Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

Ingvar Carlsson

Ny bok: Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika

Det här är den häpnadsväckande berättelsen om Sveriges icke officiella men likväl existerande taktiska samarbete med Sovjetunionen under kalla kriget. Moskva ville förvandla europeiska kolonier i Afrika till sovjetiska lydstater, samt underminera apartheidregimen i Sydafrika och föra ANC till makten. I det projektet dök en lika oväntad som villig partner upp, nämligen Sverige. En outtalad ansvarsfördelning utvecklades.

Det var revolutionära, marxistiska befrielserörelser som skulle åstadkomma förändringen. Från Sverige fick de så kallat humanitärt stöd. Från Sovjetunionen kom vapen.

– Västvärlden, det vill säga Sverige framför allt, vägrade att leverera vapen till befrielserörelserna i södra Afrika. Vi svenskar var helt medvetna om att den där vapensidan, till gerillan, den skötte Sovjetunionen, berättar författaren Per Wästberg.

Sovjetunionen hade geopolitiska maktambitioner. Sverige drevs av en önskan att kunna exportera socialdemokratiska ideal i byggandet av ett nytt Afrika. Priset blev högt. Svenska skattepengar kom i hemlighet att finansiera ett storskaligt dödande.

Kampen lyckades rent tekniskt över förväntan. Angola, Moçambique, Rhodesia/Zimbabwe, Guinea Bissau och Namibia erhöll självständighet. ANC tog makten i Sydafrika. Efter maktskiftet har dessa länder i varierande grad utvecklats i negativ riktning. Av socialdemokrati syns inte ett spår.

Det svenska stödet till befrielserörelser i Afrika inleddes på 1960-talet och pågick i flera decennier. Totalt överfördes många miljarder kronor, ofta i hemlighet utan att vare sig riksdag eller skattebetalare visste om det. Förre statsministern Ingvar Carlsson berättar i boken att han och regeringen medvetet valde att inte känna till detaljer i den hemliga verksamheten. Stödet hanterades till stor del av tjänstemän på Sida och UD av vilka många hade uttalade vänstersympatier. Pengarna gick till rörelser som hade en privilegierad ställning hos Sovjetunionen.

I boken intervjuas förre statsministern Ingvar Carlsson, författaren Per Wästberg, förre generaldirektören för Sida Anders Forsse, förre sydafrikanske utrikesministern Pik Botha, förra diplomaten Birgitta Karlström Dorph med flera.

“Boken är väldokumenterad, skriven med återhållen vrede och kommer att väcka förargelse inom regering och verk. Bra.” skriver Staffan Heimerson i Aftonbladet.

“Boken är ett viktigt inlägg i biståndsdebatten och riktar sig till alla som är engagerade/intresserade av bistånds- och utvecklingsfrågor,” avslutar BTJ (tidigare Bibliotekstjänst) sin mycket positiva recension.

Jag skickade en bok till Per Wästberg, han mejlade mig ett svar:

“Tack, Bengt, den kom idag och jag försvann i den under ett par timmar då jag borde ha förberett torsdagsmötet i Akademien. Du skriver med kraft och klarhet. (…) Du har ju rätt i att tjänstemännen på Sida var högst engagerade, på vänstersidan, det bevittnade jag var vecka.”

Roger Akelius, skatteexpert som jag inte känner,aldrig har träffat, mejlade mig. “Just nu läser jag ditt senaste alster. Jag är imponerad. Faktaspäckat, inget dravel, du tar fram för mig relevanta aspekter. Du skriver oerhört bra. Skriv mer!”

Läs ett “smakprov” ur boken, klicka HÄR.

Köp den på Adlibris, klicka HÄR.

Eller Bokus, klicka HÄR.

 

Homosexlagen och biståndet till Uganda

Ugandas president Yoweri Museveni hyllades som ett afrikanskt framtidshopp när han grep makten 1986. Hans one-liners var som ljuv musik i öronen på de internationella biståndsgivarna. ”Felet med afrikanska ledare är att de sitter på sin post alldeles för länge”, är ett uttalande som citeras ofta.

Han besökte Sverige 1995 och framträdde på en presskonferens tillsammans med statsminister Ingvar Carlsson. Han fick frågan hur det stod till med demokratin i hans land.

– I Uganda har vi något som kallas no-party-democracy, skrattade han. Demokrati utan partier.

Ingvar Carlsson vid hans sida skrattade så att tårarna rann. I dag har Museveni suttit vid makten i 28 år.

Uganda blev en biståndsälskling. Inte minst Sverige kastade pengar över landet. Beslutade till och med om generellt budgetstöd, ända tills undertecknad gjorde ett långt reportage för SVT:s Uppdrag Granskning som tydligt visade varför det var en dålig idé. Då skrotades de planerna.

Det har funnits många bra anledningar att helt avbryta stat-till-statbiståndet till Uganda. Exempelvis landets skandalösa plundrande av grannen Kongo DRC. Eller den brutala förföljelsen och misshandeln av Kizza Besigye som dristade sig till att utmana Museveni i ett antal riggade presidentval.

Men omvärldens enda reaktion på dessa övergrepp har varit ”beklaganden” och ”vi ser med stort allvar på…” och så vidare. Medan biståndet har rullat på.

Nu, däremot, reses krav från många håll på att biståndet ska avbrytas på grund av den nyligen antagna lagen som kriminaliserar homosexualitet. Jag menar att det är olyckligt av flera skäl. Förföljelsen av homosexuella i Uganda hänger ihop med en allmänt hårdnande attityd till oppositionella röster inom det civila samfundet. Genom att särskilja homosexlagen, så som internationella opinionsbildare gör, isolerar man den frågan från sitt politiska sammanhang.

Omvärldens hot om indraget bistånd triggar igång försvarsmekanismerna hos ugandiska politiker och debattörer. Plötsligt blir homosexlagen en fråga om nationell självständighet och stolthet. ”Vi kanske har bisarra lagar men de är våra lagar och dem ska ingen lägga sig i!”

President Obama sa nyligen att homosexlagen skulle komplicera relationen mellan Uganda och USA. Andrew Mwenda, en av Ugandas mest framträdande intellektuella dissidenter, påpekade att det var det uttalandet som tvingade Museveni att demonstrativt, inför ett pressuppbåd, underteckna lagförslaget. Det var Musevenis enda chans att bevisa sin självständighet gentemot den amerikanska överhögheten.

Om omvärlden nu drar in biståndet till Uganda kommer de homosexuella att få skulden för det, trots att det naturligtvis är lagstiftarna som borde stå med hundhuvudet. Det är så logiken fungerar i ett sånt här sammanhang.

Vi måste fortsätta stötta inte bara de homosexuella i Uganda, utan alla marginaliserade medborgare som drabbas av det auktoritära styret. Men vi måste hitta på ett smartare sätt att uttrycka vårt stöd.

Det högljudda och hotfulla fördömandet av den ugandiska regeringens agerande, och hotet om indraget bistånd, är exempel på hur man kan krama ihjäl den man vill beskydda.