Nyamko Sabuni skrämmer med sitt sunda förnuft
Oj, vad Sverige gick miste om när Nyamko Sabuni avgick från posterna som integrationsminister och jämställdhetsminister.
I teveprogrammet Min sanning samtalade reportern Anna Hedenmo i en timme med Nyamko. Det var mycket bra. Se programmet HÄR.
När jag lyssnade på denna märkvärdiga (i helt positiv mening) kvinna kom jag att tänka på det gamla talesättet ”det är tryggare att ha fel tillsammans än att ha rätt ensam”.
Nyamko Sabuni måste ha upplevt denna otrygghet många gånger under sin tid som minister. Kanske konstant. Hon hade rätt i det mesta men omgavs av politikerkolleger som ängsligt höll upp ett fuktat finger i luften för att kolla från vilket håll opinionsvinden blåste. Därefter slöt de sig samman, trygga i att ha fel tillsammans.
När Nyamko Sabuni föreslog obligatorisk gynekologisk undersökning för flickor under skoltid möttes det med ett ramaskri. Ett av syftena med undersökningen skulle ju vara att upptäcka och helst förebygga kvinnlig könsstympning. Det förekommer bland invandrarflickor, huvudsakligen muslimska. Nyamko blev hånad, mobbad och kallad islamofob.
Samma sak när hon ville att skolan skulle vara en religionsneutral plats där flickor inte skulle tillåtas bära muslimsk huvudduk.
Riktigt jobbigt blev det för henne när hon ville ta upp det huvudsakligen muslimska hedersvåldet till diskussion. Då fick hon den svenska vänstern plus flertalet feminister på sig. Alla visste bättre än hon. Få kunde acceptera att Nyamko Sabuni, född i Burundi och invandrad från Kongo, skulle kunna besitta större kunskap i ämnena kvinnoförtryck och religiöst motiverat våld än några svenska skrivbordsteoretiker.
Men Nyamko ställde de kulturrelativistiska hedersvåldsapologeterna i skamvrån. Där borde de stanna tills de har lärt sig hur verkligheten ser ut.
Det är emellertid djupt oroväckande att fritänkare som Nyamko Sabuni mobbas ut ur politiken och ersätts med opportunistiska teflonmänniskor som Erik Ullenhag.
Nyamko fick frågan om hon ville bli politiker igen. Tror hon att någon partiledare kanske kan ringa henne och erbjuda en statsrådspost?
Då skrattade hon hjärtligt. ”Nej”, sa hon, ”den generationen partiledare existerar inte än”.
Den kommentaren kom nästan bort i programmet. Anna Hedenmo ställde ingen följdfråga.
Ändå uppfattade jag denna reflexion som en nyckelreplik. Det Nyamko Sabuni sade var ju att hon inte anser att det finns någon partiledare i dag med tillräcklig kunskap om verkligheten för att våga erbjuda henne ett jobb.
Även partiledarna föredrar att ha fel tillsammans, snarare än att bjuda in en kollega som vågar ha rätt.
Mycket nedslående för Sverige.
Mer om könsstympning
Min senaste text om kvinnlig könsstympning fick ett väldigt gensvar. Hoppas det speglar ett seriöst intresse hos mina läsare.
Jag blev präktigt upprörd när jag lyssnade på det radioprogram som jag refererade till. Samtalet med antropologen Sara Johnsdotter. Hon banaliserar, relativiserar och trivialiserar den oerhört viktiga frågan om kvinnlig könsstympning. Hon får det att låta som om det är en harmlös liten kulturaccessoar som vi skall vara överseende med.
Sanningen är en helt annan.
Enligt Unicef är idag omkring 130 miljoner flickor och kvinnor i världen stympade. Det förekommer i många afrikanska länder. I Somalia beräknas cirka 95 procent av alla flickor vara utsatta för könsstympning. Oftast den grövsta formen som jag skrev om i min senaste text.
Utan att vara direkt påbjudet i koranen har könsstympning i Somalia en stark koppling till islam. Men det förekommer även bland icke-muslimska grupper. Jag har själv intervjuat kristna kvinnor i Etiopien som vittnar om att en form av könsstympning förekommer bland dem.
EU uppger att cirka 180 000 invandrarflickor från framför allt Somalia, Etiopien och Eritrea i Europa årligen riskerar att utsättas för könsstympning.
Könsstympning medför ofta mycket allvarliga medicinska komplikationer. Det utförs i regel av kvinnor som saknar medicinskt kunnande. Redskapet är i allmänhet ett vanligt rakblad. Infektioner är legio. Kraftig ärrbildning som försvårar såväl samlag som barnafödande är mycket vanligt. Det psykologiska traumat för den enskilda flickan kan vi bara fantisera om.
Läs gärna Ayan Hirsi Alis outhärdliga skildring av hur hon stympades som barn, i boken ”Infidel”.
Antropologen Sara Johnsdotter rör sig i radioprogrammet med antikverade begrepp som för länge sedan har strukits ur den gängse antropologiska vokabulären. Hon talar exempelvis om ”faraonisk omskärelse”. Det är en term som grundar sig på ett missförstånd. När arkeologer påträffade balsamerade kvinnor från forntidens Egypten noterade man att deras vaginor ofta var hopsydda. Det ledde till den felaktiga slutsatsen att kvinnorna hade utsatts för detta under sin livstid. I stället handlade det om hur man balsamerade kroppar. Den dödes inre organ avlägsnades genom kroppsöppningarna, exempelvis vaginan. Därefter syddes den igen för att undvika att rester rann ut där.
Infibulation skall det heta. Inte faraonisk omskärelse.
Begreppet omskärelse är för övrigt relaterat till engelskans ”circumcision” som bokstavligen betyder ”skära runt omkring”, vilket man också gör på pojkar. Att som Sara Johnsdotter använda samma begrepp när flickor stympas är totalt felaktigt. Könsstympning är den enda adekvata benämningen.
Johnsdotter väljer dessutom i radioprogrammet att tala om könsstympning och omskärelse i samma sammanhang vilket skapar total begreppsförvirring. Omskärelse, alltså att avlägsna en del av förhuden på pojkar, kan vara en rituell (religiöst betingad) åtgärd eller en medicinsk. Världshälsoorganisationen WHO uppger exempelvis att omskärelse minskar risken för hiv-infektion med ungefär 60 procent.
Kvinnlig könsstympning har enbart allvarliga negativa medicinska följder.
Är könsstympning en njutning?
”Fantomnjutning”, sa socialantropologen Sara Johnsdotter i ett radioprogram om sex som sändes i Sveriges Radio tredje juli.
Hon talade om kvinnlig könsstympning och upplyste radiopubliken om att det oftast inte var så farligt som det lät. Faktum var, enligt Johnsdotter, att man inte borde kalla det stympning. Det lät så negativt. Och svenskarna har en onyanserad bild av det.
Hon berättade att det händer att flickor som får sin klitoris bortskuren upplever motsvarigheten till fantomsmärtor, nämligen fantomnjutning.
Det lät ju jättehärligt! Vilka lyckliga tjejer! Eller?
Jag önskade att Sara Johnsdotter hade kunnat vara med som en fluga på väggen när jag träffade min somaliska flickvän Nafisa 1976. För mig var hennes berättelse chockerande och outhärdlig att lyssna på. Vårt sexliv blev minst sagt komplicerat. Någon fantomnjutning hörde jag aldrig Nafisa tala om.
Enligt FN-organet Unicef utsätts omkring 95 procent av flickorna i Somalia för den typ av könsstympning som Nafisa tvingats uthärda. Det går till så att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Därefter skärs delar av de yttre blygdläpparna bort så att två råa, blödande ytor skapas. Dessa sys ihop, man lämnar bara ett litet hål stort nog för urin och menstruationsblod. När kirurgisk nål och tråd saknas, tillsluts vaginan genom att flickans ben binds samman och vassa törnen sticks in i de yttre blygdläpparna för att tvinga dem samman.
Syftet med könsstympning är att omöjliggöra vaginala samlag före bröllopet, då bruden sprättas upp. Det är en djupt rotad somalisk tradition.
Det här tycker Sara Johnsdotter att vi borde ha en mer nyanserad bild av. Jag tolkar det som att hon vill att vi ska se det positiva med den här tortyren.
Hennes föraktfulla uttalande var en spottloska i ansiktet på Nafisa.
Lyssna på radioprogrammet HÄR.