Var folkmordet i Rwanda en bluff?
Rwanda är ett av Afrikas allra mest besynnerliga och kontroversiella länder.
De flesta kan i stora drag historien om folkmordet 1994. Det fanns två folkgrupper i landet av numerär betydelse. Hutu och tutsi. Politiska omständigheter triggade igång massakrer som utmynnade i att närmare en miljon tutsier mördades.
Paul Kagame framträdde som den man som räddade landet från undergång. Hans rebellarmé invaderade från Uganda, stoppade folkmordet och tog makten. Jorden runt hyllades han som en hjälte. Han blev president.
Landet byggdes snabbt upp och blev på kort tid en ekonomisk framgångssaga. Kagame gjorde sig känd som Afrikas Lee Kuan Yew. En social ingenjör, visionär och humanist.
Äntligen, jublade biståndsgivare och demokratiivrare världen över. Äntligen en afrikansk ledare som vill sitt folks bästa och inte är korrumperad.
Nu har en dokumentärfilm från BBC ifrågasatt allt detta. I filmen framträder forskare som hävdar att majoriteten av dem som dog under folkmordet var hutu, inte tutsi. De hänvisar bland annat till befolkningsstatistik som tycks visa att det var en omöjlighet att en miljon tutsier hade mördats i ett land med cirka sju miljoner invånare, och där tutsierna utgjorde cirka 14 procent. I så fall hade varenda tutsier dött. Men så skedde inte. Tutsierna utgör i dag cirka 15 procent av befolkningen.
Enligt filmen stoppades inte mördandet av Kagames armé. Det hade redan upphört när hans soldater tågade in. Kagame styr nu sitt land med järnhand och lönnmördar oppositionella. Hans hjältegloria är enligt BBC helt oförtjänt. Icke oväntat är Kagame rasande och hotar att stoppa all BBC:s verksamhet i landet. Intressant film, se den HÄR.
Parallellt med detta händer det andra spännande saker i Rwanda. Paul Kagame har anslutit sig till den sorgliga trend som dominerar bland afrikanska makthavare och som handlar om att till varje pris klamra sig fast vid makten. Han vill att grundlagen skrivs om så att han ska kunna väljas till president ännu en gång. Och därefter förstås ytterligare en gång. Och så vidare.
I grannlandet Burundi manipulerade presidenten grundlagen och det resulterade i kravaller med dödsfall. Men i Rwanda påstås i princip varenda medborgare stödja Kagames ansträngning att kunna bli president på livstid. Jurister som reste land och rike runt för att intervjua folk om en möjlig grundlagsändring hittade bara tio personer som motsatte sig att Kagame ska kunna regera för evigt.
Allt detta är mycket illavarslande. Jag tror att vi snart får se allvarliga politiska eruptioner i Rwanda. Jag vågar inte sia om när det sker.
Men det kommer, tro mig.
“En mycket bra politisk thriller”
Tidningen Kulturen hyllar min spänningsroman Operation Axum. Så här skriver recensenten Elisabeth Brännström:
Författaren och journalisten Bengt G Nilsson kan sitt ämne, han har vistats längre perioder i Mellanöstern och Afrika och hans kunskap om Etiopiens och Israels historiska förflutna bidrar till att göra “Operation Axum” till en högst läsvärd politisk thriller som inte ger läsaren en lugn stund. Boken har också ett högt underhållningsvärde, den är välskriven och spännande fram till sista sidan.
En mycket bra politisk thriller, sammanfattar hon.
Läs hela recensionen HÄR.
Jag gläder mig särskilt åt att det är en kvinnlig recensent som går igång på min thriller. Det är ju huvudsakligen kvinnor som läser romaner.
För en tid sedan recenserades Operation Axum av Jörgen Hammenskog hos BTJ, tidigare Bibliotekstjänst. Han skrev bland annat:
Nilsson är skicklig på att skapa en gastkramande spänning med igenkännbara miljöer, tvära kast och en yttre handling som gör att historien verkar fullt rimlig och möjlig. Romanen vänder sig till en publik som uppskattar äventyrsromaner med en politisk dimension och tyngd. Romanen kan sägas vara släkt med till exempel Da Vinci-koden med sina esoteriska djupdykningar och ockulta tolkningar. Bibliska berättelser utgör grundstoffet för intrigen som utmynnar i storslagna visioner, lömskt maktspel och död.
Köp Operation Axum hos exempelvis Adlibris, klicka HÄR.
Eller Bokus, klicka HÄR.
Den finns också som e-bok till ett kanonpris och kan förstås därmed även lånas på alla bibliotek.
Rasister här och där
Presidentvalet i Burundi marknadsfördes som en folklig manifestation för landets väl. Det blev istället en charad ägnad att slå blå dunster i ögonen på utländska betraktare som så gärna vill säga ”jamen de håller ju faktiskt demokratiska val. Då kan det väl inte vara så illa?”
Jo, det är illa i Burundi. I likhet med alla andra afrikanska länder söder om Sahara som jag känner till är misstron mellan olika folkgrupper monumental. Det handlar om hutu och tutsi och extremt förenklat kan man säga att skillnaden mellan dessa är att hutu är korta och tutsi är långa. Med många individuella undantag, förstås.
I grannlandet Rwanda, som har samma demografiska profil, utspelade sig ett folkmord 1994. Minoritetsfolket tutsi mördades av sina landsmän hutu. Cut them down to size, löd stridsropet. Och det gjorde hutumilisen. När jag reste i Rwanda för några år sedan fick jag många vittnesmål om just detta, att mördarna högg benen av sina offer och lät dem förblöda till döds.
Jag är ständigt fascinerad av att afrikaner har så hopplöst svårt att fördra varandras olikheter. När jag besöker ett afrikanskt land och pratar med folk låter jag ofta samtalet glida in på de olika stammarna, eller folkgrupperna om ni så vill, som bor där. Min samtalspartner låter då en flod av fördomar välla fram. Stammen si och så är tjuvaktig och allmänt opålitlig. Människor från en annan stam är lata, de andra är alltför promiskuösa och är man inte omskuren är man ej att lita på. Eller också är man det, beroende på vem som uttalar sig. Och som sagt, somliga är för långa och andra för korta.
Jag hör sällan andra Afrikaresenärer kommentera det här intressanta fenomenet. Det verkar som om dessa grovt nedvärderande omdömen inte går in i huvudet på den vite besökaren. Om vi svenskar skulle uttala oss på det här viset om de av våra landsmän som vi uppfattar som tillhörande en annan etnisk grupp, skulle det bli ett herrans liv.
Men det gör svenskar i allmänhet inte. Under historiens gång har vi lärt oss att fördra avvikelser, att söka och finna gemensam grund, att bortse från religiösa olikheter och stå ut med politiska skillnader utan att det genast leder till blodsutgjutelse. Majoriteten svenskar är faktiskt ganska toleranta.
Det gör Sverige till ett bra land att leva i.
Dock har jag på senare tid noterat att alla inte delar denna min uppfattning. Det finns de som tycker att Sverige är ett så förfärligt rasistiskt land att man inte ens kan diskutera saken på ett civiliserat sätt i en tevestudio.
Jag skulle nog vilja tipsa dessa agiterade debattörer om att passa på att njuta av Sverige så länge det är som det är. Med den demografiska omvandling som vårt land nu genomgår är det sannolikt att vi kommer att bli mer och mer lika resten av världen. Alltså rasistiska på riktigt.
Och jag tror inte det blir gammelsvenskarna som kommer att utmärka sig mest där.
En fin sagostund med DN
När världen står i brand och människor flyr från hus och hem, när tillvaron skakar och alla asylprognoser exploderar, då känns det skönt att för en stund få glömma verkligheten, kura ihop sig i ett hörn och läsa en riktigt vacker saga.
Den publicerades i DN den 4 juli och heter Sista etappen på resan mot ett liv som ska bli lyckligt. Läs den HÄR.
Sagan handlar om den unge pojken Josef. Han är son till en snickare, vilket påpekas två gånger i texten och den bibliska hänvisningen kan då inte undgå någon. Han kommer från Eritrea och har siktet inställt på Sverige. Han är ett så kallat ensamkommande flyktingbarn, med ”smala polisonger, en gles mustasch”. I Sverige tänker han sig att han skall bli hudläkare. Han skall alltså bota sjuka, ytterligare en blinkning till den snickarson vi känner från Bibeln.
DN:s reporter träffar honom i södra Italien och berättar hur Josef gör sig redo att anträda resan norrut. Josefs vän Ismail klappar om honom och DN:s reporter är nästan rörd till tårar. ”Det känns storslaget att få titta på”, skriver han.
Vi förstår här att det inte är fråga om ett vanligt flyktingöde. Det är en Frälsare förklädd till flykting som närmar sig vårt land, och då vill det till att det finns plats i härbärget. Annars kommer vi alla att dömas till det brinnande Gehenna.
Det som sedan följer i texten är en beskrivning av ett raffinerat, starkt utvecklat och tydligen helt accepterat bedrägeri på hög nivå. DN:s reporter skildrar hur alla de regler som finns inom EU för att hålla något slags ordning på asylmottagningen rundas och manipuleras. Migranterna i Italien registreras inte. ”Barnen” tillåts att ljuga om sin ålder. Inga fingeravtryck tas. En jurist från Rädda Barnen intervjuas. ”Skulle vi identifiera dem skulle vi ju samtidigt släcka deras drömmar”, säger han. ”Dublinförordningen tvingar dem att söka asyl i det land som först registrerar dem. Och killarna vill inte stanna här i Italien – vilket väl är förståeligt …”
Människosmugglarna rör sig fritt, enligt DN:s man på plats. Poliserna tittar åt ett annat håll. Rädda Barnens jurist tycker att det är bra att lura det system som EU:s medlemmar har enats om.
Det som beskrivs, utifrån berättelsen om snickarsonen Josef och hans drömmar om Sverige, är ett asylmottagande som har havererat fullständigt.
Att detta skulle vara på något sätt problematiskt kan man dock inte skönja i reportaget. Tvärt om, DN:s reporter tycks heja på asylbedrägeriet. Det budskap som frammanas i texten är att det går att lura systemet, om man bara anstränger sig litet.
Jag önskar Josef lycka till. Om jag var ung eritrean skulle jag säkert också vilja ta mig till Sverige. Jag har absolut inget personligt emot honom och hans segervissa ambitioner.
Men jag fruktar vad som skall hända med Europa, med Sverige, där ingen längre tycks tro att det är möjligt att integrera den väldiga mängden asylsökande. Och där den ledande morgontidningen glatt ställer sig på asylbedragarnas sida.
Sveket mot Johan Gustafsson
Den nya videon med kidnappade svensken Johan Gustafsson i Nordvästafrika är uppseendeväckande på många sätt. Den ger en mängd ledtrådar till de förhållanden under vilka Johan hålls fången. Den utgör också en bitter anklagelseakt mot den svenska regeringen. Med mer dådkraft skulle Johan sannolikt ha kunnat vara en fri man för länge sedan.
Filmen – se den HÄR – är ytterst professionellt producerad. Mycket bra bildkvalitet, uppenbarligen filmad med en toppmodern kamera. Redigerad i en studio, definitivt inte i ett läger i öknen. Den är proffsigt regisserad med dramatiska bildvinklar, brutala ljudeffekter och till och med animationer.
I ena bildhörnet ligger en logotype med namnet Al Andalus. Det är ett mediebolag som återkommande publicerar filmer och nyheter om jihadistverksamhet i nordvästra Afrika.
Filmen heter A trip to interview two prisoners. Man ser Johan tillsammans med sydafrikanske medfången Stephen McGowan. De är snaggade och skäggiga, men synbarligen vid god vigör. De är klarögda och inte extremt magra. Allt tyder på att de inte lider fysiskt. Johan går stadigt, han ger ett kraftfullt intryck när man ser honom röra sig.
De kidnappades i staden Timbuktu i Mali i november 2011 och i filmen antyds det att de fortfarande är i samma land. Jag har själv rest i den delen av Mali och det landskap man ser i filmen känner jag väl igen. Men å andra sidan ser det ut så i stora delar av nordvästra Afrika. Och i många andra delar av världen.
Det samtal de för med en av sina fångvaktare som talar perfekt engelska med brittisk accent är regisserat. Det är inte spontant, det hörs. De ger ledtrådar av olika slag. McGowan säger ”här i Mali” och nämner huvudstaden Bamako. För att tidsbestämma inspelningen nämner han sin mors nyligen timade födelsedag plus diverse andra vägledande uppgifter. De talar om en fransk fånge som frigavs i december förra året. Det är den enda tidsangivelse som är säker.
Johans fångvaktare tar fram en dator och spelar upp ett nyhetsklipp som också enkelt kan tidsbestämmas. Men den sekvensen är manipulerad. Man ser tydligt att närbilden på dataskärmen inte är filmad på samma plats som den vida bilden på samma dator, där man även ser Johan och hans medfånge. Det är ett observandum. Vi vet därför inte med säkerhet hur gammal filmen är. De talar om att de befinner sig i ett krigsområde och att Frankrike har ett stort ansvar för deras situation. Det är en direkt syftning på Mali.
En viktig fråga är varför inspelningen inte tydligt tidsbestäms. Det skulle vara enkelt, genom att exempelvis låta Johan visa upp en nyligen publicerad tidning.
Filmen är en ambitiös och påkostad inbjudan till förhandling. Kommer svenska regeringen att agera så kraftfullt som den måste? Jag tvivlar på det. Ärendet med Johan Gustafsson sköts lika taffligt med vänsterhanden av den nuvarande regeringen som av den förra.
Det är en skam att Sverige inte tar bättre hand om sina nödlidande medborgare.
DN + islam = intellektuell kollaps
Somaliska Ayaan Hirsi Alis senaste bok Reformera islam recenseras i DN 15 juni. Läs HÄR.
Recensionen är skriven av Ann Heberlein och när jag läser den blir jag genast frågande. Vilken kompetens är det som kvalificerar Heberlein att på en helsida bli den som presenterar boken för en stor svensk publik? Hur tänkte DN:s kulturredaktör när han tyckte att just hon var bäst lämpad för uppgiften?
Heberleins recension präglas av en skrämmande kunskapsbrist som vi nu för tiden tyvärr är tvungna att hacka i oss när vi läser svensk dagspress. Med några viktiga undantag. Det finns fortfarande skickliga och kunniga skribenter.
Kvalitetsskillnaden blir nämligen slående om man jämför Heberleins recension med en annan text som berör samma ämnesområde. Fredagen 12 juni skrev ledarskribenten Ivar Arpi en briljant text i Svenska Dagbladet. Läs HÄR. Jag ringer mina bröder lyder rubriken och texten handlar om hur klanväldet flyttar in när staten flyttar ut. Arpi resonerar kring hur svenska myndigheter retirerar och resignerar när ”nya svenskar” börjar tillämpa de politiska metoder de är vana vid från sina forna hemländer. Det stabila och pålitliga system som Sverige har byggt under århundraden krackelerar nu. Våra barn kommer att få betala priset för vår oförmåga att möta hotet från klansamhällena.
Om allt detta är Ann Heberlein lyckligt okunnig och hon sprider sina floskler i sin recension av Ayaan Hirsi Alis bok. Hon skriver att Hirsi Alis ”analys haltar och att retoriken blir något aggressiv”. Åh kära nå´n då! Det blir för aggressivt för Heberlein. Men kanske måste det vara så när man ska resonera kring en ideologi som finns inblandad i praktiskt taget alla nu pågående terroraktioner i världen. Och vem är Heberlein att fälla domslut över Ayaan Hirsi Alis analys? Äger Heberlein större kunskaper i ämnet än den somaliska författaren som skriver med sitt eget blod?
Heberlein är så marinerad i den svenska konsensuskulturen att hon upplever det som aggressivt när någon anmäler avvikande åsikt i en fråga. Hennes recension är ett intellektuellt bottennapp. Vad värre är, det framgår tydligt att texten är ägnad att relativisera islams förtryckarmekanismer, släta över och banalisera den ondska som Ayaan Hirsi Ali skriver om. För mig framstår Heberleins text som ett utmärkt exempel på hur somliga västerländska kvinnor tenderar att internalisera muslimskt kvinnoförtryck. Göra förtrycket till sitt eget tankemönster.
Ivar Arpi resonerar i sin text kring en bok av Mark S Weiner, Klanvälde – från stamsamhälle till rättsstat. Han skriver: Vad kan en stat göra för att motverka klansamhällets utbredning? Weiner trycker på att kvinnlig frigörelse har en dominoeffekt. Kontrollen av kvinnan är central i en klan. Måttet på individuell frihet är därför hur fria kvinnor är, menar han. Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige. Krasst uttryck bygger individuell, och kvinnlig, frigörelse på att staten hävdar sitt våldsmonopol som just ett monopol.
Ivar Arpi har blivit polisanmäld och även anmäld till Justitiekanslern av SUM, svenska unga muslimer, för en artikel har skrev förra året. Arpi hävdade att SUM ställer sig bakom terrorism.
Kommer Ann Heberlein i ett skarpt läge att försvara Ivar Arpi? Det tror jag inte. Hon är redan förlorad för den viktiga kampen mot klansamhällets utbredning.
Vill DN gasa ihjäl SD-väljarna?
Flykten från Afrika fortsätter. Förra året tog sig cirka 130 000 människor över Medelhavet till Europa, enligt BBC. I år blir det säkert många fler. Från andra håll, på andra vägar anländer ytterligare migranter.
Att denna väldiga demografiska förändring ger upphov till nya politiska strömningar är alldeles självklart. Om detta har författaren Anna-Lena Lodenius skrivit boken ”Vi säger vad du tänker. Högerpopulismen i Europa”.
Den har jag inte läst ännu. Däremot läste jag nyligen Dagens Nyheters recension. Läs HÄR.
Jag blev uppriktigt skakad. Jag lade ifrån mig tidningen, funderade en stund och läste sedan artikeln igen.
Den är författad av Lars Linder, nestor på DN:s kulturredaktion. Han skriver metaforrikt om ”politikens nyss så välansade trädgårdar” i Europa. Han utgjuter sig över det ogräs som har tagit sig in där.
Sannfinländarna, Dansk Folkeparti, Jobbik, Lega Nord, Sverigedemokraterna – överallt och på bara några decennier har en ny sorts partier växt som svampar ur den urlakade europeiska jorden, och inga bekämpningsåtgärder tycks kunna hejda spridningen, skriver han.
”Inga bekämpningsåtgärder tycks kunna hejda spridningen.” Vad menar Lars Linder? Vad är det för åtgärd han tänker sig? Svampar, åtminstone fotsvamp, kan behandlas med Pevaryl men det är väl knappast det han har i åtanke. Inte heller Roundup skulle jag tro, om vi nu spinner vidare på trädgårdstemat.
Det enda bekämpningsmedel som dyker upp i mitt huvud är Zyklon B. Linders formulering om den urlakade europeiska jorden och nödvändiga bekämpningsåtgärder associerar direkt till gammal naziretorik.
Han lyckas dock på slutet av sin text på ett överraskande sätt formulera de bevekelsegrunder som framväxten av nya politiska partier bygger på. Han skriver:
Europas ekonomi och arbetsmarknad har gått i stå, välfärden krymper och de rika blir bara rikare. Den nyss trygga hembygden förändras ohjälpligt och i allt snabbare takt; landsbygden avfolkas, städerna stressas, förorterna däremellan försumpas. Medan flyktingströmmarna ökar. Vem bestämde det här? Inte vi. Dom. Någon.
Just det. Så ser det ut och det föder en politisk reaktion. Men Linders konklusion av detta är rent komisk.
Och inte ens vänstern tycks kunna peka ut en väg mot en annan och gladare europeisk framtid, skriver han.
Inte ens vänstern? När hade ”vänstern” senast en konstruktiv lösning på ett allvarligt samhällsproblem?
I en grötmyndig programförklaring från 2008 läser jag i DN vad tidningen påstår sig stå för. DN är oberoende, står fri från partier, organisationer och ekonomiska maktsfärer. DN:s politiska hållning är liberal. Tidningen redigeras i liberal och frisinnad anda. Under en period av omskakande förändringar har DN att med ny skärpa hävda det öppna samhällets grundläggande värden, däribland upplyst förnuft och toleransklimat.
Upplyst förnuft och toleransklimat? Jo jag tackar jag. Jag kallar mig också oberoende liberal men en ideologisk avgrund skiljer mig från DN.
Jag skulle exempelvis aldrig antyda Zyklon B som en metod att tysta mina meningsmotståndare.
Dawits 5000 dagar
Dawit Isaak har nu suttit fängslad i 5000 dagar i Eritrea. Eftersom han är svensk medborgare ska vi naturligtvis uppmärksamma det. Men vad kan Sverige göra åt saken?
I en helsidestext i dagens DN (läs HÄR) skriver tre skribenter om Dawits öde. De efterlyser andra metoder än förhandlingar för att få loss svenskeritreanen. Jag blir förbryllad när jag läser texten. Vilka förhandlingar? Några sådana pågår såvitt jag vet inte. Den eritreanska regeringen är inte en part som man kan förhandla med i en sådan här fråga. Detta har varit känt länge.
Dessutom har svenska UD från dag ett misskött hela ärendet å det grövsta. UD har trott att Sverige kan hota Eritrea till lydnad. Av alla tänkbara metoder i umgänget med Eritrea är den den sämsta.
Men artikelförfattarna i dagens DN har inte heller fattat vilken motpart de har att göra med. Den metod de förespråkar är den juridiska. De påminner om att Dawits fall har varit föremål för svenske riksåklagaren men att denne avstod från att inleda en förundersökning. Detta väcker skribenternas indignation. De är uppenbarligen så uppfyllda av svensk hybris att de tror att Eritreas regering skulle bry sig om vad en svensk åklagare tycker. Jag förstår inte hur somliga resonerar.
Det jag däremot håller med artikelförfattarna om är att biståndet till Eritrea borde avbrytas. Men inte på grund av fallet Dawit Isaak. Biståndet borde ha avbrutits långt innan Dawit greps eftersom det är så uppenbart att EU-s och andras pengar håller en illegitim regering under armarna. Biståndet till afrikanska despoter är den värsta missgärning omvärlden kan ägna sig åt, trots att den alltid ursäktas med att ”vi inte kan överge landets fattiga medborgare”.
Jag håller också med om att den tvångsbeskattning som eritreaner i diasporan utsätts för borde kriminaliseras i Sverige. Vi borde följa Kanadas exempel.
”Den finns en väg mot frihet”, lyder DN-s önsketänkande rubrik om Dawit-texten. Så länge svenska aktivister tror att hotelser mot Eritrea och ett svenskt åtal mot president Afeworki skall lösa problemet så är vi långt från en frigivning.
När nyhetsfabriken slaktar sina offer
Emmanuel Abour från Ghana verkar vara en bra kille. Han bor i Södertälje och jobbar som städare och reklamutdelare i Stockholm. Dagens Nyheter berättar om honom i sin reportageserie #deosynliga. Läs HÄR.
Emmanuel är effektiv. Han springer i trapporna när han delar ut sina blad. DN:s reporter har svårt att hålla jämna steg med honom. På bilderna i tidningen ser man en kille full av energi. Han är välklädd i ändamålsenliga byxor, tröja och skor.
A winner, skulle folk i Ghana säga.
Jag vet inte hur det gick till när DN kontaktade Emmanuel och frågade om han ville låta sig intervjuas och fotograferas. Men jag kan gissa att han nog blev ganska glad och smickrad. Han är ju en hårt arbetande människa med optimistisk framtidstro kommen från en fattig bakgrund. Det framgår mellan raderna i reportaget. Observera, mellan raderna.
Jag har varit i Ghana och umgåtts med barskrapade människor i slumområdet Nima i huvudstaden Accra. Jag kan tydligt föreställa mig vad Emmanuel har lämnat bakom sig. För honom representerar Sverige naturligtvis himmelriket. Han har jobb och bostad. Men i DN blir han bara ett offer. Han ”utnyttjas på en hänsynslös arbetsmarknad”.
Jag har sällan sett en oskyldig människa få sin värdighet strippad så brutalt som i #deosynliga.
När Emmanuel blev kontaktad av DN kunde han förstås inte ana att det fanns en roll ledig för honom, skapad av nyhetsdramaturgerna på tidningen. I dramat ska det finnas en hjälte, en skurk och ett offer. Så ser det ut i alla sagor.
Hjälten i den här berättelsen är fackombudsmannen som förtrytsamt påpekar att Emmanuels lön på 50 kronor i timmen som han tjänar på att dela ut reklam är för lite. Minst 80 ska han ha. Och han ska gå, inte springa i trapporna!
Skurken är representanten för Svensk Direktreklam som har anställt Emmanuel. Företaget är, enligt DN, själva symbolen för migranternas misslyckande och dess rekryterande av arbetskraft beskrivs som ett slags hallickverksamhet. I de påvra härbärgena där fattiga migranter hukar i sin osynliga skuggvärld uttalas företagets namn ”ofta med ett sorgset leende”, enligt DN. (Undrar hur DN:s reporter kan känna till det?)
Och offret, som sagt, det är Emmanuel.
DN:s reporter resonerar kring möjligheten för Emmanuel att stämma Svensk Direktreklam. Hur många tycker att det låter som en bra idé?
Reportaget ”Slit med reklam hans sista utväg” är ett standardförpackat snyftreportage där ingen hänsyn har tagits till verkligheten. En hårt arbetande människa som försörjer sig hederligt i ett Sverige där lågutbildade utlänningar med dåliga språkkunskaper kan titta i månen efter ett jobb, reduceras av tidningen till ett utnyttjat offer.
Den som läser kritiskt ser ganska lätt hur DN:s avsikt är att skuldbelägga det svenska samhället. Vi ska återigen för pruttisjuttonde gången få inpräntat i oss vilka cyniska och ogina människor vi är, vi svenskar.
Jag tycker Emmanuel ska stämma DN istället för Svensk Direktreklam. För ärekränkning.
Tiggarproblemet enligt SVT
Tiggare finns både här och där i Afrika men inte på det välorganiserade sätt som i Sverige. Jag har aldrig hört någon afrikan kommentera tiggare. Ingen har någonsin till mig sagt att tiggeriet skapar etiska eller moraliska problem. Tiggeriet är en organisk del av de flesta afrikanska samhällen. Men, som sagt, oftast väsentlig mindre synlig än i Sverige.
Det tycks som om Europa är överlägset Afrika i de flesta avseenden. Till och med i att tigga. Här finns uppenbarligen en entreprenörsanda som snabbt kan göra tiggandet till en lönsam verksamhet i paritet med vanligt arbete.
Detta belystes i SVT:s Korrespondenterna 26/5 som skulle berätta om vad som ligger bakom de rumänska och bulgariska tiggarnas resor till Sverige. Det var till största del en success story. Vi fick träffa tiggare som bodde i en fin liten stuga på en campingplats i Norrland. De hade köpt en bil och skjutsade varandra till olika ställen där det kunde tigga. De lagade mat och skrattade. Deras enda klagan var att svenskarna började bli njuggare. Att tigga var inte längre lika lönsamt som förr.
Jag förstod piken. Meningen var att jag skulle känna mig som en usel människa hemma i tevesoffan eftersom jag inte ger pengar till tiggare. Vi som inte gör det bidrar till Europas fattigdom, var det outtalade budskapet.
Trots det slaget under bältet kom jag på mig själv med att börja gäspa redan efter tio minuter. Här fanns alla möjligheter till spräckandet av myter, till problematisering, till avslöjande av dolda strukturer. Istället serverades den ena plattityden efter den andra. Reportern slog fast att det var tur eller otur som avgjorde vem som blev tiggare och vem som blev en arbetande medborgare. Han talade om ”samhällets olycksbarn”, det vill säga tiggarna, och vi andra som påstods vara ”mer lyckligt lottade”.
Lottade? Är det ett lotteri som avgör vem som blir vad? Kan vi inte begära lite djupsinnigare samhällsanalyser av det teveprogram som utger sig för att vara ett av SVT:s flaggskepp?
Ett intressant journalistiskt spår presenterades. En man berättade att han hade blivit enrollerad av en släkting för att tigga men att släktingen tog alla pengarna. Mannen beskrev det han kallade en maffia som tjänade stora pengar på enskilda tiggare.
Detta borde naturligtvis vara huvudnumret i reportaget. Men jag anar att någon satt där i tevehuset och höll upp ett fuktigt finger i luften för att känna av åt vilket håll opinionsvinden blåste. Kan vi bli anklagade för att stigmatisera en hel folkgrupp? Ska vi slå på den som redan ligger? Nä, bättre att fokusera reportaget på fattiga men glada människor som säger att svenskarna är snälla. Human touch kallar vi det på journalistlingo. Det går hem i stugorna.
Slutklämmen i reportaget blev därför det förväntade. Frågan om tiggandet handlar om att ge eller inte ge, slog reportern fast.
Nej, SVT, det handlar inte om det. Det handlar om betydligt allvarligare saker. Det handlar om det snabbt växande parallellsamhället i Europa. Missbruket av EU:s grundtanke om fri rörlighet. Det handlar om att vissa EU-länder tycker att det är bekvämt att romerna ger sig av hemifrån och blir någon annans problem. Tiggandet handlar om en oerhörd massa saker.
Men det handlar inte om att ge eller inte ge. Det är en liten privat skitsak som inte borde få finnas med i diskussionen över huvud taget.