick veta att hennes familj redan betraktade henne som prostituerad, bara för att hon hade förlupit hemmet.
Jamen då så, tänkte hon. Då har jag ingen heder att bevara. Då kan jag lika gärna bli prostituerad. Och så fick det bli.
På liknande sätt tycks det förhålla sig med somliga svenskar som vill föra en resonerande diskussion kring invandringens omfattning, och får höra att de därmed är att betrakta som rasister.
Jamen då så, tror jag många tänker. Då är jag väl rasist. Då kan jag ju lika gärna rösta på SD i höst.
Jag tror det hysteriska skrikandet om rasism i Sverige är totalt kontraproduktivt. Jag tror det bara marginaliserar människor och tvingar in dem i en rasistisk självbild som inte är sann.
Människor på hela jorden har en tendens att leva upp till de förväntningar de känner på sig. Särskilt om de är negativa.
När Afrika kom till Sverige
Under en promenad utmed gågatan i Uppsala ser jag fler tiggare än om jag skulle vandra motsvarande sträcka genom centrala Nairobi. Eller Addis Abeba. Eller Khartoum.
Under hela mitt liv har jag matats med idén om att välfärdslandet Sverige skall exportera sin modell till resten av världen. Tanken var länge att vi skulle föregå med gott exempel i skapandet av det globala folkhemmet.
Nu visar det sig att det blir precis tvärt om. Världen kommer till Sverige i form av tiggare och kåkstäder. Slumområden, som vi säger i Afrika. Och svenska beslutsfattare står helt handfallna inför detta.
Nu har visserligen en moderat ordförande i polisnämnden i Södertälje beslutat att bötfälla tre tiggare. Hon kommer säkerligen att hånas och stigmatiseras vederbörligen. Bli kallad för ond och hjärtlös. För det är på den nivån debatten om tiggare i Sverige förs. Bara känsloargument.
Det är synd, för frågan är mycket allvarlig.
Min erfarenhet av tiggare har jag skaffat mig under resor i Afrika. Där måste man lära sig att förhålla sig till tiggandet. Som vit betraktas man som en vandrande plånbok. Om man ger pengar till varje tiggare så hamnar man till slut själv på gatan. Alltså måste man bestämma sig. Om jag ger till en tiggare, varför ger jag då inte till alla? Vem sätter gränsen för hur många tiggare jag kan ge till?
Att påstå att det är min privatekonomis begränsning som avgör detta är naturligtvis lögn. Jag slutar att ge långt innan min egen köpkraft blir hotad.
Om jag då ger till tiggare, varför gör jag det? Enkelt. För att dämpa mitt dåliga samvete och för att få känna mig lite ädel. Trots att jag vet att min magra gåva aldrig kommer att förändra den där tiggarens tillvaro.
Jag har utvecklat en annan strategi när jag är i Afrika. Jag ger aldrig till tiggare. Däremot är jag ganska frikostig mot dem som erbjuder tjänster av olika slag. När jag sitter i en bilkö och en liten kille kommer springande och vill tvätta min vindruta så betalar jag för det. Även om rutan redan är ren. Jag anlitar ofta skoputsare trots att skorna inte alltid behöver det. Jag köper tidning av tidningspojken på gatan trots att jag kanske redan har läst den.
Kort sagt, jag uppmuntrar entreprenörskap och företagsanda. Jag belönar folk som vill arbeta. Jag kan inte se att det finns något annat rimligt sätt att förhålla sig till fattiga människor på privat nivå.
De som i Sverige ömmar för tiggarnas rätt att få fortsätta tigga kan jag bara beklaga. De har inte fattat någonting av fattigdomens mekanismer.