- Gaza mass graves, Burkina Faso executions, and soaring global hunger: The Cheat Sheet
- EXCLUSIVE: Inside Egypt's secret scheme to detain and deport thousands of Sudanese refugees
- ‘If we survive’: Palestinians in Rafah on fears of an imminent Israeli invasion
- US military aid to be sent to Ukraine right away
- The UN envoy, the controversial aid plan, and Myanmar’s fast-changing war
Kanonmaten förbereds i Sydsudan
Nu närmar sig öppet krig i Sydsudan. Konflikten börjar alltmer likna ett drama av Shakespeare. Kungen sitter isolerad i sitt palats omgiven av svekfulla rådgivare, samtidigt som hans ärkefiende och tidigare förtrogne smider ränker och förbereder en kupp, trots att han tvingas gömma sig. Landets högste militär har egna maktambitioner och planerar att döda både kungen och dennes ärkefiende. Runt riket tornar hotfulla arméer upp sig. Är kungens dagar räknade?
I Shakespeares dramer brukar det sluta med att alla dör. Bli inte förvånad om detsamma inträffar i Sydsudan.
President Salva Kiir har nu avskedat sin vicepresident Riek Machar och istället utnämnt sin gamle bundsförvant Taban Deng till vice. Detta har väckt protester i FN eftersom handlingen anses strida mot det fredsavtal som slöts i augusti förra året.
Jag träffade Taban Deng för 15 år sedan. Då var han en underordnad andraplansfigur inom SPLA. Efter krigsslutet 2005 blev han guvernör i Unity State där den mesta oljan finns. Där började hans klättring mot toppen. Men att låta sig utnämnas till vicepresident i Sydsudan är nästan en självmordshandling. Vi får se hur länge han överlever.
Striderna i landet har nu pågått i flera veckor och allt tyder på att de kommer att eskalera. Värst drabbas civila, som vanligt. De FN-soldater som finns på plats har inte mycket säkerhet att erbjuda. Efter det våldsamma skjutandet i huvudstaden Juba nyligen försökte tusentals människor ta sig in i FN:s läger och söka skydd där. De flesta misslyckades och enligt medieuppgifter blev ett dussintal kvinnor våldtagna av SPLA-soldater, i ett fall medan FN-soldater tittade på utan att ingripa. Minst två kvinnor uppges ha dött av de skador de fick. Läs mer om detta HÄR.
Det var i samband med dessa händelser som en grupp svenska poliser stationerade i Sydsudan sjappade med svansen mellan benen och lämnade landet fortare än kvickt, vilket fick FN att fördöma Sverige. Denna nya medlem i säkerhetsrådet är nu inte välkommen tillbaka med personal i Sydsudan, enligt FN:s talesman. Läs mer om detta HÄR.
President Salva Kiir har ett mycket svagt stöd och svårt att fatta för landet avgörande beslut. En oförmåga som förvärras av hans alkoholberoende. Hans rival, nu avskedade Riek Machar framstår som den klart starkaste av de två. Men hans maktbas utgörs av nuerfolket som numerärt är mindre än Kiirs stam dinka, och inte heller har stöd av tillräckligt många andra stammar i landet.
Jokern i leken är överbefälhavaren Paul Malong. Han utfärdade 25 juli en order att hans styrkor skulle immediately attack and carry out aerial bombardment against the hideout of Dr. Riek Machar. Vidare skulle hans styrkor gripa Riek and bring him dead or alive. Malong gav sina trupper order att positionera sig vid gränsen till Kongo DRC dit Riek Machar förväntades fly. Se faksimil på brevet HÄR.
Det finns skäl att tror att Malong aspirerar på presidentposten. Först måste han röja Riek Machar ur vägen. Därefter väntar sannolikt en uppgörelse med Salva Kiir. Men denne har fortfarande stöd från Ugandas president Museveni och sannolikt även av Kenyas Uhuru Kenyatta. Båda dessa vilar dock på hanen, ovilliga att stötta en president som så uppenbart tycks befinna sig på fallrepet.
Fortsättning följer i Shakespearedramat.
Lundinspåret kallnar i Sydsudan
Jag träffade häromdagen en man från Sydsudan som lever som kvotflykting i Sverige. Han är en av få överlevande efter en massaker på en polisstation i Juba, Sydsudan, 2013. Omkring 200 män sköts ihjäl instängda i ett rum. Inte sedan Rwanda 1994 har jag tagit del av en sådan fruktansvärd berättelse.
Jag kan inte undgå att koppla samman det som nu sker i Sydsudan med den förundersökning gällande misstänkt medhjälp till folkrättsbrott som svenske åklagaren Magnus Elving arbetar med. Den utredning som alltså handlar om huruvida styrelsen för Lundin Oil ska kunna åtalas.
För att kunna värdera vilka möjligheter Elving har att på ett rättssäkert sätt bedriva sitt arbete måste man förstå vilken typ av samhälle Sydsudan är. Och jag är inte helt övertygad om att han och hans medarbetare gör det. Där gäller helt andra regler och normer än här.
En av mina källor berättar att Elvings kollega, chefsåklagare Krister Petersson besökte Sydsudan för ett par år sedan och genomförde förhör. En av dem han träffade var Tito Biel som var högt uppsatt befälhavare i milisgruppen South Sudan Defence Forces, SSDF, under det andra inbördeskriget mellan 1983 och 2005. Det som alltså slutade med en uppgörelse som banade väg för bildandet av den självständiga staten Sydsudan. Han var verksam i det område där Lundin borrade efter olja. Han var en av storskurkarna och visste det mesta om vad som hände i regionen.
Krister Petersson hade tur som fick tag på Tito Biel. Det var i grevens tid för i slutet av förra året dödades denne i en helikopterattack. Han kan sålunda inte medverka i en eventuell rättegång.
En annan centralfigur som dog för inte länge sedan var Paulino Matip. Där gick åklagaren miste om ett nyckelvittne av rang.
Petersson träffade dock den allra största storskurken Riek Machar, som tidvis samarbetade med Lundin kring millennieskiftet. Enligt min uppgiftslämnare fick åklagaren inte ut så mycket av det mötet. Riek Machar bad honom komma tillbaka senare. Come back later som det brukar heta när folk i Afrika inte vill prata med en. Såvitt jag förstår har det ännu inte hänt på grund av det dåliga säkerhetsläget i Sydsudan. Jag skulle inte heller tro att Riek Machar är så intresserad av att prata med den svenske åklagaren. Han har alldeles för många bokstavliga lik i garderoben.
En annan intressant person som Petersson intervjuade var John Dor, tidigare guvernör i staden Bentiu. Jag träffade honom år 2001 och fick intrycket att han var något så ovanligt som en hederlig regeringstjänsteman. Han stod Lundin nära men var ändå öppenhjärtig med detaljer i det då pågående kriget, detaljer vars offentliggörande inte gynnade det svenska bolaget.
Därutöver träffade Krister Petersson ett antal vanliga civila som påstod sig vara offer för krigshandlingar. Vittnen som kan vara relevanta i Elvings utredning. Det är intressant eftersom jag har hört från en annan av mina källor att det sprids ett rykte i Sydsudan om att man kan få pengar om man pratar med en svensk åklagare om händelserna i Western Upper Nile under kriget. Sannolikt en missuppfattning av det faktum att civila som drabbats eventuellt kan få skadestånd i händelse av fällande domar.
Jag tror det är upplagt för en riktigt rafflande final på Magnus Elvings förundersökning. Jag följer den med stor spänning.
Den som vill fördjupa sig i detta skall läsa min bok Oljans pris från 2014 där jag utförligt redovisar alla turerna i den här högintressanta historien. Boken finns på Adlibris och Bokus. Läs också om den HÄR.
Hur ska det gå för Lundin och Bildt?
Åklagare Magnus Elving ringde i går. Han har under fem års tid bedrivit en förundersökning gällande påstådda brott mot den internationella humanitära rätten i Sudan under åren 1997 till 2003.
Konkret handlar hans utredning om huruvida det svenska oljebolaget Lundin Oil agerade olagligt i södra Sudan – nuvarande Sydsudan – under den aktuella perioden. Det finns tre konkreta frågeställningar.
1 – Går det att bevisa att de påstådda brotten av militär och regeringsanknuten milis mot civilbefolkningen i Block 5A har ägt rum under den aktuella tiden?
2 – Var i så fall personer med svensk anknytning medvetna om dessa brott?
3 – Har dessa personer på något sätt främjat brott genom ”råd eller dåd” – det vill säga, har de genom faktiska åtgärder, beslut, psykisk påverkan eller på annat sätt styrkt förövarna i deras beslut att begå brottsliga handlingar?
Elving hade en del saker han ville fråga mig om. År 2000 var jag på plats i Lundins prospekteringsområde tillsammans med dåvarande vd Ian Lundin. Jag filmade och mitt material visades som ett Dokument Utifrån på SVT. Året därpå gjorde jag ett nytt besök där och det blev ett reportage i SVT:s Agenda. Se det HÄR.
Jag har själv blivit förhörd av Magnus Elving i den här frågan. Nu ser jag i tidningsuppgifter från i somras att även Ian och Lukas Lundin skall förhöras, och dessutom Carl Bildt som satt i Lundins styrelse från 2000.
När jag talade med Magnus Elving i går frågade jag hur det gick med hans utredning. Han var som vanligt förtegen men sade ändå att någon typ av besked sannolikt kommer under nästa år.
Det måste vara en åklagares mardröm att försöka genomföra förhör med folk, givet det läge som råder i Sydsudan, sade jag.
Inte alls, svarade Elving. Han tyckte det var intressant och lärorikt, och att få tag på vittnen var inte så svårt som man kanske kan tro.
Jag önskar honom lycka till. Jag tycker det vore en seger för det svenska rättssamhället om vi kunde få ett avgörande i den här frågan. Helt oavsett utslaget.
Såvitt jag vet är jag fortfarande den enskilde svensk som har den bredaste kunskapen när det gäller inbördeskriget och oljans roll i detsamma i Sudan.
2014 gav jag ut min reportagebok Oljans pris där jag utförligt redovisar de fantastiska turerna kring kriget, oljan och Lundin Oil. Den som läser den kan med någorlunda precision gissa sig till svaren på de tre frågorna ovan.
Köp Oljans pris på Adlibris HÄR eller Bokus HÄR. Den finns även som e-bok.
Sydsudan på katastrofens rand
Jag fick ett nödrop från Sydsudan. En god vän som bor där och bedriver affärsverksamhet berättar att situationen i landet blir allt mer desperat för var dag som går.
Det ser inte bra ut. Salva Kiir (presidenten, min anm.) och gänget kör nu bara på allt de kan och tömmer banker och bolag dygnet runt. Listan är lång och kursen på det sydsudanesiska pundet mot dollar är från riksbanken 3.08 men det finns inga att få. På svarta marknaden är det nu 15,4 pund på en dollar och de vägrar att ändra kursen. Torrvaror och mat har gått upp runt 84 % på 7 veckor. Bara början tror jag. Just nu är det många generaler som skapar sin egen milis och plundrar, dödar och våldtar civila. Det finns nu runt sex nya grupper som från början har fått allt materiel från regeringen. Det hölls ett möte för elva dagar sedan där länder från EU tryckte på att de måste utreda dessa brott, speciellt alla våldtäkter inom regeringstrupperna. Svaret var rakt från utrikesministern: det gick inte att utreda detta eftersom det inte har inträffat och att det inte låg i deras natur att göra sådant. På den nivån är vi nu. Sanningen är att om de skulle börja utreda alla brott begångna av regeringssoldater så skulle ännu fler generaler hoppa av och starta eget, tror jag.
Allt han skriver känner jag igen. Den våldsamma inflationen och skillnaden mellan officiell kurs och svartabörskursen är en tydlig signal om att ekonomin har spårat ur helt. Så var det i Uganda när jag var där i början av 1980-talet och det slutade med en väpnad kupp som förde Yoweri Museveni till makten. Som tidigare hoppat av regeringen och startat eget.
Uppgiften om att vapnen som de terroriserande miliserna använder mot civila kommer från regeringsarmén får mig att minnas min intervju med Michael Elmqvist som samordnade biståndet, bland annat det svenska, till Sydsudan. Jag träffade honom för fem år sedan och påpekade att biståndspengar gick till inköp av vapen. Elmqvist avfärdade det problemet.
– Regeringens första prioritering efter ett långt inbördeskrig är förstås säkerhet, sade han. Fyrtio procent av budgeten går till säkerhet (läs: upprustning, min anm.) och vi kan inte klandra regeringen för att den vill upprätthålla ett trovärdigt försvar.
– Men om det innebär att biståndet finansierar det militära, är inte det ett problem?
– Så är det i de flesta länder, svarade Elmqvist leende.
Det är makthavarna i Sydsudan som är skyldiga till den katastrofala situation som råder. Men biståndsgivarna, bland andra Sverige, har en väsentlig skuld i civilbefolkningens lidande.
Om detta fenomen, hur bistånd underblåser och finansierar krig, har jag skrivit en bok. ”Sveriges afrikanska krig” heter den. Finns att köpa på webbokhandlarna. Exempelvis HÄR.
Våldet sprider sig i Sydsudan
Nu har kriget i Sydsudan spridit sig västerut. Landets näst största stad Wau, där det dittills varit väldigt lugnt, skakades 27 april av vild skottlossning. Det som händer där är en direkt följd av det kollapsade förtroendet mellan Sydsudans två största stammar, dinka och nuer.
Wau ligger i en del av landet som domineras befolkningsmässigt av dinka. Men många soldater i regionen är nuer, eftersom ambitionen har varit att armén ska vara blandad etniskt.
När president Salva Kiir helt nyligen avskedade Sydsudans arméchef som var nuer spred sig rädslan bland nuerofficerare och meniga nuersoldater. Den 27 april deserterade en mängd sådana i trakterna av Wau. Fyra generaler försvann tillsammans med en stor styrka som dock var dåligt beväpnad. De ville fly Wau men mötte motstånd från andra soldater.
Skottlossning följde. De deserterande soldaternas familjer försökte komma undan, hur många som dödades eller sårades i striderna vet vi ännu inte. Många försökte ta sin tillflykt till FN:s läger i området men hindrades av lojala regeringssoldater.
Rädslan bland nuerna handlar inte bara om en befarad utrensning inom armén. Den är också starkt kopplad till situationen i oljestaden Bentiu, där nuerrebeller nyligen mördade flera hundra civila från andra folkgrupper, i synnerhet dinka. Liknande massakrer har tidigare inträffat i Bor och Malakal.
Hämnd och hämnd för hämnden i kombination med rädsla är konstanta inslag i den sydsudanesiska tragedin.
Sydsudan bryts sönder. Steg för steg, dag för dag. Det historiska ekot från Rwanda 1994 hörs allt tydligare.
Vem bryr sig om mördandet i Sydsudan?
Striderna i Sydsudan intensifieras. Rebellerna under ledning av Riek Machar har intagit staden Bentiu som är huvudort i det viktigaste oljedistriktet.
Under påskhelgen mördades hundratals civila i ett blodbad som leder tankarna till Rwanda för 20 år sedan.
Människor i Bentiu sköts och slogs ihjäl i kyrkor, moskéer och sjukhus. Rebellerna tog över en lokal radiostation och sände hatfyllda budskap riktade mot ”de andra”, de som inte tillhör Riek Machars stam.
Inga dödssiffror för kriget som inleddes den 15 december förra året har publicerats. Det är mycket märkligt. Mina kontakter i Sydsudan uppger dock att det rör sig om flera tiotal tusen, kanske upp emot etthundratusen totalt.
Bentiu, skådeplats för påskens massakrer, är granne med Rubkona där Lundin Oil hade sitt högkvarter kring millennieskiftet. I min nyligen utgivna bok Oljans pris skriver jag tämligen detaljerat om situationen där. Se bokens hemsida och läs ett smakprov HÄR.
I Sverige har våldet i Sydsudan reducerats till notisnivå. De stora nyhetsredaktionerna gäspar förstrött. De tycker antagligen att det blir alldeles för komplicerat att försöka reda ut vilka som är good guys och vilka som är bad guys. Lika bra att låta saken bero då. Ungefär samma inställning som inledningsvis rådde gällande folkmordet i Rwanda. Krigen i Kongo som inleddes i slutet av 1990-talet och släckte sammanlagt cirka 5,5 miljoner människoliv lyckades aldrig kvala in som stor nyhet i Sverige.
Samtidigt jobbar åklagare Magnus Elving vidare med sin förundersökning gällande Lundin Oils eventuella medverkan till folkrättsbrott i södra Sudan kring millennieskiftet. I juni har han hållit på i fyra år. Elving tycks fortfarande vara förvissad om att det var den vite mannens agerande som orsakade lidandet där.
Ibland hör jag folk säga att Afrika är svårt att förstå. Det är inte så konstigt när ämnet behandlas som det görs.
Mer om propagandakriget i Sydsudan
De pågående striderna i Sydsudan berättar en del om propagandan som spreds vid millennieskiftet gällande det inbördeskrig som då pågick i Sudan.
Det var då organisationen Christian Aid publicerade sin rapport The Scorched Earth. Den brända jorden. Enligt rapporten pågick det som närmast kunde liknas vid ett folkmord i södra Sudan. Khartoums regeringsarmé tillsammans med lojala milisgrupper ägnade sig åt att förfölja och döda civila som bodde i det vidsträckta område där oljeprospektering pågick.
Svenska Lundin Oil pekades ut som en av de värsta bovarna beroende på att bolaget hade låtit bygga en väg mellan städerna Bentiu och Leer. Fyrtioåtta byar sades ha bränts ned för att ge plats åt vägbygget. 160 000 människor hade dödats eller drivits på flykt. Påstods det.
Dessa siffror förbryllade mig. När jag besökte platsen 2001 konstaterade jag att tusentals människor hade flytt till Bentiu och grannstaden Rubkona, där regeringsarmén, Lundin Oil och den största milisgruppen hade sina högkvarter.
All min erfarenhet av krig sade mig att civila flyr bort från det som hotar dem. De flyr inte till sina mördare. Det var något i Christian Aids version av kriget som inte stämde.
Gerillan SPLA nämndes knappt i sammanhanget. All skuld lades på oljebolagen, i synnerhet Lundin Oil.
För cirka en månad sedan meddelade Läkare utan gränser, MSF, att de evakuerade sin klinik i Bentiu och förde patienter och personal i säkerhet till staden Leer. MSF:s chef på plats uttryckte sin stora lättnad över att det fanns en bra väg som underlättade evakueringen. Det är den väg som Lundin lät bygga för 14 år sedan.
Härom dagen kom ett nödrop från MSF. All deras personal i Leer har tvingats fly ut i bushen tillsammans med samtliga patienter. Det är livsfarligt att stanna kvar. Häftiga strider pågår. Läs nyhetstelegrammet HÄR.
Den militära organisation som nu vållar död och förödelse i regionen är densamma som tidigare hölls om ryggen av Christian Aid och beskrevs som offer, krigets stora förlorare.
Läs min föregående bloggtext här nedan om den högerkristna desinformationskampanjen.
Om de nu pågående striderna i Sydsudan kan föra något gott med sig, så är det kanske att rätta till de felaktiga analyser som gjordes av inbördeskriget för ett decennium sedan.
USA:s kamp för Sydsudan förgäves
När Sydsudans president Salva Kiir framträder offentligt har han alltid en stor cowboyhatt på huvudet. Den har han fått av USA:s tidigare president George W Bush. Hatten symboliserar den nära relationen mellan dessa män. Varje gång Salva Kiir visar sig i den betyder det att han bedyrar Bush sin vänskap och respekt.
Få svenskar förstår den symboliken. Sydsudan har försvunnit från den svenska medieradarn. Våra stora tidningar bryr sig inte ens om att skicka dit sina korrespondenter.
Det är synd eftersom Sydsudan är en nation som spelar en mycket viktig roll i det stora politiska spelet om Afrika. Det har man förstått i USA där upprördheten över det som nu pågår i världens nyaste land är påtaglig.
Under det långa inbördeskriget i Sudan som pågick mellan 1983 och 2005 växte den amerikanska insikten om att en avgörande geopolitisk förändring stod för dörren. Om ett självständigt, kristet dominerat Sydsudan kunde skapas så skulle det landet kunna bli en trogen amerikansk allierad. Den muslimska expansionen söderut på kontinenten som dirigerades av Hassan Turabi, parhäst till Sudans president Omar Bashir, skulle kunna stoppas.
USA inledde ett mycket ambitiöst lobbyarbete för att tvinga fram en politisk lösning som innebar att Sudan skulle delas. Det var framför allt George W Bush som satte upp detta som sitt främsta politiska mål i Afrika. Politiska tungviktare som exempelvis John Prendergast satsade all sin tid på projektet.
President Bush hade ett nära samarbete med den kristna högern i USA. Ur det samarbetet föddes det omfattande lobbyarbete som bar frukt efter flera år. En av de drivande var Franklin Graham, son till evangelisten Billy Graham.
För att isolera regeringen i Khartoum spred högerlobbyn uppgiften att slaveriet i Sudan hade fått ett uppsving på grund av inbördeskriget. Högerkristna organisationer samlade pengar för att köpa loss ”slavar”. Det blev naturligtvis en mycket lukrativ verksamhet för ”slavhandlarna”. Miljoner dollar satsades på att översätta bibeln till lokala sydsudanesiska språk. Jag har själv inspekterat Franklin Grahams organisation Samaritans Purse och följt deras arbete med att flyga in biblar till gerillakontrollerade områden.
Alla som på något sätt understödde den förhatliga regeringen i Khartoum skulle motarbetas. Det gällde i synnerhet de oljebolag som var verksamma i Sudan. Kristna grupper i USA och Europa engagerade sig i arbetet. För att kunna nå målet – ett självständigt Sydsudan – måste de utländska affärsföretag i Sudan som stödde regeringen stoppas. Detta blev den amerikanska kristna högerns stora paradfråga.
Det är intressant att notera att denna genuint högerkristna strategi anammades utan att problematiseras eller ifrågasättas av exempelvis svenska debattörer på vänsterkanten. Franklin Grahams paroller köptes utan prut och upphöjdes till gospel truth.
I dag är förvirringen total i alla läger. De som tidigare beskrevs som martyrer lidande under Khartoums förtryck sliter nu strupen av varandra. Salva Kiir har tagit av sig cowboyhatten och dragit på sig en kamouflagefärgad keps istället.
Den bild av inbördeskriget i Sudan som målades upp av den amerikanska kristna högern tillsammans med diverse europeiska kristna organisationer visar sig nu i efterhand vara falsk. Maktförhållandena såg inte ut så som de beskrevs. Gerillan SPLA – som i dag får ta skulden för de strider som pågår och har dödat säkert 10 000 människor – var inte den folkliga befrielserörelse som många ville beskriva den som.
Den som vill veta mer om detta uppmanas att läsa min bok Oljans pris som kommer ut i april.
Biståndet medskyldigt till våldet i Sydsudan
De strider som bröt ut i Sydsudan sistlidna december var väntade. Redan för tre år sedan, den 7 januari 2011 publicerade jag en text på DN Debatt med rubriken ”Svenskt bistånd sponsrar kapprustning i södra Sudan”.
Jag skrev: Nu pågår en intensiv kapprustning mellan de forna fienderna i landet. Det sker med hjälp av biståndspengar, bland annat svenska.
En regering som vill skaffa sig legitimitet inför folket bör naturligtvis lägga nationens resurser på det som folket allra mest behöver. Sjukvård, skolor, vägar och sanitet. Allt detta saknas nämligen i södra Sudan.
Men i en tyst överenskommelse har detta istället överlåtits åt utländska biståndsgivare. Det finns en mörk baksida av denna biståndsgenerositet. Den betyder nämligen att regeringen kan satsa sina oljepengar på att köpa vapen. Fyrtio procent av södra Sudans budget går till ”säkerhet”, läs militär upprustning. Fyrtio procent!
Läs hela texten på DN Debatt HÄR.
Jag påpekade vidare att det yttre krigshotet inte var särskilt påtagligt. Däremot fanns det en överhängande risk att olika rivaliserande grupper inom landet skulle gå i krig mot varandra.
Det är exakt vad som nu har hänt. Och dessa grupper är välbeväpnade.
Sydsudan skapades 2011 som ett direkt resultat av fredsöverenskommelsen som satte punkt för ett 22 år långt krig. Den nya nationen blev omedelbart en favorit för biståndsorganisationer i västvärlden. EU och de enskilda medlemsländerna, inklusive Sverige, har överfört enorma penningsummor avsedda för utvecklingsprojekt. Detta har inneburit ökade möjligheter till förskingring i stor skala. Den viktigaste effekten av den omfattande hjälpen är dock att landets egna resurser – oljepengar – har kunnat användas för att bygga upp krigsmakten. Det är denna krigsmakt som nu i över en månads tid har ägnat sig åt att ta livet av de egna medborgarna.
Enkelt uttryckt: biståndsgivarna har fixat markservicen vilket har gjort det möjligt för Sydsudans regering att istället lägga pengarna på krigsmakten.
Om givarländerna från början hade krävt att Sydsudans regering skulle finansiera utvecklingsprojekt och därmed bygga ett socialt kontrakt med sina medborgare, så hade kanske den politiska situationen i landet kommit att se annorlunda ut. Men det som hände var att praktiskt taget alla projekt av betydelse för gemene man togs omhand av utländska biståndsgivare. Efter en tid började medborgarna med fog ställa sig frågan vad de skulle ha regeringen till.
Det är det oansvariga biståndet som starkt har bidragit till att Sydsudan allt sedan sin tillblivelse har utvecklats till ett land där medborgarna tycker att regeringen är irrelevant, och dessutom en parasit som mest bara ägnar sig åt att försnilla pengar.
I det läget är det inte konstigt om våldet blir lättantändligt och att lojaliteten med regeringen sviktar.
Det är inte första gången ett oansvarigt bistånd möjliggör militarisering. För varje svensk biståndskrona som nådde Sydsudan, frigjordes motsvarande summa i landets budget för vapeninköp. Nu mördas oskyldiga civila med dessa vapen.
Det här är enkel matematik som varenda biståndsgivare känner till. Men som ingen vill prata om.
Kommer i april: “Oljans pris”
I april ger jag ut min bok Oljans pris. Det är en litterär dokumentär som handlar om den växande oljeindustrin i Östafrika.
En stor del av boken handlar om situationen i Sudan kring millennieskiftet. Det var då Lundin Oil gjorde entré och började leta efter olja. Inbördeskriget hade pågått i 17 år men VD Ian Lundin ansåg ändå att det var fråga om stamstrider.
– Det är som vilda västern, sade han. Det är många olika grupper som springer omkring och slåss mellan varandra.
Med sin blotta närvaro drogs Lundin in i kriget och i dag är dåvarande styrelsen för bolaget föremål för en förundersökning av svensk åklagare. Det handlar om medhjälp till folkrättsbrott.
Jag var där, jag reste med Ian Lundin, filmade och intervjuade. I Oljans pris berättar jag för första gången hela historien om vad som hände där, och hur det hände. Vem som gjorde vad.
Jag skriver också om hur det gick till när åklagare Magnus Elving förhörde mig, vad Africa Oils VD avslöjade för mig och vad Carl Bildt berättade när jag talade med honom om Lundin och Sudan.
Men min bok handlar också om andra länder i regionen. Jag besökte nyligen El Kuran, den plats i den etiopiska Ogadenprovinsen som Martin Schibbye och Johan Persson var på väg till när de greps av etiopisk polis. Jag skriver om mitt möte med människorna på platsen, om gerillan ONLF vars representant jag träffade, och bolaget Africa Oil som letar efter olja där.
Jag berättar om Lamu, paradisön på Kenyas kust där en jättelik hamn och oljeterminal skall byggas. Platsen är idealisk för att skeppa ut Afrikas alla dyrbara råvaror till Kina som slukar allt.
I framtidens historieböcker kommer man kunna läsa att det var vid Lamu det stora globala maktskiftet beseglades. Det maktskifte som tvingade västvärlden på knä och fick Kina att stiga fram som den nya obestridda globala stormakten.
Allt tack vara råvarorna från Afrika, världens rikaste kontinent med världens fattigaste befolkning.
Olja är den viktigaste råvaran av dem alla. Oljans pris blir årets mest angelägna inlägg i diskussionen om vår framtid.
Läs mer på bokens hemsida www.oljanspris.se eller klicka HÄR.