Löfven och Mugabe. Lika som bär?
Jag roar mig med – och oroas av – att hitta likheter mellan svensk och afrikansk politik. Det har inte varit så lätt tidigare men nu tycker jag man kan upptäcka allt fler paralleller.
I afrikanska länder hyser regeringspartiet alltid en mycket föraktfull attityd till den politiska oppositionen. Om sådan ens är tillåten. De som motsätter sig regeringens politik demoniseras och utmålas ofta som extremister. Regeringen vill inte ta i oppositionspartiet med tång. Det är vanligt att regeringens politik utformas så att den ska blockera oppositionen, helt oavsett vad denna föreslår.
Den ofta förekommande ”mjuka” opposition vars politik inte skiljer sig allt för mycket från regeringens bjuds ibland in till samarbete. Därmed neutraliseras den. Folket kommer att uppfatta den som synonym med makten. Det här har hänt i exempelvis Kenya och Zimbabwe.
De verkligt oppositionella hålls dock fortfarande på armlängds avstånd. Det gör att människor som motsätter sig regeringspolitiken söker andra metoder att förändra landet. Det är då väpnade rebellrörelser uppstår. När en stor grupp missnöjda medborgare trots många röster i valet inte får något inflytande över landets politik så växer risken för våld.
Nationalekonomen Tino Sanandaji har i en artikel i Realtid (läs HÄR) sammanfattat det som jag tror ligger till grund för att SD fick 13 procent i valet. Han skriver:
När Eurostat redovisar siffror för antal som beviljas asyl första halvåret 2014 visar det sig att Sverige, med ungefär 2 procent av EU:s befolkning, står för 22 procent av de beviljade asylansökningarna. Det innebär att Sverige ensamt beviljar fler asyl än vad Storbritannien, Frankrike, Spanien, Finland, Danmark och Norge gör tillsammans.
Man kan yvas över detta och vara stolt över att vara medborgare i en humanitär stormakt. Men man kan också, utifrån skilda utgångspunkter, tycka att det är problematiskt.
Mest problematiskt tycker jag dock det är att en stor och synbarligen ständigt växande del av den svenska väljarkåren systematiskt hålls borta från politiskt inflytande. Det ska inte uppfattas som att jag sympatiserar med SD.
Det ska uppfattas som att jag är en tänkande och reflekterande människa. Och dessutom orolig för att svensk politik allt mer börjar likna afrikansk.
Finn fem fel i Zimbabwe
Zimbabwes medborgare har sagt sitt. De vill ha kvar Robert Mugabe som president. Visst har valfusk förekommit men det kan inte ensamt förklara Zanu-PF:s jordskredsseger. Människor har tydligen med vett och vilja lagt sin röst på Mugabe.
Omvärlden frustar av ilska. Vad är det med folk där nere? Varför röstar de fel?
Det här är en av de riktigt knepiga delarna av demokrati. Att folk ibland röstar fel. I Algeriet röstade de fel 1991 när islamister vann valet. Militären grep in och återställde ordningen. Den demokratiska omvärlden andades ut.
I Gaza röstade palestinierna fel när de förde islamistpartiet Hamas till makten. Den demokratiska omvärlden bestraffade denna felröstning med sanktioner och blockader.
I Kenya röstade folk fel i våras då Uhuru Kenyatta blev president. Han är åtalad av den internationella brottmålsdomstolen ICC och får nog svårt att utöva sitt ämbete. Den demokratiska omvärlden mumlar om låg bildningsnivå bland publikum.
Och i Egypten, ja där röstade folk verkligen fel när de förde muslimska brödraskapet till makten. Och så gick det som det gick. Militären grep in och den demokratiska omvärlden blev nöjd.
Att idiotförklara folk som röstar fel är ett vanligt fenomen i den demokratiska världen. Det förekommer ju även i Sverige i diskussionen om Sverigedemokraterna.
Jag tycker det speglar en väldigt grund analys. Att algerier, palestinier och egyptier skulle rösta på Allah när de äntligen fick delta i ett fritt val kunde väl inte överraska någon. Allah är ju den enda överhet de accepterar.
Att kenyanerna röstade på Kenyatta, son till nationens grundare och företrädare för landets största folkgrupp borde inte heller chocka någon.
Och att Mugabe blev omvald var väl ganska väntat. Såvitt jag kan erinra mig finns det bara ett afrikanskt land där en sittande president har förlorat ett val, och det är Zambia.
Så varför alla dessa ifrågasättanden av valresultatet? Varför dessa konspirationsteorier och fördömanden? Varför inte bara säga: ”OK, zimbabwierna vill ha Mugabe. Fine. Folk får den ledare de förtjänar”.
Nej, en sådan attityd är inte förenlig med svensk politik gentemot Afrika. Vi skall uppfostra afrikanerna. Lära dem att tänka rätt. Få dem att förstå att de måste rösta i enlighet med utländska – läs västerländska – förväntningar.
Om de röstar på fel ledare, på den de faktiskt vill ha, så väntas smisk av den demokratiska omvärlden.
På måndag går Kenya till ett historiskt val
På måndag 4 mars är det dags. Då ska kenyanerna välja en ny president. Bland de åtta kandidater som ställer upp är det bara två som har en chans att vinna. Uhuru Kenyatta och Raila Odinga.
Det betyder också att det med allra största sannolikhet blir en andra valomgång i april.
Som jag har skrivit här tidigare så är Kenyatta åtalad av brottmålsdomstolen ICC i Haag. Det är även hans parhäst William Ruto som är tänkt att bli vicepresident. De anklagas för att ha anstiftat våldet som följde på det förra valet som hölls 2007.
Det här borde vara en riktig showstopper. Hur kan man ens ställa upp i ett val med ett sådant damoklessvärd hängande över sig? Men kenyansk politik är outgrundlig. Det finns de som hävdar att ICC:s åtal kan vara till Kenyattas och Rutos fördel. Så här går resonemanget:
De flesta kenyaner anser att ICC företräder den forna kolonialmakten Storbritannien. Vita utlänningar som försöker säga åt kenyanerna vad som är rätt och fel. Sådant skapar ilska och kan vara skäl nog för att rösta just på Kenyatta.
Sedan finns det andra som tänker lite längre och resonerar så här: om Odinga väljs så blir det han som måste verkställa överlämnandet av Kenyatta och Ruto till Haag. Det kommer att väcka väldigt mycket ont blod bland kikuyufolket – som Kenyatta tillhör – och deras anhängare i Kenya. Det kan bli nya kravaller liknande 2008, till och med inbördeskrig.
Kanske lugnast att välja Kenyatta till president i alla fall. Som i så fall måste inställa sig i Haag och kanske dömas till ett långt fängelsestraff.
Vilket scenario!
Jag är på plats i Nairobi på måndag. Ska bli mycket intressant.
Kenya går till val i mars
Kenya går till val den fjärde mars, om knappt en månad alltså. Det saknas inte olyckskorpar som kraxar om en repris på förra valet 2007. Det resulterade i ett våld som höll på att bli ett regelrätt inbördeskrig.
Den sittande presidenten Mwai Kibaki anklagades för valfusk. Hans utmanare Raila Odinga piskade på anklagelserna. Fler än tusen människor dödades, en kvarts miljon blev hemlösa.
Nu skall en ny president väljas. Kibakis tid är över. Bland kandidaterna finns, förutom Odinga även William Ruto och Uhuru Kenyatta. Båda dessa är åtalade av domstolen ICC i Haag. Anklagade för delaktighet i eftervalsvåldet 2008.
Raila Odinga är utan tvivel favorit i det kommande valet. Han är son till landets förste vice president, men om det ska räknas som en merit så kan man påpeka att hans farligaste konkurrent Uhuru Kenyatta är son till landsfadern Jomo Kenyatta.
Att tolka kenyansk politik kräver färdigheter i klass med avancerad kremlologi. Det mesta som sker politiskt, sker i slutna rum. Att öppna upp dessa rum för allmän insyn torde vara en av de viktigaste åtgärderna för att utveckla den sköra demokratin i landet. Men en sådan åtgärd finns nog inte på de nuvarande presidentkandidaternas agendor.
Kenya är i desperat behov av en regering med folkligt stöd. Tyvärr har alla tidigare regeringar byggt sin makt på att spela ut olika folkgrupper mot varandra. Den sortens politik måste upphöra om landets ska kunna ta sig an de enorma utmaningar som ligger inom den närmaste tioårsperioden.
Viktigast är kanske den snabbt växande oljeindustrin. Kenya kommer om några år att vara oljeexportör och då blir det skarpt läge. Oljeförbannelsen har drabbat många afrikanska länder.
Jag kommer att vara på plats i Kenya den fjärde mars. Det blir spännande!
Ghana – en lättstött demokrati
Ghana sägs vara en av Afrikas mest stabila demokratier. Ändå sprutar polisen tårgas på arga demonstranter som anser att det senaste presidentvalet var riggat.
Det bådar inte gott.
I går, den sjunde januari installerades den nye presidenten John Mahama. Han valdes formellt den 7 december förra året efter att ha suttit som interimspresident en tid. Hans företrädare John Atta Mills dog snabbt och oväntat förra sommaren.
När valet hölls i december fanns en mängd valobservatörer på plats. Alla var överens om att valet gick schysst till, med några små avvikelser. Som alltid. Men partiet NPP, vars kandidat Nana Akufo-Addo förlorade med minsta möjliga marginal, hävdade genast att det fuskades vilt. Partiet har lämnat en petition till högsta domstolen och krävt en undersökning.
Oavsett om valet var riggat eller ej, så är det här dåliga nyheter för Ghana. Att ett val kan godkännas av tunga observatörer som EU, samtidigt som misstankar väcks om omfattande fusk, betyder att det glappar rejält i transparens och kommunikation. Något i valproceduren och/eller de politiska partiernas förhållningssätt till den demokratiska proceduren är allvarligt fel.
Omkring 80 procent av de röstberättigade gick till valurnorna. Det är en hög siffra som återspeglar vilket hopp och vilka förväntningar som medborgarna ställer till den demokratiska processen.
Jag var i Ghana under valet 2004 och det var direkt rörande att se hur människor köade i timmar i hettan utanför vallokalerna. De var besjälade av uppgiften och ansvaret att rösta fram en ledare för landet. Jag tänker ofta på det när jag hör folk fnysa åt betydelsen av demokrati i Afrika.
2010 inleddes oljeutvinning i Ghana. Då väcktes enorma – och ofta orealistiska – förväntningar hos folk som ville se all fattigdom trollas bort omedelbart. Hittills har väldigt få förbättringar gjorts för de fattiga med hjälp av oljepengar. Oljeindustrin är en enklav inom ekonomin som inte kommunicerar med resten av samhället. Ännu så länge är det bara en liten elit i landet som har profiterat på oljan.
Det är mycket olycksbådande för Ghanas del. Och ack, så välbekant i Afrika!
Titta gärna på min film “Water in Accra” som handlar om vattensituationen i huvudstaden. Klicka HÄR.
Valet i Rwanda – TV4.
I augusti 2010 skulle val hållas i Rwanda. Den parlamentariska situationen där är ganska komplicerad. 1994 mördades nära en miljon människor tillhörande folkgruppen tutsi. De utgör idag cirka 15 procent av landets befolkning. President Kagame säger sig vilja göra landet till en äkta demokrati. Men hindren är uppenbara. Jag satt i TV4:s morgonsoffa och försökte förklara de invecklade turerna i detta Afrikas kanske mest spännande samhällsexperiment.
Se programmet här.