Search Results for: bistånd afrika
Vem plundrade baren i Bor?
Våren 2011 tillbringade jag ett antal veckor i det som skulle bli världens nyaste land, Sydsudan. Jag var där tillsammans med fotografen Dan Jåma för att göra en film för Sveriges Television. Den visades några månader senare när den nya staten Sydsudan utropades.
Dan och jag åkte bil genom landet. Vi trotsade olyckskorparna som sade att det var för farligt och hyrde en gammal Toyota Landcrusier. Luftkonditioneringen var trasig så vi fick köra med fönstren öppna. Mitt hår och mustasch antog en nästan ursprunglig färg. Dan såg ut som om han var född i Afrika.
Vi besökte bland annat staden Bor som nu, de senaste veckorna, har varit skådeplats för våldsamma strider mellan rebeller och regeringsarmé. Vi filmade en brottningstävling där unga män från trakten ställde upp. Brottningen i sig var intressant att titta på men allra mest fascinerande var det att bevittna hur ytligt och latent våldet låg bland dessa människor som hade samlats för att slåss på låtsas.
Alla församlade tillhörde samma stam, dinka. Av den stamlojalitet som man ofta hör talas om syntes inte ett spår. Det räckte med ett påstått felaktigt domslut för att ett våldsamt slagsmål skulle bryta ut. Det blev bra teve men det var oerhört nedslående att se hur lättantändliga de krigiska reflexerna var. Det slagsmål vi fick bevittna var inte hoppingivande för den nya staten.
Med det i bakhuvudet blev jag inte förvånad när jag för några veckor sedan blev uppringd av en vän i Sydsudan som berättade att han hade blivit väckt av skottlossning. Det som liknade fullt krig pågick i huvudstaden. Det ebbade ut men istället spred sig våldet till andra platser. Bland annat alltså Bor.
Bor domineras av en hamnanläggning dit fartyg anländer norrifrån. De lastar av sitt gods vilket stuvas om på lastbilar för vidare färd söderut, mot Juba. Kommers genererar annan kommers. Bor var en blomstrande liten handelsstad.
Dan och jag bodde på ett prydligt hotell med en bra restaurang. Vi fick tid att sitta i baren och dricka väl kyld öl och titta på engelsk ligafotboll på en storskärm. Övriga gäster var handelsmän från Sudan och annorstädes. En skön samling fredliga människor som bara ville ha lugn och ro för att kunna göra affärer och därmed bidra till landets – och sin egen – utveckling.
I dag är Bor plundrat, raserat, en enda rykande ruin. Jag undrar hur det gick till när hotellet plundrades. När baren skövlades. Vem snodde teven? Jag känner en personlig sorg över denna brist på mognad, denna förstörelselusta och avsaknad av ansvar.
Jag har länge hävdat att det första ett land måste göra som tar sig ur ett utdraget inbördeskrig är att förmå de egna militära befälhavarna att stiga åt sidan. De ska inte tillåtas förvandlas till president och ministrar. En gerillaledare fortsätter att tänka som en gerillaledare även efter det att han har krängt av sig uniformen och tagit på sig en civil kostym. Min meningsmotståndare är min fiende och honom ska jag döda. Den är den attityden som driver kontrahenterna i den nu pågående konflikten i Sydsudan.
De så kallade fredssamtalen i Addis Abeba kommer inte att producera ett enda hållbart beslut. Tro mig. Fredssamtalen är bara ett spel för galleriet som gör det möjligt för deltagarna att bo gratis på lyxhotell och dricka dyr sprit finansierad av utländska biståndsgivare.
Det är ett nedslående spektakel.
Se de första tio minuterna av filmen ”Världens nyaste land” HÄR.
Den där jobbiga demokratin
Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.
Det är ett välkänt talesätt och ingenstans är väl det tydligare än i Afrika. Trots det hör man i dag allt fler som hävdar att demokrati inte är nödvändig för att förbättra samhällsskick och levnadsförhållanden för människor i fattiga länder.
Det har liksom blivit en pikant intellektuell accessoar för somliga att svära i den politiska kyrkan genom att hävda att demokrati är onödig.
Av dem som ansluter sig till den föreställningen tror jag dock inte särskilt många skulle acceptera diktatur i Sverige. Eller har jag kanske fel där?
I dagens DN Debatt (13/12, läs HÄR) skriver professor Lars Rudebeck om betydelsen av demokrati för att hålla tillbaka korruption. Jag kan bara instämma. Och jag tror att hela debatten om demokratins betydelse skulle behöva en ordentlig genomgång.
Jag deltog nu i veckan i ett seminarium vid Lunds universitet som handlade just om demokrati. Den tes jag drev är att demokrati inte skall ses enbart som en teknisk procedur. Det handlar inte i första hand om att gå till valurnorna en gång vart tredje eller fjärde år och lägga sin röst.
Det handlar framför allt om att demokrati är en mentalitet. Ett sätt att tänka och vara som människa.
I många afrikanska länder har man ”infört demokrati”. Det betyder att man har antagit den tekniska proceduren. Detta hyllas av omvärlden som därmed slår sig till ro och tänker att de politiska problemen är lösta. Men så är det inte.
Den som bemödar sig om att resa i afrikanska länder och umgås och prata med vanligt folk kommer att upptäcka att ett gigantiskt problem är den auktoritetstro som råder överallt. Folk är, enkelt uttryckt, väldigt rädda för chefen. Och det har de anledning att vara. Den som sätter sig upp mot chefen i ett vanligt afrikanskt land drabbas nämligen oftast väldigt hårt.
Chefen kan vara en make, en chef på jobbet, en överordnad släkting, en lokal politiker eller presidenten själv. Det finns chefer överallt, som alla hukar för.
Och när alla är rädda för chefen vågar ingen ta initiativ, av rädsla för att misslyckas och bli bestraffad. Samhället står stilla, ekonomin går på tomgång.
Det är detta förhållande som en demokratisk mentalitet skulle kunna ändra på. Men en mentalitet kan inte ”införas”. Den måste växa fram av egen kraft.
Det sägs ofta att det viktigaste i en demokrati är att medborgarna kan rösta fram den regering de vill ha. Det är bara delvis sant. Jag vill påstå att det viktigaste är möjligheten att kunna rösta bort den regering de inte vill ha. Det är ofta väldigt mycket svårare.
Jag är mycket oroad av att räknenissarna utökar sitt inflytande i biståndsbranschen. Det är nämligen de som oftast förespråkar idén om demokratins bristande betydelse för ekonomisk tillväxt. I dagens DN attackeras exempelvis professor Bo Rothstein för sin inställning.
Västvärlden som vilar tryggt i sin egen månghundraåriga parlamentariska demokrati kan gäspande avfärda betydelsen av densamma i Afrika. Det är ju välkänt att folk där inte har samma behov som vi. Själva ser de saken annorlunda.
Worshipping a dictator is such a pain in the ass, som författaren Chinua Achebe sade.
Sanningen om moderaterna och ANC
Det svenska stödet till ANC under apartheidperioden har diskuterats livligt den senaste tiden. I dag vill alla politiska partier skära pipor i vassen och hävda att de bekämpade rasförtrycket.
Helt fel. Moderaterna bromsade så gott de kunde, i vetskap om att det svenska stödet till ANC även handlade om stöd till andra organisationer. I förlängningen stöd till Sovjetunionens hegemonistiska strävanden i södra Afrika.
Och det ville moderaterna av lätt begripliga skäl inte medverka till.
Det svenska stödet till ANC och det svarta motståndet inne i Sydafrika beslutades av en liten grupp som gick under benämningen Humanberedningen. I den ingick representanter för riksdagspartierna. Dock inte vänsterpartiet (VPK på den tiden), intressant nog.
Moderaterna obstruerade och satt med högst motvilligt. I en vetenskaplig avhandling läser jag:
Moderaterna förde i sin befrielserörelsepolitik linjen att de på riksplan medvetet inte ville veta vad som diskuterades i beredningen. De hade en kommunpolitiker som satt med. Bertil Persson (m) sade att: ”Vi ansåg i utrikesutskottet att vi inte ville veta för då kunde vi inte heller ansvara för att svara på några frågor. Vart biståndet till befrielserörelserna gick visste vi inte”. Vidare menade han att moderaterna på riksplanet ansåg det viktigt att inte veta, för att inte behöva försvara svensk befrielserörelsepolitik. (Janet Vänämäki “Bistånd utan förbehåll – en studie om Sveriges bistånd till ANC”.
Så såg det ut. Och det berodde som sagt inte bara på att moderaterna var ovilliga att stödja ANC. Det handlade om att Sverige var stor finansiär av andra befrielserörelser i regionen från 1970-talet och framåt. En mycket betydelsefull mottagare av svenska pengar var gerillan MPLA i Angola.
Portugiserna lämnade Angola 1975. Tre olika rörelser kämpade då om makten i landet. MPLA kallade sig marxist-leninistiskt och erhöll starkt stöd från Sovjetunionen i form av pengar och vapen. De andra rörelserna UNITA och FNLA stöddes av Sydafrika, Zaire och USA.
Sverige stödde MPLA med pengar som beslutades av Humanberedningen där moderaterna motvilligt satt med.
Den militära konflikten i södra Afrika som även inkluderade Moçambique, Rhodesia och Namibia blev ett så kallat proxy war där Sovjet och USA stred genom ombud. Kubanska trupper anslöt sig till MPLA. Civila dödades i okänt tusental. Svenska pengar finansierade dödandet.
1977 ville MPLA-ledaren Agostinho Neto rensa ut de mest hårdföra kommunisterna ur partiet. Omkring 70 000 människor mördades i den kampanjen. MPLA var då stor mottagare av svenskt bistånd.
1990 beslutade MPLA att skrota marxist-leninismen och istället kalla sig socialdemokrater. Gissa var de fick den idén ifrån.
Moderaternas hållning i Sydafrikafrågan är alltså mer komplex än den vid första anblicken synes vara. Så som det ofta är i politiken.
Det som Nelson Mandela inte var
Nelson Mandelas död hade jag tänkt skriva om men det finns inte så mycket att tillägga. Han är vederbörligen hyllad av alla i nord och syd. Helt rätt. Karln var fantastisk.
När man funderar på fenomenet Mandela så tycker jag det mest intressanta är allt det som han inte var.
Han var inte uppblåst och pompös. Han var inte diktatorisk till sin läggning. Han var inte nedlåtande mot sina politiska motståndare. Han var inte benägen att kasta dem i fängelse för deras åsikters skull. Han var inte den som skyllde alla Afrikas olyckor på kolonialismen. Han var inte föraktfull mot demokrati. Han var inte korrumperad.
Han var, kort sagt, inte som andra afrikanska ledare i allmänhet.
Ända sedan de afrikanska staterna söder om Sahara kastade av sig det koloniala oket för sisådär 40-50 år sedan har de plågats under det som brukar kallas Big Man-syndromet. Författaren Blaine Harden har träffande karaktäriserat fenomenet.
Hans ansikte finns på sedlarna. Hans foto hänger på vartenda kontor i hans rike. Hans ministrar har guldnålar med små bilder på honom på kavajslaget. Han uppkallar gator, fotbollsarenor, sjukhus och universitet efter sig själv. Han bär på en silverinfattad elfenbenskäpp eller en intrikat snidad käpp. Han kräver att bli kallad ”doktor” eller ”erövraren” eller ”läraren” eller ”den populäraste ledaren i världen”. Han går till sängs med fruar och döttrar till mäktiga män i hans regering. Han flyttar om ministrar utan förvarning, paralyserar politiska beslut och eliminerar tronpretendenter. Han gör minoriteter till syndabockar för att bli populär. Han förbjuder alla partier utom sitt eget. Han riggar val. Han snöper domstolarna. Han tystar pressen. Han går i kyrkan.
Alla dessa Big Men backades upp med internationellt bistånd i flera decennier och en fördomsfull omvärld antog att det var den enda typ av ledare som Afrika kunde frambringa.
Ända tills Nelson Mandela släpptes ur fängelset, valdes till president och visade att det finns ett annat sätt att styra ett land.
Nu är han död. Frid över hans minne. Omvärlden hyllar honom. Men borde inte samma omvärld stanna till ett ögonblick och fundera över varför den i ett halvt sekel valde att stötta Afrikas alla Big Men och ge sitt tysta stöd till att Mandela hölls inspärrad?
Nu är det tillbaka till den grå vardagen. Biståndet fortsätter rulla till Afrikas alla Big Men som fortfarande finns där ute. De som fick Nelson Mandela att lysa genom att vara allt det som han inte var.
Klimatalarmister + biståndskramare = sant
”Klimatet har blivit vår tids onda fiende och därmed en fråga som alla kan exploatera”, skriver Karlsson, Nordangård och Radetzki i dagens (2/11) DN Debatt. Läs artikeln HÄR.
Texten är synnerligen intressant och läsvärd och jag känner igen det mesta från den bransch jag själv har ägnat mig åt att bevaka under lång tid, nämligen biståndet.
Ordet ”klimatet” kan bytas ut mot ”världsfattigdomen”. Det är i lika hög grad vår tids onda fiende som sannerligen har exploaterats av många.
De tre författarna skriver att klimathotet har drivits fram som ett ”målmedvetet projekt av grupper som sett dess potential för att befrämja ekonomiska intressen, karriärer och ideologiska eller politiska agendor.”
Kan det uttryckas tydligare? Exakt samma sak gäller med biståndet. I drygt femtio års tid har vi sett en gigantisk global industri byggas upp runt föreställningen att fattigdom kan avhjälpas genom att man dränker problemet i pengar. FN-organ, stiftelser, frivilligorganisationer och statliga myndigheter har skapats för att delta i denna dans kring guldkalven.
På senare år har även privata företag börjat inse potentialen och mjölkar nu pengar ur statliga investeringsbolag under förespegling att de ska ”bekämpa fattigdomen” genom att dra igång affärsprojekt i Afrika. Som kanske men kanske inte gynnar de fattiga.
Det är vi skattebetalare som får ta hand om notan. Det kostar oss svenskar drygt 100 miljoner kronor om dagen. Var och en av mina läsare kan fundera på vilka alternativa användningar dessa pengar skulle kunna ha om de stannade i Sverige. Istället för att finansiera en verksamhet som de flesta seriösa bedömare i dag anser omöjlig att utvärdera eller ens mäta effekterna av.
”Domedagsindustrin”, skriver de tre debattörerna i dag, ”verkar finnas i en zon fri från journalistisk granskning”. Detta har också varit fallet med biståndet. Under de decennier jag har ägnat mig åt att bevaka, problematisera och ställa kritiska frågor kring biståndet har jag upprepade gånger anklagats för att vara en ond människa som inte vill hjälpa de fattiga. Lyckligtvis håller detta på att förändras. Nu går det att skriva kritiskt om biståndet utan att bli rullad i tjära och fjädrar. Men vägen hit har varit lång, kan jag försäkra.
Får vi se en tillnyktring i klimatdebatten också? Kanske på sikt. Men så länge det är så oerhört mycket mera lönsamt att vara klimatalarmist än att vara kritisk skeptiker kommer alarmisterna att överväga kraftigt.
Precis som i biståndsdebatten. Biståndskramarna har byggt sina lönsamma karriärer på att formulera lögner om att fattigdomen i världen kan avskaffas med hjälp av massiva resursöverföringar från den rika världen. De är inte beredda att backa från sina positioner så länge det går att krama ur ytterligare lite pengar.
Jag stöter allt oftare på påståendet att demokrati inte är så viktig när det gäller att skapa ekonomisk tillväxt och ökad välfärd i fattiga länder. Varje gång jag hör det blir jag lika oroad eftersom jag är benhårt övertygad om att all acceptans av ickedemokratiska styrelseformer jämnar vägen för diktatorer.
Dagens tre debattörer pekar på samma fenomen i klimatfrågan. Allt fler alarmister underkänner demokratiska politiska system och hävdar att dessa inte klarar av att hantera klimathotet.
En snarlik inställning ser vi i frågan om det globala terrorismhotet.
Det är fascinerande att konstatera att känslor och förnuft har så svårt att samexistera.
Enprocentsmålet det största systemfelet
I den omtalade rapporten som handlar om hur svenska UD har hanterat 12 miljarder kronor avsedda för internationellt utvecklingsbistånd talas det om systemfel.
Det allra största systemfelet är det som benämns enprocentsmålet. Det vill säga beslutet att en procent av Sveriges bruttonationalinkomst BNI varje år skall avsättas till bistånd. I år handlar det om 38 miljarder kronor. Det är drygt 100 miljoner kronor om dagen.
Det var folkpartiet under ledning av Ola Ullsten som drev igenom det en gång i tiden. Det är i varje fall vad Ullsten själv sa till mig i en intervju som jag återger i min bok Sveriges afrikanska krig.
Jag tror att de flesta ekonomer anser att det är helt uppåt väggarna att i förväg binda sig för hur mycket biståndet skall kosta varje år. Observera skall kosta. Inte får kosta.
Att biståndet skall kosta en procent av BNI har gett upphov till det som Sida kallar för ett utbetalningsmål. Det betyder att tjänstemän har i uppgift att se till att pengar betalas ut så att slutsumman blir just en procent av BNI.
Den kritiska rapporten om UD vittnar om att handläggare även där drivs av att nå ett utbetalningsmål. Enligt rapportförfattarna anstränger sig UD:s anställda att göra av med stora belopp: “I syfte att betala ut så mycket medel som möjligt av anslagsposten under innevarande år frågar handläggaren om sökanden har ytterligare insatser att föreslå”, står det om ett ärende.
Jag skrev om det häromdagen här på min blogg och det gav upphov till en mindre twitterstorm. Bland andra Sidas informationsansvarige anklagade mig för att vara oseriös. Om jag förstår honom rätt menar han att utbetalningsmålet inte längre existerar på Sida.
Men utbetalningsmålet och enprocentsmålet är två sidor av samma mynt. Det ena existerar på grund av, eller tack vare det andra. Ta bort enprocentsmålet så slipper vi också prata om utbetalningsmål. Att en viss summa pengar skall betalas ut varje år.
Moderaterna har under mycket lång tid försökt profilera sig som förnuftsstyrt och pragmatiskt. Av de skälen har de alltid varit motståndare till enprocentsmålet. Det är, som moderata biståndsministern Gunilla Carlsson sade 2007, ”ett utbetalningsmål som i själva verket står i vägen för genomförandet av en ansvarsfull utvecklingspolitik”.
Var hon den sista i moderatledningen som begrep det? Det verkar så, för knappt har hon hunnit avgå förrän moderaterna nu i helgen bestämde sig för att göra enprocentsmålet till partilinje. Finansminister Anders Borg intervjuades av TT som frågade om han inte var oroad av att det pågår ett stort slöseri med skattepengar.
Slöseriet är belagt och bekräftat och det handlar om många miljarder. Lustigt nog var Borg inte ett dugg oroad av detta.
”Jag är övertygad om att det begås många misstag och att det ibland händer att biståndspengar hamnar där de inte borde vara, men om vi ska diskutera biståndet så är det min uppfattning att det är en solidaritetsplikt för Sverige att ge bistånd och jag tycker att enprocentsmålet är utomordentligt bra”, sade han.
Nu är det bara Sverigedemokraterna i riksdagen som är motståndare till enprocentsmålet.
Varför gallskriker inte svenska skattebetalare?
Svenska Dagbladet fortsätter sin angelägna granskning av det svenska biståndet. De gör precis som man ska, de fokuserar på en enskild del av den jättelika verksamheten. De granskar Sveriges bidrag till FN-systemet. Där finns det mycket att gräva i vill jag lova.
I dag (17 oktober) lyder rubriken: ”UD sågar sin egen biståndshantering.”
Utrikesdepartementet har låtit framställa en rapport om den egna verksamheten som handlar om de 12 svenska biståndsmiljarder som UD själv hanterar. Pengar som skall lindra nöden i världen. Komma de allra fattigaste till del, enligt beslut i riksdagen.
I rapporten gås ett sjuttiotal biståndsärenden igenom. Två tredjedelar får helt underkänt i rapporten. Bristerna beskrivs som ”systematiska och grova”.
Att utredaren bedömer att bristerna är systematiska är värt att notera särskilt. När jag skrev min starkt biståndskritiska bok ”Sveriges afrikanska krig” 2008 poängterade jag också det. När stora brister i biståndshanteringen upptäcks så beror det sällan på olycksfall i arbetet. I de flesta fall är det fråga om fel som beror på – just det – att systemet är fel.
Svenska Dagbladet citerar rapporten om UD: ”I, som utvärderaren bedömer det, syfte att betala ut så mycket medel som möjligt av anslagsposten under innevarande år frågar handläggaren om sökanden har ytterligare insatser att föreslå. FN och Världsbanken är några av de organisationer som mottar miljarder från det svenska biståndet varje år. Vad pengarna som sedan betalas ut konkret ska åstadkomma står ofta inte att finna någonstans i akterna.”
I min bok berättade jag hur revisorer år 2003 anmärkte på Sidas sätt att förhålla sig till korruption i mottagarländer. Det rapporterades av Sveriges Radios Ekot. Rubriken löd: ”Sida ger bistånd trots kännedom om svindlerier”.
”Internrevisorerna på Sida låter förstå att en viktig anledning till att Sida inte tar tillräckligt allvarligt på mutor och svindlerier med biståndspengar är helt enkelt att då måste man stoppa eller begränsa flera av sina stora projekt i u-länderna. Gör man det når man inte det officiella målet för Sveriges biståndspolitik – att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas till bistånd. I Sida-rapporten sägs det rakt ut att vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt”.
Notera formuleringen: ”Vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt.”
Det gällde 2003. Nu, tio år senare är situationen densamma. Pengarna skall ut, även om det är oklart vart pengarna går.
Principen för denna hantering av skattebetalares pengar kallas för ”utbetalningsmål”. Det styr fortfarande en stor del av Sidas och UD:s arbete. Smaka på ordet. Utbetalningsmål.
Det handlar inte om effektivitetsmål eller resultatmål. Det handlar om utbetalningsmål.
Totalt handlar det om svenskt bistånd till ett värde av drygt etthundra miljoner kronor.
Om dagen.
Hillevi Engström ryter till
Gunilla Carlsson avgår som biståndsminister. Smart av henne, ett år före valet då hon troligen skulle ha förlorat jobbet ändå.
Jag har alltid hävdat att biståndsbranschen mest är till för sin egen skull och Gunilla bär syn för sägen. Enligt DN blir hon ”lyxpensionär” och kan tillbringa resten av livet på Rivieran smuttande på paraplydrinkar om hon vill. Allt tack vare det system som påstås vara avsett för att bistå världens fattiga.
Nu ersätts hon av Hillevi Engström som sedvanligt klämkäckt uttalar de förväntade klyschorna.
”Det nya jobbet känns som en spännande och rolig utmaning”, enligt DN.
Jag ser fram emot att få tjuvlyssna på Hillevis första telefonsamtal. När hon ringer upp president Honest Aidman i det stora landet Afrika.
”Hallå mister president, jag är Sveriges nya biståndsminister och jag har en del reformer jag vill meddela er.”
”Så trevligt! Eftersom er bruttonationalinkomst har ökat så blir det förstås mer pengar till oss också, he he he.”
”Tyvärr, tvärtom. Jag kommer bara att sitta på det här jobbet ett år och nu tänker jag göra en insats för de svenska skattebetalarna. Somliga kommer att tycka att det här är politisk harakiri men det skiter jag i. Nu får det bära eller brista. Jag tänker stoppa allt bistånd utom ren katastrofhjälp. Allt. Förstår du? Jag ringer nu för att varsla om det här. Om ett halvår stänger jag av biståndskranen. Den har stått och skvalat i över femtio år nu och kostar svenska skattebetalare drygt 100 miljoner kronor om dagen. Det är en skandal som jag tänker sätta stopp för.”
”Men fru Engstrom, ni kan inte mena allvar! Tänk på alla fattiga i mitt land, alla bebisar som inte får någon mjölk, alla barn som inte får gå i skolan…”
”Det skulle du ha tänkt på själv, Honest, innan du delade ut nya Mercedesbilar till alla dina ministrar, vice ministrar och vice vice ministrar. Var det verkligen nödvändigt att köpa ett nytt Gulfstreamflygplan för att du ska kunna flyga till biståndskonferenser världen över? Måste alla ministrarnas fruar få flyga business class till Paris och shoppa varje år? Hur kommer det sig att jordbrukssektorn i ditt land fortfarande befinner sig på stenåldersnivå trots allt bistånd för jordbruksutveckling som ni har tagit emot i flera decennier?”
”Men fru Engstrom, ni vet, vi har en upprorisk gerilla i landet som vill störta regeringen, att bekämpa den kostar pengar.”
”Ja tack så mycket, hur skulle det vara om du slutade rigga vartenda presidentval och lät bli att skriva om grundlagen för att kunna sitta på din stol på livstid. Du har dig själv att skylla, Honest. Svenska skattebetalare kan inte fortsätta sponsra det här. Vi har egna problem att ta hand om. Svenska lärare och sjuksköterskor får skitlöner, svenska barn med särskilda behov mister den hjälp de har rätt till, pensionärer får samla returburkar. Varje dag läser jag i tidningen om neddragningar och läckor i det svenska välfärdssystemet. Nu har jag en chans att påverka det här. Den chansen tänker jag inte missa. Jag tänker stoppa den läcka jag har kontroll över. Det handlar om hundra miljoner om dagen.”
”Hundra miljoner (fnys) det är väl ingenting. Det borde ni ha råd med. Det är ju mindre än vad mitt presidentpalats kostade.”
Anna Lindh, Sudan och folkrätten
I dag talar alla om Anna Lindh som mördades för tio år sedan. Medierna bågnar av hyllningsartiklar. Hon beskrivs som världens bästa utrikesminister som skulle ha blivit världens bästa partiordförande. Kanske världens bästa statsminister.
Måhända är jag miljöskadad av mitt jobb som journalist. Cynisk, luttrad. Men jag kan inte hjälpa att jag något blasfemiskt anar att det handlar om att sminka liket.
”Den utrikespolitiska förnyelse som hon kom att representera var den förändrade synen på folkrätten och de mänskliga rättigheterna inom vänstern”, skriver Katrine Kielos i dagens DN.
Jag vet inte hur mycket förnyelse hon stod för. Det lilla jag hade med henne att göra gav mig inte anledning att hysa några illusioner.
Under mitt arbete med boken Sveriges afrikanska krig (Timbro förlag 2008) försökte jag ta reda på i vilken mån hjälporganisationen Norska Folkhjälpen hade smugglat vapen till gerillan SPLA under inbördeskriget i Sudan, delvis med finansiering av svenska Sida. Norska UD försäkrade att ingen smuggling hade förekommit. Så här skrev jag:
”Alla som hade lite inblick i hur det sudanesiska inbördeskriget gestaltade sig visste att det var helt omöjligt att bilda sig en klar uppfattning om vem som smugglade vapen och vem som inte gjorde det. Det vi vet är att Norska Folkhjälpen öppet tog ställning för och solidariserade sig med SPLA-s militära målsättning. Vi vet också att Norska Folkhjälpen anklagades för vapensmuggling gång på gång, av den ena efter den andra. Av sudaneser, av biståndsarbetare och av journalister. Norska UD-s försäkran luktade mörkläggning lång väg.
Jag försökte forska i hur Sida hanterade sin relation med Norska Folkhjälpen, men utan framgång. Jag ville ta reda på vilka kontakter som hade förekommit mellan svenska och norska UD i frågan. Det var dåvarande statssekreterare Mats Karlsson som var ansvarig för den här delen av Afrika och jag hittade en notering i UD-s diarium om att han hade träffat Norges ambassadör den 2 oktober 1998 och pratat om Sudan. Med största sannolikhet rörde samtalet Norska Folkhjälpen och kritiken mot dess verksamhet, eftersom detta hade blivit en nyhet även i Sverige. Jag begärde ut handlingarna om Mats Karlssons möte med den norske ambassadören, min förfrågan valsade fram och tillbaka en tid. Till slut fick jag ett brev från svenska UD. ”Regeringen avslår Er begäran”, stod det överst. ”Den av Er efterfrågade handlingen innehåller uppgifter som angår Sveriges förbindelser med annan stat. Det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser om uppgifterna röjs. Dessa uppgifter omfattas därför av sekretess enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.” Undertecknat Anna Lindh, utrikesminister.
Förnyelse i synen på folkrätt och mänskliga rättigheter? Tja, fråga dem vars anhöriga dog av vapen som kanske hade hamnat i händerna på rebellsoldater med benäget bistånd av Sverige.
Sveriges afrikanska krig finns att köpa HÄR.
Så skall vi glömma biståndet till Zimbabwe
Mina två texter om Zimbabwe, den här och den föregående, ”Vem hjälpte Robert Mugabe till makten?”, har nu – middagstid onsdag 31 juli – lästs av närmare 1000 personer. Ganska hyggligt för att vara texter om bistånd. Detta ämne som annars mest framkallar gäspningar. Trots att biståndet kostar oss skattebetalare drygt 100 miljoner kronor om dagen.
En liten twitterstorm har också brutit ut. Några kända företrädare för biståndsbranschen frågar förtrytsamt varför jag skriver om det som hände för 30 år sedan.
Jo, se, det är för att vi inte skall glömma. Biståndsbranschen själv gör nämligen sitt bästa för att radera ut minnet av hur Sverige deltog i skapandet av det politiska monstret Robert Mugabe.
Zimbabwe får väl anses vara ett av de största enskilda misslyckandena för världens biståndsgivare. När det nu är dags att göra bokslut över Sveriges roll i byggandet av självständiga afrikanska stater så är det intressant att se hur Zimbabwe behandlas i de nyskrivna historieböckerna. 2007 kom boken ”Uppdrag solidaritet” ut. Den ingår i serien Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra Afrika. Författare är Birgitta Silén, biståndschef på Palmecentret i Stockholm. Sida har finansierat utgivningen.
Det är en tankeväckande bok. Den handlar om det svenska engagemanget i kampen mot apartheid i Sydafrika, och i det sammanhanget var ju stödet till de så kallade frontstaterna – de länder som gränsade till Sydafrika – en mycket stor och viktig del. Angola behandlas vederbörligen i boken, det finns 20 referenser till det landet i registret. Botswana har sex träffar i index, Moçambique 26, Namibia 41 och Zambia elva.
Men Zimbabwe, då? Den viktigaste frontstaten av alla? Den finns inte med i index. I Birgitta Siléns bok om Sveriges kamp och solidaritet i södra Afrika är Robert Mugabe bortretuscherad, som en oönskad politruk på ett gammalt sovjetiskt förstamajfotografi från Röda torget. Han finns inte. Zimbabwe nämns helt kort i boken under rubriken ”Solidaritet efter 1994 – Skåne och Zimbabwe”. Det är allt. Den som i framtiden bläddrar i denna bok skriven av Palmecentrets biståndschef kommer inte att ha en aning om att Zimbabwe och Robert Mugabe över huvud taget fanns med i bilden då det begav sig.
Därför skriver jag i dag om Zimbabwe på det sätt jag gör.