Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

aftonbladet

Finns det kannibaler i Afrika?

Bloddrypande rapporter från Centralafrikanska Republiken, CAR, nådde svenska tidningsläsare söndagen den 12 januari.

Fasansfulla scener, som inkluderar dödsskjutningar och kannibalism, uppges ha utspelat sig i Centralafrikanska republikens (CAR) huvudstad Bangui de senaste dagarna, skrev exempelvis Aftonbladet.

Det var Tidningarnas Telegrambyrå, TT, som hade levererat materialet. Och TT hade i sin tur fått det från franska AFP.

Chockerade invånare i staden vittnar om hur tjuvar bland annat dödat en muslimsk man, skurit upp honom med en machete, hämtat bröd och börjat tugga på hans arm, stod det i TT-texten.

Huruvida det också fanns senap och ketchup till hands framgick inte. Läs texten HÄR.

Storyn lät mer som Tintin i Kongo än seriös nyhetsrapportering. Det var Emelie Mararv, en vän till mig, som gjorde mig uppmärksam på artikeln. Hon bor själv i CAR med sin familj och bloggar om situationen där. Hon har under flera år förundrats och många gånger irriterats över hur landet skildras i västerländska nyhetsmedier.

CAR är ett exempel på ett land som är så okänt för svenska nyhetskonsumenter att man kan dra till med nästan vad som helst i syfte att skapa upplagehöjande sensation utan att bli motsagd. Få svenskar har förstahandskunskap om landet.

Efter det att Emelie hade skrivit om TT:s rapportering drogs nyhetsartikeln tillbaka.

Just CAR har tidigare figurerat i det här sammanhanget. Den gamle kejsaren Jean-Bedél Bokassa påstods på 1970-talet ha kannibalism som hobby. Han hade kylen full av människokött, sades det. Det rörde sig om ett antal skolpojkar som han hade slagit ihjäl eftersom de inte ville klä sig i de påbjudna skoluniformerna. Några bevis presenterades mig veterligen aldrig.

Den intressanta frågan om kannibalism återstår dock. Förekommer sådant i Afrika?

Uppgifter om människoätande folk återfinns i ett otal etnografiska rapporter från världens alla hörn. Sydamerika, Afrika och Nya Zeeland, exempelvis. Men intressant nog saknas det trovärdiga förstahandsuppgifter om sedvänjan. Överlevnadskannibalism är en sak, sådant finns belagt. Även rituell kannibalism. Men det som kallas institutionaliserad kannibalism, det vill säga att göra människokött till vardagsmat, är såvitt man kan bedöma en skröna.

Nationalencyklopedin NE skriver om detta. Idén om kannibalism, liksom idén om incest, används i etnocentriska syften för att karaktärisera andra folkgrupper som vilda eller omänskliga, skriver NE och fortsätter: ”Övertygelsen om kannibalismens existens understryker uppfattningen om civilisationens förfinande inverkan på människans annars i grunden djuriska natur”.

Det är kanske precis det, det handlar om. Att somliga vill leda i bevis att människorna i Centralafrikanska Republiken är djur.

Hyckleri om SPP, MSF och Lundin Petroleum

Aftonbladet skriver i dag om hur SPP köpt aktier i Lundin Petroleum (”skandalbolaget” kallat) och hur detta har väckt kritik på många håll.

Läkare utan gränser har SPP som pensionsförvaltare men överväger nu att byta till annat bolag. Det här är en riktigt intressant story med många bottnar.

Det är inte så konstigt att SPP väljer aktier i Lundin Petroleum. Det var tio år sedan bolaget gjorde sig av med sina kontroversiella tillgångar i det som då hette södra Sudan. Sedan dess har det mest handlat om jättefynd av olja i Nordsjön. Aktien har gått som en raket på börsen.

Aftonbladets reporter kan inte dölja sin indignation över att Läkare utan gränser förknippas med Lundin. Läkare utan gränser är ju “good guys” medan Lundin Petroleum är “bad guys”. Lundin är också föremål för en ”rättslig prövning”, som det formuleras i tidningstexten.

Well, jag har själv blivit förhörd av åklagare Magnus Elving i det sammanhanget och jag skulle ju inte säga att ett åtal mot Lundin verkar stå bakom knuten precis. Det skulle förvåna mig oerhört mycket om Elvings förundersökning resulterade i rättegång.

Men om vi då tittar på vad det var som orsakade – och fortfarande orsakar – våldsam kritik mot Lundin gällande Sudan, vad hittar vi då? Jo, först och främst det vid millennieskiftet dokumenterade samröret mellan dåvarande Lundin Oil och milisgruppen SSUM i södra Sudan.

SSUM stöddes av regeringen i Khartoum och hade till uppgift att skydda Lundin Oil så att bolaget skulle kunna leta efter olja utan att behöva vara rädd för gerillan SPLA.

SSUM var en ytterst brutal grupp som mördade civila. Dessutom rekryterade den barnsoldater, vilket jag visade i ett reportage på teve 2001. Titta på det HÄR om du vill.

Min tes är att alla som tillför resurser i ett krig, också blir delaktiga i kriget. Lundin tog SSUM:s tjänster i bruk. Utan tvivel blev Lundin delaktigt i kriget och det är det som hela kritiken mot bolaget handlar om.

Men – nu kommer det intressanta – Läkare utan gränser har gjort samma sak. Häromåret gav organisationen ut en bok som heter ”Humanitarian Negotiations Revealed”. Det är en mycket öppenhjärtig och självkritisk betraktelse över de svårigheter det innebär att arbeta som en humanitär organisation i ett krigsområde.

Utan omsvep bekänner Läkare utan gränser att de också flera gånger har anlitat väpnade milisgrupper för sitt beskydd. Precis som Lundin Oil. Så här skriver de bland annat i boken: ”Let’s go back to the issue of armed guards. In Afghanistan, in Eritrea and on many occasions in other situations, the organisation has used combatants to ensure the safety of its teams and convoys. Whilst humanitarian aid should not be imposed by force, the use of armed escorts has sometimes been seen in the history of the organisation as a condition for providing assistance.”

Läs hela texten HÄR.

Genom att anlita väpnade miliser gjorde sig Läkare utan gränser delaktigt i krig, på samma sätt som Lundin Oil. Det här borde kunna vara en intressant utgångspunkt för en viktig diskussion.

Dessvärre tror jag inte det svenska debattklimatet tillåter någon sådan. Ni som håller med mig har ändå härmed fått lite ”food for thoughts”, som engelsmännen säger.