- Weighed down by war and drought, Tigray struggles to get back on its feet
- Tough security measures approved in Ecuador
- Syrians in Lebanon stay indoors as fears of xenophobic violence grow
- Gaza Snapshots: How Palestinians are risking their lives to return home
- A mutual aid volunteer reflects on a year of war in Sudan
Fantasier om Nordafrika
Läget i Nordafrika förvärras timme för timme. Detta uppmärksammas i svenska medier och när jag läser om situationen slås jag av den naiva aningslöshet som fortfarande präglar skribenternas texter.
Dagens Nyheter (21/10) summerar den arabiska våren, som inträffade för fyra år sedan, och sammanfattar läget med rubriken ”Optimismen har kommit av sig”. I Libyen störtades Muammar Khadaffi med hjälp av Nato-flyg. Men Natos insats som syftade till att stötta ”moderata krafter” i Libyen, var inte uttryck för optimism. Den var uttryck för extrem okunnighet. Rent ut sagt dumhet.
Dumheten bestod i uppfattningen att Khadaffis despoti automatiskt skulle förbytas till demokrati, så fort diktatorn var störtad. Det är en mycket utbredd föreställning i västvärlden. Många politiska bedömare utgår ifrån att människor som lever under politiskt förtryck längtar efter en form av västerländsk parlamentarism.
Så är icke fallet. I Libyen var det styrelseskicket aldrig aktuellt. Där ville folk återupprätta klanernas makt. Och det är precis vad som har hänt. I dag råder öppet krig mellan rivaliserande klaner och att politiska experter i Europa inte kunde se att detta skulle hända kan inte kallas annat än dumhet.
Tunisien går till val på söndag 26 oktober. Rapporteringen i svenska medier inför detta präglas av sedvanligt önsketänkande. Partiet Ennahda tycks vara favorittippat och dess politiker beskrivs som moderata islamister.
Ursäkta, vad är det för ett slags tulipanaros? För mig låter det lika omöjligt som moderata nazister. En islamist är en islamist och sådana borde inte ha något inflytande över ett lands politik. Vare sig i arabvärlden eller i Sverige.
De gamla nordafrikanska diktaturerna Tunisien, Libyen och Egypten karakteriserades av att de var klan- eller stamsamhällen styrda av enväldiga statsapparater som inte tolererade opposition. När den repressiva staten försvagades i och med att diktatorn störtades, blev det fritt fram för dem som länge väntat i kulisserna. Muslimska brödraskapet i Egypten, Ennahda i Tunisien och välbeväpnade klanledare i Libyen.
Den västerländska typen av parlamentarisk demokrati har inte en chans i sådana politiska sammanhang. Efterfrågas inte, är i princip okänd.
Detta måste europeiska politiker och Nato-generaler lära sig innan de börjar stötta ”moderata” krafter i dessa länder.
Finn fem fel i Zimbabwe
Zimbabwes medborgare har sagt sitt. De vill ha kvar Robert Mugabe som president. Visst har valfusk förekommit men det kan inte ensamt förklara Zanu-PF:s jordskredsseger. Människor har tydligen med vett och vilja lagt sin röst på Mugabe.
Omvärlden frustar av ilska. Vad är det med folk där nere? Varför röstar de fel?
Det här är en av de riktigt knepiga delarna av demokrati. Att folk ibland röstar fel. I Algeriet röstade de fel 1991 när islamister vann valet. Militären grep in och återställde ordningen. Den demokratiska omvärlden andades ut.
I Gaza röstade palestinierna fel när de förde islamistpartiet Hamas till makten. Den demokratiska omvärlden bestraffade denna felröstning med sanktioner och blockader.
I Kenya röstade folk fel i våras då Uhuru Kenyatta blev president. Han är åtalad av den internationella brottmålsdomstolen ICC och får nog svårt att utöva sitt ämbete. Den demokratiska omvärlden mumlar om låg bildningsnivå bland publikum.
Och i Egypten, ja där röstade folk verkligen fel när de förde muslimska brödraskapet till makten. Och så gick det som det gick. Militären grep in och den demokratiska omvärlden blev nöjd.
Att idiotförklara folk som röstar fel är ett vanligt fenomen i den demokratiska världen. Det förekommer ju även i Sverige i diskussionen om Sverigedemokraterna.
Jag tycker det speglar en väldigt grund analys. Att algerier, palestinier och egyptier skulle rösta på Allah när de äntligen fick delta i ett fritt val kunde väl inte överraska någon. Allah är ju den enda överhet de accepterar.
Att kenyanerna röstade på Kenyatta, son till nationens grundare och företrädare för landets största folkgrupp borde inte heller chocka någon.
Och att Mugabe blev omvald var väl ganska väntat. Såvitt jag kan erinra mig finns det bara ett afrikanskt land där en sittande president har förlorat ett val, och det är Zambia.
Så varför alla dessa ifrågasättanden av valresultatet? Varför dessa konspirationsteorier och fördömanden? Varför inte bara säga: ”OK, zimbabwierna vill ha Mugabe. Fine. Folk får den ledare de förtjänar”.
Nej, en sådan attityd är inte förenlig med svensk politik gentemot Afrika. Vi skall uppfostra afrikanerna. Lära dem att tänka rätt. Få dem att förstå att de måste rösta i enlighet med utländska – läs västerländska – förväntningar.
Om de röstar på fel ledare, på den de faktiskt vill ha, så väntas smisk av den demokratiska omvärlden.
Blir Egypten ett nytt Algeriet?
Det spökar i Nordafrika. Den som minns vad som hände i Algeriet i början av 1990-talet kan inte undgå att se likheterna med dagens Egypten.
I december 1991 stod det klart att Den Nationella Räddningsfronten, FIS, höll på att vinna valet i Algeriet. Av samma orsak som Muslimska Brödraskapet förra året vann valet i Egypten. Majoriteten av landets röstberättigade invånare var troende muslimer och när de för första gången fick delta i ett fritt val var det självklart vad de skulle rösta på. De röstade på islam.
Medan en naiv omvärld satt och gladde sig åt ett demokratiskt val höll den algeriska arméledningen krismöte. Den insåg att om FIS tilläts vinna skulle den algeriska så kallade demokratin komma att kännetecknas av mottot: ”en man, en röst, en gång.”
FIS´ första åtgärd skulle sannolikt bli att avskaffa demokratin.
Valet annullerades, FIS tvingades under jorden och sedan följde ett fruktansvärt brutalt inbördeskrig. Den muslimska terrorgruppen GIA bildades och inledde massakrer på oskyldiga människor på landsbygden. Armén svarade med liknande metoder.
Totalt dog minst 150 000 människor under kriget som ännu inte kan sägas vara slutgiltigt över. Det har i stället spridit sig. De senaste årens islamistiska våld i Mali och angränsande länder har sitt ursprung i det algeriska inbördeskriget.
Står Egypten inför samma utveckling? Det är inte omöjligt. Demonstranterna på Tahrirtorget lyckades avsätta Hosni Mubarak. Men när egyptierna skulle välja sin regering i ett demokratiskt val så gjorde de konservativa massorna på landsbygden precis som folk hade gjort i Algeriet. De röstade på islam.
Nu styr armén i Egypten. Domaren Adli Mansour som formellt har utsetts till interimspresident är bara en stolvärmare. Den stora frågan är vem som kommer efter honom. Förr eller senare måste ju nya demokratiska val hållas. Om Muslimska Brödraskapet tillåts ställa upp då så kommer de med absolut största sannolikhet att vinna igen. Allt pekar därför på att de inte kommer att tillåtas ställa upp.
Vad händer då? Brödraskapet förblir den starkaste politiska kraften i Egypten. Ska de mobilisera massorna som tror på dem och starta ett krig?
Får vi se en repris på tragedin i Algeriet?