- EXCLUSIVE: Inside Egypt's secret scheme to detain and deport thousands of Sudanese refugees
- ‘If we survive’: Palestinians in Rafah on fears of an imminent Israeli invasion
- US military aid to be sent to Ukraine right away
- The UN envoy, the controversial aid plan, and Myanmar’s fast-changing war
- Conservation versus human rights: Kenya's Ogiek dilemma
Uppdrag Granskning: kan somalierna läsa och skriva?
Uppdrag Granskning, UG, 15 maj blev litet av ett Västgötaklimax. Det kändes som att ett antal viktiga frågor tappades bort. Men av en händelse, kanske, blixtbelystes några detaljer kring den somaliska invandrargruppen i Sverige.
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att resa i Afrika. Jag skall inte vara dryg och nedlåtande mot dem som har gjort andra val i livet och därmed aldrig har fått närkontakt med denna fantastiska kontinent. Men jag häpnar ständigt över den massiva okunnighet som råder i Sverige när det gäller grundläggande fakta om Afrika.
Diskussionen kring somaliers läs- och skrivkunnighet togs upp i UG. Martin Aagård på Aftonbladet har hävdat att 85 procent av somalierna har för- eller eftergymnasial utbildning. Att påstå något annat är tydligen, enligt Aagård, att gå Sverigedemokraternas ärenden. Man är praktiskt taget rasist om man tycker att 85 procent låter mycket.
När jag tar del av den diskussionen tänker jag så här: om en välutbildad, troligen intellektuell ung man som Martin Aagård själv tror på dessa siffror, hur är då kunskapsläget gällande allt annat som är viktigt rörande Afrika? Om sådana som han leder debatten, vem i hela världen skall man då lita på?
Jag menar, det är ju så enkelt att kolla fakta. FN-organet Unesco (som jag litar hyfsat på) anger att under perioden 2000 till 2007 hade färre än 25 procent av barnen i Somalia tillgång till sex års grundläggande skolgång. (Primary education.) Observera hade tillgång till, vilket inte alls måste betyda att de faktiskt gick där i sex år.
De som gick vidare till Secondary School, alltså över årskurs sex, var sex procent. Sex procent! Se Unescos hemsida HÄR.
Läs- och skrivkunnigheten bland vuxna somalier var under samma period 37,8 procent. Betydligt färre kvinnor än män (naturligtvis!) kunde läsa och skriva. Och, tro mig, läget på skolfronten i Somalia har inte förbättrats sedan 2007.
Med några knapptryckningar på en dator får man enkelt fram dessa siffror.
Att en skribent som Aagård struntar i fakta och bara blåser på med fritt tyckande är extremt oroväckande. Somalierna i Sverige torde inte bli hjälpta av att han mörkar deras svåra utbildningssituation. Jag undrar vad han egentligen är ute efter.
En somalisk sedvänja som uppmärksammades i programmet och som är tämligen missförstådd i Sverige är tuggandet av den milt centralstimulerande växten khat. Fullt laglig i Kenya, Etiopien och Somalia. Jag gjorde en kort-kort liten film om khat för ett par år sedan. Se den HÄR.
SVT:s dokumentärserie Why poverty? Recension.
I går, söndag 25 november sände SVT den första dokumentären i en serie om åtta med samlingsnamnet Why Poverty?
Det var en i många avseenden mycket sevärd film som berättade om fattiga människors livsvillkor i USA, Kambodja och Sierra Leone. Fokus låg på barnafödandets bistra villkor. Alltför många kvinnor dör i barnsäng. Spädbarnsdödligheten är alarmerande hög i ett land som Sierra Leone.
Det var vackert filmat. Tätt, nära och mycket gripande.
Men filmens dramaturgi påminde i oroande hög grad om de reklamfilmer som produceras av hjälporganisationer. Och redan efter tio minuter kom en kedja av påståenden som presenterades som ovedersägliga fakta. Den höga spädbarnsdödligheten beror på bristande resurser. Allright, tänkte jag, det kan jag hålla med om. Lösningen, påstods det vidare i filmen, är att öka resurserna. Jag nickade instämmande.
Men så kom slutklämmen på det resonemanget: ”Det finns tillräckligt med pengar i världen. Det är bara en fråga om att omfördela dem.”
Snälla SVT, detta är inte sant. Det är inte så resursbristen i Sierra Leone eller något annat afrikanskt land skall åtgärdas.
Afrika är världens rikaste kontinent sett till mängden utvinningsbara resurser. Ändå är det där människor är som allra fattigast. Sierra Leone, som hölls fram som det värsta landet i världen att födas i, är ett av de rikaste. Där finns diamanter och en mängd dyrbara mineraler. Om Sierra Leones egen regering var villig att omdisponera landets resurser till förmån för de fattiga, då skulle de vara på rätt väg. Men det var inte filmens budskap. Här handlade det om att de rika länderna i världen skulle ”omfördela” sina pengar.
Bistånd, alltså. Mera bistånd, som alltid i sådana här sammanhang.
Men orsaken till fattigdomen i Sierra Leone och Afrika generellt kan beskrivas enkelt: väldigt dåliga regeringar. Så länge de styr kommer ingen pengaomfördelning i världen att hjälpa de fattiga.
Filmen utmynnade i en appell om ökat bistånd. ”Vi måste fördela resurserna. Vi är rika nog för att kunna ge alla den här vården. (Förlossningsvård.) Men vissa vill inte dela med sig.”
Suck! Så förutsägbart. Så klichéartat. Och dessutom illustrerat med bilder på stenkastande gatudemonstranter.
Jag ser med bävan fram emot de återstående sju programmen i serien. Ska försöka recensera dem alla.