Ebola, gröna apor och andra farsoter
När jag reste genom Sudan första gången 1976 blev jag strandad i huvudstaden Khartoum. Det hade jag i och för sig inget emot. Khartoum var en härlig plats på den tiden för en ung och äventyrslysten svensk. Skälet till min ofrivilliga längre vistelse där var att en farsot hade brutit ut i den södra delen av landet. Den kallades gröna-ap-sjukan och var nära besläktad med det som i dag heter ebola.
Det dröjde innan jag kunde resa vidare. All trafik till och från södra Sudan stängdes av. Så småningom lokaliserade man ett slags epicentrum för sjukdomen, byn Maridi i södern. Sudanesiska myndigheter gjorde då det enda de kunde. De blockerade Maridi och lät folk dö. Det hjälpte dock inte helt. Många smittade hade redan lämnat byn och på det nedgångna sjukhuset i staden Juba – numera huvudstad i Sydsudan – hamnade patienter som sprutade infekterat blod ur alla kroppsöppningar. Jag träffade senare två engelsmän som hade varit inlagda där för dysenteribehandling men tvingats fly för att undgå smittan. De vandrade genom vildmarken och nådde sedermera Kenya vars gräns till Sudan också var officiellt stängd.
Redan då visade det sig alltså svårt att begränsa sjukdomen med avspärrningar. Folk reser hela tiden och rör sig ofta snabbt över långa distanser.
Grön-ap-sjukan och ebola kommer från djurriket, från infekterade däggdjur. Folk äter bushmeat, ofta apkött. Det anses vara en delikatess. Detta har länge betraktats som ett problem som hotar exempelvis schimpansbeståndet. Nu visar det sig att naturen slår tillbaka. Många hävdar ju att även hiv har ett liknande ursprung.
Jag kan se ett skrämmande men också fascinerande apokalyptiskt undergångsscenario utvecklas. Vi människor går omkring och oroar oss för global uppvärmning, kärnvapenkrig och andra katastrofer som kan hanteras med vetenskapliga och politiska metoder. Medan vi är helt upptagna med att titta åt det hållet smyger sig naturen på i det fördolda. Fågelinfluensa, gröna-ap-virus och ebola slår till och vi står där nakna och chanslösa.
Vita afrikanördar som älskar den kontinenten slänger sig ofta med ett uttryck som sammanfattar den frustration man kan känna när allt går åt pipsvängen. Trots att man varit västerländskt smart och tror sig ha gjort allt rätt. Africa wins again! suckar folk.
Ska mänsklighetens vagga som numera avfärdas som ointressant för vår fortlevnad visa sig bli vår baneman?
I dag härjar ebola främst i Liberia och Sierra Leone. Två länder som fått sin beskärda del av sjukdomar, olyckor och katastrofer. Se mina två korta filmer som handlar om det. Klicka HÄR och HÄR.
Löfven och Mugabe. Lika som bär?
Jag roar mig med – och oroas av – att hitta likheter mellan svensk och afrikansk politik. Det har inte varit så lätt tidigare men nu tycker jag man kan upptäcka allt fler paralleller.
I afrikanska länder hyser regeringspartiet alltid en mycket föraktfull attityd till den politiska oppositionen. Om sådan ens är tillåten. De som motsätter sig regeringens politik demoniseras och utmålas ofta som extremister. Regeringen vill inte ta i oppositionspartiet med tång. Det är vanligt att regeringens politik utformas så att den ska blockera oppositionen, helt oavsett vad denna föreslår.
Den ofta förekommande ”mjuka” opposition vars politik inte skiljer sig allt för mycket från regeringens bjuds ibland in till samarbete. Därmed neutraliseras den. Folket kommer att uppfatta den som synonym med makten. Det här har hänt i exempelvis Kenya och Zimbabwe.
De verkligt oppositionella hålls dock fortfarande på armlängds avstånd. Det gör att människor som motsätter sig regeringspolitiken söker andra metoder att förändra landet. Det är då väpnade rebellrörelser uppstår. När en stor grupp missnöjda medborgare trots många röster i valet inte får något inflytande över landets politik så växer risken för våld.
Nationalekonomen Tino Sanandaji har i en artikel i Realtid (läs HÄR) sammanfattat det som jag tror ligger till grund för att SD fick 13 procent i valet. Han skriver:
När Eurostat redovisar siffror för antal som beviljas asyl första halvåret 2014 visar det sig att Sverige, med ungefär 2 procent av EU:s befolkning, står för 22 procent av de beviljade asylansökningarna. Det innebär att Sverige ensamt beviljar fler asyl än vad Storbritannien, Frankrike, Spanien, Finland, Danmark och Norge gör tillsammans.
Man kan yvas över detta och vara stolt över att vara medborgare i en humanitär stormakt. Men man kan också, utifrån skilda utgångspunkter, tycka att det är problematiskt.
Mest problematiskt tycker jag dock det är att en stor och synbarligen ständigt växande del av den svenska väljarkåren systematiskt hålls borta från politiskt inflytande. Det ska inte uppfattas som att jag sympatiserar med SD.
Det ska uppfattas som att jag är en tänkande och reflekterande människa. Och dessutom orolig för att svensk politik allt mer börjar likna afrikansk.
Den mångkulturella utopin
Ur det västerländskt vita perspektivet kan det se ut som om alla afrikanska folk är i stort sett lika.
Men det stämmer inte. Afrika är ett gigantiskt multikulturellt lapptäcke. Ingen afrikansk nationalstat är etniskt homogen. Varje land rymmer inom sina nationsgränser en mängd olika etniska, religiösa och kulturella varianter.
Med denna mångfald tror man förstås att det ska vara bäddat för nationell harmoni av yppersta klass. Det är ju den föreställningen som torgförs i Sverige. Särskilt nu i valtider presenteras det som en självklar sanning att ett samhälle berikas av att medborgarna tillhör olika religioner och har olika kulturella värdegrunder.
Det är ett påstående som är upphöjt till dogm, till gospel truth som engelsmännen säger.
Jag skulle gärna vilja vara frälst av den övertygelsen. Jag har rest mycket i mina dagar, särskilt i Afrika, och jag njuter av att vistas i kosmopolitiska miljöer.
Dessvärre finns det mig veterligt inget afrikanskt land, eller något land i världen för den delen, som verifierar visionen om det mångkulturella lyckoriket. Tvärtom så visar verkligheten något helt annat. I samhällen där olika religiösa och etniska grupper samsas om utrymmet hyser medborgarna mindre tillit till varandra än i homogena samhällen. Det finns uppenbarligen en relation mellan tillit och gemensam identitet, vilket styrks av omfattande forskning.
När jag började resa i Afrika på 1970-talet upptäckte jag snabbt vilken misstro, ofta hat, som genomsyrar afrikaners uppfattning om varandra. Västerlänningar avfärdar gärna detta som ”stammotsättningar”, utan att närmare precisera vad det betyder. Men misstron och hatet är avgrundsdjupt och har en paralyserande inverkan på länder där människor inte kan samarbeta på grund av sina upplevda olikheter. Inte sällan urartar denna misstro till våldsamma sammandrabbningar. Ibland inbördeskrig.
Listan är lång. Sudan, Etiopien, Liberia, Kenya, Kongo, Centralafrikanska Republiken, Nigeria, Mali och så vidare. I Rwanda finns det bara två grupper av numerär betydelse men likafullt utspelade sig där för 20 år sedan ett folkmord.
Jag kan inte komma på ett enda afrikanskt land som utgör en kontrast till det jag beskriver. Ett land där muslimer och kristna, långa och korta, jordbrukare och boskapsskötare, omskurna och icke omskurna lever tillsammans i harmoni. Och har sina olikheter att tacka för denna harmoni.
Det här är en viktig fråga som inte får behandlas lättsinnigt. Var finns det land där en brokig blandning av kulturer och religioner bevisligen har haft en positiv inverkan på det landets utveckling? Jag trodde länge att det kanske kunde vara Brasilien, men min son som bor där med en mörkhyad brasiliansk flickvän har tagit mig ur den villfarelsen.
När jag tar del av svenska opinionsbildares trosvissa lärosatser i det här ämnet, så tycker jag mig höra den gamla slagdängan Internationalen i bakgrunden. Det som kallas det mångkulturella samhället synes mig vara en remake på det lyckorike som kallades kommunismen. En vacker utopi som krackelerade i samma ögonblick den utsattes för ett stresstest.
För den som i likhet med undertecknad tycker att det här är en viktig fråga kan jag rekommendera boken Exodus: How Migration is Changing Our World av Paul Collier.
Hur mycket invandring tål Sverige?
Att fly från Eritrea är ofta förenat med livsfara. Ändå är det ungefär 5000 personer som gör det varje månad. De flesta vill till Europa.
Det är inte krig och svält som utgör orsakerna, utan jakten på ett bättre liv.
Eritrea är ett land i mängden. FN:s flyktingorgan UNHCR rapporterar att antalet människor på flykt i världen nu för första gången sedan andra världskriget överstiger 50 miljoner. Läs om detta HÄR.
Jag funderar över dessa siffror när jag läser dagens DN (21/8) där olika artiklar cirklar kring huvudfrågan om antalet asylsökande i Sverige. Det kommer att kosta men vi har råd, skriver ledarskribenten Erik Helmerson. På debattsidan skriver alliansen att den tar ansvar för Sverige och vill isolera SD. På ett och ett halvt uppslag berättas om två eritreanska unga män som har lämnat sitt land med hopp om ett bättre liv och sånär mist livet på kuppen.
Jag förstår att DN:s avsikt med allt detta är att understryka hur viktigt det är att vi lyssnar på statsministern och öppnar våra hjärtan. Men det leder obönhörligen till andra och betydligt mer komplicerade spörsmål.
”Hur mycket invandring tål Sverige?” Så löd den fråga som SVT:s Agenda ställde i oktober 2012. Det utlöste ilskna protester från flera håll. Tidningen Dagens Arena skrev exempelvis att frågan var främlingsfientlig till sin konstruktion och inte kunde besvaras utan att rasistiska osanningar bekräftades.
Sug på den! Frågan kan inte besvaras utan att rasistiska osanningar bekräftas. Det var alltså fullständigt tabu att både ställa frågan och att försöka besvara den.
Trots det kräver den sitt svar. Och jag tror vi kommer att få höra fler liknande frågor nu när prognoserna om antalet asylsökande i Sverige justeras upp.
Hur mycket invandring tål Sverige?
Om vi utgår ifrån att UNHCR:s siffror är korrekta så finns det alltså 50 miljoner människor på flykt i världen. Sverige skall enligt vår regering bli en humanitär stormakt. Ska vi då bereda plats åt 50 miljoner flyende?
Om svaret på den frågan blir nej, så kommer följdfrågan. Hur många ska vi ta emot? Alltså, hur mycket invandring tål Sverige?
Vi kan ju bestämma oss för att bara ta emot tio miljoner flyktingar. Men hur motiverar vi då att stänga ut resterande 40 miljoner? Att Sverige inte tål så mycket invandring?
Nu förstår jag att många av mina läsare tycker att det här är en ointressant hypotetisk fråga. Alla fattar att samtliga världens flyktingar inte kommer att söka sig till Sverige. De flesta hamnar i andra länder.
Men likväl: Finns det en gräns för hur mycket invandring Sverige tål? Och är det tabu att diskutera den frågan?
Peponis ägare är död. Men Lamu lever.
Lars Korschen dog i cancer för några dagar sedan. Han blev kanske aldrig världsberömd, men för tusentals människor är hans namn förknippat med ett av de mest fantastiska hotellen på vår jord.
Hotell Peponi på ön Lamu, Kenya. Den danska familjen Korschen har drivit Peponi ända sedan 1967. Se en intervju med Lars och bilder från hotellet HÄR.
Jag har aldrig bott där. Det kostar lite mer än vad jag tycker är vettigt att betala. Men jag har suttit många gånger på den enastående terrassen, tittat ut över sundet som skiljer Lamu från ön Manda, smuttat på en GT och sett mörkret falla över en magisk plats i universum.
Lyssnande på cikadorna, böneutropet och alla engelsktalande expats som minglar i baren.
Jag vet inte hur många som minglar där just nu. Jag läser att turismen återigen har gått ner i viloläge på ön. Lamu hotas av somaliska islamister som helt nyligen utförde två bestialiskt blodiga attacker mot fattiga kenyaner på fastlandet i närheten. I Allahs den barmhärtiges namn.
Som den ständiga afrikaoptimist jag är, är jag övertygad om att Lamu ska rida ut även den här stormen. Lamu har existerat som ett centrum för swahilikulturen sedan 1300-talet. Härifrån seglade fartyg till Indien och Kina långt innan Vasco da Gama var född. Ska en bunt vidskepliga fanatiker från Somalia kunna vålla permanent skada på en sådan plats?
Nej, det tror jag inte. Men Lamu behöver vårt stöd. Jag menar människorna, Lamuborna, som till stor del lever av turismen och vill se sin unika bygd växa och frodas.
Just nu är det drömläge att åka till Lamu i Kenya. Billiga flygbiljetter, hotell som skriker efter gäster.
Gör en kulturgärning. Åk dit, lär känna de fantastiska människorna som representerar den bästa mix man kan tänka sig av islam, nyfikenhet på västvärlden, gästfrihet och vänlighet.
Lamu är fortfarande en sagoö, och skall förbli en sådan.
När du ändå är där, titta in på Peponis terrassbar vid solnedgången, beställ en sundowner och sänd en tanke till Lars Korschen.
De jobbiga somalierna
Somalier är illa sedda i Östafrika. Det är sällan man hör en kenyan, ugandier eller etiopier säga något positivt om dem. På grund av det långa inbördeskriget i Somalia finns det somalier i alla grannländerna. Många är entreprenörer inom åkerinäringen och i Sydsudan upptäckte jag att grossister i alkoholhandeln ofta är somalier. Pragmatiska muslimer, sålunda.
Andra handlar med khat, tvättar piratpengar eller jobbar med illegala vapenaffärer. Jag har hört många östafrikaner klaga på hur egensinniga, våldsbenägna och kompromissovilliga somalierna är.
Al Shabaabs terrorattacker i Kenya och Uganda har inte förbättrat somaliernas rykte.
Det är ingen hemlighet att somalier ser ner på andra folk i regionen. De anses allmänt vara rasister. Även i Kenya betraktas de som ”svårintegrerade”.
Men det har inte alltid varit så. När jag reste till Kenya första gången 1976 fick jag kontakt med flera unga somalier och mitt allmänna intryck var att de var smartare, pålitligare och betydligt mer världsmedvetna än genomsnittet kenyaner.
Vackra Nafisa som jag blev störtkär i introducerade mig till den somaliska diasporan som jag inte hade lärt känna utan henne. Jag kom att betrakta somalierna som betydligt mer kultiverade än de flesta andra folk i Östafrika.
Inbördeskriget, som inte går att förklara utan en ordentlig analys av det somaliska klansystemet, är orsaken till att det somaliska samhället har imploderat. Vi har nu en ganska stor grupp somalier boende i Sverige och deras förutsättningar på svensk arbetsmarknad och möjlighet till integration måste betraktas som väldigt begränsade.
Desto större anledning att försöka analysera och förstå situationen. Journalisten Per Brinkemo har med sin nyutgivna bok Mellan klan och stat – somalier i Sverige på Timbros förlag gjort en verklig kulturgärning. Han har under många år arbetat med somalier i Malmö. Han kan ämnet som få andra. Välskrivet och pedagogiskt förklarar han den somaliska kulturens unika karaktär och hur krocken med svenska värdesystem är oundviklig. Men också hur denna krock går att dämpa, till och med att arbeta sig igenom.
Det som krävs är förståelse från båda sidor. Somalierna måste lära sig förstå Sverige, och svenska myndigheters arbete underlättas om kunskapen om somaliska seder och bruk förbättras.
Per Brinkemos bok gisslas naturligtvis reflexmässigt på Aftonbladets kultursida. En grupp somalier har attackerat den och påstår att den ”lobbar för att vi ska agera som projektionsytor för en europeisk fantasi om den Andres kulturella anlag för laglöshet och omodernitet”. Läs texten HÄR.
Undertecknarna av artikeln skjuter särskilt in sig på Brinkemos påpekande att dromedaren för somalierna är lika viktig som Volvon är för svenskar. En välfunnen jämförelse. Dock vill jag nog påstå att dromedaren är betydligt viktigare.
Mellan klan och stat har inte fått särskilt många recensioner i svenska tidningar. Det följer ett deprimerande mönster. En bok som på allvar analyserar och förklarar en problematik som är central i svensk invandringspolitik har inte en chans att bli uppmärksammad. På landets redaktioner sitter ängsliga och kulturrelativistiska redaktörer och vågar inte yttra sig, av rädsla för att bli kallade rasister.
En annan nyutgiven bok som förtjänar uppmärksamhet är Egna röster egna bilder – när somalier själva berättar. Utgiven av föreningen Hidde Iyu Dhaqan. Redaktör Lars Åberg och med foton av bland andra Lars Strandberg. Det är en nostalgisk och ganska sorgesam bok om det Somalia som inte längre finns.
Det enda jag saknar i båda dessa böcker är en genomgång av islams roll i Somalias kollaps. Men en sådan analys skulle väl vara rena kamikazeprojektet i dagens Sverige. Den som vill förkovra sig i det ämnet rekommenderas att läsa någon av Ayaan Hirsi Alis briljanta böcker.
Fria fantasier om oljan i Afrika
Africa Oils verksamhet i Östafrika kritiseras nu på nytt. Den här gången är det ”journalisten” Kerstin Lundell som i DN den 23 juni fördömer Nordeas stora aktieköp i bolaget. Läs DN-artikeln HÄR.
Jag skrev om Africa Oil och Nordea helt nyligen på min blogg, läs texten HÄR. Till skillnad från Kerstin Lundell har jag nyligen rest i Kenya och Etiopien och besökt de platser där Africa Oil borrar.
När jag läser Kerstin Lundell kommer jag att tänka på en särskild sorts gamla etnografer. De där som gjorde akademisk karriär och skrev avhandlingar om afrikanska fenomen utan att någonsin åka till Afrika. De sågs ändå som auktoriteter och deras läsare skapade sig en bild av den svarta kontinenten utifrån de skrivbordsfantasier som dessa etnografer producerade.
Lundell jobbar på samma sätt. Hon utgår a priori från att oljebolag representerar ondska och gladeligen går över lik för att skapa vinst. Samtidigt utgår hon ifrån att alla afrikaner är nödlidande offer som inte kan ta hand om sig själva och uthärdar en plåga som kraftigt förvärras av de elaka oljedirektörerna.
Att oljeprospektering med vidhängande ekonomiskt uppsving för ett av fattigdom plågat lokalsamhälle skulle kunna tas emot positivt av befolkningen är för Lundell ett fullständigt omöjligt scenario. Det kan bara inte hända i hennes värld.
Debatten om oljan i Afrika är angelägen och angår naturligtvis alla de svenskar som på något sätt berörs av Nordeas aktieinnehav. Därför är det synd att sådana som Kerstin Lundell ges spaltutrymme för att torgföra sin uppdiktade verklighet.
Den som på allvar vill sätta sig in i den väldiga omställning som oljan i Östafrika nu skapar ska läsa min bok Oljans pris som kom ut i april. Besök bokens hemsida HÄR.
Det är en bok som stimulerar självständigt tänkande. Och sånt mår man inte dåligt av.
Rätten att få vara vidskeplig
Det är intressant att se hur begreppet rasism ständigt omdefinieras i Sverige. Det har blivit ett slags one size fits all-begrepp som alla kan använda beroende på vad man vill och vilket humör man är på.
De politiska partierna tävlar i den populära grenen antirasism och till den sporten hör att man hela tiden måste ha någon att dunka rasiststämpeln på. Annars blir det liksom ingen tävling.
I det sammanhanget kommer jag att tänka på den amerikanske senatorn Joseph McCarthy som gjorde karriär på att anklaga folk för att vara kommunister. I början av 1950-talet pågick regelrätta häxprocesser i USA där mängder av människor tvingades schavottera offentligt, utpekade som sovjetsympatisörer. I många fall räckte det med att någon hade uttalat sympati för fackföreningar för att bli misstänkt för att vara sovjetisk spion. Den utpekade förlorade jobbet och fick utstå allmänhetens spott och spe.
Nu noterar jag att svenska vänsterpartiet har publicerat en skrift vid namn Nolltolerans mot rasism – Vänsterpartiets antirasistiska strategi. Läs dokumentet HÄR. Där anlägger de ett slags mccarthyskt synsätt på rasismen. Vänsterpartiets styrelse, som står som avsändare av dokumentet, börjar med att konstatera att kritik av islam utgör en form av psykisk störning. Den kallas islamofobi.
Rasismen, skriver partistyrelsen, har i olika tider och i olika sammanhang riktats mot olika grupper. Idag fokuserar högerextrema rörelser allt mer på människor som betraktas som muslimer och islamofobin är den främsta motorn i högerextrem ideologi idag.
Rasism är alltså enligt vänstern en form av islamofobi, och islamofober är rasister. Rasister och islamofober är därmed högerextremister. Vilket skulle bevisas.
Eftersom jag betraktar mig som icke-konfessionell agnostiker blir jag förstås undrande inför detta. Jag anser att alla religioner utgör en form av vidskepelse. Islam är inget undantag. Innebär det att jag också skall betraktas som rasist och högerextremist? Det var i så fall en nyhet för mig.
Det är en central uppgift för den antirasistiska rörelsen att bekämpa islamofobi och försvara muslimers rätt att praktisera och ge uttryck för sin tro, skriver vänsterpartiets styrelse.
Det är vad jag kallar ett präktigt politiskt paradigmskifte. Marx ansåg att religion utgjorde en illusorisk lycka. Han kallade den ett opium för folket.
Men nya tider, nya seder. Klasskampen är sedan länge nedlagd. Proletariatets diktatur blev bara en dröm. I stället ägnar nu vänsterpartiet sin kraft åt att kämpa för människors rätt att få vara vidskepliga.
Joseph McCarthy visste att det gick att bygga en politisk karriär på att skrämma människor för kommunismen och att svepande peka ut folk som sovjetsympatisörer.
Den så kallade antirasistiska rörelsen i Sverige med sina diffusa anklagelser om islamofobi uppvisar precis samma mönster.
Var därför försiktig på midsommarafton när du dansar kring stången, om du är en etnisk svensk mitt i livet, som Reinfeldt sade. Tänk på att ditt dansande kan uppfattas som exkluderande av andra etniska grupper. Därmed också avståndstagande. Det vill säga rasistiskt. Vilket innebär att du är högerextremist.
Och för gusskull, ta inte på dig byxor med knätofsar. Då är det kört, det kan jag lova.
Islam enligt Ullenhag
”Nu samlas vi mot islamofobin” skriver integrationsminister Erik Ullenhag i SvD 10 juni. Läs artikeln HÄR.
Det är en intressant text. Som exempel på islamofobi anger Ullenhag att muslimer ofta skildras i ”en negativ kontext, till exempel i samband med våldsamheter och kvinnoförtryck”. Om det var Nisse i Hökarängen som stod som författare skulle man kunna avfärda honom som dåligt informerad. Men Ullenhag är minister i regeringen, hans teser måste granskas kritiskt.
I Nationalencyklopedin definieras fobi som en ”intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser (…) Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet”. Fobi är en form av psykisk störning.
Den som följer nyhetsflödet torde inte vara obekant med rapportering om våldsamheter och kvinnoförtryck som sker i islams namn i praktiskt taget hela den muslimska världen. Det är ingen överdrift att påstå att sådana rapporter når oss dagligen. Frågan är då om den som utvecklar en rädsla för islam på grund av detta är psykiskt störd.
Det skulle vara spännande att höra hur Ullenhag tycker att nyhetskonsumenten bör reagera. Med likgiltighet? Med skepsis till själva rapporteringen? ”Det där är säkert påhittat, sånt där förekommer inte”. Eller med bortrationaliseringar – ”de där tjejerna har säkert gjort något fuffens, de får skylla sig själva”.
När flickor i Pakistan tvekar att gå till skolan av rädsla för att bli mördade av islamister, är deras rädsla då ”irrationell”? När kvinnor i muslimska länder avstår från att välja partner efter eget huvud eftersom det kan innebära att de stenas till döds, är deras rädsla irrationell? När flickor i norra Nigeria inte vågar somna på kvällen eftersom de fruktar att Boko Haram ska röva bort dem, är de irrationella?
Listan på sådana här exempel kan göras oändligt lång. Men hur lång är listan på egalitära, självständiga och med män jämställda kvinnor i den muslimska världen? Jag tycker mig ana en bias hos den gode Ullenhag.
Som Afrikakännare finner jag dock integrationsministerns uttalande om islam och demokrati mest intressant. Föreställningen att islam är omöjlig att kombinera med demokrati klassar han nämligen som en fördom.
När den arabiska våren blommade upp trodde många att det hårda och oftast sekulära styret i det muslimska Nordafrika skulle ersättas med sekulär demokrati. I stället har världen fått bevittna en kraftig muslimsk backlash. I Egypten följd av nytt militärstyre. Kampen mot diktaturen i Syrien drivs hårdast av islamister som hatar demokrati. I Irak har islamister nu erövrat stora landområden, i Afghanistan är talibanerna på väg tillbaka. Detta är återigen en lista som kan göras väldigt lång.
Och var finns de goda exemplen? Det skulle jag vilja höra Ullenhag berätta om. I vilket muslimskt land tycker han demokratin fungerar exemplariskt?
Att en minister publicerar en text som med mildast möjliga formulering kan beskrivas som vilseledande tycker jag är djupt problematiskt. Det är också intellektuellt ohederligt. Ullenhag får jobba hårt för att övertyga mig om att islamismen inte har något med islam att göra.
Kristallnatten inträffade i november 1938. Attentaten mot World Trade Center i New York inträffade i september 2001.
De som skrämdes av Kristallnatten, led de av ”nazifobi”?
Recension av en recension
Ingen blir profet i sin egen hemstad. När Uppsala Nya Tidning sent omsider recenserade min bok Oljans pris 2 juni (läs texten HÄR) så kunde man känna hur recensenten Lena Sohl knappt ville ta i den med tång. Hon kan inte smälta att jag vägrar ansluta mig till utövarna av en av Sveriges mest populära folksporter, den som kallas Lundin bashing på engelska. Att smiska oljebolaget Lundin.
I bokens inledande kapitel berättar jag utförligt om den situation som rådde i inbördeskrigets Sudan kring millennieskiftet. Vilka de olika aktörerna var, krigets förlopp och oljebolagens roll i sammanhanget. Den som läser detta kommer att förstå att skurkarna var många, offren var ännu fler och hjältarna gick att räkna på ena handens fingrar.
Att i det läget ensidigt peka ut oljebolagen som orsak till det omfattande mänskliga lidandet är djupt intellektuellt ohederligt och vittnar om total okunnighet. Mitt privilegium är att jag var där, jag såg vad som hände och jag träffade både offer och förövare. Det är det jag skriver om i Oljans pris.
Lena Sohl i UNT blir så provocerad av mina påståenden i boken att hon vänder sig direkt till mig i sin recension och skriver att jag har fel. Hon är en av många skrivbordsexperter som anser sig känna till sakförhållanden utan att själv ha varit på plats.
I recensionens ingress står det att boken handlar om ”de katastrofer som oljebolagens verksamheter i Östafrika lett till”.
Det gör den inte alls. Den handlar om helt andra saker. Men enligt den arbetsbeskrivning som svenska kulturarbetare har att rätta sig efter måste oljeutvinning i Afrika resultera i katastrofer. Om verkligheten ser annorlunda ut så är det fel på verkligheten, och då är det litteraturrecensentens plikt att påtala detta.
De långa kapitel som utgör merparten av boken och handlar om Kenya, Uganda och Etiopien nämner Lena Sohl över huvud taget inte.
Uppsala där jag bor är en trevlig stad men dess kulturelit är liten. Den utgör ett slags kulturell helgedom och om man som jag svär i denna kyrka så får man förstås betala ett pris för det.
Det hade varit fåfängt av mig att förvänta mig en uppskattande recension i UNT.
Den som vill läsa andra mer genomtänkta recensioner av min bok kan klicka HÄR.