- Snapshots: Meet the farmers housing thousands of displaced Palestinians
- How rainwater harvesting has become a lifesaver in Bangladesh
- Cyprus halts Syrian asylum applications
- From mutual aid to mass displacement: How we chronicled a year of conflict in Sudan
- The problem with emergency aid’s growing reliance on corporations
Den vite mannens medicin
SVT:s Korrespondenterna handlade den 15/12 om hur mörkhyade människor i världen ibland bleker sin hy med hjälp av diverse preparat. För den som i likhet med undertecknad har rest mycket i Afrika är detta ett välkänt fenomen. Kvinnor bleker huden och rakpermanentar håret. Ibland tar de till kirurgiska ingrepp för att se mindre afrikanska ut.
Jag har haft en del diskussioner med vackra afrikanskor om detta. Min invändning, att black is beautiful, har dock avfärdats av de flesta. Ljus hy och rakt hår öppnar dörrar i Afrika, så enkelt är det.
Jag hade hoppats på en intellektuellt spänstig fördjupning med analys i teveprogrammet, men den uteblev. I stället serverades jag den gamla vanliga litanian. Hudblekningen hade en rasistisk förklaring, fick jag höra. Den var ett arv från kolonialismen. Detta är dock bara delvis sant och förklarar inte på långa vägar det intressanta fenomenet.
I århundraden har svarta afrikaner kunnat konstatera att rikedom hänger samman med vit hud. Men hur ser sambandet ut? Det som kan beskrivas som ett falskt analogislut har spridit sig över hela kontinenten. Eftersom rika människor är vita måste jag bleka min hy för att blir rik.
Och det handlar inte bara om hudblekning. I Kongo har vi rörelsen La Sape. Unga män som lägger alla sina pengar på att klä sig i utstuderat flotta kläder och ägna sin tid åt att visa upp sig offentligt. Redan serietecknaren Hergé uppmärksammade det här i sin bok Tintin i Kongo, vilket naturligtvis stämplades som rasism i exempelvis Sverige. Även då uteblev analysen till förmån för det gamla vanliga rasistgisslandet.
Det kanske mest spännande exemplet på det jag kallar ett falskt analogislut är kargokulten i Melanesien. Under andra världskriget bevittnade urbefolkningen på öarna hur amerikanska baser byggdes upp med en teknologi som aldrig skådats där tidigare. Helt ofattbara rikedomar anlände på fraktfartyg – cargo ships – medan öborna avundsjukt såg på. Efter en tid tyckte de sig förstå hur det gick till. De vita utlänningarna paraderade fram och tillbaka, blåste i en trumpet och hissade en flagga. Vips, så anlände ett fartyg med cargo.
Då gör vi likadant, resonerade öborna. De började marschera fram och tillbaka med gevärsattrapper på axeln, blåste i en snäcka, tillverkade en flagga och en flaggstång. Snart, tänkte de, blir vi rika.
Amerikanerna trodde först att de fått en väpnad upprorsrörelse på halsen, men sanningen var betydligt mer spännande än så. Den som vill fördjupa sig i berättelsen om kargokulten i Melanesien rekommenderas boken The trumpet shall sound av Peter Worsley.
Korrespondenterna är ett program som jag gärna ser. Där finns en hel del journalistisk kvalitet. Men tyvärr brister det ofta i analysen. Tanken att vuxna människor utanför den vita hemisfären är ansvariga för sina egna handlingar tycks aldrig ha slagit programmakarna. Allt ont är alltid den vite mannens fel.
I Afrika ser man på det hela på annat sätt. Där vill alla få tag på White Man’s Medicine. Den kurerar sjukdomar och skänker lycka och rikedom.
Tiggarproblemet enligt SVT
Tiggare finns både här och där i Afrika men inte på det välorganiserade sätt som i Sverige. Jag har aldrig hört någon afrikan kommentera tiggare. Ingen har någonsin till mig sagt att tiggeriet skapar etiska eller moraliska problem. Tiggeriet är en organisk del av de flesta afrikanska samhällen. Men, som sagt, oftast väsentlig mindre synlig än i Sverige.
Det tycks som om Europa är överlägset Afrika i de flesta avseenden. Till och med i att tigga. Här finns uppenbarligen en entreprenörsanda som snabbt kan göra tiggandet till en lönsam verksamhet i paritet med vanligt arbete.
Detta belystes i SVT:s Korrespondenterna 26/5 som skulle berätta om vad som ligger bakom de rumänska och bulgariska tiggarnas resor till Sverige. Det var till största del en success story. Vi fick träffa tiggare som bodde i en fin liten stuga på en campingplats i Norrland. De hade köpt en bil och skjutsade varandra till olika ställen där det kunde tigga. De lagade mat och skrattade. Deras enda klagan var att svenskarna började bli njuggare. Att tigga var inte längre lika lönsamt som förr.
Jag förstod piken. Meningen var att jag skulle känna mig som en usel människa hemma i tevesoffan eftersom jag inte ger pengar till tiggare. Vi som inte gör det bidrar till Europas fattigdom, var det outtalade budskapet.
Trots det slaget under bältet kom jag på mig själv med att börja gäspa redan efter tio minuter. Här fanns alla möjligheter till spräckandet av myter, till problematisering, till avslöjande av dolda strukturer. Istället serverades den ena plattityden efter den andra. Reportern slog fast att det var tur eller otur som avgjorde vem som blev tiggare och vem som blev en arbetande medborgare. Han talade om ”samhällets olycksbarn”, det vill säga tiggarna, och vi andra som påstods vara ”mer lyckligt lottade”.
Lottade? Är det ett lotteri som avgör vem som blir vad? Kan vi inte begära lite djupsinnigare samhällsanalyser av det teveprogram som utger sig för att vara ett av SVT:s flaggskepp?
Ett intressant journalistiskt spår presenterades. En man berättade att han hade blivit enrollerad av en släkting för att tigga men att släktingen tog alla pengarna. Mannen beskrev det han kallade en maffia som tjänade stora pengar på enskilda tiggare.
Detta borde naturligtvis vara huvudnumret i reportaget. Men jag anar att någon satt där i tevehuset och höll upp ett fuktigt finger i luften för att känna av åt vilket håll opinionsvinden blåste. Kan vi bli anklagade för att stigmatisera en hel folkgrupp? Ska vi slå på den som redan ligger? Nä, bättre att fokusera reportaget på fattiga men glada människor som säger att svenskarna är snälla. Human touch kallar vi det på journalistlingo. Det går hem i stugorna.
Slutklämmen i reportaget blev därför det förväntade. Frågan om tiggandet handlar om att ge eller inte ge, slog reportern fast.
Nej, SVT, det handlar inte om det. Det handlar om betydligt allvarligare saker. Det handlar om det snabbt växande parallellsamhället i Europa. Missbruket av EU:s grundtanke om fri rörlighet. Det handlar om att vissa EU-länder tycker att det är bekvämt att romerna ger sig av hemifrån och blir någon annans problem. Tiggandet handlar om en oerhörd massa saker.
Men det handlar inte om att ge eller inte ge. Det är en liten privat skitsak som inte borde få finnas med i diskussionen över huvud taget.