- Gaza mass graves, Burkina Faso executions, and soaring global hunger: The Cheat Sheet
- EXCLUSIVE: Inside Egypt's secret scheme to detain and deport thousands of Sudanese refugees
- ‘If we survive’: Palestinians in Rafah on fears of an imminent Israeli invasion
- US military aid to be sent to Ukraine right away
- The UN envoy, the controversial aid plan, and Myanmar’s fast-changing war
Staten och kapitalet
Sveriges bistånd till diktaturer har i alla tider försvarats med att det är viktigt att upprätthålla en dialog. För att kunna prata med diktatorer och göra dem uppmärksamma på den utsökta svenska modellen på det att de genast må reformera sina länder, har vi strött miljarder och åter miljarder över allsköns envåldshärskare.
Det har aldrig fungerat.
Ugandas president Museveni är bara ett exempel. Han tog makten 1986 och har sedan dess skruvat åt järngreppet om det ugandiska folket. Hans familj bodde länge i Göteborg, han har massvis med svenska politikervänner som har umgåtts nära med honom. Och han har tagit emot jag vet inte hur många miljarder i svenskt bistånd.
Om han fick höra talas om den just nu aktuella diskussionen om Sveriges vapenhandelsavtal med Saudiarabien så är jag säker på att han skulle skratta gott. De svenska direktörernas debattartikel i DN (klicka HÄR) skulle lika gärna kunna handla om biståndet till Afrika.
Det vi säger och gör betyder något i våra partnerländer, skriver direktörerna grötmyndigt. Genom dialog och utbyte kan vi förmedla förståelse och sprida grundläggande värderingar kring rättssystem, civila rättigheter och hållbart företagande, fortsätter de.
Ursäkta mig, Jacob Wallenberg och ni 30 övriga, men det där är nonsens och det vet ni. Det är försäljarsnack. Om det inte vore så fånigt så skulle man kunna bli upprörd.
Eller tror ni på fullt allvar att det saudiska samhällssystemet ser ut som det gör därför att de styrande saknar information om bättre alternativ? Vad är det för dialog ni tänker driva? Ska ni i samtal med saudiska affärspartners ta upp frågor om mänskliga rättigheter och kräva reformer i det saudiska rättsväsendet?
Nej, det vet jag att ni aldrig kommer att göra. Ni kommer aldrig att snudda vid de frågorna. Ni kommer att lisma, skrapa med foten och böja er framåt så djupt det bara går. För ni vet att ni tjänar på det. Även om det svider till lite.
Den attityd som genomsyrar direktörernas debattartikel känner jag väl igen. För drygt ett år sedan reste jag med ledningen för oljebolaget Africa Oil i Östafrika. Vi kom till Etiopien vars rykte som rättsstat var allvarligt anfrätt av bland annat Schibbye-Persson-affären.
Jag hamnade i en palaver med bolagets representant i Etiopien. Det var en väldigt trevlig kille som kände landet väl. Påläst, rapp, kul att prata med. Men han försökte på alla sätt urskulda och negligera de etiopiska brotten mot mänskliga rättigheter. Att det på något vis skulle vara moraliskt betänkligt att göra affärer med Etiopien avfärdande han helt. Jag lyckades inte lirka in ett enda uns av tvivel i hans tankar.
Han lät precis som Jacob Wallenberg. Och det är ju så de låter, de som vill tjäna pengar i diktaturer. Absolut, vi tar bestämt avstånd från brott mot mänskliga rättigheter. Men vi tycker det är viktigt att vara på plats och sprida demokratiska värderingar.
Pyttsan, säger jag. Kan ni inte åtminstone vara hederliga nog att säga som det är? Vi vill tjäna pengar och vi skiter i politiken.
Fantastiskt att bistånd och vapenhandel motiveras med samma argument. Staten och kapitalet sitter verkligen i samma båt.
Den enda tröst jag känner är att jag är medborgare i en humanitär stormakt.
Östafrikas osäkra oljeframtid
De fallande råoljepriserna har dramatiska effekter på utvecklingen i Östafrika. Kenya och Uganda trodde så sent som förra året att de snart skulle få igång sin oljeproduktion som skulle kunna kickstarta ekonomin och göra slut på massfattigdomen.
Men en nedgång från 115 dollar fatet förra sommaren till dagens 60 dollar fatet är fakta som ingen kan ignorera. Vad ska hända nu?
Keith Hill, vd för Africa Oil som är en av de största aktörerna på oljemarknaden i Östafrika, uttalade sig nyligen om läget. Han sade att han förväntade sig en prisuppgång till cirka 80 dollar fatet före årsslutet, och det skulle i så fall vara perfekt för hans bolag. Vad han baserade den prognosen på framgick inte.
115 dollar fatet tycker han alltså är för mycket. Hur tänker han då?
Jo, med det höga priset blir det lönsamt att producera olja ur skiffer och oljesand, vilket då gör det svårare att uppbåda investeringar för mer konventionell men även mer logistiskt och politiskt osäker oljeproduktion i Afrika. Så länge den dyra skifferoljan ligger kvar i marken kommer investerare att fokusera på bolag som Africa Oil.
Men det betyder inte att Kenya och Uganda kan vara säkra på att få igång sin produktion. Nu handlar det om att ragga pengar för att bygga den nödvändiga infrastrukturen i form av pipelines, vägar och järnvägar, och det blir svårt så länge oljepriset ligger och skvalpar kring 60 dollar fatet.
Dödläge tills vidare, alltså, även om Keith Hill försöker låta käckt optimistisk.
Africa Oil har halverat sina investeringar i Kenya. Deras partner Tullow Oil som sköter själva borrandet planerade att borra åtta nya brunnar det här året, men nöjer sig nu med fyra.
Det känns som att Kenya och Uganda står inför svåra vägval. Om de inte satsar på att bygga infrastruktur snarast så kanske Africa Oil och Tullow drar ned ytterligare på sina investeringsbudgetar. Då krymper hela projektet.
Somliga gläder sig åt detta. På paradisön Lamu i Indiska oceanen, strax utanför Kenyas kust, hoppas många att den planerade oljeterminalen i närheten ska skjutas på framtiden. Jag är ambivalent. Lamu behöver kapital och hamnbygget skulle kunna bidra med det. Samtidigt som den unika miljön riskerar att förfulas och förstöras.
Mycket står på spel och allt räknas i dollar.
Det är om allt detta min reportagebok Oljans pris handlar. Just nu kan du köpa den på Adlibris bokrea till det fantastiska priset 75 kronor. Klicka HÄR.
Burkina Faso inget unikt fall
Det folkliga upproret i Burkina Faso är ett sundhetstecken. Det kan tolkas som att afrikaner inte längre accepterar att bli hunsade av brutala envåldshärskare.
Men händelseutvecklingen vittnar också om hur skröplig demokratin är i Afrika.
Det som nyligen utlöste de protester som tvingade bort president Blaise Compaore var dennes försök att ändra grundlagen. Han hade suttit vid makten sedan 1987 och ville nu kunna ”väljas” för ytterligare en period. Vilket den relativt nya konstitutionen alltså förbjöd.
Tricket misslyckades, folk blev förbannade och gick ut på gatorna och i skrivande stund är det militären som har makten.
Utan tvivel har demokratin gjort framsteg i Afrika under de senaste decennierna. Men bakslagen är tyvärr lika tydliga. Compaores försök att manipulera grundlagen till sin fördel är inget unikt fall.
I Algeriet gjorde parlamentet ett tillägg till konstitutionen 2008 för att göra det möjligt för president Bouteflika att väljas om. I valet i april i år fick han 82% av rösterna.
I Kamerun sitter president Paul Biya säkert i sadeln sedan 1982 och har avskaffat tidsbegränsningen för sitt maktinnehav.
I Tchad avskaffades samma begränsning 2005 och nu kan president Idriss Deby sitta på livstid.
Samma sak i Gabon där Omar Bongo har styrt sedan 1967.
I Namibia ändrade ”frihetshjälten” Sam Nujoma grundlagen till sin fördel 1999. Sedan dess har ordningen återställts och nuvarande presidenten Pohamba kan inte återväljas för evigt.
I Niger störtades president Tandja Mamadou 2010 men hade innan dess lyckats ändra grundlagen så att han kunde sitta i elva år.
I Nigeria gjorde president Obasanjo ett tappert försök att ändra lagen 2006 men stoppades av parlamentet. I Togo avskaffades tidsgränsen för presidenten 2002 och när president Gnassingbe Eyadama dog tog hans son över.
I Tunisien blev Ben Ali president 1987 och ändrade redan året därpå grundlagen till sin favör. Men för några år sedan störtades han som vi vet.
I Uganda tog Yoweri Museveni makten 1986. Ett av hans första kända uttalanden var att afrikanska presidenter sitter vid makten alldeles för länge. 2005 ändrade han grundlagen så att han nu kan återväljas tills han stupar. Ett av hans senare uttalanden är att han har suttit vid makten så länge att han numera är expert på att regera.
Noteras bör att Sverige under mycket lång tid har försörjt flera av dessa despoter. Exempelvis Burkina Faso var länge mottagare av svenskt budgetstöd. Alltså kontanter rakt in i statskassan utan självständig revision.
Det är det som min främsta kritik mot biståndet handlar om. Att bistånd premierar dåligt styre, finansierar envåldshärskare och därmed försvårar den nödvändiga politiska reformationen i Afrika.
Jag får ständigt nya bevis för hur korrekt den analysen är.
Boko Haram vill jag berätta om
Den islamistiska terrorgruppen Boko Haram skapar rubriker med att kidnappa skolflickor i Nigeria.
Rörelsen har hittills varit tämligen okänd i Sverige men ni som följer min blogg har kunnat läsa om Boko Haram flera gånger. Så här skrev jag i augusti 2012:
Boko Haram säger sig vilja upprätta en islamistisk stat i norra Nigeria. All kontakt med västerländska påfund är förbjudna. Grundaren Muhammed Yusuf mördades 2009 men hann innan dess formulera flera viktiga teser. Han hävdade att jorden var platt. Han avfärdade darwinismen och krävde att den parlamentariska demokratin i Nigeria skulle avskaffas. Om Boko Harams existens är en följd av arbetslöshet och social misär, som många hävdar, så gällde det i alla fall inte Muhammed Yusuf själv. Han levde flott och körde omkring i en Mercedes.
Det är intressant att notera att Boko Haram är en närmast komplett spegelbild av den ugandiska rebellgruppen Lords Resistance Army, LRA. Herrens motståndsarmé på svenska. LRA:s ledare Joseph Kony vill upprätta ett gammaltestamentligt, kristet rike i norra Uganda byggt på de tio budorden. Han har i flera decennier bedrivit krig mot den ugandiska regeringen genom att mörda civila. Mig veterligt har ingen hävdat att LRA:s terror skulle vara ett resultat av arbetslöshet.
LRA:s uppgift var att destabilisera den ugandiska regeringen på uppdrag av Sudan. Det berodde på att Uganda stödde den sydsudanesiska gerillan SPLA. Nu är inbördeskriget i Sudan slut. Sydsudan är ett eget land och LRA behövs inte längre. Kony och hans mannar befinner sig på flykt.
Jag tror att en grundlig analys av Boko Haram skulle visa att gruppen har en liknande uppgift i Nigeria som LRA hade i Uganda. Att destabilisera regeringen. Bädda för regimskifte. Ändra landets interna maktbalans. Jag skulle bli förvånad om inte Libyens förre ledare Khadaffi hade ett antal fingrar med i spelet innan han dödades.
Att Boko Haram skulle vara de fattigas och åsidosattas röst i Nigeria tror jag inte alls på.
Läs övriga texter på min blogg. De heter:
”Att mörda i Guds namn” från 30 september 2013. Den hittar du HÄR.
”Kampen mot Boko Haram angår oss alla” från 22 maj 2013. Läs HÄR.
”Boko Haram och andra afrikanska skurkar” från 30 augusti 2012. Läs HÄR.
Du kan också skriva in Boko Haram i sökfältet här till vänster på sidan så kommer du direkt till texterna.
Homosexlagen och biståndet till Uganda
Ugandas president Yoweri Museveni hyllades som ett afrikanskt framtidshopp när han grep makten 1986. Hans one-liners var som ljuv musik i öronen på de internationella biståndsgivarna. ”Felet med afrikanska ledare är att de sitter på sin post alldeles för länge”, är ett uttalande som citeras ofta.
Han besökte Sverige 1995 och framträdde på en presskonferens tillsammans med statsminister Ingvar Carlsson. Han fick frågan hur det stod till med demokratin i hans land.
– I Uganda har vi något som kallas no-party-democracy, skrattade han. Demokrati utan partier.
Ingvar Carlsson vid hans sida skrattade så att tårarna rann. I dag har Museveni suttit vid makten i 28 år.
Uganda blev en biståndsälskling. Inte minst Sverige kastade pengar över landet. Beslutade till och med om generellt budgetstöd, ända tills undertecknad gjorde ett långt reportage för SVT:s Uppdrag Granskning som tydligt visade varför det var en dålig idé. Då skrotades de planerna.
Det har funnits många bra anledningar att helt avbryta stat-till-statbiståndet till Uganda. Exempelvis landets skandalösa plundrande av grannen Kongo DRC. Eller den brutala förföljelsen och misshandeln av Kizza Besigye som dristade sig till att utmana Museveni i ett antal riggade presidentval.
Men omvärldens enda reaktion på dessa övergrepp har varit ”beklaganden” och ”vi ser med stort allvar på…” och så vidare. Medan biståndet har rullat på.
Nu, däremot, reses krav från många håll på att biståndet ska avbrytas på grund av den nyligen antagna lagen som kriminaliserar homosexualitet. Jag menar att det är olyckligt av flera skäl. Förföljelsen av homosexuella i Uganda hänger ihop med en allmänt hårdnande attityd till oppositionella röster inom det civila samfundet. Genom att särskilja homosexlagen, så som internationella opinionsbildare gör, isolerar man den frågan från sitt politiska sammanhang.
Omvärldens hot om indraget bistånd triggar igång försvarsmekanismerna hos ugandiska politiker och debattörer. Plötsligt blir homosexlagen en fråga om nationell självständighet och stolthet. ”Vi kanske har bisarra lagar men de är våra lagar och dem ska ingen lägga sig i!”
President Obama sa nyligen att homosexlagen skulle komplicera relationen mellan Uganda och USA. Andrew Mwenda, en av Ugandas mest framträdande intellektuella dissidenter, påpekade att det var det uttalandet som tvingade Museveni att demonstrativt, inför ett pressuppbåd, underteckna lagförslaget. Det var Musevenis enda chans att bevisa sin självständighet gentemot den amerikanska överhögheten.
Om omvärlden nu drar in biståndet till Uganda kommer de homosexuella att få skulden för det, trots att det naturligtvis är lagstiftarna som borde stå med hundhuvudet. Det är så logiken fungerar i ett sånt här sammanhang.
Vi måste fortsätta stötta inte bara de homosexuella i Uganda, utan alla marginaliserade medborgare som drabbas av det auktoritära styret. Men vi måste hitta på ett smartare sätt att uttrycka vårt stöd.
Det högljudda och hotfulla fördömandet av den ugandiska regeringens agerande, och hotet om indraget bistånd, är exempel på hur man kan krama ihjäl den man vill beskydda.
Homosexlagen i Uganda
Nu fylls svenska medier av indignation över den hårda lagstiftningen mot homosexuella i Uganda.
Bror Duktig i Sverige vet bäst och hans minne är kort. Att problematisera viktiga samhällsfrågor ligger inte för honom. Ännu en gång öppnar sig en möjlighet att låta det förträngda Afrikaföraktet pysa ut. Gud vad galna de är, de här n…!
Kanske bör vi ett kort ögonblick reflektera över det faktum att homosexualitet officiellt betraktades som en sinnessjukdom i Sverige fram till 1979. Att bli klassad som sinnessjuk är också ett slags livstidsstraff.
Kanske bör vi också fundera över vad det kan vara som skiljer Uganda från Sverige när det gäller synen på homosexualitet som samhällsfenomen.
Alla som vet något om Afrika söder om Sahara känner till att dessa samhällen traditionellt är släktskapsbaserade. Det betyder att släkten – kollektivet – är viktigare än individen. Dennes viktigaste uppgift är att reproducera släkten. Så var det även i Sverige för inte så länge sedan. På den tiden då homosexualitet utgjorde ett hot mot samhällets fortbestånd, på samma sätt som man ser på saken i dag i Uganda.
I Afrika söder om Sahara är den utvidgade familjen – the extended family på antropolog-vokabulär – den i särklass viktigaste samhällsinstitutionen. När den hotas, hotas hela samhället.
Att människor av samma kön ingår äktenskapsliknande relationer och därmed avstår från att producera barn är som en tidsinställd bomb i ett samhälle där släkten betyder allt. Släkten kan bestå endast så länge den växer. I samma ögonblick som den slutar expandera tappar den också i styrka.
Så, kära gayaktivister i Sverige. Tagga ned. Kliv av de höga hästarna och försök förstå vad som konstituerar attityder och lagstiftning i länder vars samhällssystem skiljer sig från det svenska.
Detta mitt inlägg skall inte tolkas som att jag stöder den ugandiska lagstiftningen. Det skall bara tolkas som att jag efterlyser lite problematisering och eftertanke i debatten.
Kommer i april: “Oljans pris”
I april ger jag ut min bok Oljans pris. Det är en litterär dokumentär som handlar om den växande oljeindustrin i Östafrika.
En stor del av boken handlar om situationen i Sudan kring millennieskiftet. Det var då Lundin Oil gjorde entré och började leta efter olja. Inbördeskriget hade pågått i 17 år men VD Ian Lundin ansåg ändå att det var fråga om stamstrider.
– Det är som vilda västern, sade han. Det är många olika grupper som springer omkring och slåss mellan varandra.
Med sin blotta närvaro drogs Lundin in i kriget och i dag är dåvarande styrelsen för bolaget föremål för en förundersökning av svensk åklagare. Det handlar om medhjälp till folkrättsbrott.
Jag var där, jag reste med Ian Lundin, filmade och intervjuade. I Oljans pris berättar jag för första gången hela historien om vad som hände där, och hur det hände. Vem som gjorde vad.
Jag skriver också om hur det gick till när åklagare Magnus Elving förhörde mig, vad Africa Oils VD avslöjade för mig och vad Carl Bildt berättade när jag talade med honom om Lundin och Sudan.
Men min bok handlar också om andra länder i regionen. Jag besökte nyligen El Kuran, den plats i den etiopiska Ogadenprovinsen som Martin Schibbye och Johan Persson var på väg till när de greps av etiopisk polis. Jag skriver om mitt möte med människorna på platsen, om gerillan ONLF vars representant jag träffade, och bolaget Africa Oil som letar efter olja där.
Jag berättar om Lamu, paradisön på Kenyas kust där en jättelik hamn och oljeterminal skall byggas. Platsen är idealisk för att skeppa ut Afrikas alla dyrbara råvaror till Kina som slukar allt.
I framtidens historieböcker kommer man kunna läsa att det var vid Lamu det stora globala maktskiftet beseglades. Det maktskifte som tvingade västvärlden på knä och fick Kina att stiga fram som den nya obestridda globala stormakten.
Allt tack vara råvarorna från Afrika, världens rikaste kontinent med världens fattigaste befolkning.
Olja är den viktigaste råvaran av dem alla. Oljans pris blir årets mest angelägna inlägg i diskussionen om vår framtid.
Läs mer på bokens hemsida www.oljanspris.se eller klicka HÄR.
Oljan i Uganda skördar redan offer
Oljeindustrin i Uganda skördar redan offer trots att ingen olja ännu har börjat produceras. Vid Lake Albert i den västra delen av landet, gränsande till Demokratiska Republiken Kongo, har stora fyndigheter gjorts. Här finns enorma mängder i marken.
Ett stort antal hål har borrats och nu handlar det om att bygga infrastrukturen kring det svarta guldet.
Jag reste i går (28 oktober) från staden Hoima till Lake Albert på en alldeles ny väg. En fantastisk upplevelse i denna del av världen där vägarna mellan mindre orter annars är obeskrivligt dåliga. Men det här var en autostrada.
Det är mycket, mycket positivt. Den som inte har upplevt det urusla vägnätet i Afrika söder om Sahara (med få undantag) kan inte föreställa sig vad det betyder att få åka på nylagd asfalt.
Vägen ska serva det planerade oljeraffinaderiet. Det ska byggas nära sjön där den mesta oljan finns. Hela anläggningen kommer att uppta en yta på 29 kvadratkilometer. Drygt 7 000 människor måste flytta. Nu pågår processen att köpa upp marken från de bönder som bor där. Och det är där de verkliga bristerna i hanteringen visar sig.
Här finns inga dokument som visar vem som äger vad. Allt bygger på ”customary law”, alltså sedvanerätt. Representanter för regeringen (OBS regeringen, inte oljebolagen) reser runt i byarna och löser in marken till en bestämd kompensationsavgift. Och väldigt många bönder känner sig väldigt lurade. De får ofta skambud och en mängd brister i värderingen av marken visar sig ständigt.
Organisationer har bildats för att tillvarata böndernas intressen och dessa utsätts ofta för hotelser från regeringsrepresentanter.
Situationen är stundtals explosiv. Jag har träffat folk som har blivit trakasserade, till och med fysiskt hotade att skriva på avtal som de inte godkänner.
Det här kan bli en riktig politisk krutdurk i detta land där korruptionen skenar och misstron mot politiker är monumental.
Jag fortsätter att bevaka utvecklingen vars utgång jag tror kan bli avgörande för Ugandas framtid.
Människorna på bilden är några av dem jag träffade i går.
Islamistisk terror i Centralafrika
Plötsligt stiger rebellgruppen ADF, Allied Democratic Forces, fram i nyhetsflödet. Nu, i mitten av juli uppges 55 000 civila vara på flykt undan gruppens härjningar i östra DRC, som vi vanligen kallar Kongo.
Det handlar om en rörelse med rötterna i 1980-talet. Baserad i Uganda och i opposition mot det landets regering under president Yoweri Museveni. ADF har aldrig vunnit en militär strid men ändå lyckats överleva i flera decennier.
ADF är ett spöke från det förflutna, ett bevis på att fred och säkerhet inte går att skapa i centrala Afrika förrän regionens regeringar upphör med att motarbeta varandra. Råvaruplundring fortsätter vara den stora inkomstkällan för såväl regeringar som rebellgrupper.
För inte länge sedan fick vi höra att den gamla ”kristna” rebellgruppen LRA, Lord´s Resistance Army hade neutraliserats i norra Uganda. Goda nyheter, naturligtvis. Nu dyker ADF upp och kallar sig islamistisk. Ett tecken i tiden? I hela Östafrika vinner islamismen framsteg. Al Shabab i Somalia är den ideologiska motorn som inspirerar missnöjda individer till att skapa väpnade grupper som uppenbarligen ganska enkelt kan finna utländska sponsorer.
I ADF:s fall är det den notoriske islamistsupportern Hassan Turabi i Sudan som pekas ut som inspiratör och kanske även mellanhand för utländsk finansiering. Jag träffade och intervjuade Turabi i Khartoum år 2000 och han var fullständigt öppen med att hans och den sudanesiska regeringens mål var att sprida islam söderut.
Som vanligt är det ICG, International Crisis Group som erbjuder den bästa analysen och bakgrundsinformationen. Läs vad de skriver om ADF HÄR.
Men det finns intressanta, dolda aspekter av ADF:s existens. Tillspetsat kan man säga så här: om inte ADF fanns så skulle den ugandiska regeringen vara tvungen att uppfinna den. Gruppen passar perfekt in i det scenario som skall bekämpas med amerikanskt stöd i Afrika. En grym rebellrörelse som hotar demokrati och stabilitet. Kidnappar små barn. Plundrar råvaror. Och: predikar militant islamism.
ADF hamnade på USA:s terrorlista redan 2001. Att Ugandas regering kan påräkna amerikansk uppbackning för att bekämpa ADF behöver vi inte tvivla på. Alltså kan Uganda stärka sin militära närvaro i Kongo och de egna nordliga landsändarna, precis som under den flera decennier långa jakten på LRA.
Vad vinner Uganda på detta? Jo, arméns roll i statsapparaten stärks ytterligare och armén är den faktor som garanterar president Musevenis maktställning.
Politik i Afrika är sällan vad det synes vara. Skulle inte förvåna om vi framöver får se rebellgruppen ADF skalas av som en lök, med ständigt nya lager som erbjuder ytterligare insikt i hur maktspelet i Central- och Östafrika bedrivs.
Nu stundar sanningens ögonblick för ICC
ICC, den internationella brottmålsdomstolen i Haag, står inför sin största utmaning. Den har åtalat Kenyas nyvalde president Uhuru Kenyatta för brott mot mänskligheten.
Han skall inställa sig i Haag den nionde juli. Om han inte gör det väntar en riktigt stor politisk kris. Och om han gör det så väntar… just det, en riktigt stor politisk kris.
Upplagt för en sommarrysare, alltså.
Åtalet mot honom handlar om det våld som bröt ut efter det förra kenyanska valet 2007. Landet skakades av kravaller där fler än ettusen människor miste livet. ICC påstår att Kenyatta var en av dem som anstiftade våldet.
Domstolen i Haag bildades 2002 och skall hantera riktigt tunga fall. Folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. I början var nästan alla entusiastiska. I dag är 122 länder anslutna men det är något som haltar betänkligt.
Under sina elva år har domstolen uteslutande åtalat afrikaner. En enda fällande dom har presterats. Årsbudgeten för ICC ligger på motsvarande knappt en miljard svenska kronor.
Väldigt ensidigt med väldigt magert resultat till väldigt stor kostnad, alltså.
När nu Uhuru Kenyatta skall ställas inför skranket kommer det att få omfattande politiska konsekvenser. Kenya är västvärldens allra trognaste allierade i Östafrika. Ett amerikanskt så kallat ankarland. Kenyas militär bekämpar islamister i Somalia och upplåter baser och träningsmöjligheter för brittiska och amerikanska soldater. De amerikanska flottbesöken i Mombasa står som spön i backen.
Om Kenyatta fälls i ICC blir han en internationell paria som ingen kommer att kunna umgås med politiskt. Var och en förstår säkert vidden av detta.
Enligt mina anonyma men väldigt pålitliga källor pågår ett intensivt lobbyarbete på allra högsta politiska nivå i Europa med syfte att avstyra processen i Haag.
Det finns några som intensivt håller tummarna för att det ska lyckas. Det är ett gäng afrikanska ledare som på senare tid har dragit igång det som närmast kan liknas vid en revolt mot ICC. Rwandas president Paul Kagame har sagt att domstolen är en ny sorts imperialism. Sydsudans president Salva Kiir säger att ICC har skapats bara för att förödmjuka afrikaner.
När Kenyatta svors in som president var hans ugandiske kollega Yoweri Museveni på plats. Denne sade att ICC hade försökt öva utpressning mot det kenyanska folket men att detta hade misslyckats.
Det mullrar alltså bland Afrikas despoter.
Så länge ICC nöjde sig med att åtala småfisk som Thomas Lubanga i Kongo – som är den ende som hittills dömts – så var allt gott och väl. När president Omar Bashir i Sudan åtalades för begångna brott i Darfur började många afrikanska presidenter skruva oroligt på sig. Och när åtalet mot Kenyatta presenterades, gick de i taket.
Är det här bra eller dåligt för Afrika? Det blir spännande att följa processen i Haag.