Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

Afrika

Ny bok: Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika

Det här är den häpnadsväckande berättelsen om Sveriges icke officiella men likväl existerande taktiska samarbete med Sovjetunionen under kalla kriget. Moskva ville förvandla europeiska kolonier i Afrika till sovjetiska lydstater, samt underminera apartheidregimen i Sydafrika och föra ANC till makten. I det projektet dök en lika oväntad som villig partner upp, nämligen Sverige. En outtalad ansvarsfördelning utvecklades.

Det var revolutionära, marxistiska befrielserörelser som skulle åstadkomma förändringen. Från Sverige fick de så kallat humanitärt stöd. Från Sovjetunionen kom vapen.

– Västvärlden, det vill säga Sverige framför allt, vägrade att leverera vapen till befrielserörelserna i södra Afrika. Vi svenskar var helt medvetna om att den där vapensidan, till gerillan, den skötte Sovjetunionen, berättar författaren Per Wästberg.

Sovjetunionen hade geopolitiska maktambitioner. Sverige drevs av en önskan att kunna exportera socialdemokratiska ideal i byggandet av ett nytt Afrika. Priset blev högt. Svenska skattepengar kom i hemlighet att finansiera ett storskaligt dödande.

Kampen lyckades rent tekniskt över förväntan. Angola, Moçambique, Rhodesia/Zimbabwe, Guinea Bissau och Namibia erhöll självständighet. ANC tog makten i Sydafrika. Efter maktskiftet har dessa länder i varierande grad utvecklats i negativ riktning. Av socialdemokrati syns inte ett spår.

Det svenska stödet till befrielserörelser i Afrika inleddes på 1960-talet och pågick i flera decennier. Totalt överfördes många miljarder kronor, ofta i hemlighet utan att vare sig riksdag eller skattebetalare visste om det. Förre statsministern Ingvar Carlsson berättar i boken att han och regeringen medvetet valde att inte känna till detaljer i den hemliga verksamheten. Stödet hanterades till stor del av tjänstemän på Sida och UD av vilka många hade uttalade vänstersympatier. Pengarna gick till rörelser som hade en privilegierad ställning hos Sovjetunionen.

I boken intervjuas förre statsministern Ingvar Carlsson, författaren Per Wästberg, förre generaldirektören för Sida Anders Forsse, förre sydafrikanske utrikesministern Pik Botha, förra diplomaten Birgitta Karlström Dorph med flera.

“Boken är väldokumenterad, skriven med återhållen vrede och kommer att väcka förargelse inom regering och verk. Bra.” skriver Staffan Heimerson i Aftonbladet.

“Boken är ett viktigt inlägg i biståndsdebatten och riktar sig till alla som är engagerade/intresserade av bistånds- och utvecklingsfrågor,” avslutar BTJ (tidigare Bibliotekstjänst) sin mycket positiva recension.

Jag skickade en bok till Per Wästberg, han mejlade mig ett svar:

“Tack, Bengt, den kom idag och jag försvann i den under ett par timmar då jag borde ha förberett torsdagsmötet i Akademien. Du skriver med kraft och klarhet. (…) Du har ju rätt i att tjänstemännen på Sida var högst engagerade, på vänstersidan, det bevittnade jag var vecka.”

Roger Akelius, skatteexpert som jag inte känner,aldrig har träffat, mejlade mig. “Just nu läser jag ditt senaste alster. Jag är imponerad. Faktaspäckat, inget dravel, du tar fram för mig relevanta aspekter. Du skriver oerhört bra. Skriv mer!”

Läs ett “smakprov” ur boken, klicka HÄR.

Köp den på Adlibris, klicka HÄR.

Eller Bokus, klicka HÄR.

 

Sextiosex biståndsmiljarder rakt ner i slasken

Nu får vi äntligen höra den osminkade sanningen om det svenska biståndet till Tanzania. Expertgruppen för biståndsanalys EBA, som är en statlig kommitté med Lars Heikensten som ordförande, har låtit göra en fullständig utvärdering. Jag har aldrig tidigare läst en statlig rapport som utgör en sådan förödande kritik mot hela den svenska biståndspolitiken från 1960-talet och framåt.

Mellan åren 1962 och 2013 uppgick det svenska biståndet till Tanzania till ungefär 66 miljarder kronor (siffran är korrigerad från 60 miljarder, som jag felaktigt skrev tidigare), eller 8,4 procent av det svenska bilaterala biståndet under perioden. Detta gjorde Tanzania till den största mottagaren av svenskt  bilateralt bistånd under samma period. Tanzania var flaggskeppet i den svenska biståndsflottan.

Stödet till Tanzania inleddes tidigt på 1960-talet som ett resultat av personliga kontakter mellan Tage Erlander, den svenska missionären Barbro Johansson och landets förste president Julius Nyerere. När Olof Palme blev statsminister och Nyerere hade publicerat sin revolutionära och av Mao Zedong starkt inspirerade programförklaring som gick under namnet Arushadeklarationen, ökade det svenska biståndet.

EBA skriver: Sverige dominerade biståndet till Tanzania under 1970-talet och var den största givaren i volym varje år från 1972 till 1979. Under dessa år var det svenska biståndet i hög grad kopplat till Nyerere-administrationens industriutvecklingspolitik och till Nyereres vision om afrikansk socialism. Sverige och andra nordiska regeringar var mycket positiva då de såg likheter med egna socialdemokratiska principer.

Vad rapporten dock inte nämner i sin sammanfattning är att Sverige hade borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982, som utan kritiskt tänkande fullföljde stödet till det socialistiska Tanzania. Det tycker jag är en av de mest uppseendeväckande detaljerna i det hela.

Sverige sökte ett tvillingland i Afrika och tyckte sig se det i Tanzania. Det mest centrala i Nyereres socialistiska politik hette ujamaa. Det var ett projekt som gick ut på att krossa de gamla bystrukturerna på landsbygden och istället upprätta kollektivjordbruk. Människor förflyttades, ofta under tvång. Produktionen avstannade, jorden missköttes och ekonomin kollapsade. Detta pågick under flera decennier och hade ett entusiastiskt svenskt stöd.

Från EBA-rapporten igen: 1960- och 70-talen kännetecknades av en mycket instabil ekonomisk tillväxt och en ökande inflation. I början av 1980-talet inträffade en ekonomisk kollaps, delvis på grund av brister i politiken och de institutionella resultaten under Nyerere-epoken, och dess vision om afrikansk socialism. Visionen innefattade främjandet av en strukturell ekonomisk omvandling från en jordbruksekonomi till en industriell ekonomi grundad på självförsörjning. Detta inbegrep en politik där landsbygdsbefolkning flyttades till byar för att främja socialistiskt orienterad produktion.  

Slutsatsen i rapporten är att, citat: Sverige ansågs ha bidragit till en lägre tillväxt under 1966 till 1992. (…) Givarsamfundet bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980-talet.

Det här är en formulering av EBA som i sin enkelhet sammanfattar mycket av svensk biståndspolitik: Perioden 1962–1982 präglades av goda intentioner och stark optimism. Trots det framgår det tydligt av tillgänglig dokumentation att det var två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter.

Sextiosex miljarder kronor i bistånd. Sjunkande tillväxt. Ekonomisk kollaps. Bortkastade utvecklingsmöjligheter. Med den här rapporten från EBA får vi för första gången en konkret sammanfattning av misslyckandet, men huvuddragen har varit kända länge. Hur har Sida reagerat på det? Som vanligt, genom att överföra mer pengar.

Bara under 2015 tog Tanzania emot 837 miljoner kronor från svenska skattebetalare.

Läs hela rapporten HÄR.

När lagen abdikerar

Mwizi! Mwizi hörde jag en upprörd kvinna skrika och när jag vände mig om såg jag hur folk på gatan tvärstannade och fixerade den man hon pekade på. Han gjorde en ansats att springa därifrån men då kastade sig de flanerande Nairobiborna över honom. Han slängde ifrån sig den handväska han stulit men det tycktes bara hetsa mobben ännu mer. Folk hämtade tillhyggen och gatstenar. Senare fick jag höra att han dött av misshandeln.

Mwizi betyder tjuv på kiswahili och det ska man skrika högt om man blir bestulen i Kenya. Det har en omedelbar effekt på omgivningen och tjuven får vara glad om han kommer undan levande. Det finns en del riktigt otäcka filmer på Youtube som visar hur det kan gå till. Jag länkar inte till dem här, men den nyfikne kan googla på mwizi.

Att tillkalla polis om man blir bestulen i Kenya har inte alls samma effekt. Det troliga är att man blir tvungen att sticka åt konstapeln en dusör för att han över huvud taget ska ta upp en anmälan. Som sedan blir liggande om inte ytterligare ekonomisk stimulans inkommer.

Fenomenet med mob justice, att folk tar lagen i egna händer, existerar i länder där polisen är antingen inkompetent eller av andra skäl oförmögen att gripa brottslingar. Jag kommer att tänka på detta när jag läser om hur svensk polis backar undan i invandrartäta förorter, mumlande något om att de söker dialog med de vilsna ungdomarna. Jag tror det är en väldigt farlig väg att gå. Naturen avskyr tomrum och om inte polisen fyller sin plats kommer någon annan att göra det. Vi får medborgargarden, huligangäng som är lika lite nogräknade som mobben i Nairobi.

Det finns en hel del lärdomar att dra av våldsutvecklingen i exempelvis Libyen och Irak som exploderade när två av världens mest brutala upprätthållare av lag och ordning – Muammar Gaddafi och Saddam Hussein – störtades.

Många utlänningar förundras över att svenskar inte ingriper när de ser att någon på gatan blir bestulen eller antastad. Men det beror på att vi är så impregnerade med föreställningen att det alltid är en tredje part – polisen – som ska lösa konflikter. Så gör vi i Sverige. Men jag är säker på att det kommer att ändras.

Människor som nyligen har flyttat till Sverige från länder där staten betraktas som en fiende är naturligtvis redan från början skeptiska till polisen. När de ser att lagen inte upprätthålls och att polisen inte slår vakt om sitt våldsmonopol kommer det att få två direkta konsekvenser. Kriminella blir djärvare och de som vill skydda sin egendom kommer att bilda egna grupper som kan göra det som den svenska polisen inte vill. Att värna hederliga medborgare.

Jag väntar bara på att få läsa om det första fallet av mob justice med dödlig utgång på en svensk gata. Det är inte långt borta.

Kanonmaten förbereds i Sydsudan

Nu närmar sig öppet krig i Sydsudan. Konflikten börjar alltmer likna ett drama av Shakespeare.  Kungen sitter isolerad i sitt palats omgiven av svekfulla rådgivare, samtidigt som hans ärkefiende och tidigare förtrogne smider ränker och förbereder en kupp, trots att han tvingas gömma sig. Landets högste militär har egna maktambitioner och planerar att döda både kungen och dennes ärkefiende. Runt riket tornar hotfulla arméer upp sig. Är kungens dagar räknade?

I Shakespeares dramer brukar det sluta med att alla dör. Bli inte förvånad om detsamma inträffar i Sydsudan.

President Salva Kiir har nu avskedat sin vicepresident Riek Machar och istället utnämnt sin gamle bundsförvant Taban Deng till vice. Detta har väckt protester i FN eftersom handlingen anses strida mot det fredsavtal som slöts i augusti förra året.

Jag träffade Taban Deng för 15 år sedan. Då var han en underordnad andraplansfigur inom SPLA. Efter krigsslutet 2005 blev han guvernör i Unity State där den mesta oljan finns. Där började hans klättring mot toppen. Men att låta sig utnämnas till vicepresident i Sydsudan är nästan en självmordshandling. Vi får se hur länge han överlever.

Striderna i landet har nu pågått i flera veckor och allt tyder på att de kommer att eskalera. Värst drabbas civila, som vanligt. De FN-soldater som finns på plats har inte mycket säkerhet att erbjuda. Efter det våldsamma skjutandet i huvudstaden Juba nyligen försökte tusentals människor ta sig in i FN:s läger och söka skydd där. De flesta misslyckades och enligt medieuppgifter blev ett dussintal kvinnor våldtagna av SPLA-soldater, i ett fall medan FN-soldater tittade på utan att ingripa. Minst två kvinnor uppges ha dött av de skador de fick. Läs mer om detta HÄR.

Det var i samband med dessa händelser som en grupp svenska poliser stationerade i Sydsudan sjappade med svansen mellan benen och lämnade landet fortare än kvickt, vilket fick FN att fördöma Sverige. Denna nya medlem i säkerhetsrådet är nu inte välkommen tillbaka med personal i Sydsudan, enligt FN:s talesman. Läs mer om detta HÄR.

President Salva Kiir har ett mycket svagt stöd och svårt att fatta för landet avgörande beslut. En oförmåga som förvärras av hans alkoholberoende. Hans rival, nu avskedade Riek Machar framstår som den klart starkaste av de två. Men hans maktbas utgörs av nuerfolket som numerärt är mindre än Kiirs stam dinka, och inte heller har stöd av tillräckligt många andra stammar i landet.

Jokern i leken är överbefälhavaren Paul Malong. Han utfärdade 25 juli en order att hans styrkor skulle immediately attack and carry out aerial bombardment against the hideout of Dr. Riek Machar. Vidare skulle hans styrkor gripa Riek and bring him dead or alive. Malong gav sina trupper order att positionera sig vid gränsen till Kongo DRC dit Riek Machar förväntades fly. Se faksimil på brevet HÄR.

Det finns skäl att tror att Malong aspirerar på presidentposten. Först måste han röja Riek Machar ur vägen. Därefter väntar sannolikt en uppgörelse med Salva Kiir. Men denne har fortfarande stöd från Ugandas president Museveni och sannolikt även av Kenyas Uhuru Kenyatta. Båda dessa vilar dock på hanen, ovilliga att stötta en president som så uppenbart tycks befinna sig på fallrepet.

Fortsättning följer i Shakespearedramat.

Utan äganderätt svälter Afrika

Biståndsorganet Sida gisslas hårt i en debattartikel i dagens DN, 10 juni. Två chefer i frivilligorganisationen We effect kritiserar Sida för att sakna konkreta förslag när det gäller livsmedelssituationen i Afrika. Fler än 50 miljoner människor på den afrikanska kontinenten hotas av svält, enligt artikelförfattarna.

Lösningen på det problemet uppges vara att, citat: öka den afrikanska livsmedelsproduktionen genom hållbara, moderna metoder som ger högre produktivitet. Detta kräver investeringar i jordbrukssektorn, så att utbildning, forskning och rådgivning kan byggas ut. Med mer effektiva brukningsmetoder kan skördarna och lönsamheten i det afrikanska jordbruket öka flerfalt. En sådan utveckling kan utrota hungern och samtidigt minska fattigdom, miljöförstöring och förtrycket av kvinnorna, som sliter omänskligt hårt i det eftersatta jordbruket.

Det finns i dagsläget praktiskt taget inga storskaliga, mekaniserade jordbruk i Afrika söder om Sahara, förutom i Sydafrika. Nästan all produktion avsedd för inhemsk konsumtion (undantag är alltså specialiserade exportprodukter) äger rum i små familjejordbruk. Betyder det att We effect har rätt i sina förslag?

Nej. De undviker nogsamt den allra viktigaste frågan, nämligen jordägandet. Innan det blir meningsfullt att investera i jordbrukssektorn måste Afrikas hundratals miljoner småbönder få lagfart på sin mark, vilket väldigt få har i dag. Det är avsaknaden av äganderätt till marken som utgör den allra största bromsklossen när det gäller produktionen. En bonde som inte äger sin mark vill inte investera, eftersom marken kan konfiskeras av en makthavare när som helst.

Land grabbing är ett oerhört vanligt fenomen i Afrika. Så fort en lantbrukare har gjort förbättringar som innebär en vinstgenererande produktionshöjning så blir marken attraktiv för smarta spekulanter som utnyttjar okunniga och ofta illitterata jordbrukare.

Bristen på äganderätt – lagfart – i kombination med rättslöshet och land grabbing är de i särklass största hindren för en produktionsökning inom jordbruket i Afrika. Så länge dessa problem är olösta är det meningslöst att prata om mekanisering och effektivisering.

Tyvärr är det nog så att kärnfrågan här – nödvändigheten av privat jordägande – är en så het potatis att varken Sida eller We effect har lust att ta i den.

Att skaka eller inte skaka

För några år sedan var jag i Kenya för att göra research för min bok Oljans pris. Jag hade bokat in en träff med Sumayya Hassan-Athmani, kvinnan på bilden här bredvid. Hon var chef för det nationella oljebolaget i Kenya. Mycket skärpt, mycket framgångsrik. Hon var 40 år gammal och hade gjort karriär i en stenhård bransch i skarp konkurrens med män som inte var att leka med.

Jag sträckte fram näven för att ge henne en rejäl svensk handskakning. Då backade hon undan och lade högerhanden på bröstet. Jag blev lite paff och frågade spontant varför hon inte ville hälsa på mig. Hon sade bara leende att det inte var förenligt med hennes tro att ta främmande män i hand.

Allright, tänkte jag. When in Rome, do as the Romans. Men jag undrade förstås hur andra män i hennes närhet reagerade. Kenya är ju till största del ett kristet land.

– Lustigt nog är utlänningar ofta mer förstående inför min attityd än kenyaner som inte har någon erfarenhet av andra kulturer, svarade hon. Somliga tror att en hijab trycker på hjärnan så att man inte kan tänka klart.

Jag har rest väldigt mycket i muslimska länder och har sällan upplevt fenomenet vägra-ta-i-hand. Senast hände det i Sverige. En kvinnlig äldre släkting till en palestinsk vän till mig kom hit från Syrien. Jag stötte på dem på ett köpcentrum i Uppsala och ville hälsa på damen. Hon gjorde likadant som Sumayya i Kenya.

Med detta vill jag endast säga att det inte bara är muslimska män som kan bete sig så här. Dock är det nog vanligare bland dem. Min hustru har råkat ut för handskakevägrare några gånger fler än jag.

Jag är närmast fanatisk anhängare av övertygelsen att man ska ta seden dit man kommer, så långt det är möjligt. Denna övertygelse i kombination med min bristande religiösa tro gör att jag uppfattar vägran att ta i hand – ett universellt sätt att hälsa – som nedlåtande, föraktfullt och snorkigt. Att muslimska kvinnor kan uppträda lika illa som männen i det här avseendet förändrar inte saken.

Inga kulturrelativistiska krumbukter kan få mig på andra tankar.

Al Shabaabs dubbla ansikten

Oljans framtid i Östafrika ter sig alltmer osäker. När jag gav ut min bok Oljans pris 2014 stod optimismen på topp. Boken handlar om hur framför allt Kenya och Uganda låg i startgroparna och gjorde sig redo att börja exportera det svarta guldet. Ekonomer arbetade febrilt med att räkna ut de enorma vinster som väntade. Snart skulle massfattigdom vara ett minne blott.

Men det fanns osäkra variabler i ekvationen. Det raskt sjunkande oljepriset var bara en av dessa.  Utskeppningen skulle ske via en planerad pipeline från inlandet till en storhamn på Kenyas kust, nära den uråldriga och magiskt vackra ön Lamu i Indiska oceanen där inte mycket har förändrats de senaste hundra åren. Många oroade sig för vad hamnbygget skulle innebära för Lamus oersättliga kulturvärden. För att inte tala om turismen som redan var hårt pressad beroende på somaliska terrorgruppen al Shabaabs attacker i regionen. Resevarningar till Lamu utfärdades efter en mystisk kidnappning 2011, som somaliterroristerna ansågs ligga bakom. Det blev ett dråpslag för turistnäringen på ön. Vita utlänningar vågade inte åka dit. Reseförsäkringar gällde inte längre.

Därefter slog al Shabaab till mot en by på fastlandet nära ön Lamu. Ett stort antal civila dödades. Huruvida det verkligen var somaliska terrorister är dock fortfarande oklart. Effekten blev ändå att antalet besökare på ön sjönk ytterligare.

Till dessa bekymmer adderades alltså det som åtskilliga Lamubor uppfattar som ett ännu större hot mot deras framtid, nämligen hamnbygget. Många fruktar att det väldiga inflödet av arbetare, tjänstemän och allsköns andra kategorier i Lamus absoluta närhet ska förstöra miljön på alla möjliga sätt. Fylla, prostitution, skrik och skrän kommer att bli vardagsföreteelser, befarar många. Skaldjursfisket hotas av oljeutsläpp och muddring. Mangroveskogarna decimeras.

Då, i detta prekära läge, träder al Shabaab in som en räddande ängel. På grund av terrorgruppens attacker i den region där pipeline och hamn planeras har externa finansiärer börjat dra öronen åt sig. Nu tittar man på andra alternativ. Kanske överger man idén om utskeppning av olja vid Lamu och satsar i stället på hamnen Tanga i Tanzania. Där finns ännu inga terrorister som spränger rörledningar.

Man brukar fråga om oljan är en välsignelse eller en förbannelse för de fattiga i Afrika. Nu kan man ställa samma fråga rörande al Shabaab.

Som mina läsare förstår menar jag naturligtvis inte att Lamus befolkning bör tacka al Shabaab. Men hela den komplexa historien om Lamu, oljan och hamnen belyser ett i Afrika mycket vanligt fenomen. Nämligen konflikten mellan det traditionella och det moderna. En konflikt som oftast inkluderar avvägningen mellan fattigdom och välstånd. I vilken mån skall miljö och traditioner offras för att fattigdomen skall utplånas?

Jag tänker ofta på det när jag reser i Afrika. Jag konstaterar att de moderna delarna av kontinenten är dem som jag är minst intresserad av. Jag sitter hellre vid en koleld utanför en hydda på savannen och äter grillad get, än på en hamburgerbar i storstan. Jag lyssnar hellre på råmande kor än tutande bilar. Jag älskar den spännande kroppsodören från naturfolk som saknar rinnande vatten.

Är jag en bakåtsträvande romantiker? Kanske, men på en kontinent där allt gammalt anses vara ”backwards” och primitivt på ett negativt sätt, där tror jag det finns plats även för bakåtsträvare.

Det är bara en grej som jag alltid måste hålla i minnet. Fattigdom är aldrig romantiskt.

Kenyas kvinnor kan

Det kan förefalla motsägelsefullt att just ön Lamu i Indiska oceanen vid Kenyas kust skall vara min absoluta favoritplats i Afrika. Jag är oerhört kritisk till religionens roll i samhället totalt och globalt. Ändå är det till det extremmuslimska Lamu jag alltid längtar när Sverige känns för kallt och jobbigt. Jag kom hem därifrån härom dagen.

Det är naturligtvis inte för islams skull jag älskar Lamu. Det är för totalupplevelsen av kultur, miljö, värme, salt hav och vänliga människor. Religionen får man som turist på köpet vare sig man vill eller ej.

Islams hårda grepp om öns invånare visar sig för den tillfällige betraktaren allra tydligast i den kvinnliga klädkoden. När jag kom till Lamu första gången för 40 år sedan var buibui en vanlig klädsel. En svart dräkt som skyler kroppen men i normalfallet inte ansiktet. När damerna spankulerade lojt genom stan hände det till och med att det löst sittande tyget ibland gled ner och blottade en naken axel, en bit vackert glänsande svart nacke och rygg.

Sedan dess har koden skärpts. Nu är niqab – som endast lämnar en springa för ögonen – den vanligaste modellen. Den skärpningen hänger ihop med en allmänt strängare syn på islams roll i det lilla lokalsamhället, i en tid när motsättningar mellan muslimer och kristna i Kenya ökar.

Lamu mobiliserar för att stå emot förändringstrycket utifrån. På en husvägg i idylliska byn Shella finns information på engelska som riktar sig till utländska turister. Please, respektera våra traditioner, står det. Ni utländska kvinnliga besökare, klä er anständigt. Man måste inte vara halvnaken för att vara vacker.

Jag har inga problem med sådana uppmaningar. Jag är varm förespråkare av att man ska ta seden dit man kommer, i både Kenya och Sverige. Och, intressant nog tror jag inte hotet mot de kvinnoförtryckande traditionerna kommer från halvnakna turister. Jag har upptäckt att det i all tysthet pågår en helt annan subversiv aktion avsedd att visa Lamus kvinnor att livet inte måste levas instängd i ett svart skynke.

Som droppen urholkar stenen skall Lamus muslimer konfronteras med niqabdoktrinens totala motsats. Jag talar om det lilla flygbolaget Air Kenyas kvinnliga piloter. Tre gånger har jag flugit tur och retur Nairobi – Lamu under de senaste åren. I samtliga fall med unga kvinnliga piloter. Genom att bara sitta där vid spakarna, starta och landa och skojfriskt slänga käft med passagerarna av vilka ofta någon är muslim från Lamu på väg till eller från huvudstaden, visar de upp ett alternativ till Lamus kvinnoförtryck som ingen halvnaken västerländsk turist någonsin lyckas med.

Air Kenyas kvinnliga piloter är mina hjältinnor. När jag ser dem släpper tillfälligt mina dystopiska grubblerier över tillståndet i Afrika. Om den svarta kontinenten ska han någon chans att staga upp sig så måste kvinnorna göra jobbet. De afrikanska männen har jag förlorat hoppet om för länge sedan.

Inte polisens ansvar, sa konstapel Bastian

Jag passerar Resecentrum (buss- och järnvägsstationen) i Uppsala tämligen ofta på väg till eller från Stockholm. För var gång blir de allt fler. De ensamkommande. Jag behöver inte grubbla och krumbukta så mycket när jag ska klassificera dem. Jag känner igen stilen mycket väl från mina år i Afrika och Mellanöstern. Det är såna här killar som jag har lärt mig att hålla ögonen på. Jag undviker alltid att greja med plånboken i deras närvaro.

I dag läser jag i Uppsala Nya Tidning att ”problemgäng ska kartläggas”. Det är nämligen så bland dessa ”ensamkommande barn” som håller till på Resecentrum, att “allt fler dras in i grov kriminalitet“, enligt Christer Nordström, presstalesperson vid Uppsalapolisen. Det handlar enligt honom om rån och stölder.

Christer Nordström är den perfekta polisen. Han är glad, snäll och fryntlig. (OBS – ingen ironi.) På kvällarna efter arbetstid kan man träffa honom på Filmstaden där han river biljetter som extraknäck. Han gillar att vara ute bland folk. Han skapar en känsla av att vi bor i Kamomilla stad. Men nu har något hänt som har rubbat hans världsbild, det kan jag läsa mellan raderna där han citeras i dagens artikel. Han berättar om “ensamkommande ungdomar som driver omkring på stan, går in på matställen och bråkar. Resenärer på Stockholmspendeln larmar om att stora gäng går på utan att betala biljett“.

Det vi bevittnar är en kulturkollision. Å ena sidan svenska sociala och rättsvårdande myndigheter som är vana att hantera problematik som de känner igen. Å andra sidan förhärdade unga män från samhällen där rättsstaten har kollapsat för länge sedan, om den någonsin har funnits. Unga män som har överlevnad som högsta prioritet och ger blanka fan i vad välmenande svenska myndigheter säger. Eller konduktörer, för den delen.

Men nu ska de alltså kartläggas.

“Vi måste få en klar bild vilka de här ungdomarna är”, säger Jan Holmlund, chef på socialförvaltningen. “Innan vi vet säkert vill vi inte peka ut någon“, tillägger han.

Peka ut? Om en individ begår brott ska väl polisen ta honom och skicka in honom i rättssystemet. Eller? Nej, så enkelt är det inte.

“Det är inte polisens ansvar det här, vilket tyvärr många verkar tro”, säger Christer Nordström.

Det rör sig om totalt cirka 1 200 ”ensamkommande barn” i Uppsala kommun. Många av dem begår brott. Ännu fler riskerar att börja begå brott. Men detta är inte polisens ansvar. Det ska vara socialförvaltningens jobb att ta itu med problemet.

Där har man diskuterat hur det ser ut, säger socialnämndens ordförande. Hon kan bara uttala sig om de 400 ungdomar som är placerade i familjehem. Ansvaret för övriga skjuter hon över till någon annan, ospecifikt.

Hon tillägger att kommunstyrelsen ska avsätta mer av de 118 miljoner kronor som staten bidrar med för ”åtgärder för unga ensamkommande.” Pengar saknas alltså inte.

Någon som tror att problemet därmed närmar sig en lösning?

Meanwhile, i en annan del av staden. Greta, 86, petar håglöst i den sönderkokta fiskrätten vars råvaror inte får kosta mer än 15 kronor, serverad på äldreboendet. Hon drömmer om svunna tider.

Det gör jag med.

Läs UNT:s text HÄR.

Äntligen rätt om Västsahara

Beskedet om att Sverige inte erkänner Västsahara kom inte helt överraskande efter de olika turerna i frågan förra året. Regeringen fruktade diagnosen ”diplomatiskt självskadebeteende” och priset riskerade att bli högt.

Men framför allt skulle ett erkännande få svenska ministrar och tjänstemän att framstå som politiska charlataner.

Det mest anmärkningsvärda med hela debaclet är nämligen att kärnfrågan aldrig har belysts offentligt av ansvariga handläggare. Inte heller betonats i nyhetsrapporteringen. Kärnfrågan stavas nämligen Polisario. Det är ett möjligt erkännande av Polisario som det hela tiden har handlat om, men detta har effektivt kamouflerats med formuleringen ”erkänna Västsahara”.

Jag vågar påstå att extremt få riksdagsmän som vurmar för ett erkännande av ”Västsahara” besitter någon som helst kunskap om Polisario. Jag tror inte ens de vet vad dess ordförande heter.  Än mindre hur rörelsen är uppbyggd, dess kopplingar till Algeriet, dess roll i terrornätverken i Nordvästafrika, dess bristande folkliga stöd, dess cyniska utnyttjande av utarmade flyktingar som politisk gisslan och dess totala brist på erfarenhet av att styra ett land.

Med Polisario vid rodret i Västsahara skulle världen få ytterligare en failed state, misslyckad stat, att hantera. Det är det sista världen behöver i dag.

Kanske är det det som Margot Wallström och hennes rådgivare så sakteliga har kommit att inse. Men egentligen tror jag inte det. Hennes och andras offentliga uttalanden om Västsahara är anmärkningsvärt renons på analys av Polisario. Rörelsen nämns oftast inte.

Det är som om man skulle diskutera Palestina på längden och tvären utan att nämna PLO.

Jag ser frånvaron av Polisario i den svenska debatten och nyhetsrapporteringen som ett uttryck för en chauvinistisk svensk utrikesattityd.  För dem som argumenterar för ett erkännande av ”Västsahara” räcker det med att Marocko ockuperar landområdet. Någon problematisering av detta behövs inte.

Det är den perfekta stormen. En urgammal monarki med en enväldig kung ockuperar sedan 40 år ett landområde. Check!

FN kräver att frågan får en politisk lösning. Check!

Fördrivna människor lever i usla flyktingläger. Check!

Polisario, en väpnad befrielserörelse, kräver att landet blir självständigt. Check!

En stat med revolutionär historia – Algeriet – stöttar Polisario. Check!

Allting är ibockat rätt och slutresultatet kan bara bli att Marocko ska ut och Polisario in. Eller hur? Så kan det se ut ända tills man börjar analysera och problematisera. Något som förfärande många politiker är extremt ovilliga att göra. Det är ju så mycket tryggare att ha fel tillsammans än att ha rätt ensam.

Rebellromantik grundad på okunnighet har styrt svenska politikers tänkande under mycket lång tid. Det har lett till det ena katastrofala beslutet efter det andra, i synnerhet i Afrika.

Vi kan bara hoppas och be att Sveriges beslut att inte erkänna Västsahara, det vill säga Polisario, står fast.

Och så vill jag naturligtvis överlämna en ros till Margot och lyfta på hatten. Bra gjort!