Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

apartheid

Om murar och öppenhet

Det finns en passage i Ayaan Hirsi Alis fantastiska bok Infidel där hon skildrar sitt möte med Europa. Hon hade hamnat i en liten stad i Nederländerna efter en hård och prövande flykt från Somalia. Hon berättar i boken hur hon vandrar nedför gatan i ett villakvarter och tittar på de prydliga husen som ligger på rad. Välskötta med snygga trädgårdar. Låga staket som man bara kan kliva över med ett steg.

Hon stannar till och reflekterar. Hon minns sin egen hemmiljö i Somalia. Hon jämför, och det uppenbaras för henne att holländarna kan något som hon inte kan. De har ordnat sin tillvaro på ett bättre sätt än somalierna. Hon inser att den nederländska kulturen är överlägsen den somaliska. Här, känner Ayaan, har hon något att lära. Och, som man säger, the rest is history.

Jag vet inte hur många av de asylsökande som nu kommer till Sverige som gör samma iakttagelse som Ayaan Hirsi Ali. Det de har att jämföra med är hemmiljöer i Irak, Syrien och Afghanistan. Jag vet hur det ser ut i dessa länder. Jag har varit där, rest omkring, tittat och funderat.

Den mest uppenbara skillnaden mellan villakvarter i dessa länder och Sverige, är att vi generellt saknar murar kring våra hus. I de länder jag nämner är det standard med en hög mur som oftast kröns av krossade flaskor fastmurade i det översta murlagret. De som har råd har också en beväpnad vakt.

Att vi svenskar inte tycker att murar behövs trots att inbrott förekommer beror väl på att vi gillar det öppna samhället. Jag, åtminstone, tycker att det vore skämmigt att bygga en mur kring mitt hus. Jag skulle inte vilja bo så. Folk har ibland frågat mig varför jag aldrig har bott i något afrikanskt land, utan endast vistats på kontinenten som besökare. Ett tungt skäl är att jag inte skulle trivas bakom murar. Och i Afrika är det bara fattiglappar och galningar som inte har mur kring huset.

Jag var i Sydafrika nyligen. Där har folk murar kring sina villor. Men jag fick veta att det är ett ganska nytt fenomen. Förr i tiden, innan apartheid föll, var murar ganska ovanliga. Nu vågar ingen bo i villa utan mur och vakter.

Sverige går en spännande framtid till mötes. Jag gissar att vi snart har murar kring våra villor även här. Och när den dagen randas, kommer de flesta att tycka att det är helt normalt.

Regnbågar och mångfald

Åter i Sverige efter drygt två veckor i Sydafrika. Regnbågsnationen, som Nelson Mandela kallade landet. Han syftade på den etniska mångfalden som enligt gammal apartheidterminologi utgörs av vita, svarta, färgade och indier.

Mitt tydligaste intryck är att Sydafrika fortfarande är ett extremt segregerat land. De olika ”raserna” (vetenskapligt felaktigt ord) lever åtskilda. Inkomstklyftorna är avgrundsdjupa. Misstron mellan ”raserna” är monumental. Besvikelsen över ANC:s svek mot landets fattiga bubblar som en revolutionär häxkittel som kan koka över när som helst.

Nelson Mandelas romantiska benämning Regnbågsnationen var ett sätt att göra en dygd av nödvändigheten. De olika folkgrupperna med olika kultur och skiftande ekonomiska förutsättningar fanns där efter apartheids fall, och det måste landets nya ledning bara snällt förhålla sig till. Det gick inte att tänka bort någon grupp. Det gick inte att säga: ”allright, här har vi ett jätteproblem. Sannolikt kommer det att ta evigheter innan svarta, vita, färgade och indier lär sig att samexistera och dra nytta av sina respektive olikheter. Vi får bara bita ihop och härda ut så länge.”

Istället gick Mandela ut med sin politiskt korrekta slogan som ville säga att mångfalden i landet var berikande. Vilket alla i dag kan se inte stämmer.

Tillit mellan folkgrupperna saknas. Misstron regerar.

Låter det bekant? Jag har tidigare här på min blogg skrivit om den mångkulturella utopin. Klicka HÄR.  Hur ledande debattörer i Sverige hävdar att mångkultur, det vill säga etnisk och religiös mångfald, har ett värde i sig. Att mångkultur innebär att Sverige växer kvalitativt. Blir bättre, tryggare, rikare och mer konkurrenskraftigt gentemot omvärlden.

Sorry, det finns inga belägg för det. Varken här eller i Sydafrika. Här, precis som där, handlar det om att göra en dygd av nödvändigheten. Vi lever i en föränderlig värld där människor flyttar från land till land. Vi har i Sverige ett stort inflöde av mörkhyade människor, av muslimer och yazidier, syrianer och zoroastrer och många andra.

Istället för att säga: ”allright, det här kräver god samhällsplanering och en vaken insikt om att detta kan komma att bli tämligen problematiskt”, så väljer våra politiska företrädare en annan väg.

Låtsas som att det inte finns några problem i relationen mellan folk med olika kultur, hudfärg och religion. Lansera parollen att mångfald är bra. Den som vill invända stämplar vi bara som rasist, så är den saken ur världen.

Om det funkade för Nelson så kan det nog funka för Steffe också.

Två tankar på samma gång

Två veckor på ön Lamu i Kenya har gett mig ökad inblick i detta fascinerande lokalsamhälle som jag besökt flera gånger tidigare. Det är en sällsamt vacker plats fylld av historia och levande kultur. Befolkad av underbara människor som välkomnar mig som besökare på ett sätt jag sällan upplevt någon annanstans på jorden.

Jag vaknade av det första böneutropet klockan fem varje morgon. Islam håller folk i Herrans tukt och förmaning. Men trots det – eller kanske tack vare det – råder där en artighet och vänlighet som är oerhört förförisk och charmig.

Jag bekänner reservationslöst att jag älskar Lamu och dess invånare.

Hur kan det då komma sig att platsen ger mig obehagliga associationer till Sydafrika? I det landet rådde fram till ganska nyligen ett djävulskt system som kallades apartheid. Det gick ut på att med lagar och regler separera människor. Hålla dem åtskilda och se till att en liten grupp hade alla privilegier medan en stor grupp klassades som mindervärdiga.

Apartheid krossades därför att en upprörd omvärld vägrade acceptera detta inhumana system. Sverige gick i bräschen och satsade miljarder på att stötta det svarta motståndet i landet.

I Sydafrika handlade det om att separera människor utifrån deras hudfärg.

På Lamu handlar det om att separera människor utifrån deras könstillhörighet. Inte därför att männen är elaka, för det är de inte. Utan därför att traditionen bjuder att det ska vara så. Kvinnorna osynliggörs, döljs under svarta tygsjok, tystas ned, motas undan och förhindras att kommunicera med andra än dem som deras män tillåter dem att ha kontakt med. Jag finner inget bättre ord att beskriva detta än apartheid.

Men systemet är så gammalt och vedertaget att få utomstående tycks se det. Än mindre reflektera över det. Jag förstår inte hur det är möjligt. Hur kan en upplyst och bildad västerlänning undgå att se könsförtrycket i muslimska länder?

Den blinda fläcken i ögat är uppenbarligen så stor och dominerande att den förhindrar betraktaren att se verkligheten.

Som reselektyr hade jag med mig Eduardo Grutzkys och Lars Åbergs bok Heder och samvete – en bok om hederskultur i Sverige. Den utgjorde skakande läsning. Där jag satt på min takaltan på Lamu och blickade ut över havet och den vackra byn, insåg jag att det som är verkligt på Lamu även existerar i Sverige. I förfärande stor omfattning. Och problemet kommer inte att minska i den närmaste framtiden.

Hur länge ska vi vägra se detta? När passerar vi gränsen där det inte längre är möjligt att göra något åt saken?

Jag älskar Lamu men mina två veckor där gjorde mig djupt bekymrad.

Så skall vi glömma biståndet till Zimbabwe

Mina två texter om Zimbabwe, den här och den föregående, ”Vem hjälpte Robert Mugabe till makten?”, har nu – middagstid onsdag 31 juli – lästs av närmare 1000 personer. Ganska hyggligt för att vara texter om bistånd. Detta ämne som annars mest framkallar gäspningar. Trots att biståndet kostar oss skattebetalare drygt 100 miljoner kronor om dagen.

En liten twitterstorm har också brutit ut. Några kända företrädare för biståndsbranschen frågar förtrytsamt varför jag skriver om det som hände för 30 år sedan.

Jo, se, det är för att vi inte skall glömma. Biståndsbranschen själv gör nämligen sitt bästa för att radera ut minnet av hur Sverige deltog i skapandet av det politiska monstret Robert Mugabe.

Zimbabwe får väl anses vara ett av de största enskilda misslyckandena för världens biståndsgivare. När det nu är dags att göra bokslut över Sveriges roll i byggandet av självständiga afrikanska stater så är det intressant att se hur Zimbabwe behandlas i de nyskrivna historieböckerna. 2007 kom boken ”Uppdrag solidaritet” ut. Den ingår i serien Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra Afrika. Författare är Birgitta Silén, biståndschef på Palmecentret i Stockholm. Sida har finansierat utgivningen.

Det är en tankeväckande bok. Den handlar om det svenska engagemanget i kampen mot apartheid i Sydafrika, och i det sammanhanget var ju stödet till de så kallade frontstaterna – de länder som gränsade till Sydafrika – en mycket stor och viktig del. Angola behandlas vederbörligen i boken, det finns 20 referenser till det landet i registret. Botswana har sex träffar i index, Moçambique 26, Namibia 41 och Zambia elva.

Men Zimbabwe, då? Den viktigaste frontstaten av alla? Den finns inte med i index. I Birgitta Siléns bok om Sveriges kamp och solidaritet i södra Afrika är Robert Mugabe bortretuscherad, som en oönskad politruk på ett gammalt sovjetiskt förstamajfotografi från Röda torget. Han finns inte. Zimbabwe nämns helt kort i boken under rubriken ”Solidaritet efter 1994 – Skåne och Zimbabwe”. Det är allt. Den som i framtiden bläddrar i denna bok skriven av Palmecentrets biståndschef kommer inte att ha en aning om att Zimbabwe och Robert Mugabe över huvud taget fanns med i bilden då det begav sig.

Därför skriver jag i dag om Zimbabwe på det sätt jag gör.