Västsahara bättre än sitt rykte
Tillbaka i Sverige efter ett kort besök i Västsahara. Nöjd med att kunna konstatera att mina intryck skilde sig från mina förväntningar på ett dramatiskt sätt.
Jag besökte kuststaden Dakhla, centrum för landets fiskeindustri. Trålare lossade sin fångst, kylbilar fraktade fisk till moderna förpackningsfabriker där män och kvinnor jobbade sida vid sida. Utmed strandboulevarden trängdes kaféer och restauranger. Lokalbefolkningen minglade med franska ungdomar som var där för att kitesurfa i de perfekta atlantvågorna. Utanför mitt hotell fanns ett litet tivoli med radiobilar och uppblåsbar hoppborg där barnen tjoade och tjimmade till sent in på natten.
På kvällen fylkades vinddrivna svarta människor från Mauretanien, Niger och andra västafrikanska länder i marknadskvarteren. De sålde skor, kastruller och miswakpinnar att borsta tänderna med. Ytterst få poliser och praktiskt taget inga militärer så långt ögat nådde.
Ändå anses Västsahara vara en av världens mest konfliktinfekterade platser. Vår egen Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet vurmar för att Marocko, som ockuperar Västsahara sedan 1975, skall släppa sina anspråk och att ”befrielserörelsen” Polisario skall bilda regering i det som då skall kallas Demokratiska sahariska arabrepubliken.
Redan 2012 beslutade svenska riksdagen om ett erkännande av Västsahara. Det stupade på formalia eftersom Polisario inte kontrollerar landet. Men flera tunga namn inom S och MP har sagt sig vilja driva igenom ett erkännande. Bland andra Urban Ahlin. Det kom därför som en lätt överraskning när Stefan Löfven i mars tillkännagav att det inte blir något svenskt erkännande av Västsahara. Detta efter att Margot Wallström råkat i blåsväder på grund av erkännandet av Palestina. När hon dristade sig att kritisera Saudiarabien i samma veva fick hon hela Arabförbundet på sig, (som stöder Marockos anspråk på Västsahara) och då insåg regeringen att det inte var läge att provocera mera.
Men frågan om ett svenskt erkännande av Västsahara dör inte i och med detta. Den kan snabbt få liv igen. Det internationella samfundet har de senaste åren visat prov på häpnadsväckande oförmåga att förstå arabvärlden. Störtandet av Moammar Gaddafi i Libyen, där Natoflyg deltog, var en gigantisk dumhet som bara kan jämföras med störtandet av Iraks Saddam Hussein.
Ett Västsahara under ledning av Polisario skulle bli en algerisk lydstat utan egen överlevnadsförmåga. Landet skulle utsättas för kraftig påverkan från dominerande terrorgrupper i regionen. Hotet mot Europa och mot andra länder i området skulle öka.
Men som sagt, korkade beslut har tagits förut. Den svenska regeringen kanske snart ändrar sig igen beträffande Västsahara.
Inget förvånar längre när det gäller politisk opportunism och okunnighet.
Min hjältinna Ayaan Hirsi Ali
När jag reste till Afrika första gången 1976 hamnade jag hos en sudanesisk familj i Khartoum. Jag hade lärt känna en av deras söner på tågresan genom nubiska öknen och togs emot med sedvanlig sudanesisk gästfrihet.
Jag hade läst en del om könssegregeringen i muslimska länder och den verklighet jag fick bevittna där jag bodde i två veckor var lika fascinerande som hårresande.
När jag kom till Kenya några månader senare checkade jag in på lilla underbara Iqbal Hotel i Nairobis fattigkvarter. Hotellet beboddes till stor del av landsflyktiga somaliska tjejer. Vi blev kompisar och jag tillbringade många, många timmar i deras khattuggande sällskap. De berättade om sin livssituation i Somalia och förklarade varför de gladeligen hade riskerat livet för att fly landet. Det kvinnoförtryck de vittnade om var för mig närmast obegripligt.
Det var inte förrän långt senare som jag kunde få struktur på mina tankar kring kvinnors situation i Somalia. Och även många andra muslimska länder. Det var när jag läste somaliska Ayaan Hirsi Alis självbiografiska bok ”Infidel”. På svenska fånigt kallad ”En fri röst”.
Hon blev min hjältinna. En knivskarp analytiker och totalt oförfärad kritiker av ett system som förslavar kvinnor. Förvandlar dem till bruksföremål.
Ayaan Hirsi Ali är i Sverige nu för att lansera en ny bok. ”Reformera islam” heter den. Om detta skriver Erik Helmerson i DN 25 april. Läs texten HÄR.
Erik H brukar ju kunna tala klarspråk men nu studsar han som en flipperkula mellan åsiktskorridorens väggar. Han skriver att Ayaan Hirsi Ali ställer viktiga frågor men att hon inte alltid har de rätta svaren.
Nähä? Och vilka är de rätta svaren på alla de extremt kritiska frågor man måste ställa gällande kvinnors situation i Somalia och andra muslimska länder? Vet Erik Helmerson det?
Han beskyller henne för att hennes uttalanden om islam ofta har varit ”plumpa, okänsliga och hårda”.
Vem är det Ayaan Hirsi Ali skall vara känslig och mjuk emot? Är det för att hon är kvinna som Erik H kräver detta av henne? Jag blir snart galen av den här undfallenheten inför inhumana samhällssystem.
Det som kan tilläggas här, är att det inte är islam som är huvudfienden i sammanhanget. Som Per Brinkemo förtjänstfullt har förklarat i sin bok ”Mellan klan och stat. Somalier i Sverige” handlar det om klansystemet. Islam är en religion som är specialdesignad för klansamhällen i ökenområden. För att tala med Marx så utgör islam den ideologiska överbyggnaden i ett klansamhälle som Somalia. De klanregler som tuktar kvinnorna och reducerar dem till status- och bruksföremål och framför allt barnaföderskor, förvandlas av islam till gudomliga påbud. Att bryta mot dem är att häda, att bespotta Allah.
Även kristendomen föddes i ett klansamhälle men genomgick sedermera den omvälvande reformationen. Den blev möjlig först när klanerna hade tappat makten i Europa. Så länge muslimska länder till övervägande del är utpräglade klansamhällen kommer ingen reformation att äga rum. Det är muslimerna själva som är de stora förlorarna, vilket de sekteristiska striderna muslimer emellan i Nordafrika och Mellanöstern vittnar om.
Mona Sahlin dissar Sverige
Jag lyssnade på Mona Sahlin i radion den 23 april. Hon pratade om integration och problemet att välutbildade människor som kommer till Sverige har svårt att få jobb i sin profession.
Det var lätt för mig att ta till mig själva problemformuleringen. Jag har själv en svärdotter nyligen hitflyttad från Brasilien. Hon blev klar med sin utbildning till tandläkare strax innan hon packade väskan, höggradigt gravid. Nu är hon upptagen med sin bebis åtminstone ett par år och hennes utsikter att kunna arbeta som tandläkare i Sverige ter sig minst sagt diffusa. Att få svensk legitimation tar många, många år. Och det var det som debatten med Mona Sahlin handlade om.
Som sagt, lätt att fatta grundproblemet. Men då satte Mona krokben för mitt sympatiserande medkännande genom att leverera en typisk sahlinare.
– Vi bygger in trösklar för att vi medvetet eller omedvetet värderar det som vi själva gör som så mycket finare och bättre än att vara utbildad läkare eller lärare från ett annat land, sade hon.
Hon tillade att vi svenskar måste göra upp med vår självbild. Vad är det för fantasier vi har om vår egen förträfflighet? Skulle svenska läkare vara bättre än andra? Pyttsan!
Ja du Mona, tänkte jag. Antag att du själv skulle drabbas av en allvarlig sjukdom i hjärnan som krävde omedelbar, avancerad kirurgi. Det fanns två kirurger tillgängliga på sjukhuset. Den ene var en svensk läkare, utbildad i Sverige. Den andre var en kongoles, utbildad i Kongo och nyligen hitflyttad som flykting.
Vem skulle du välja? Kom igen nu, Mona. Handen på hjärtat. Vem skulle du välja?
Om du valde som jag tror så vore du i gott sällskap, ska du veta. När rika svarta människor i Afrika blir allvarligt sjuka så beger de sig genast till Sydafrika eller Europa och låter sig behandlas av vita läkare.
Det som stör mig med Monas resonemang är inte att hon vill förkorta väntetiden för att få svensk läkarlegitimation. Det är nödvändigt, absolut. Men det får inte ske till priset av lägre kompetens.
Det som stör mig är detta eviga relativiserande. Vi värderar medvetet eller omedvetet det som vi själva gör som så mycket finare.
Ja det gör vi och det ska vi fortsätta att göra. Sverige är i väldigt många avseenden kolossalt överlägset många länder i världen inom väldigt många områden. Bland annat läkarutbildningar.
Vad säger Mona till en glad liten treåring som utropar: ”Jag är bäst!” ”Hördu min lille vän, jag tycker du ska göra upp med din självbild. Det finns ingen anledning att tro att du är bättre än någon annan.”
Operation Axum – en politisk thriller
Min nya roman Operation Axum utspelar sig i en värld där personliga intriger sätter mäktiga krafter i rörelse.
Tre sammansvurna män vill styra historiens gång.
Shlomo Rubenstein är en israelisk officer med politiska ambitioner. Hans plan går ut på att provocera igång ett nytt storkrig i Mellanöstern. Ett krig som en gång för alla skall avgöra vem som bestämmer över Jerusalem, världens i särklass viktigaste religiösa centrum för judar, kristna och muslimer.
Vid sin sida har han den amerikanske predikanten Paul Troy som vill se Bibelns undergångsprofetia besannas. Harmagedon närmar sig. Jordens alla kungar, som det står i Bibeln, samlas till den stora slutstriden. USA är på plats i regionen. Likaså Islamiska staten, al Qaida, Iran och Israel. Samt Irak, arvtagare till Babylon, den stora skökan. Plus en mängd stödtrupper från flera av världens länder. Paul Troy jublar vid tanken på Harmagedon.
Den tredje mannen är Uri Abramovich. Judisk rabbin som inte erkänner staten Israel. Israel är en hädelse så länge inte Messias har kommit till jorden. Och Messias kommer inte förrän judarna har byggt sitt nya tempel på Tempelplatsen mitt i Jerusalem. Problemet är bara att den platsen är upptagen av Klippdomen. En av islams allra heligaste byggnader.
Den måste bort och de tre sammansvurna männen vet hur det skall gå till.
Men även om de krossar Klippdomen, vinner det krig som då garanterat bryter ut och sedan bygger det nya judiska templet så är detta inte komplett utan en avgörande detalj.
Den gyllene förbundsarken. Kistan av guld som Mose lät tillverka. Judarnas viktigaste kultföremål till vars ära kung Salomo byggde det första templet år 950 före Kristus.
Men arken är försvunnen sedan nära 3 000 år. Var finns den? Och hur kan den föras till Israel?
Där kommer Martin Gabler in i bilden. Svensk antikvitetskännare och mästerlig konstförfalskare. När ödet sammanför honom med den vackra etiopiskan Rebecca, då drar en jakt igång. Jakten på en magisk ring och världens äldsta massförstörelsevapen.
De tre sammansvurna männen anar inte vem de fått som motståndare. Och Martin anar inte att Rebecca har en helt egen plan.
Provläs tre kapitel HÄR.
Läs mer om boken på www.operationaxum.se
Köp den på Adlibris, klicka HÄR.
Eller på Bokus, klicka HÄR.
* * *
För er som inte känner mig som skönlitterär författare kan jag berätta att det här är min sjunde roman. De sex tidigare har jag gett ut på Bonniers förlag. Jag debuterade 1990 med En bil åt mister Singh. Om den skrev Göran Hägg i sin bok ”1001 böcker du måste läsa innan du dör”:
En utomordentligt välskriven, spännande och satirisk debutroman, som emellertid på grund av sitt politiskt inkorrekta innehåll aldrig fick den uppmärksamhet den förtjänade. Den hårdkokta historien påminner till sin uppläggning lite grand om Graham Greene och Den stillsamma amerikanen. (…) Känsliga läsare varnas!
Flatheten förenar de folkvalda
Islamister dirigerar i dag den politiska utvecklingen i flera afrikanska länder. Den vilsenhet i beslutsfattandet som präglar europeiska politiker i deras förhållande till islamistisk terror matchas väl av deras afrikanska kolleger. De insatser som görs för att stoppa terrorn sammanfattas oftast som ”för lite och för sent”.
Inget tyder i dagsläget på att detta kommer förändras till det bättre. Varken i Europa eller i Afrika.
Det var hotet från den islamistiska rörelsen Boko Haram i Nigeria som fick en majoritet av väljarna att lägga sin röst på utmanaren Muhammadu Buhari i det nyligen hållna presidentvalet. Buhari är en 72-årig före detta militärdiktator vars främsta merit i sammanhanget är att han har överlevt en attack från Boko Haram, och i samband med den svurit att krossa rörelsen. Trots att han öppet kallar sig konservativ muslim och talar uppskattande om sharialagar.
Är han mannen att leda landet och representera Nigeria inför omvärlden? Jag tycker synd om nigerianerna.
Jag tycker lika synd om kenyanerna som styrs av en regering som förefaller helt handfallen inför hotet från den somaliska terrorgruppen al Shabaab. Massakern på 148 människor i staden Garissa nyligen borde skaka Kenya i grunden. Men det enda kenyanerna kan vara säkra på är att liknande händelser kommer att inträffa igen. Och igen. Tills Somalia uppnår något slags fred vilket inte är möjligt utan deltagande av al Shabaab.
Den förre nigerianske presidenten Goodluck Jonathan ansträngde sig aldrig att ta itu med Boko Haram. Jag tror hans attityd till problematiken till stor del handlade om att han inte ansåg att hans eget liv eller vitala intressen för landet var hotade. Det var ju bara diverse fattiglappar uppe i norr som miste livet i Boko Harams attacker.
Den kenyanske presidenten Uhuru Kenyatta tycks ha en liknande syn på saken. När al Shabaab attackerade köpcentret Westgate i Nairobi i september 2013 varvid 62 människor mördades, kände kanske Kenyatta att våldet kom lite för nära inpå knutarna. Men 148 döda i den gudsförgätna avkroken Garissa, det kan man som kenyansk president stå ut med.
Ett av de största problemen i afrikansk politik är att ledarna – folkvalda eller ej – praktiskt taget aldrig tar ansvar för hela landet. De representerar snäva särintressen, inte sällan av familjekaraktär, som i slutänden handlar om att ackumulera så stor förmögenhet som möjligt under ämbetstiden.
De åtnjuter stöd från omvärlden. När de väljs utan fusk hyllas de som demokratiska föredömen. De inhöstar ekonomiskt bistånd från länder som exempelvis Sverige.
De har inga lösningar på de mest akuta problemen. En kompetensbrist som de delar med sina europeiska kolleger.
Somalia hatar Margot = sant
Att nu även Somalia fördömer Margot Wallströms kritik av Saudiarabien tycker jag inte vi ska hetsa upp så mycket över. Somalia har ingen självständig utrikespolitik utan måste i varje ögonblick väga sina ord på guldvåg och tänka noga på vad man vinner eller förlorar på ett uttalande.
Att i det här läget ställa upp på Saudiarabiens sida är självklart. Saudierna stöder Somalia ekonomiskt och förser den somaliska regeringen med vapen. Härom året skickade saudierna till exempel sextio stridsvagnar till Somalia som de hade köpt från Tyskland. De flesta länder i världen, till och med Sverige (!) vägrar sälja vapen till regeringen i Mogadishu.
Däremot är vi generösa med bistånd. Vi (svenska skattebetalare) donerar årligen 300 miljoner kronor till Somalia. Det ska pågå till 2017 då det ska omförhandlas.
Jag tycker vi ska bekymra oss mer över detta än över hyttandet med somaliska nävar mot Margot Wallström. Det svenska biståndet har små förutsättningar att åstadkomma det som det är avsett för, nämligen mänsklig säkerhet och försörjning, mänskliga rättigheter, demokrati, hälsa och jämställdhet.
Som mottagare av biståndet står regeringen i Mogadishu, som inte skulle överleva många dagar utan utländskt stöd. Det betyder alltså att den saknar folkligt stöd och jag tycker det är anmärkningsvärt att den svenska regeringen inte någon gång tycks vilja ta sig en riktig funderare på vad detta faktiskt innebär.
Varför tycks majoriteten somalier vara motståndare till sin egen regering?
Det är fortfarande terrorgruppen al Shabaab som utgör den mest progressiva politiska kraften i Somalia, och det beror på att den har lyckats adressera det folkliga behovet på gräsrotsnivå. Viktigast av allt är att al Shabaab arbetar inom ramen för det uråldriga klansystemet i Somalia.
Omvärlden har bestämt sig för att sidsteppa klansystemet och satsa allt på en fiktiv centralregering som skall representera en lika fiktiv nationalstat.
Det har inte lyckats och det kommer inte att lyckas. Det kommer bara innebära fortsatt krig och blodspillan.
Margot Wallström tycks vara lika okunnig om dessa grundläggande förhållanden som sina företrädare. Hon fortsätter pumpa in pengar i en regering som saknar legitimitet och blir sedan förvånad när samma regering slår henne på fingrarna.
Det finns läxor att lära av detta.
Västsaharas biståndsbluff
Utan att veta om det bidrar svenska skattebetalare via EU till terrorfinansiering i Nordafrika. Låter det fantasifullt? Nå, läs då den här texten.
I flera decennier har EU satsat motsvarande cirka 100 miljoner kronor om året på stöd till flyktingar från Västsahara bosatta i läger i Algeriet.
Redan 2003 gjordes en undersökning om misstänkta svindlerier. Det fanns anklagelser om att mat och andra förnödenheter hade förts på avvägar. En rapport presenterades 2007 men begravdes illa kvickt. Inte förrän helt nyligen, den 22 januari, kom rapporten fram i samband med en utfrågning i Europaparlamentet. EU:s budgetkommissionär klargjorde då att EU fortfarande skänkte bistånd till ett värde av 10 miljoner euro om året till västsahariska flyktingar. Trots kännedom om svindlerier.
Rapporten skrevs av EU:s specialorgan OLAF som granskar korruption och bedrägerier inom unionen. Innehållet är häpnadsväckande. Det handlar om hur den västsahariska organisationen Polisario, som säger sig kämpa för att Västsahara ska bli självständigt, under mycket lång tid systematiskt och välorganiserat har förskingrat bistånd avsett för fattiga flyktingar.
Enligt rapporten har Polisario överdrivit uppgifterna om antalet flyktingar i de algeriska lägren och därmed erhålligt väsentligt mer bistånd än vad som vore skäligt.
Man har dessutom metodiskt försnillat matleveranser och sålt stora delar av dem. Enligt OLAF har Polisario folk på plats i hamnen i Oran, där fartygen med mat lossas. Varorna lastas på bilar för vidare leverans till okända köpare, i många fall i andra länder. Den franske forskaren och säkerhetsexperten Antonin Tisseron pekar ut Polisario som en starkt terroranstruken organisation och menar att vinsten från bedrägerierna finansierar terrorism.
Bakgrunden till allt detta är den politiska situation som råder i regionen. Marocko ockuperar sedan 1975 Västsahara. Dödläge råder i de politiska samtalen. Ingen lösning är i sikte. Polisario hävdar att 150 000 flyktingar bor i miserabla läger i Algeriet. Siffran ifrågasätts av många men Polisario tillåter inte någon opartisk folkräkning.
Uppgifterna om hur EU fortsätter att sponsra Polisario genom att se mellan fingrarna med omfattande förskingring av biståndsmedel är djupt oroande. Det bör också vara stötande för EU-medborgarnas rättsmedvetande. I praktiken innebär det nämligen att våra skattepengar används för att finansiera kriminalitet och terrorism i Västafrika.
De västsahariska flyktingarna i Algeriet lever under mycket svåra förhållanden. Deras utsatthet gör dem lättrekryterade av terrorgrupper som exempelvis Al-Qaida-grenen AQIM som sedan länge ägnar sig åt kidnappningar, trafficking samt smuggling av vapen och narkotika i regionen.
Svensken Johan Gustafsson är en av dem som sitter fången någonstans i det väldiga ökenområdet i Västafrika. Det är inte alls omöjligt att han befinner sig på Polisariokontrollerat territorium dit ingen polismakt äger tillträde.
Att EU skänker bistånd till Polisario i vetskap om att medlen försnillas och göder terrorism är illa nog. Att biståndspengarna tas ur EU-medborgarnas fickor i form av skatt och att rapporten om bedrägerierna hölls hemlig i åtta år gör saken ännu värre. Det är en präktig skandal och Sverige borde nyttja sin röst i unionen för att ställa frågor kring detta.
Det lär dock inte inträffa i första taget. Socialdemokraterna stöder Polisario och är sannolikt inte intresserade av att uppmärksamma organisationens svindlerier.
Staten och kapitalet
Sveriges bistånd till diktaturer har i alla tider försvarats med att det är viktigt att upprätthålla en dialog. För att kunna prata med diktatorer och göra dem uppmärksamma på den utsökta svenska modellen på det att de genast må reformera sina länder, har vi strött miljarder och åter miljarder över allsköns envåldshärskare.
Det har aldrig fungerat.
Ugandas president Museveni är bara ett exempel. Han tog makten 1986 och har sedan dess skruvat åt järngreppet om det ugandiska folket. Hans familj bodde länge i Göteborg, han har massvis med svenska politikervänner som har umgåtts nära med honom. Och han har tagit emot jag vet inte hur många miljarder i svenskt bistånd.
Om han fick höra talas om den just nu aktuella diskussionen om Sveriges vapenhandelsavtal med Saudiarabien så är jag säker på att han skulle skratta gott. De svenska direktörernas debattartikel i DN (klicka HÄR) skulle lika gärna kunna handla om biståndet till Afrika.
Det vi säger och gör betyder något i våra partnerländer, skriver direktörerna grötmyndigt. Genom dialog och utbyte kan vi förmedla förståelse och sprida grundläggande värderingar kring rättssystem, civila rättigheter och hållbart företagande, fortsätter de.
Ursäkta mig, Jacob Wallenberg och ni 30 övriga, men det där är nonsens och det vet ni. Det är försäljarsnack. Om det inte vore så fånigt så skulle man kunna bli upprörd.
Eller tror ni på fullt allvar att det saudiska samhällssystemet ser ut som det gör därför att de styrande saknar information om bättre alternativ? Vad är det för dialog ni tänker driva? Ska ni i samtal med saudiska affärspartners ta upp frågor om mänskliga rättigheter och kräva reformer i det saudiska rättsväsendet?
Nej, det vet jag att ni aldrig kommer att göra. Ni kommer aldrig att snudda vid de frågorna. Ni kommer att lisma, skrapa med foten och böja er framåt så djupt det bara går. För ni vet att ni tjänar på det. Även om det svider till lite.
Den attityd som genomsyrar direktörernas debattartikel känner jag väl igen. För drygt ett år sedan reste jag med ledningen för oljebolaget Africa Oil i Östafrika. Vi kom till Etiopien vars rykte som rättsstat var allvarligt anfrätt av bland annat Schibbye-Persson-affären.
Jag hamnade i en palaver med bolagets representant i Etiopien. Det var en väldigt trevlig kille som kände landet väl. Påläst, rapp, kul att prata med. Men han försökte på alla sätt urskulda och negligera de etiopiska brotten mot mänskliga rättigheter. Att det på något vis skulle vara moraliskt betänkligt att göra affärer med Etiopien avfärdande han helt. Jag lyckades inte lirka in ett enda uns av tvivel i hans tankar.
Han lät precis som Jacob Wallenberg. Och det är ju så de låter, de som vill tjäna pengar i diktaturer. Absolut, vi tar bestämt avstånd från brott mot mänskliga rättigheter. Men vi tycker det är viktigt att vara på plats och sprida demokratiska värderingar.
Pyttsan, säger jag. Kan ni inte åtminstone vara hederliga nog att säga som det är? Vi vill tjäna pengar och vi skiter i politiken.
Fantastiskt att bistånd och vapenhandel motiveras med samma argument. Staten och kapitalet sitter verkligen i samma båt.
Den enda tröst jag känner är att jag är medborgare i en humanitär stormakt.
Östafrikas osäkra oljeframtid
De fallande råoljepriserna har dramatiska effekter på utvecklingen i Östafrika. Kenya och Uganda trodde så sent som förra året att de snart skulle få igång sin oljeproduktion som skulle kunna kickstarta ekonomin och göra slut på massfattigdomen.
Men en nedgång från 115 dollar fatet förra sommaren till dagens 60 dollar fatet är fakta som ingen kan ignorera. Vad ska hända nu?
Keith Hill, vd för Africa Oil som är en av de största aktörerna på oljemarknaden i Östafrika, uttalade sig nyligen om läget. Han sade att han förväntade sig en prisuppgång till cirka 80 dollar fatet före årsslutet, och det skulle i så fall vara perfekt för hans bolag. Vad han baserade den prognosen på framgick inte.
115 dollar fatet tycker han alltså är för mycket. Hur tänker han då?
Jo, med det höga priset blir det lönsamt att producera olja ur skiffer och oljesand, vilket då gör det svårare att uppbåda investeringar för mer konventionell men även mer logistiskt och politiskt osäker oljeproduktion i Afrika. Så länge den dyra skifferoljan ligger kvar i marken kommer investerare att fokusera på bolag som Africa Oil.
Men det betyder inte att Kenya och Uganda kan vara säkra på att få igång sin produktion. Nu handlar det om att ragga pengar för att bygga den nödvändiga infrastrukturen i form av pipelines, vägar och järnvägar, och det blir svårt så länge oljepriset ligger och skvalpar kring 60 dollar fatet.
Dödläge tills vidare, alltså, även om Keith Hill försöker låta käckt optimistisk.
Africa Oil har halverat sina investeringar i Kenya. Deras partner Tullow Oil som sköter själva borrandet planerade att borra åtta nya brunnar det här året, men nöjer sig nu med fyra.
Det känns som att Kenya och Uganda står inför svåra vägval. Om de inte satsar på att bygga infrastruktur snarast så kanske Africa Oil och Tullow drar ned ytterligare på sina investeringsbudgetar. Då krymper hela projektet.
Somliga gläder sig åt detta. På paradisön Lamu i Indiska oceanen, strax utanför Kenyas kust, hoppas många att den planerade oljeterminalen i närheten ska skjutas på framtiden. Jag är ambivalent. Lamu behöver kapital och hamnbygget skulle kunna bidra med det. Samtidigt som den unika miljön riskerar att förfulas och förstöras.
Mycket står på spel och allt räknas i dollar.
Det är om allt detta min reportagebok Oljans pris handlar. Just nu kan du köpa den på Adlibris bokrea till det fantastiska priset 75 kronor. Klicka HÄR.
Är Marocko vän eller fiende?
Vilka vänner och fiender har Sverige i Afrika? Möjligen får vi en liten vink om detta när vår nya utrikesminister Margot Wallström ska presentera utrikesdeklarationen snart.
Den är ju oftast tämligen allmän i sina formuleringar men om man går tillbaka några år så kan man se att flera av de policymarkeringar som har gjorts där senare har blivit realpolitik.
Sverige har aldrig haft någon formulerad relation gentemot Afrika utöver biståndspolitiken. Det är ganska egendomligt. Vårt förhållande med en jättelik kontinent härbärgerande cirka en miljard själar har vilat på ett kontrakt som handlar om resursöverföringar från en globalt sett pyttenation.
Jag tror den tiden är över. Nu måste Sverige på allvar fundera över vilka afrikanska stater och organisationer som vi ska alliera oss med. Den politiska turbulensen i Nordafrika, den nödvändiga omvärderingen av gamla ”vänner” som exempelvis Zimbabwe samt Kinas inflytande gör att Sverige måste ta ställning.
Vem är vän och vem är fiende i Afrika?
Låt oss titta på Marocko som ett intressant test case. Landet ockuperar sedan lång tid det område som kallas Västsahara. FN har uttryckt att det är oacceptabelt. En folkomröstning om områdets status har i flera decennier stått på dagordningen utan att förverkligas. Marocko utvinner mineraler i Västsahara och bedriver industrifiske i havet.
Det finns en organisation som säger sig företräda västsahariernas intressen. Den kallar sig befrielserörelse (oemotståndligt för många svenskar!) och heter Polisario. Den vädjar till omvärlden att erkänna den fria nationen Västsahara som då skall styras av nämnda Polisario.
Visst låter det som att Margot borde ställa sig bakom det? Visst låter det som att hon borde mobilisera sina tyngsta brösttoner och i utrikesdeklarationen förtrytsamt tillkännage att det nu minsann får vara nog. Nu ämnar Sverige erkänna Västsahara. Precis som vi erkände Palestina. Vilket innebär att vi bestämt tar avstånd från Marockos anspråk på området. Och därmed alienerar oss från det nordafrikanska kungadömet.
Det var på tiden! kommer många att utbrista.
Men då hör det till saken att Polisario enligt alla tillförlitliga källor är skapad och styrd av Algeriet som är Marockos ärkefiende och vill komma åt Västsaharas rikedomar. Det hör också till saken att Aqim, al Qaida i Västafrika, ägnar sig åt trafficking, vapen- och drogsmuggling genom områden som står under Polisarios kontroll.
Värt att notera är också att Marocko, å sin sida, framgångsrikt ägnar sig åt att spåra upp och lagföra militanta islamister som annars kanske skulle ta sig till Europa.
Så frågan är, vem skall Sverige försöka vara kompis med? Marocko eller Polisario? Vi måste välja. Vi kan inte få båda två.
Ska bli spännande att höra om Margot tar upp frågan i utrikesdeklarationen.