- Gaza mass graves, Burkina Faso executions, and soaring global hunger: The Cheat Sheet
- EXCLUSIVE: Inside Egypt's secret scheme to detain and deport thousands of Sudanese refugees
- ‘If we survive’: Palestinians in Rafah on fears of an imminent Israeli invasion
- US military aid to be sent to Ukraine right away
- The UN envoy, the controversial aid plan, and Myanmar’s fast-changing war
Al Shabaabs dubbla ansikten
Oljans framtid i Östafrika ter sig alltmer osäker. När jag gav ut min bok Oljans pris 2014 stod optimismen på topp. Boken handlar om hur framför allt Kenya och Uganda låg i startgroparna och gjorde sig redo att börja exportera det svarta guldet. Ekonomer arbetade febrilt med att räkna ut de enorma vinster som väntade. Snart skulle massfattigdom vara ett minne blott.
Men det fanns osäkra variabler i ekvationen. Det raskt sjunkande oljepriset var bara en av dessa. Utskeppningen skulle ske via en planerad pipeline från inlandet till en storhamn på Kenyas kust, nära den uråldriga och magiskt vackra ön Lamu i Indiska oceanen där inte mycket har förändrats de senaste hundra åren. Många oroade sig för vad hamnbygget skulle innebära för Lamus oersättliga kulturvärden. För att inte tala om turismen som redan var hårt pressad beroende på somaliska terrorgruppen al Shabaabs attacker i regionen. Resevarningar till Lamu utfärdades efter en mystisk kidnappning 2011, som somaliterroristerna ansågs ligga bakom. Det blev ett dråpslag för turistnäringen på ön. Vita utlänningar vågade inte åka dit. Reseförsäkringar gällde inte längre.
Därefter slog al Shabaab till mot en by på fastlandet nära ön Lamu. Ett stort antal civila dödades. Huruvida det verkligen var somaliska terrorister är dock fortfarande oklart. Effekten blev ändå att antalet besökare på ön sjönk ytterligare.
Till dessa bekymmer adderades alltså det som åtskilliga Lamubor uppfattar som ett ännu större hot mot deras framtid, nämligen hamnbygget. Många fruktar att det väldiga inflödet av arbetare, tjänstemän och allsköns andra kategorier i Lamus absoluta närhet ska förstöra miljön på alla möjliga sätt. Fylla, prostitution, skrik och skrän kommer att bli vardagsföreteelser, befarar många. Skaldjursfisket hotas av oljeutsläpp och muddring. Mangroveskogarna decimeras.
Då, i detta prekära läge, träder al Shabaab in som en räddande ängel. På grund av terrorgruppens attacker i den region där pipeline och hamn planeras har externa finansiärer börjat dra öronen åt sig. Nu tittar man på andra alternativ. Kanske överger man idén om utskeppning av olja vid Lamu och satsar i stället på hamnen Tanga i Tanzania. Där finns ännu inga terrorister som spränger rörledningar.
Man brukar fråga om oljan är en välsignelse eller en förbannelse för de fattiga i Afrika. Nu kan man ställa samma fråga rörande al Shabaab.
Som mina läsare förstår menar jag naturligtvis inte att Lamus befolkning bör tacka al Shabaab. Men hela den komplexa historien om Lamu, oljan och hamnen belyser ett i Afrika mycket vanligt fenomen. Nämligen konflikten mellan det traditionella och det moderna. En konflikt som oftast inkluderar avvägningen mellan fattigdom och välstånd. I vilken mån skall miljö och traditioner offras för att fattigdomen skall utplånas?
Jag tänker ofta på det när jag reser i Afrika. Jag konstaterar att de moderna delarna av kontinenten är dem som jag är minst intresserad av. Jag sitter hellre vid en koleld utanför en hydda på savannen och äter grillad get, än på en hamburgerbar i storstan. Jag lyssnar hellre på råmande kor än tutande bilar. Jag älskar den spännande kroppsodören från naturfolk som saknar rinnande vatten.
Är jag en bakåtsträvande romantiker? Kanske, men på en kontinent där allt gammalt anses vara ”backwards” och primitivt på ett negativt sätt, där tror jag det finns plats även för bakåtsträvare.
Det är bara en grej som jag alltid måste hålla i minnet. Fattigdom är aldrig romantiskt.
Fattigdomens mysterium
Världens 85 rikaste personer har mer pengar än jordens fattigaste hälft, 3,5 miljarder individer.
Puh! Det var en snyting rakt i mellangärdet på oss välmående svenskar. Den levererades nyligen av biståndsorganisationen Oxfam som citerade siffror från storbanken Credit Suisse.
Bland alla globala orättvisor framstår denna sneda förmögenhetsfördelning som den kanske mest omoraliska. Men som alltid när det gäller extremt upprörande information måste man ställa sig frågan: är den sann?
På pappret är den säkert det. Credit Suisse räknar nog inte fel. Men om man studerar hur egendom ägs i världen så blir bilden mer komplex och avsevärt mer komplicerad.
En som har studerat detta noga är den peruanske nationalekonomen Hernando de Soto. I sitt banbrytande verk The Mystery of Capital redovisar han resultatet av sin forskning kring ägandeförhållanden i de fattiga delarna av världen. Hans resultat är uppseendeväckande. Han konstaterar att den allra fattigaste andelen människor i världen som uppgår till cirka en miljard själar, sammantaget äger ofantliga tillgångar i form av mark och fast egendom. Men problemet är att de saknar lagliga dokument som styrker deras ägande. Deras kapital är enligt de Sotos definition ”dött kapital”. Kan inte omsättas i reda pengar. Kan inte användas som säkerhet för belåning. Kan inte generera ett mervärde.
Roten till det onda är enligt de Soto dålig lagstiftning i de fattiga länderna som bara gynnar de besuttna. Om världens alla fattigbönder kunde få lagfart på den mark de odlar och har odlat i flera generationer så skulle såväl jordbruksproduktion som förmögenheter öka kraftigt.
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att resa i fattiga delar av världen och försöker ständigt förstå varför fattiga människor är fattiga. Precis som de Soto har jag noterat att det kryllar av entreprenörer i fattiga länder. Man kan inte ta många kliv på gatan i Nairobi, Kuala Lumpur eller Bogota förrän någon är på en och ska sälja en klocka eller mot betalning guida i staden. Hur kan det komma sig att alla dessa entreprenörer är så fattiga?
Bad legal systems, säger de Soto.
Oxfam har naturligtvis en annan lösning till hands. Som alla hjälporganisationer tycker de att fattigdomen ska åtgärdas med hjälp av resursöverföringar från den rika till den fattiga världen.
Hoppas ni, mina läsare, inte är så lättlurade att ni går på den bluffen som i drygt femtio års tid har hållit igång en av världens mest lukrativa verksamheter, nämligen biståndsindustrin. Där har det skapats en hel del förmögenheter!
Behövs demokrati i Afrika?
FN:s globala undersökning My World som omfattar 1,4 miljoner människor i 194 länder är utomordentligt matnyttig läsning för den som intresserar sig för utvecklingsfrågor. Den visar att folk har en mycket klar bild av fattigdomens orsaker.
När människor fick ranka sina önskningar toppades listan av utbildning, hälsovård och jobb. På fjärde plats kom önskemålet om en hederlig regering. Alltså den klassiska prioriteringen: först bröd, sedan demokrati. Intressant nog kom kamp mot klimatförändring sist på listan. Värt att notera för alla mp-anstrukna journalister som gärna torgför åsikten att klimatförändringen är en fråga på allas läppar i exempelvis Afrika. Det är den inte alls.
Slutsatsen är att demokrati är viktig men inte betyder någonting om den demokratiskt valda regeringen inte levererar vad den har lovat. Detta leder in på en av mina käpphästar när det gäller fattigdomsreducering i Afrika.
Den verksamhet som bedrivs i Afrika av biståndsorganisationer av alla möjliga slag är till stor del kontraproduktiv. Behjärtansvärda biståndsprojekt som handlar om de viktiga toppfrågorna utbildning, hälsa och jobb möjliggör för det berörda landets regering att slippa ta ansvar för det. Och därmed uteblir upprättandet av det nödvändiga sociala kontraktet mellan medborgare och stat.
När folk ser att alla de viktiga områdena i samhället tas om hand av utländska biståndsorganisationer så frågar de sig med rätta vad de ska ha regeringen till. Där grundläggs många av de konflikter som skakar Afrika.
Under mitt senaste besök i Sydsudan reste jag med bil genom stora delar av landet. Titt som tätt dök det upp skyltar utmed vägen som berättade att det eller det biståndsprojektet nu var på gång, och det finansierades av Världsbanken, eller EU, eller Afrikanska utvecklingsbanken eller liknande. Allt som hade ett värde för de fattiga sydsudaneserna drevs av utlänningar. Samtidigt som landets regering håvade in miljoner dollar dagligen i oljeintäkter.
Inte konstigt att en liten gnista kunde sätta fyr på hela landet, så som skedde den 15 december då den väpnade maktkamp bröt ut som fortfarande pågår.
Allt som oftast påstås det att merparten av länderna i Afrika söder om Sahara nu är demokratiskt styrda. Det är en sanning med stor modifikation. Demokratin är i de flesta fall en fasad ägnad att slå blå dunster i ögonen på utländska betraktare, oftast biståndsgivare. Afrikanerna själva vet bättre. Den regering som inte levererar har inget existensberättigande, oavsett hur snyggt valet gick till.
Och att regeringen inte levererar, det beror oftast på att klåfingriga hjälporganisationer tror att de gör en god gärning genom att ta över statens ansvar.
Jag tror de flesta svenska biståndsorganisationer inklusive Sida förstår det här. Men de vill inte ta konsekvenserna av det, eftersom det skulle innebära att de fick skära ned sin egen verksamhet.
Läs om undersökningen My World, den är tankeväckande . Klicka HÄR.
Ghana – en lättstött demokrati
Ghana sägs vara en av Afrikas mest stabila demokratier. Ändå sprutar polisen tårgas på arga demonstranter som anser att det senaste presidentvalet var riggat.
Det bådar inte gott.
I går, den sjunde januari installerades den nye presidenten John Mahama. Han valdes formellt den 7 december förra året efter att ha suttit som interimspresident en tid. Hans företrädare John Atta Mills dog snabbt och oväntat förra sommaren.
När valet hölls i december fanns en mängd valobservatörer på plats. Alla var överens om att valet gick schysst till, med några små avvikelser. Som alltid. Men partiet NPP, vars kandidat Nana Akufo-Addo förlorade med minsta möjliga marginal, hävdade genast att det fuskades vilt. Partiet har lämnat en petition till högsta domstolen och krävt en undersökning.
Oavsett om valet var riggat eller ej, så är det här dåliga nyheter för Ghana. Att ett val kan godkännas av tunga observatörer som EU, samtidigt som misstankar väcks om omfattande fusk, betyder att det glappar rejält i transparens och kommunikation. Något i valproceduren och/eller de politiska partiernas förhållningssätt till den demokratiska proceduren är allvarligt fel.
Omkring 80 procent av de röstberättigade gick till valurnorna. Det är en hög siffra som återspeglar vilket hopp och vilka förväntningar som medborgarna ställer till den demokratiska processen.
Jag var i Ghana under valet 2004 och det var direkt rörande att se hur människor köade i timmar i hettan utanför vallokalerna. De var besjälade av uppgiften och ansvaret att rösta fram en ledare för landet. Jag tänker ofta på det när jag hör folk fnysa åt betydelsen av demokrati i Afrika.
2010 inleddes oljeutvinning i Ghana. Då väcktes enorma – och ofta orealistiska – förväntningar hos folk som ville se all fattigdom trollas bort omedelbart. Hittills har väldigt få förbättringar gjorts för de fattiga med hjälp av oljepengar. Oljeindustrin är en enklav inom ekonomin som inte kommunicerar med resten av samhället. Ännu så länge är det bara en liten elit i landet som har profiterat på oljan.
Det är mycket olycksbådande för Ghanas del. Och ack, så välbekant i Afrika!
Titta gärna på min film “Water in Accra” som handlar om vattensituationen i huvudstaden. Klicka HÄR.
“Ljusets mödrar” i SVT:s serie Why poverty?
Ljusets mödrar hette filmen i SVT:s serie ”Why poverty?” som visades onsdag 28 november. Den handlade om beduinkvinnan Rafea från Jordanien som blev utvald att åka till Barefoot College i Indien för att lära sig montera och hantera solpaneler.
Tanken med filmen var att vi skulle förstå hur utbildning av kvinnor kan stärka fattiga människors förmåga att förbättra sin livssituation. Jag är den förste att skriva under på betydelsen av det. Men det var inte det filmen egentligen handlade om.
Jag har rest väldigt mycket i Mellanöstern och Afrika. Jag har för länge sedan kommit fram till att Afrikas framtid beror på hur kvinnorna lyckas förbättra sin status. Med en svepande generalisering vill jag påstå att männen i Afrika söder om Sahara bromsar utvecklingen. De är maktlystna, förtryckande och ovilliga till förändring.
Hur är det då i Afrika norr om Sahara och i Mellanöstern? I den muslimska världen? Ja, det var det som filmen om ljusets mödrar så kolossalt tydligt gestaltade. Det filmen egentligen handlade om var det livsförnekande förtryck som muslimska kvinnor som Rafea lever under. Det kunde inte uttryckas tydligare. Kulturrelativisterna slingrar sig som metmaskar för att försöka komma undan det som är själva pudelns kärna. Det strukturella kvinnoförtrycket som finns inbyggt som en grundpelare i den muslimska kulturen.
Jag blev nästan gråtfärdig när jag såg hur Rafea kämpade för att bryta sig ur det fängelse som hon som beduinkvinna i Jordanien var född till att leva i.
Det var en mycket bra film.
Men det där med solpaneler var nog bara en ursäkt – en ganska bra sådan – för att kunna berätta historien om vad som händer med en kvinna i Rafeas situation som plötsligt av en ödets nyck får uppleva att livet kan vara något annat än det hon hittills upplevt. Att det kan vara frihet, kärlek, glädje, öppenhet och möten med andra likasinnade kvinnor.
På SVT:s hemsida kan man läsa att Rafea efter hemkomsten från Indien födde sitt femte barn och jobbar med solpaneler i hembyn. Jag är inte så säker på det. Om det blev något av solpanelsprojektet så var det säkert någon man som trängde sig före och manövrerade ut henne. Så brukar det alltid vara.
Rafea fick uppleva ett halvår i frihet. Därefter tillbaka till livstidsstraffet.
SVT:s dokumentärserie Why poverty? Recension.
I går, söndag 25 november sände SVT den första dokumentären i en serie om åtta med samlingsnamnet Why Poverty?
Det var en i många avseenden mycket sevärd film som berättade om fattiga människors livsvillkor i USA, Kambodja och Sierra Leone. Fokus låg på barnafödandets bistra villkor. Alltför många kvinnor dör i barnsäng. Spädbarnsdödligheten är alarmerande hög i ett land som Sierra Leone.
Det var vackert filmat. Tätt, nära och mycket gripande.
Men filmens dramaturgi påminde i oroande hög grad om de reklamfilmer som produceras av hjälporganisationer. Och redan efter tio minuter kom en kedja av påståenden som presenterades som ovedersägliga fakta. Den höga spädbarnsdödligheten beror på bristande resurser. Allright, tänkte jag, det kan jag hålla med om. Lösningen, påstods det vidare i filmen, är att öka resurserna. Jag nickade instämmande.
Men så kom slutklämmen på det resonemanget: ”Det finns tillräckligt med pengar i världen. Det är bara en fråga om att omfördela dem.”
Snälla SVT, detta är inte sant. Det är inte så resursbristen i Sierra Leone eller något annat afrikanskt land skall åtgärdas.
Afrika är världens rikaste kontinent sett till mängden utvinningsbara resurser. Ändå är det där människor är som allra fattigast. Sierra Leone, som hölls fram som det värsta landet i världen att födas i, är ett av de rikaste. Där finns diamanter och en mängd dyrbara mineraler. Om Sierra Leones egen regering var villig att omdisponera landets resurser till förmån för de fattiga, då skulle de vara på rätt väg. Men det var inte filmens budskap. Här handlade det om att de rika länderna i världen skulle ”omfördela” sina pengar.
Bistånd, alltså. Mera bistånd, som alltid i sådana här sammanhang.
Men orsaken till fattigdomen i Sierra Leone och Afrika generellt kan beskrivas enkelt: väldigt dåliga regeringar. Så länge de styr kommer ingen pengaomfördelning i världen att hjälpa de fattiga.
Filmen utmynnade i en appell om ökat bistånd. ”Vi måste fördela resurserna. Vi är rika nog för att kunna ge alla den här vården. (Förlossningsvård.) Men vissa vill inte dela med sig.”
Suck! Så förutsägbart. Så klichéartat. Och dessutom illustrerat med bilder på stenkastande gatudemonstranter.
Jag ser med bävan fram emot de återstående sju programmen i serien. Ska försöka recensera dem alla.
Krönika – Den vite mannens börda.
Biståndskritikern William Easterly är i Sverige. Han är mest känd för boken “The White Man´s Burden”. Här är några citat:
“High aid revenues going to the national government benefit political insiders, often corrupt insiders, who will vigorously oppose democracy that would lead to more equal distribution of aid. Systematic evidence in a couple of recent studies suggests that aid actually decreases democracy and makes goverment worse.”
“Supporting a sitting government with funds is unavoidably a political act.”
“Is money given to a bad government going to reach the poor? Perhaps the reason the country is poor has something to do with bad government?”
“The only problem is that foreign aid volume is an input to development, not an output. It seems strange that bureaucrats and politicians would focus on the input – total aid dollars spent.”
“Aid agencies are rewarded for setting goals rather than reaching them, since goals are observable to the rich-country public while results are not.”
William Easterly är en av de forskare som jag skriver om i min bok “Sveriges afrikanska krig”. Läs om boken genom att KLICKA HÄR.
Bottenmiljarden.
Under de senaste årtiondena har vi fått bevittna en omvälvning utan motstycke i historien. Massfattigdomen har så gott som utrotats i delar av världen som tidigare varit synonyma med svält och misär. Medan den övriga världen bytt massfattigdom mot ekonomisk utveckling tycks de afrikanska länderna ha kört fast. Tillväxten uteblir, korruptionen härjar, länder faller sönder. Varför hjälper det inte att hjälpa Afrika?